Välkommen Danmark!

06 januari 2014

STOCKHOLM: Tillbaka hemma igen efter en både stimulerande och trevlig trettondehelg som vi kom att tillbringa i anrika Skara och trakterna däromkring.

Lite blev det självfallet en utflykt i Sveriges tidiga historia. Här uppfördes av allt att döma den första domkyrkan i Sverige, och i dessa västgötabygder går historiens rötter djupa i de flesta avseenden i övrigt också.

Men nu har helgerna kommit till sitt slut, och i morgon återupptas arbetet i dess olika former i full omfattning.

Och för min del börjar detta med att jag välkomnar Danmarks nytillträdde utrikesminister Holger K Nielsen på ett arbetsbesök som också är hans första bilaterala besök utanför Danmark.

Vi har ju redan tidigare haft kontakt, och sågs dessutom i Bryssel i samband med senaste mötet med EU:s utrikesministrar, men får nu möjlighet att sitta ner och mer ordnat gå igenom gemensamma arbetsuppgifter.

Det nordiska utrikespolitiska samarbetet är ju både intensivt och viktigt, och i det ingår ju inte minst de olika regionala samarbeten vi har t ex i Arktiska Rådet där ju Danmark har sin speciella betydelse i och med sitt ansvar för Grönlands utrikes- och säkerhetspolitik.

På onsdag bär det så av till Berlin för ett första mer formellt möte med den nya tyska stora koalitionsregeringen och dess utrikesminister Frank-Walter Steinmeier.

Vi känner varandra väl, men även här blir det nu en möjlighet att stämma av olika viktiga frågor på den gemensamma europeiska utrikespolitiska dagordningen.

I Berlin på onsdag kommer också Moldaviens statsminister Iuri Leanca att finnas, och det blir viktigt att höra hans bedömning av utvecklingen i olika avseende sedan toppmötet med Östliga Partnerskapet i Vilnius och inte minst den dramatiska utvecklingen i Ukraina sedan dess.

Från Berlin fortsätter jag på torsdagen först till Riga främst för att ta emot den förnämliga Cicero-utmärkelsen och i det sammanhanget hålla ett anförande.

Från Riga fortsätter jag fram mot kvällen vidare till vackra Trakai utanför Vilnius i Litauen för en sedvanlig informell samling med diskussioner av olika utrikespolitiska utmaningar under det nya året.

Där kommer jag självfallet också att ha överläggningar med min litauiske kollega.

Sedan årsskiftet tillhör ju Litauen de icke-permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Och åtskilliga minst sagt besvärliga frågor står ju på dess agenda nu.

Besöket i Riga blir också en möjlighet att närmare diskutera arbetet med att bilda en ny regering – och kanske också lyssna på hur övergången till Euro-valutan fungerat under de första dagarna.

President Berzins har ju i dag, efter en utdragen process, föreslagit jordbruksministern Laimdota Straujuma som ny premiärministern, och hon blir därmed den första kvinnan på den posten i landets historia.

En god start på det nya året för Lettlands del!


Att hjälpa medborgare i nöd

03 januari 2014

STOCKHOLM: Nåja, i alla fall till del arbetsdag på ett UD som väl inte var alldeles överbefolkat en dag som denna. Alldeles naturligt så.

Men till de frågor jag hade möjlighet att gå igenom var de olika konsulära eller motsvarande utmaningar som våra medarbetare haft under helgerna.

Och de varierar från de utomordentligt komplicerade och svåra till de mer vardagliga problem som svenska medborgare runt om i världen råkar ut för.

Ett antal av dessa hamnar ju hos våra duktiga medarbetare i Stockholm som gör vad de kan för att hjälpa till.

Det finns tydliga begränsningar såväl i vad de kan som vad de får göra – vi bedriver inte allmän bank eller socialtjänst – men inte sällan har de möjlighet att ge en hjälpande hand på ett eller annat sätt.

Men i grunden ligger de rättigheter och skyldigheter i dessa avseenden som finns dels i internationella konventioner och dels i svensk lag.

Och det har varit ett rätt högt tryck på våra medarbetare under helgerna.

Sedan finns det självfallet de än mer besvärliga ärenden.

I nyheterna i kväll rapporteras t ex om ytterligare några svenska medborgare som försvunnit i Syrien.

I strikt bemärkelse är de ju inte konsulära fall i den meningen att vi har att tala med en annan stat som på ett eller annat sätt tagit hand om dem.

I vissa fall kan det snarare handla om brott som begåtts – om det t ex handlar om att de kidnappats av någon grupp av något slag. Då ligger det formella ansvaret snarare på rikspolisen.

Men det säger sig självt att vi i också fall som dessa samverkar nära mellan alla de svenska myndigheter som har en möjlighet att hjälpa till. I ett inledande skede handlar det ju ofta om att försöka få reda på så mycket som möjligt genom de olika kanaler och kontakter som vi kan ha tillgång till.

I ett fall som Syrien säger det sig självt att detta inte är enkelt.

En rad olika grupper opererar på dess territorium. Relationerna mellan dem är inte alltid alldeles klara. Deras agendor kan ha många bottnar. Vilken möjlig roll olika grupper med anknytning till regimen spelar är inte heller alldeles lätt att få klarhet i.

Vår ambassad i Damaskus fungerar med intermittent bemanning, där våra medarbetare en stor del av tiden finns i Beirut. Den stora bilbomben som skadade våra lokaler där nyligen visade ju att inte heller det är utan sina betydande utmaningar.

Men jag vet att alla – det gäller både på UD och inom andra myndigheter – gör sitt allra bästa i alla dessa ärenden.

Ofta kan vi inte tala om vad vi gör. Jag vet att det finns de som nedsättande talar om s k tyst diplomati, men det handlar ju ofta om så elementära saker som säkerheten för våra medarbetare i situationer som ibland kan vara direkt farliga.

De avvägningarna kan ibland vara nog så besvärliga. Men säkerheten är och förblir viktig.

Det är många vi har möjlighet att hjälpa med sådant som ibland är smått och ibland är stort.

Och det är åtskilliga som vi och andra arbetar intensivt med att försöka ge hjälp och stöd.