Ett första steg – ack så svårt, men ack så viktigt…

21 januari 2014

MONTREUX: Efter en arbetsdag i Stockholm och diverse flyg- och bilresor har jag nu sent omsider kommit fram till staden vid Genève-sjöns östra ände där den officiella inledningen av fredssamtalen om Syrien kommer att ske i morgon.

Några omedelbara genombrott under morgondagen är förvisso inte att vänta. Efter år av konflikt är motsättningarna mycket djupa och den ömsesidiga bitterheten betydande.

Det är inte att åstadkomma genombrott som är den omedelbara uppgiften – snarare att undvika sammanbrott.

Utan att veta någonting utgår jag från att Lakhdar Brahimis strategi, när de egentliga samtalen i mer begränsad krets inleds i Genève på fredag, kommer att bli att försiktigt försöka att lirka fram begränsade överenskommelser i vissa frågor.

Steg för steg skulle man då, i ett mer optimistiskt scenario, kunna närma sig en punkt där man också kunde börja känna på de mer avgörande frågorna.

I dessa är motsättningarna fortfarande mycket djupa, och det skulle inte förvåna mig om vi kommer att få detta illustrerat redan när mötet inleds i morgon.

Medan oppositionskoalitionen SOC ställer omedelbart krav på att president Assad och hans omgivning försvinner, och känner en naturlig bitterhet över det som hänt, har delegationen från regimen i Damaskus med säkerhet inget mandat alls att ens tänka i den riktningen.

De kommer att tala kamp mot terrorism, om försoning och demokratiska val i förhoppningen att man kommer att kunna dominera dessa processer.

Att omedelbart försöka att överbrygga denna klyfta tror jag knappast att Lakhdar Brahimi ger sig på.

Först när ett något mindre förgiftat klimat möjligen kunnat etablerats blir det möjligt att närma sig de mer grundläggande frågorna.

Grunden för samtalen blir det s k Genève1-dokumentet från sommaren 2012 och dess inriktning på att bilda ett övergångsstyre bestående av personer man kan enas om och utrustade med fulla maktbefogenheter.

Vägen dit kommer med all säkerhet inte att bli enkel.

Men även om ett sådant inrättas kommer arbetet att få till stånd en varaktig fred att vara mycket svårt.

Inte minst i de nordliga delarna av Syrien har det ju kommit att etablera sig fundamentalistiska grupperingar som med våld kommer att motsätta sig varje regim i Damaskus som inte delar deras ideologi.

Att integrera dessa i fredsarbetet kommer sannolikt inte att vara möjligt. På ett eller annat sätt, och i ett eller annat skede, måste det skapas förutsättningar för att bekämpa dem.

Samtidigt kommer självfallet de humanitära, ekonomiska och sociala utmaningarna att vara enorma även om man skulle lyckas att i ett visst skede nå en politisk överenskommelse.

Det handlar om decennier innan landet kommer att ha förutsättningar att resa sig ut detta krigs förstörelse, och frågan om det över huvud taget kommer att vara möjligt att återvända till det sekulära och mångfasetterade samhälle som även diktaturen Syrien var måste nog förbli en öppen fråga.

Men uppgiften för morgondagen här i Montreux är dock mer begränsad.

Redan i kväll har det inletts serier av bilaterala samtal mellan de olika nyckelaktörerna för att i alla fall skapa förutsättningarna för ett relativt smidigt förlopp under dagen.

Och lyckas det har i alla fall ett första icke oväsentligt hinder passerats.

Det är sedan det verkliga arbetet börjar.


Beslut om insats i Centralafrikanska Republiken

20 januari 2014

STOCKHOLM: Faktiskt lite tidigare än beräknat lyckades jag komma hem från dagens olika överläggningar i Bryssel.

Redan i morgon bär det ju iväg igen.

Diskussionen om Irans deltagande har ju lett till viss ny osäkerhet om inledningen av fredskonferensen om Syrien i Montreux på onsdag.

Men min absoluta förhoppning är att denna skall lösas upp och att alla som bjudits in kommer att infinna sig i Montreux i morgon kväll.

Ingen underskattar svårigheterna, men det är trots dessa ett viktigt och ett hoppfullt steg att det efter närmare tre år av förödande konflikt nu i alla fall inleds en diplomatisk process.

Trots att frågan inte stod på dagordningen var det inga svårigheter att snabbt få stöd i EU-kretsen för ett skarpt uttalande rörande det paket med repressiva lagar som trummades igenom i Kiev i torsdags.

Den dramatiska utvecklingen där i går, med bilder som kablades ut över världen, skall i hög grad ses i ljuset av det som hände i torsdags, och den polarisering som nu sker riskerar att göra landets situation än mer besvärlig.

Om de samtal som nu inletts mellan regim och opposition kommer att leda någonstans vet vi inte.

Mot bakgrund av regimens agerande hitintills, och det tryck österifrån vi har all anledning utgå från att den är utsatt för, tror jag nog att man bör dämpa eventuell optimism.

Dagens möte innebar också en lite mer informell diskussion om relationerna till Ryssland, och det är alldeles självklart att den diskussionen präglades starkt av de senaste månadernas utveckling.

Liksom Sverige strävar de flesta länder efter goda bilaterala förbindelser med Ryssland – och det gäller alldeles särskilt de länder som lever i större närhet av Ryssland – men samtidigt har förändringarna i den ryska politiken skapat en delvis ny situation när det gäller relationen till EU.

Rysslands prioritet förefaller nu vara att bygga en egen bastion i form av den kommande s k euroasiatiska unionen, och man gör det dessutom med en retorik som i tilltagande grad riktar sig mot de värderingar som vårt europeiska samarbete grundas på.

Basen är den tullunion man nu har, och som ju innebär en väsentligt mindre liberal och öppen inställning till den fria handeln än vad vi skulle önska vore möjligt i Europa i dess helhet.

Tonen i ryska mer eller mindre officiella media har tydligt förändrats i takt med att denna prioritet har blivit allt tydligare.

Mycket av det man haft att säga om t ex EU:s Östliga Partnerskap har varit grov propaganda på skäligen låg nivå. Och måhända har vi inte varit så aktiva som vi borde ha varit att bemöta denna.

Att det kommande toppmötet mellan Ryssland och EU nu ändrat format har ju sin bakgrund i just denna utveckling. Vi får se hur diskussionerna där utvecklas.

Mycket viktigt i dag var att vi fattade principiellt beslut om att nu förbereda en militär EU-insats i Centralafrikanska Republiken.

Till dem som starkt välkomnade detta var FN:s humanitäre chef Valerie Amos som samtidigt var i Bryssel för att diskutera gemensamma humanitära satsningar också i CAR.

Hennes beskrivning av situationen i landet när vi träffades som hastigast på Bryssels flygplats var minst sagt alarmerande.

Jag fortsatte på dagens möte att argumentera för att vi borde sätta in den s k stridsgrupp som ju finns i beredskap.

Om vi inte sätter in en EU-stridsgrupp nu – kommer vi någonsin att göra det?

Frågan saknar ju inte relevans för de länder som i likhet med oss i Norden tagit dessa stridsgrupper på stort allvar.

Och frågan kom att hänga kvar i luften efter dagens diskussion.

Motstånd från ett antal håll – beslut om stridsgrupp kräver enhällighet – gjorde nu att planeringen i stället inriktas på ett ad hoc-förband för en insats under cirka sex månader.

Och när den är klar fattas konkret beslut om i insatsen.

Positivt i dag var självklart att klara besked från IAEA kunde leda till att interimsöverenskommelsen med Iran kunde träda i kraft och vi således kunde fatta de väl förberedda besluten om att lätta på vissa av sanktionerna av Iran.

Vägen vidare i denna fråga kommer förvisso inte att vara enkel. En del av min helg ägnades åt diskussioner också kring detta.

Men alternativen till att gå vidare med en mer fullständig uppgörelse är nog i så gott som alla avseenden betydligt mer besvärliga.

I morgon ser jag fram bl a mot att träffa OSCE:s High Commissioner for National Minorities Astrid Thors för diskussioner om de utomordentligt viktiga frågor hon var att hantera runt om i Europas olika delar.

Men sedan bär det tillbaka till Schweiz för fredskonferensen i Montreux och sedvanliga stora Davos-mötet i en lite annan del av landet.


Inför morgondagens möte

19 januari 2014

BRYSSEL: Det är en påtaglig mild januari man möter när man kommer hit inför det nya årets första möte med EU:s utrikesministrar. Och dimman vid Zürich-sjön har ingen motsvarighet här i den europeiska metropolen.

Via olika media följer jag utvecklingen i Kiev.

Bedömningen förefaller att vara att ca 200.000 personer samlats på och kring Maidan i en protestmanifestation som ju går rakt mot de olika förbudslagar som regimen trumfade igenom i torsdags.

Men samtidigt är det tydligt att regimen samlat mycket stora säkerhetsstyrkor i området.

Efter det som hände i torsdags är det väl dessvärre ingen tvekan om att man inte eftersträvar dialog utan är beredd att ta till också hårda medel för att få ett slut på protesterna.

Hur detta kommer att utvecklas under de närmaste timmarna är svårt att bedöma.

Men min starka förhoppning är att alla skall göra sitt yttersta för att undvika våld. Det kommer bara att leda till en ytterligare polarisering som kommer att göra den grundläggande situationen för landet än mer komplicerad.

Säkert kommer vi att diskutera detta när några av oss samlas till middag i kväll för att diskutera den långsiktiga utvecklingen vad gäller det Östliga Partnerskapet.

Men i morgon är det främst en rad andra frågor som står på vår dagordning.

Vi kommer med all sannolikhet att ge grönt ljus för en militär EU-insats för att medverka till att stabilisera situationen i Centralafrikanska Republiken.

Den senaste veckan har ju situationen varit något lugnare, men våldet kan flamma upp när som helst igen.

Och i morgon förmiddag hålls ett möte här i Bryssel om den humanitära situationen i landet med bl a Valerie Amos från FN:s OCHA. Det ger oss ett bättre underlag för att bedöma vad vi kan göra i det avseendet.

Från vår sida tycker vi att det borde vara rätt självklart att nu sätta in EU:s stridsgrupp.

Om vi inte använder den nu kommer frågan nog att ställas om den någonsin kommer att användas, och då kommer med all sannolikhet de betydande investeringar som i alla fall vissa länder gör i dess att minska.

Alternativet är att sätta samman en styrka med andra bidrag, men det kan ju komma att bli en mer uppgift som tar längre tid.

Viktigt i morgon är ju också möjligheten att stämma av inför den viktiga inledning av fredssamtalen i Montreux på onsdag.

Att den syriska oppositionskoalitionen, efter betydande diskussioner, nu beslutat att komma dit är självfallet av alldeles avgörande betydelse.

Få hyser någon mer massiv optimism om möjligheterna till snabba framsteg, men det är trots det ett betydande framsteg att en politisk process som alldeles säkert kommer att bli mödosam nu kommer att inledas.

Det kommer ju också att bli viktigt att pröva olika möjligheter att förbättra möjligheten till humanitär hjälp till alla och envar i Syrien, och logiskt vore också att försöka åstadkomma vapenvila antingen nationellt eller i olika delar av landet.

Efter utrikesministermötet här i morgon hoppas jag komma hem någon gång i morgon kväll – redan på tisdag eftermiddag bär det ju av igen i riktning Genève och fredskonferensen onsdag i Montreux.


Schweiz avgörande

18 januari 2014

ZÜRICH: En dag av dimma och gråa moln åtminstone i denna del av Europa, men man slapp i alla fall ha dåligt samvete för att ha spenderat huvuddelen av dagen inomhus.

Schweiz är en nation där, som bekant, folkomröstningar spelar en viktig roll. De förekommer ofta, stundtals om frågor vars betydelse man kan diskutera, men ibland om frågor av mycket stor betydelse.

Den 9 februari kommer Schweiz att gå till en folkomröstning som nog förtjänar viss uppmärksamhet också utanför edsrepublikens gränser.

Det är det mer nationalistiskt sinnade partiet som nu krävt en folkomröstning ”mot massinvandring” med krav på att den fria rörlighet för personer som finns i Schweiz avtal med EU på ett eller annat sätt avskaffas.

Opinionsunderasökningarna hitintills tyder inte på att initiativet kommer att lyckas, men i frågor som dessa är nog försiktighet påkallad.

Schweiz är ett betydande invandringsland. Jag läser i dagens Neue Züricher Zeitung – för övrigt alltid ett nöje – att sedan 2002 har ytterligare ca 340.000 utlänningar kommit till Schweiz, och att ca två tredjedelar av dessa kommit från EU/EES-området.

Och detta har inneburit att antalet utlänningar ökat till ca 1,9 miljoner. Procentuellt innebär det att deras andel av landets befolkning ökat från ca 20 till ca 23%.

Det bör dock noteras att den enstaka största gruppen förefaller att handla om personer från Tyskland, men även gruppen från Italien är betydande. I bägge fallen handlar det ju om grannländer som man dessutom har en språklig gemenskap med.

Skulle initiativet den 9 februari lyckas skulle konsekvenserna för landet bli omfattande.

Från EU:s sida skulle vi knappast acceptera att bara denna del av den fria rörligheten sattes ur spel, utan skulle sannolikt se det som att Schweiz lämnade de bilaterala överenskommelser som denna ju bara är en del av.

Det var 1992 som man i Schweiz förlorade en folkomröstning om att gå med i det EES-avtal som ju nu omfattar bara Norge, Island och Liechtenstein, och därmed föll de facto också den ansökan om medlemskap i EU som redan hade lämnats in.

Utan EES-avtalet har Schweiz tvingats till utdragna och besvärliga förhandlingar om två stora paket av bilaterala avtal med EU, men i och med att EU-samarbetet ständigt utvecklas upplevs delar av dessa ofta som otillräckliga, samtidigt som kapaciteten inom EU för att ständigt hålla på och förhandla om delar av dessa avtal ju är mycket begränsad.

Vad som skulle hända om initiativet den 9 februari lyckades att de facto sabotera den existerande inte okomplicerade relationen mellan Schweiz och EU vet ingen, men jag ser i media här hur inte minst näringslivet med stor tydlighet dels talar om den fria rörlighetens ekonomiska betydelse för landet och dels med allvar i rösten talar om farorna för att äventyra relationen till EU.

Det finns således all anledning för oss att fortsätta att följa denna fråga. Våra relationer med Schweiz är viktiga i en rad olika avseenden.

I övrigt har det varit en dag med diskussioner här som spänt över vida fält – men en tyngdpunkt på utmaningar söder om Europa – men i morgon förmiddag kommer jag att lämna för att bege mig till Bryssel.

Och där blir det diskussioner i morgon kväll som nog kommer att fokusera på frågor kring Östliga Partnerskapet, Ukraina och Ryssland.


Och nu i Schweiz

17 januari 2014

ZÜRICH: Mest skräp med vintern i större delen av Europa detta år.

Inte heller här i norra Schweiz går det att finna mycket snö, om man nu avstår från att röra sig upp i de högre höjderna i Alperna.

Men innan jag kom hit för middag var det arbetsdag med diverse kontakter i Stockholm.

Trevligt var när Jörn Donner från Finland kom förbi för samtal.

Han tillhör möjligen inte den politiska korrekthetens ledande mästare, men kanske är det det som gör honom spännande att lyssna till och tala med.

Jag minns fortfarande hans reflektioner om Sverige 1982 – mycket, men inte allt, har förändrats sedan dess – och läste inte utan behållning hans lilla bok om Mannerheim för något år sedan. Och han tillhör förvisso fortfarande ledamöterna av Finlands Riksdag.

Det är fint. Han skulle förmodligen säga fint som f-n.

Innan dess satt jag ner med medarbetare och diskuterade våra olika mer militära insatser utomlands.

Och till den frågan kommer det ju att finnas anledning att återkomma inom den närmaste tiden. Utmaningar saknas inte.

Men nu sitter jag i utkanten av Zürich för mer informella diskussioner i en krets som i lite olika konstellationer har träffats sedan åtskilliga år tillbaka.

Från vår sida har vi ju ett konstruktivt och viktigt samarbete med Schweiz i en lång rad olika frågor.

Just nu är det kanske det schweiziska beslutet att anskaffa nya Gripen som tilldrar sig mest uppmärksamhet. Tillsammans med några andra frågor kommer det att bli föremål för en folkomröstning den 18 maj.

Osvuret är bäst, men går det som vi hoppas lägger det ju en än stadigare grund för samarbetet på en rad områden mellan våra bägge länder.

Och besluten i såväl Schweiz som Brasilien – förutom Sverige – om nya Gripen ger ju detta program stadga och styrka för åtskilliga decennier framöver.

Men samarbetet har djup utöver detta. Jag sätter alltid stort värde på de mycket öppna diskussioner vi kan ha med olika kollegor här i Schweiz.

Och jag har ju också mina personliga minnen.

Som mycket ung pojke kom jag hit under ett antal månader i samband med att min far var på växeltjänstgöring i den schweiziska armén. Och under olika år med internationell tjänst och FN hade jag ju såväl kontor som bostad i Genève.

Så det blev en både trevlig och intressant middag med olika utrikes- och säkerhetspolitiska perspektiv i kväll.

Och sedan fortsätter samtalen under morgondagen.


Ännu en svart dag i Kiev

16 januari 2014

STOCKHOLM: I dag var det budgeten som stod på dagordningen i Ukrainas parlament, men plötsligt kastades det in inte mindre än sju nya lagförslag, och under påtagligt tumultartade former röstades alla dessa igenom på tio minuter.

Tankesmedjan ECFR har sammanfattat innehållet i dessa med att de kriminaliserar det mesta av det som den demokratiska oppositionen i Ukraina gjort under de senaste två månaderna. Det handlar om massiva ingrepp i de demokratiska fri- och rättigheterna.

Om det handlar om villkor för lånen från Moskva, eller regimens hökars försök att alldeles själva kväsa oppositionen, vet jag inte, men det är heller inte avgörande.

Klart är att det handlar om ett massivt försök att under närmast kuppartade former vrida utvecklingen i Ukraina i närmast vitrysk riktning.

Självfallet är det viktigt att omvärlden reagerar. Jag var tidigt mycket tydlig på twitter, och samma var min polske kollega Radek Sikorski.

När EU:s utrikesministrar samlas i Bryssel på måndag måste vi självfallet också reagera.

Delar av min dag i dag har annars handlat om övriga förberedelser för det mötet.

Syrien, Irak, Sydsudan, Centralafrikanska Republiken, Ryssland – det saknades förvisso inte brännande ämnen för våra diskussioner redan innan dagens dramatik i Kiev.

På senftermiddagen anslöt jag så till diskussionerna på Stockholm Initiative for Digital Diplomacy, och efter dessa också för ett websänt anförande på TEDxStockholm om hur vi kan använda nätet i vårt internationella och utrikespolitiska arbete.

Diskussionerna på SIDD fortsätter under morgondagen, och det var alldeles uppenbart att det inte saknades idéer om hur vi inom såväl UD som på andra håll skall kunna driva detta arbete vidare.

I morgon inleder jag med riksdagens EU-nämnd och information till denna om mötet på måndag, men frampå eftermiddagen bär det av till Zürich för en helg av mer informella diskussioner av olika utmaningar som vi står inför under det är som nyss inletts.


Dags för Digital Diplomacy!

15 januari 2014

STOCKHOLM: I dag var det så partiledardebatt i riksdagen, även om ju en partiledare inte finns där utan i stället företräds av en ersättare.

Och det märktes att det var början på ett valår, även om man kanske kunde ha önskat att det inledande Europa-valet skulle ha föranlett mer än vad det faktiskt gjorde.

Jag var bara där de inledande två timmarna, men då var såväl världen som Europa frånvarande.

Senare sade tydligen Jan Björklund någonting positivt om Europa-samarbetet medan vänsterpartiet Jonas Sjöstedt och Sverigedemokraternas Björn Söder tvistade om vem som var mest mot.

Men att det är jobben och ekonomin som är i centrum är ju ett mönster som känns igen från de flesta valår. Och det är ju områden där Sverige under denna regering klarat sig bättre än så gott som hela det övriga Europa under de senaste åren.

Från riksdagen skyndade jag så tillbaka till UD för att ta emot ett antal nya ambassadörer.

Och det blev intressanta samtal om våra relationer med så vitt skilda länder som Kosovo och Bangladesh.

Jag lärde mig t ex att personer från Bangladesh driver ett 50-tal restauranger från Bangladesh bara i Stockholm, även om åtskilliga av dem går under indisk beteckning.

Det stod i kontrast med en del tongångar från inte minst socialdemokraterna i riksdagens debatt. Där framställdes utländska personer på svensk arbetsmarknad som ett allt större problem.

Jag ser tvärt om på den saken. Och en av anledningarna till att det gått hyggligt för Sverige är ju också det tillskott till arbetskraft som personer från andra delar av Europa och världen inneburit.

Till dem jag talat med i dag hör också Turkiets nyutnämnde Europa-minister Mevlüt Çavuşoğlu.

Han var på språng i Ankara mellan mötet med alla Turkiets ambassadörer just nu och ett möte med president Gül, och hade just återvänt från vad han sade hade varit givande och konstruktiva samtal i Strasbourg med såväl Europarådets generalsekreterare Torbjörn Jagland som EU:s Stefan Füle.

Vi diskuterade självfallet den aktuella utvecklingen i Turkiet, och vi var ense om betydelsen av att man tar hjälp när det gäller ändringar och författning av den s k Venedig-kommissionen och dess framstående europeiska experter.

Det är viktigt att bygga ett oberoende och kompetent rättsväsende, och att det är inom dess ram som olika anklagelser om korruption och annat skall hanteras.

Jag tog också upp den oro jag känner med anledning att uppgifter om aktuella initiativ till lagstiftning om friheten på nätet. Vi kommer att fortsätta den diskussionen.

Viktigt är nu att vi upprätthåller och förstärker det nya momentum i relationerna mellan EU och Turkiet som nu etablerats. Premiärminister Erdogans besök i Bryssel under måndag och tisdag blir självfallet av stor betydelse i detta sammanhang.

I morgon är det i sedvanlig ordning regeringssammanträde – men i morgon inleds också Stockholm Initiative for Digital Diplomacy.

I populära Huffington Post i USA ser jag att man skriver att det är i Stockholm som nu steget tas till Diplomacy 3.0.

Och då skall vi också se till att så blir fallet!