Ukraina, Brexit och en del annat.

STOCKHOLM: Dagens händelse är tveklöst första omgången i presidentvalet i Ukraina. Rapporter talar om soligt väder och ett valdeltagande som ser ut att bli högre än för fem år sedan.

Det blir vallokalundersökningar vid 19-tiden, efter det att vallokalerna stängt, och sedan någon typ av preliminärt resultat senare i kväll.

Och dagens fråga är egentligen vilka två som kommer att gå vidare till den avgörande andra omgången den 21 april.

Till detta kommer jag att återkomma.

Mot slutet av den kommande veckan är jag dessutom i Kiev för att få en bättre uppfattning om hur situationen ser ut inför avgörandet.

I veckan fortsätter så det förvirrade Brexit-dramat i Storbritannien.

EU har kallat till extra toppmöte 10 april i förhoppningen att man då skall veta on det finns någon väg ur den krasch som annars kommer att inträffa den 12 april.

I morgon skall parlamentet i London göra ett andra försök med s k indikativa voteringar för att se om det finns majoritet för någon väg framåt. I det första försöket sade man ju nej till de åtta olika förslag som fanns på bordet.

De två som dock kom högst var dels förslag om en ny folkomröstning och dels förslag om att man skulle sträva efter en tullunion med EU efter utträde.

Bägge dessa alternativ är premiärminister May bestämd motståndare till, så hur saker skall hanteras om någon av dem får majoritet återstår att se. Och tydligen är hon inriktad på att med en fjärde votering trots allt försöka att få igenom själva utträdesavtalet.

Någon prognos för hur det skall sluta har jag inte – och jag noterar att även de mest erfarens av politiska bedömare i Storbritannien gett upp försöken att förutse vad som kommer att hända.

Det enda som är säkert är att det blir fortsatt drama med osäker utgång hela denna vecka.

Men sannolikheten för att det blir en krasch den 12 april har nog dessvärre ökat. Det skulle få omedelbart negativa effekter, men jag är än mer oroad för de politiska skadeverkningarna för relationerna på längre sikt.

I skuggan av detta större drama öppnas i kväll och i morgon den stora industrimässan i Hannover i Tyskland där detta år Sverige är s k partnerland. Det är en relativt stor satsning dom sker.

Statsminister och ledande företrädare för näringslivet finns självfallet på plats. Att ytterligare stärka förbindelserna med Tyskland är en prioritet.

I morgon finns även jag på plats där, om än i ett annat sammanhang. Det är det tyska industriförbundet BDI som inbjudit mig att tala om hur Europa kan stärka sin globala ställning under kommande år.

Men självfallet hoppas jag hinna med i alla fall en liten del av den jättelika mässan också.

I veckan firar Nato att det är 70 år sedan man bildades.

Medlemsländernas utrikesministrar samlas i Washington, men ett regelrätt toppmöte ansågs vara en alltför riskabel operation. Det var tillräckligt mycket cirkus kring det man hade senast.

Men mot slutet av året tänkte man försöka igen.

I dagarna har Jens Stoltenberg fått förlängt mandat som generalsekreterare i organisationen, och det är självfallet ingen nackdel för oss att det på den posten finns en person som känner vår del av världen.

Vad gäller säkerhetspolitiken kan noteras att det varit en del flygande med bombflyg runt Skandinavien under veckan som gick. USA flög B52:or över Östersjön i oklart syfte, och Ryssland flög sitt Tu160 bombplan väster om Norge ner till Nordsjön och vände för att visa att man kunde.

Men lite större spänning är det nog i Svarta Havet där en grupp av örlogsfartyg från olika Nato-länder i dessa dagar opererar. Det finns tydligen en viss rysk nervositet kring Krim.

På andra sidan Atlanten råder fortfarande osäkerhet om när och hur handelsförhandlingarna med Kina kommer att gå i mål. En amerikansk högnivådelegation var i Peking i veckan som var och en kinesisk sådan väntas till Washington under den kommande.

Men det tillhör ju normalbilden att slutskedet i en förhandling alltid är det svåraste.

Grundtipset är fortfarande uppgörelse – men utan att de avgörande frågorna lösas.

För EU:s del stundar toppmöte med Kina om likartade frågor den 9 april.

Tecknen hitintills tyder på att Peking är intresserat av ett positivt resultat av diskussionerna där, men om detta mest är en funktion av motsättningen med USA återstår att se.

Om detta skulle jag tro att det blir en del diskussioner av intresse i Hannover i morgon.

Efter en väl behövlig vecka i Stockholm blir det lite mer resande för mig under veckan som kommer – men allt dock inom Europa. Hannover i morgon, Milano på torsdag och Kiev på fredag.

Venezuela, Brexit, Kina, Golan och Ukraina.

STOCKHOLM: Efter en vecka i Latinamerika är jag nu tillbaka i Sverige, och avser att så förbli under hela den kommande veckan. Förhoppningsvis börjar våren att anlända.

Dagarna i Latinamerika var inte minst dagar med diskussioner om den venezuelanska krisens fortsättning.

Det finns inga enkla och snabba lösningar. Även en omedelbar kollaps för regimen kommer med all sannolikhet att leda till en längre period av mycket svåra umbäranden och utmaningar. Att förstöra ett samhälle är dessvärre betydligt enklare än att därefter försöka bygga ett nytt.

Men allt talar för att regimen försöker att bita sig fast trots ett allt hårdare strypgrepp om ekonomin genom de olika sanktionerna.

Stora grupper är i dag beroende av livsmedelspaket från regimen, och detta system kan lätt manipuleras. Den strypta sanktionsekonomin skapar dessutom grupper med betydande intressen i de vinster som ligger i smuggling och olika typer av illegala aktiviteter, och åtskilligt av detta är med all sannolikhet förankrat i militären och de olika säkerhetsstrukturerna. De har inget intresse av att ge upp.

Och samtidigt flyr yngre människor och de med utbildning. I Santiago talade många om det tillskott för Chiles ekonomi som ca 300.000 välutbildade personer som flytt från Venezuela, och det är bara den ström ut från landet som ironiskt nog kan göra det lättare för regimen att bibehålla greppet.

Vi har sett det förr. Castros Cuba eller Saddam Husseins Irak. Brutala regimer som biter sig fast, och som kontrollerar sina säkerhetsstrukturer, är inte lätta att bli av dem.

Men detta innebär ju samtidigt att det mänskliga lidandet i Venezuela med all sannolikhet kommer att fördjupas. Jag kan bara hoppas att min bedömning om att detta blir långvarigt kommer att visa sig felaktig.

Toppmötet i Bryssel i slutet av förra veckan skulle ha handlat om annat, men kom ju att domineras av Brexit, och utvecklades till någonting som bara kan beskrivas som en massiv förödmjukelse av Storbritannien och premiärminister May.

Hon fick inte vara med vid bordet och middagen, och därifrån dikterades i grunden villkoren och tidsramarna för den fortsatta processen med att ta fällning till det brittiska utträdet.

I går demonstrerade många hundratusentals människor i London med krav på en ny folkomröstning, och samtidigt talas det om svåra motsättningar i regeringen om vägen framåt. Allt talar för att underhuset under de kommande dygnen på ett eller annat sätt försöker att ta kontrollen, och vad som händer med regeringen i ett sådant läge tillhör allt det som nu står skrivet i stjärnorna.

Den som lever får se. Så mycket mer kan inte sägas om detta drama.

EU-toppmötet hade också relationerna till Kina på agendan, och i dessa dagar är Xi Jinping på besök i först Italien och sedan Frankrike. Medan signalerna i det förra landet är om en mer eftergiven attityd till olika önskemål från Peking är signalera från det senare snarare det motsatta. EU:s försök att nå en mer enig linje i politiken gentemot Kina framstår som något stapplande.

Till mötet med Xi Jinping i Paris kommer f ö också Angela Merkel och Jean-Claude Juncker, och detta blir därmed lite av ett toppmöte som riskerar att något överskugga det formella toppmötet mellan EU och Kina i början av april.

Samtidigt följer man noga de fortsatta handelsförhandlingarna mellan USA och Kina. De flesta utgår fortfarande för att det kommer att bli någon form av överenskommelse, men tydligt är att samtalen gått in i ett kärvare skede.

I Vita Huset utgår man från att den kinesiska ekonomin befinner sig i ett tillstånd där den skulle ha svårt att klara en fördjupad handelskonflikt, och i Peking är det väl sannolikt att man ser att Trump behöver ett avtal för att få de siffror på börsen i New York som han anser är viktiga inför presidentvalet 2020.

Och därmed spelar bägge lite högre utgående från sina respektive bedömningar. Men grundtipset förblir att det blir en begränsad överenskommelse.

Den kommande veckan är den sista och avgörande inför den första omgången i presidentvalet i Ukraina kommande helg. Ingenting talar mot att det sedan kommer att gå vidare till en avgörande omgång den 21 april.

Allt talar nu för att TV-aktören Volodymor Zelensky kommer att få det högsta antalet röster. Det finns ingen opinionsundersökning som säger någonting annat, och att detta i grunden skulle förändras under den kommande veckan är inte sannolikt.

Dramat handlar nu om huruvida det är president Pero Poroshenko eller ständige utmanaren Yulia Tymoshenko som kommer att bli den som kommer att gå vidare till den avgörande omgången. Länge var det Tymoshenko som ledde stort, men sedan verkade Poroshenko gå om, och inför den kommande veckan ger olika mätningar olika resultat. Det är genuint osäkert.

I Moskva såg jag att premiärminister Medvedev tog emot den mer mer ryskvänliga kandidaten i valet i ett försök att ge denna lite stöd, och ingenting talar för att vederbörande kommer att få särskilt mycket stöd i valet.

Men för demokratins skulle är det självfallet viktigt att också den möjligheten finns. Totalt handlar det faktiskt om ett 40-tal kandidater i den första omgången.

På andra sidan Atlanten tar president Trump de närmaste dagarna emot Israels Benjamin Netanyahu med olika försök att ge denne stöd inför valet i Israel i början av april.

Redan har Trump skickat ut ett tweet där han säger att Israel har rätt att annektera de Golan-höjder man kontrollerar efter kriget med också Syrien 1967. Och Netanyahu har jublat över beskedet.

Jag är rätt övertygade om att det finns åtskilliga i Israel som är mindre hänförda över beskedet. Israel kontrollerar redan de facto området, men beskedet nu från USA kan komma att avsevärt försvåra kommande fredsansträngningar med alla de arabiska länder som inte erkänner landet. Och det ligger entydigt inte i Israels långsiktiga intresse.

Till detta kommer – och det är avsevärt värre – att det allvarligt undergräver internationell lag i andra frågor. I Moskva säger man redan att USA förlorat varje rätt att ifrågasätta Rysslands annektering av Krim. Om Israel har rätt att erövra territorier, varför har inte Ryssland samma rätt?

Viktigt i denna situation – bedrövlig som den är – är att EU står fast i sin uppfattning, och det finns ingen anledning att anta annat än att man kommer att göra det.

För min del blir det således en vecka i Stockholm, och den inleds i morgon med diskussion med bl a Cecilia Malmström och Marcus Wallenberg i samband med den internationella handelskammarens i Stockholm 100 års-jubileum.

Ett nedslag också i spännande Santiago de Chile.

SANTIAGO: Det är över midnatt här, och har varit påtagligt hektiskt sedan på eftermiddagen anlände jag hit till den chilenska huvudstaden ca 13.000 km från Stockholm i en annan del av världen.

Och det var vackert att flyga in mot staden och svepa förbi Aconcagua som med sina 6.960 meter är den amerikanska kontinentens högsta berg.

Det är mer än 2.000 meter högre än Europas högsta berg Mont Blanc och betydligt mer än tre gånger högre än vårt eget Kebnekajse.

Men trots att detta är långt borta är det europeiska tumultet nära.

Innan jag i dag på morgonen lämnade hotellet i Brasilia för att flyga hit gjorde jag en längre intervju för BBC om min syn på det aktuella Brexit-läget. Det var innan EU-toppmötet i Bryssel hade inletts.

Men kulmen var ändå när jag stod i La Moneda-palatset här i Santiago – säte inte minst för presidenten – och CNN insisterade på att jag skulle göra en direktkommentar i deras sändning från Bryssel i frågan.

Och det gjorde jag också. Det var innan den sena kvällens diskussioner i Bryssel hade nått fram till sina slutsatser.

Det är svårt att undvika intrycket av att tålamodet håller på att ta slut i EU-kretsen. Storbritannien har nu getts besked om vad som skall gälla i olika situationer beroende av de beslut som de förmår att samla sig till, och nu återstår i grunden bara att avvakta utvecklingen i London.

Det är lite av lång dags färd mot natt över hela denna tragiska utveckling.

Men här i Santiago är det angenäm sensommar, och Andernas snöklädda berg avtecknar sig mot horisonten.

Santiago är en på många sätt mycket angenäm stad.

För min del har det blivit en del besök här under åren.

Jag var här ett antal gånger i samband med att vi tillsammans med främst de kristdemokratiska ungdomsorganisationerna mobiliserade mot den Pinochet-diktatur som då började att närma sig sitt slut.

Då var det delvis dramatiska dagar på Santiagos gator.

Sedan kom jag hit på officiellt besök som statsminister på inbjudan av den demokratiskt valde president Patricio Aylwin som Chile då fått.

Jag minns hur jag på den stora banketten i La Moneda-palatset stakade jag mig igenom ett tal som jag hade beslutat att hålla på spanska. Det fungerade.

Men när jag senare talade i parlamentet i Valparaiso blev det på engelska.

Och sedan var jag självfallet också här som utrikesminister. Då handlade det också om dialogen mellan EU och Latinamerika.

Den gången hann jag också med en avstickare till det fantastiska europeiska astronomiska observatoriet Paranal högt uppe i Atacama-öknen i nordligaste Chile.

Det går bra för Chile. Med ca 18 miljoner invånare är man mindre än en tiondel av väldiga Brasilien, men har en BNP per capita som ligger ca 50% högre.

Nu växer ekonomin också påtagligt. Förra året växte man med 4%, och i år räknar man bara med obetydligt lägre siffror.

Goda konjunkturer för den viktiga kopparexporten hjälper till – koppar är lite mindre än 50% av landets export – men det är också ordning och reda i finanserna, och landet har ju utmärkt sig för en tydligt liberal reformpolitik sedan åtskilliga år tillbaka.

Chile har i dag en av de öppnaste ekonomierna i världen, med frihandelsavtal med 64 andra länder runt om i världen.

Under president Pineras andra mandatperiod avser man att förstärka denna utveckling ytterligare. Man ser behov av att reformera skattesystemen och stärka konkurrensen.

Beroendet av koppar skall minskas ytterligare genom en allt mer diversifierad ekonomi. Nytt för mig var att man nu börjat konkurrera med Norge med att vara världens ledande leverantör av lax.

Men den dominerande frågan i politiken här just nu är invandring.

Från sammanbrottet i Venezuela kommer det nu tusentals personer varje dag. Omfattningen av tillströmningen av flyktingar och migranter är tre gånger högre än vad vi hade under den dramatiska flyktinghösten 2015. Under förra året registrerades ca en halv miljon flyktingar och migranter.

Colombia är det land som absolut tagit emot flest flyktingar från Venezuela, men i förhållande till storleken ligger Chile i topp. Och allt talar ju för att situationen i Venezuela kommer att bli värre innan den skulle kunna bli bättre.

Men det är inte bara från Venezuela man söker sig hit. Siffrorna är betydande också för Haiti, Bolivia och Peru. Jag antar att det inte minst är landets goda ekonomi som drar.

Trots avståndet är kontakterna med Sverige goda. Pinochet-åren gjorde ju att åtskilliga sökte sig till Sverige, och många av dem återkom därefter till sitt land.

Mauricio Rojas tillhör dem jag ser fram mot att träffa här under morgondagen. Han har alltid varit värd att lyssna på. Och näringslivskontakterna är också påtagligt goda, Men det blir också andra möten med gamla vänner.

Lite stökigt är det i staden i och med att åtta latinamerikanska presidenter anlänt för ett toppmöte för att sätta upp den nya samarbetsorganisationen ProSur.

Bakgrunden är att man inte längre accepterar samarbetsorganisationen UnaSur som sattes upp av Venezuelas förre president Chavez och som man anser fortfarande domineras av detta land. Colombia var först att anmäla sitt utträde, och är tillsammans med China drivande för den nya organisation som nu sätts upp.

Och dess principer talar tydligt om demokrati, rättsstat, medborgerliga rättigheter och en öppen marknadsekonomi. Alla latinamerikanska stater med undantag av Venezuela har inbjudits till toppmötet där.

I morgon blir det en dag av fortsatta möten här innan det mot slutet av dagen är dags att börja att anträda den långa färden tillbaka till hemlandet där uppe i den nordliga hemisfären.

Försiktig start i Brasilien.

SAO PAULO: Så här på eftermiddagen brukar det komma rejält med regn, och denna dag här är inget undantag från den regeln.

Men i sedvanlig ordning har det varit intressanta dagar här mitt i den brasilianska smältdegeln.

Delstaten Sao Paulo – en av de 27 i detta land – har ca 42 miljoner innevånare och svarar för närmare en tredjedel av landets samlade ekonomi.

Här finns fler japaner än i någon annan stad utanför Japan, och inslaget även från andra länder är betydande. Man torde väl tävla med Buenos Aires om att vara största italienska stad utanför Italien, och säger stolt att man har fler libanesiska restauranger än vad Beirut kan uppvisa.

Brasilien är ett land som byggts på invandring, och där det också blivit mer av en s k melting post än vad t ex USA kan uppvisa.

Men det är också ett land med skriande sociala klyftor, en ohygglig våldstatistik och en korruption som nu skakat om landets politiska liv i grunden.

Det har varit dagar av intressanta samtal med företrädare för olika delar av det brasilianska samhällslivet.

Epoken Bolsonaro är ju bara i sin linda. I dag har presidenten varit på lunch i Vita Huset och de två herrarna har betygat varandra sin vördnad. Ett antal steg mot bättre relationer har också tagits – förnuftiga och bra.

President Bolsonaro har väl något minskat frekvensen av märkliga, oacceptabla och illavarslande uttalanden sedan han övertog presidentämbetet, och från åtskilliga håll görs bedömningen att de han samlat omkring sig börjat att moderera politiken på en rad viktiga områden.

Men att det finns grupperingar med mycket skilda agendor runt honom är alldeles uppenbart. Reaktionära populister, modererande militärer och liberala reformatörer kämpar alldeles uppenbart om inflytande.

Jag hade möjlighet att träffa vicepresidenten Hamilton Mourão, och han efterlämnade ett gott intryck i de olika frågor vi hade anledning att ta upp med honom – från krisen med Venezuela till klimatutmaningen och respekten för Paris-avtalet.

Signalerna om nödvändiga ekonomiska reformer är i allt väsentligt positiva, men svårigheterna skall inte underskattas. Ett pensionssystem som håller på att ruinera staten måste tämligen dramatiskt revideras, och det måste beslutas i en kongress där det inte finns några klara majoritetsförhållanden.

Men trots detta utgår de flesta från att det kommer att gå.

Och sedan måste det omöjliga skattesystemet reformeras och ekonomin öppnas upp för mer av utländska konkurrens. En skyddad verkstad skapar inget välstånd, och landet har ett akut behov av att komma tillbaka till solid tillväxt efter de senaste årens uppenbara misskötsel och kraftiga ekonomiska nedgång.

Ständigt återkommer situationen i Venezuela i diskussionerna.

Ingen vet hur det kommer att sluta.

I Washington sätter man sitt hopp till att militären skall överge Maduro och skicka iväg honom i någon exil.

Alldeles enkelt är det inte. Betydande delar av militären är djupt nedsjunken i en korruption och kriminalitet som åtskilliga av dem säkert gör goda förtjänster på. Narkotika betyder nog snart mer än olja för dem. Och över allt vakar den kubanska säkerhetstjänstens olika organ.

Risken är nog betydande för att delar av landet sjunker ner i tilltagande laglöshet. Redan sägs det att viktiga gränsområden kontrolleras av olika grupper bortom varje kontroll och ofta med kokain som det bärande elementet.

Att man i de latinamerikanska huvudstäderna är djupt oroade är inte konstigt. Det handlar kanske först och främst om flyktingströmmar, men också om åtskilliga strömmar som riskerar att underminera staters stabilitet.

Hemifrån Europa kommer ständigt nya bulletiner om läget i London vad gäller voteringar, uppskov och dispyter. Nu är det principer för voteringar i underhuset från 1604 som förefaller vara det senaste inslaget i dramat.

Ett centralt slagord i kampanjen för att landet skulle lämna EU var att ”ta tillbaka kontrollen”.

Det lär ju bra, men realiteten just nu förefaller ju vara att man förlorat kontrollen över det allra mesta.

Från kris i London till sammanbrott i Caracas.

SÃO PAULO: Efter en tolv timmars flygning genom den långa natten har jag nu anlänt till denna det södra halvklotets största stad.

Det var några månader sedan jag var här senast, men åtskilligt har hänt sedan dess såväl i Latinamerika i stort som här i Brasilien.

Det avgörande dramat är självfallet Venezuela.

En gång var Venezuela inte bara denna kontinents mest välbärgade land, utan faktiskt ett av världens i alla fall i ekonomiskt hänseende mest välmående. Det handlade förvisso först och främst om oljan, men inte enbart. Landet hade en hyggligt diversifierad ekonomi.

Men så är det inte längre.

Det socialistiska experimentet under först Hugo Chavez och nu regimen Maduro har i grunden kollapsat ekonomin och riskerar nu att helt förstöra landet.

Hugo Chavez hade en demokratisk legitimitet som inte går att förneka. Och hans personliga karisma gick inte heller att förneka.

Jag träffade honom på ett toppmöte mellan EU och Latinamerika i Lima i Peru 2008, och det var tydligt då att han hade en utstrålning som inte lämnade kontinentens övriga ledare oberörda. Och han kunde hemma spela på klyftor i landets utveckling som tydligt hade blivit för djupa.

Men gradvis spårade allt ur, och när han gick bort och Madura tog över slog hans folkliga men destruktiva vänsterpopulism över till ett autoritärt och repressivt styre av en helt annan dignitet.

Att oljepriserna började falla bidrog också. Och att man därtill politiserat och förstört det nationella oljebolaget PDVSA gjorde saken ännu värre. Produktionen föll, och plötsligt fanns det inga pengar längre.

I dag har ekonomin sjunkit till hälften av vad den var, inflationen räknas i tiotals miljoner procent, grundläggande funktioner i samhället som sjukvård och el och vatten håller på att kollapsa och flyktingvågen från det socialistiska haveriet kommer enligt FN:s uppskattningar att överträffa vad vi i vår del av världen har upplevt från kriget i Syrien.

Det är en av inhemsk politik genererad kollaps av en magnitud som saknar motstycke i modern tid.

Att Juan Guaidó trätt fram som demokratiskt legitimerad ledare, med förankring i det valda parlamentet, och fått starkt internationellt stöd från Latinamerika, USA och Europa har skapat en ny situation.

Men riskerna är betydande.

När den inre demokratiska oppositionen under Juan Guaidó plötslig växte fram med ny legitimitet, och lika plötsligt fick massivt internationellt stöd, med omfattande också ekonomiska sanktioner, fanns det en viss möjlighet för att regimen skulle kollapsa. Inte minst från Washingtons sida hoppades man alldeles tydligt på att militärens stöd gör regimen skulle börja att rämna.

Så blev det inte riktigt.

Regimen klarade den inledande chocken, även om det nu är tydligt att situationen i landet försämras påtagligt, och hårdare repressioner är dess enda möjlighet att klara sig kvar. Den nedåtgående spiralen för landet riskerar att bli allt mer dramatisk. Människor drabbas all hårdare, och vägen tillbaka för landet blir allt länge.

Politiskt och finansiellt har regimen uttalat stöd av Peking och Moskva. Bägge har investerat åtskilligt i regimen Maduros överlevnad. Och högst konkret betyder olika kubanska säkerhetstjänster mycket för den omedelbara stabiliteten och kontrollen. Regimerna i Havana och Caracas överlever i en märklig symbios. Kuba är ytterlig beroende av att få venezuelansk olja.

Det skall bli intressant att höra bedömningarna av utvecklingen i Venezuela här under de närmaste dagarna.

F d presidenten Fernando Henrique Cardoso tillhör dem jag gärna lyssnar på när jag är här – både om utvecklingen i Brasilien och i Latinamerika i övrigt. Vi träffas i morgon.

Men också hur den komplicerade regimen Bolsonaro skall hantera situationen är av intresse.

I dessa dagar är presidenten på väg till Washington. Det talas mycket om en axel mellan presidenterna i Washington och Brasilia. Det är ju mycket i allmän retorik som förenar de bägge herrarna.

Och Bolsonaro kommer sannolikt att konfronteras med tämligen militanta tankar från sina amerikanska samtalspartner. Men trots detta skulle jag tro att ledningen här fortfarande sätter sin tilltro till någon form av politisk lösning och varnar för alltför mycket av äventyrlighet

Vi får se. Jag kommer säkert att få höra mycket i denna fråga under olika diskussioner här.

Utvecklingen här är med den nye presidenten självfallet också viktig.

Sverige har en industriell närvaro här i Sao Paulo sedan decennier tillbaka, och den har bestått när presidenter och regeringar kommit och gått. Och så förblir det. Engagemanget är långsiktigt. Industrier kan inte hoppa fram och tillbaka.

Och det finns – som jag skrivit om tidigare – plus och minus.

Förhoppningar om desperat nödvändiga ekonomiska reformer och insatser mot korruptionen. Farhågor om intolerans och nonchalans när det gäller viktiga både värderings- och klimat- och miljöfrågor.

Jag kommer säkert att höra mycket om både minus och plus. Svenska och nordiska företag har all anledning att ha örat på rälsen. Det är viktigt.

Bakom mig har jag nu ett antal besök i London under den tilltagande dramatiska perioden där.

Hur Brexit-tragedin kommer att sluta vet jag inte. På middag i förrgår lyssnade jag på några av de mest imponerande parlamentarikerna från de bägge ledande partierna. De visste det inte heller. De famlade.

Nu blir det tydligen en omröstning MV3 i början av den kommande veckan. Premiärminister May hoppas att hotet om att utträdet ur EU skall skjutas upp skall skrämma några av de värsta motståndarna att välja att trots allt acceptera hennes avtal om villkoren för utträdet.

Den som lever får se.

Men det som oroar mig allt mer under tre besök i London under de senaste två veckorna är hur djupt och bittert splittrat det brittiska samhället är. Och ur detta finns ingen enkel eller snabb lösning.

Jag möter de som säger att vi måste bli av med frågan så att vi kan fortsätta att leva. Det är inte svårt att förstå den reaktionen, men sanningen är att den optionen inte finns och inte kommer att finnas under år framöver.

Men tyvärr saknar landet just ju politiska ledare med viljan och förmågan att säga som det det är. Det är ett djupt sorgligt skådespel.

Geografin är dock som den är.

De brittiska öarna ligger inte mitt i Atlanten, eller i närheten av Singapore, utan ett stenkast från den europeiska kontinenten. Vi kommet att fortsätta att vara beroende av varandra, och detta beroende måste få former som är ömsesidigt konstruktiva.

Åt detta ägnade vi en del tid på vårt styrelsemöte med ECFR i går, och det kommer att finnas anledning att återvända till ämnet.

Men nu har jag för några dagar lämnat Europa och har Latinamerika i fokus.

Brasilien just nu – Chile om några dagar.

Åter till kaoset i London.

BARCELONA: Efter ett dygn med solen vid Medelhavet bär det nu tillbaka till London.

Vi har styrelsemöte med ECFR där i dag och delar av morgondagen, och åtskilligt att göra, men med kaoset kring Brexit blir det åtskilligt annat också.

I kväll vill de jag skall vara med i BBC:s viktigaste nyhetsprogram Newsnight, och i morgon innan jag lämnar är det CNN som vill ha kommentarer i samma ämne.

I dag diskuterar och röstar underhuset om huruvida man skall be EU om ett uppskov med det utträda som annars kommer att äga rum 29 mars.

Och med all sannolikhet kommer man att be om ett uppskov. Men det finns påtagligt olika versioner av ett sådant och vad det skulle kunna tänkas innebära.

Premiärminister May kommer enligt vissa uppgifter att be om ett kortare uppskov, och sedan återkomma till parlamentet med en tredje omröstning om det utträdesavtal – WA, Withdral Agreement – som nu underkänts två gånger. MV3 kallas det – Meaninful Vote 3.

Det finns massiva frågetecken kring den möjliga operationen, men även om hon skulle genomföra och vinna en MV3 krävs det ett uppskov för att hinna med olika lag- och regleringsfrågor innan utträdet.

Ett sådant mer begränsat uppskov är jag övertygad om att EU kommer att vara med om.

Men ett mer begränsat uppskov – fram till senast slutet av juli – är ju bara meningsfullt om det faktiskt resulterar i någonting.

Hur man än vänder sig har man ändan bak, och ett utträde sker antingen med det WA som nu ligger på bordet eller utan detta och med den krasch som underhuset i sin omröstning i går sade att man absolut inte vill vara med om.

På sina håll talar man nu om möjligheterna av ett längre uppskov med det hela. Europeiska Rådets ordförande Tusk säger i dag att ha i konsultationer inför EU-toppmötet i slutet av nästa vecka kommer att argumentera för det.

Och det skulle då kunna ge utrymme för antingen en ny folkomröstning eller ett nyval i Storbritannien med allt dessa två optioner skulle leda till.

Men då talar vi om ett uppskov allra minst till utgången av detta år.

Det leder dock till en uppsjö av nya problem.

Storbritannien måste då delta i valen till det nya Europaparlamentet i maj, och kommer på ett eller annat sätt att sitta med när det fattas beslut också om de viktiga personfrågorna i EU under de närmaste åren.

Det kommer säkert att grymtas åtskilligt i åtskilliga EU-länder kring denna möjlighet, men i slutändan har jag svårt att se att EU kommer att säga nej till det uppskov som London ber om.

I grunden är det ju så att det är Storbritannien som sagt att man vill lämna – EU i övrigt vill ju helst att landet stannar kvar.

Situationen är milt uttryckt komplicerad – och jag känner ingen som vågar en mer säker bedömning av hur det kommer att utvecklas och sluta. På ett eller annat sätt tror jag att Brexit-tumultet och dess konsekvenser kommer att vara med oss under några år framöver.

Här i Barcelona fick jag den underfundiga frågan om det var lättare att gå in i EU än att gå ut.

Och det kan man fråga sig. Jag tror dock att det faktiskt är svårare att gå ur. När man går in tar man bort olika hinder mellan länderna när det gäller handel och mycket annat, men en förhandling vars själva kärna är att återinföra hinder mellan ekonomier och nationer som under decennier vävts allt närmare samman är nog en mer besvärlig operation.

Till det skall läggas att det aldrig tidigare skett – vare sig i Europa eller annorstädes i världen.

Nu lyfter jag snart i riktning London för ett dygn där med möjlighet att följa också det dramat på lite närmare håll.

Och om ett dygn styr jag sedan kursen till Sao Paulo i Brasilien.

Italien, Kina och nya EU-debatten.

ROM: Även om de främst var andra angelägenheter som tog mig hit denna helg hanns det med att vara med om diskussionerna med Aspen Italia i Venedig.

Det brukar vara informella diskussioner, men resulterade trots detta i en helsida i en av de stora drakarna här i dag efter ett meningsutbyte i går mellan den italienske finansministern och en ekonom från Bryssel.

På något sätt ville den senare göra gällande att problemen i den italienska ekonomin var Tysklands fel, men kunde inte riktig reda ut varför det i alla fall går betydligt bättre för andra länder som också har ekonomiska relationer med Tyskland.

Medan alla andra länder i dag har en ekonomi på en nivå över före finanskrisen 2008 gäller detta dessvärre inte Italien. Här har den ekonomiska politiken ofta präglats av mer lättsinne än skärpa, och dessvärre förefaller den trenden att ha förstärkts under dagens regering.

Min uppgift var dock att vara en del av diskussionerna om utvecklingen i Kina och möjlig europeisk politik.

Detta kommer att stå åtskilligt i centrum under de kommande veckorna.

Handelsförhandlingarna mellan USA och Kina borde rimligen gå in i ett slutskede, men därtill kommer upptakten till ett toppmöte mellan EU och Kina i början av april. Därefter kommer man så i Peking att ha det andra stora mötet om sitt s k Belt and Road Initiative.

Och till detta kommer att diskussionen om vår politik visavi Kina intensifieras i drt ena landet efter det andra.

Det som är alldeles säkert är att enskilda europeiska länder knappast kommer att lyckas med särskilt mycket i denna relation. Det är bara genom att uppträda gemensamt som det finns några möjligheter.

Och i viktiga avseenden skulle det självfallet vara bra om det gick att koordinera även med USA. Intresset därifrån förefaller dock än så länge mer begränsat, och till detta bidrar måhända att man inte ser en tydlig gemensam europeisk politik.

Veckan som gick såg ett nytt rätt sprakande och spretigt utspel om den kommande EU-politiken av Frankrikes president Macron.

Hans teknik kan man sätta frågetecken för. Ett brett spektrum av tankar och förslag lanseras plötsligt utan inbördes prioritering, stundtals oklara i sina formuleringar och utan att marken beretts i förväg.

Min erfarenhet av EU-arbete tyder knappast på att det alltid är den framgångsrikaste strategin. Och hans snarlika Sorbonne-tal kom ju ty följande också att rinna ut i sanden.

Det är beklagligt. Debatten behöver stimulans och syre, och det är många frågor som ligger på bordet för EU under de kommande åren.

Till dem som omedelbart börjat följa upp president Macrons inlägg hör tyska CDU:s nye partiledare AKK dom levererat en längre artikel där tankar både överensstämmer med och går i annan riktning än hos Macron.

En tanke som återkommer hos dem bägge är den om ett s k Europeiskt Säkerhetsråd, och den tanken tror jag kommer att vinna i kraft framöver. Det handlar här också om ett försök att fortsatt ge Storbritannien en roll när det gäller den europeiska säkerheten, och det tror jag är mycket viktigt.

När vi inom ECFR nu börjar att titta fram på de kommande fem åren för EU är detta förvisso en tanke vi måste försöka vidareutveckla.

Och för svensk politik blir det viktigt att se till att man inte blir alldeles akterseglad i den frågan. Vi står redan utanför det franskledda s k interventionsinitiativet, och kring det tror jag åtskilligt kommer att byggas upp de närmaste åren.

Nu bär det för mig hem till Stockholm för att börja veckan där.

Men sedan blir det både London och Barcelona innan det fram mot nästa helg bär iväg för en vecka eller så i Latinamerika.

Närmast härdsmälta.

LONDON: Ett dygn här kan knappast sägas bidra till att man för större klarhet om vart detta land är på väg.

Jag spenderade en del tid i dag med en av regeringens när det gäller hela frågan om Brexit allra mest insatta ministrar, och det var påfallande hur även han famlade om vad den kommande veckan skulle innebära.

I nästa vecka skall det ju till s k meningsfulla omröstningar i underhuset.

Och det kan sluta hur som helst.

Det kan bli så – och det verkar de flesta tro – att regeringen fortfarande förlorar omröstningen på tisdag om skilsmässoavtalet med EU, och det även om man nu sätter in alla krafter för att förhindra det.

Och sedan kan det då bli så att underhuset därefter på onsdag röstar för att ett utträde ur EU utan avtal – med alla de allvarliga konsekvenser detta skulle ha – inte kan accepteras.

På torsdag kan det så bli en tredje omröstning om huruvida man skall gå till Bryssel och behöva att utträdet ur EU skall skjutas upp. Många tror att det förslaget då kommer att vinna, men det finns de som tror att det kommer att tillbakavisas, och i så fall kraschar landet ut ur EU den 29 mars.

En förlängning av processen löser dock inte i sig så mycket.

Vill man ha en ny folkomröstning – vilket premiärminister May är påtagligt mot – torde det inte även om man förkortar alla möjliga procedurer vara möjligt förrän efter sommaren.

Och hur gör man då med valen till Europaparlamentet i maj? Då måste Storbritannien delta i dessa – och finns det verkligen tid för att nu plötsligt förbereda detta?

Frågetecknen lastas på varandra ju länge varje samtal pågår. Och klara vägar ut ur de olika svårigheterna är svårt att se.

Ändå – och det är det skrämmande – handlar det än så länge bara om de relativt sett enkla sakerna vad gäller Brexit. Utträdesavtalet är en långt mindre komplicerad sak än alla de frågekomplex som ligger i den kommande relationen och de kommande avtalen.

Och trots detta är det dessa relativt sett mindre och lätta problem som nu fört det brittiska politiska systemet till randen av en renodlad härdsmälta.

Men ju var det inte främst för detta som jag kom till London.

Dels handlade det om att diskuteras former för informell dialog mellan Storbritannien och de nordiska och baltiska länderna efter Brexit. Det behovet kommer att vara stort.

Och dels handlade det om diskussion om kommande utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar. På plats för dessa fanns också de norska och nederländska försvarsministrarna plus åtskilliga andra.

Själv hade jag förmånen att diskutera de lite längre perspektiven både bakåt och framåt i en panel med historikern Margaret MacMillan.

Tidigt i morgon bryter jag upp härifrån med Italien som destination för dels en familjehögtid och dels en diskussion om relationerna mellan Europa och Kina.

Skall rätten eller makten avgöra?

BRYSSEL: Det kändes lite vår i luften här nere denna dag.

Och som vanligt är det mycket som händer i Bryssel.

Jag ser att Sveriges kung och drottning är på besök och konkurrerar om uppmärksamheten med bl a ordföranden i FN:s generalförsamling, Armeniens nye president och Georgiens premiärminister, och då är det med all sannolikhet någon eller några av betydelse som jag har missat.

Förutom diskussioner om lärdomar som måste dras av de senaste fem åren av EU:s gemensamma utrikespolitik inför de kommande fem åren deltog jag i diskussioner om de invecklade men viktiga naturgasrelationerna mellan Ryssland, Ukraina och EU.

Och de kommer vi med all sannolikhet att höra mer om senare under året.

Det var ju vintern 2009 som vi hade den stora gaskrisen, när Putin stängde av kranarna, vilket ledde till ett avtal mellan Ykrsuna och Ryssland som dels föranlett åtskilligt inrikespolitiskt tumult i Ukraina och dels omfattande legala tvister mellan Ukraina och Ryssland, men som löper ut med utgången av detta år.

Just nu flyter ca 45% av den ryska naturgas som når EU-länderna genom Ukrainas omfattande pipeline-system, men alldeles uppenbart är att Gazprom i Ryssland genom bl a den nya Nordström 2 genom Östersjön vill komma bort från beroendet av transit genom Ukraina.

Och detta leder till en lång rad olika frågor.

Olika skiljedomsförfaranden i Stockholm har alla förlorats av Gazprom, som nu är skyldig att betala närmare 30 miljarder kr i skadestånd, men som envist vägrar att göra det.

Därmed blir frågan om det är makten eller rätten som skall gälla i dessa relationer. Och här står vårt europeiska synsätt entydigt mot det synsätt som Ryssland företräder.

Den kontroversen är viktig. I detta fall gäller det omfattande leveranser av naturgas, men i andra fall kan det röra sig om någonting helt annat. Att upprätthålla respektive för rätten är av mycket stor betydelse.

Nu blir det hemfärd till Stockholm, en halvdag där i morgon, och sedan iväg till London för middag och en dag där.

Och på torsdag är det ju på nytt viktig omröstning om Brexit i underhuset. Frapperande i Bryssel var att man nästan hade slutat att hänga med i de allt mer invecklade och märkliga brittiskas turerna i denna fråga.

Det är inte utan att man har en viss förståelse för det.

Tillbaka i världen.

STOCKHOLM: Så är jag då tillbaka i den verkliga världen efter en vecka av avkopplande sportlov i de franska Alperna.

I morgon bär det av till Bryssel gör ett seminarium på tisdagen om de olika gaskonflikterna mellan Ukraina, Ryssland och EU. Nordstream 2, som ju diskuteras åtskilligt, är bara en del av denna större problematik, som också påverkar Ukrainas inrikespolitik och åtskilligt mer.

Och efter mellanlandning hemma onsdag bär det så av till London för diskussioner om europeisk säkerhetspolitik framöver, men också relationerna mellan Storbritannien och Nordeuropa.

Därifrån bär det sedan till Italien för en kombination av privata högtider och diskussioner med Aspen Italia om utmaningar för näringslivet i den tilltagande geopolitiska konkurrensens värld.

På den lite vidare globala arenan öppnar i veckan den kinesiska folkkongressen sin årliga session.

Inte för att detta organ har något reellt inflytande i det kinesiska systemet, men inte minst i ljuset av de handelsförhandlingar med USA som nu getts mer tid och tecknen på att tillväxten i den kinesiska ekonomin avtar har det sitt intresse att se vad premiärminister Li Keqiang har att säga.

Det finns ju ett betydande inte minst internationellt tryck i riktning mot en öppnare kinesisk ekonomi.

Som det nu ser ut har den akuta fasen i krisen mellan Indien och Pakistan passerat, men oskrivet är sannolikt bäst. Och fortfarande är propagandakriget mellan dem bägge omfattande, med också påstående som alldeles uppenbart är osanna.

Två grundproblem kvarstår dock.

Dels Kashmir och den politiska situationen där. Ser vi en ny fas med självmordsbombare som vill destabilisera situationen där? Rapporter de senaste dygnen tyder också på strider längs kontrollinjen mellan Indien och Pakistan.

Dels att det i Pakistan fortfarande finns terrorgrupper som är inriktade också på att slå till mot andra länder. Den attack i Kashmir som utlöste den akuta krisen stöddes av en av dessa, och det bör noteras att också Iran var utsatt för en terrorattack av en organisation som opererar från pakistanskt territorium.

När jag var i Delhi i början av året och talade med utrikespolitiska beslutsfattare där sades det mig att när deras parlamentsval är över borde det finnas förutsättningar för att ta upp en dialog med Pakistan.

Låt oss hoppas att så blir fallet, och låt oss hoppas att man i Islamabad inser att det måste till nya krafttag mot de terrorgrupper som fortfarande opererar från dess territorium. Och den pakistanska ekonomin är ju dessutom i ett skick som gör att man är akut beroende av omvärldens välvilja och stöd.

Den gångna veckan gav plötsligt ny dramatik kring upptakten inför det israeliska valet i april i och med att landets högsta åklagare nu förbereder åtal mot premiärminister Netanyahu för korruption.

Mycket kan hända, men just nu ser möjligheterna för Netanyahu att bilda en ny koalition efter valet inte så ljusa ut. Att han valt att gå i armkrok med ett högerextremt parti vars rötter t o m går tillbaka till direkt terrorism är förvisso också värt att notera.

Efter det valet kommer Vita Huset att presentera sin fredsplan för Israel och Palestina, och det kommer säkert att innebära ny dramatik i regionen.

På den europeiska fronten måste noteras att sju medlemspartier i EPP nu begärt att det ungerska partiet FIDESZ skall uteslutas eller suspenderas, och det innebär att frågan måste upp till beslut i slutet av mars.

På sina håll retade man upp sig på en affischkampanj som partiet lanserat i Ungern riktad mot bl a Jean-Claude Juncker, men betydligt värre är det groteska brev som premiärminister Victor Orbán sänt till alla medborgare.

Här hetsas det mot Bryssel med anklagelser och lögner som inte står de värsta populister efter, och det är inte förvånande att åtskilliga partier, inklusive moderaterna hos oss och finska samlingspartiet, inte vill ha med detta att göra.

Möjligen kan sägas att man borde ha agerat tidigare, men med de ytterligare steg som Orbán nu tagit är förutsättningarna för någon typ av resultat onekligen bättre.

Söderut finns det anledning att rikta ökad uppmärksamhet på vad som händer i Algeriet.

Den åldrande presidenten Bouteflika har suttit vid makten sedan 1999, men sedan en hjärnblödning för sex år sedan förefaller hans roll att ha varit tämligen begränsad.

Jag talade för ett tag sedan med en utrikesminister för ett icke-europeiskt land som varit i Alger och haft en kort audiens med honom, men fick konstatera att han inte längre var talbar. Och nu befinner han sig på ett sjukhus i Genève.

Att han nu nomineras för en femte mandatperiod som president uppfattas ty följande som något av en provokation, och protesterna har varit mångtusenhövdade under den senaste veckan.

Vart detta kan leda till är svårt att veta. Algeriet undkom till stor del den s k arabiska våren 2011 mycket på grund av att minnena fortfarande lever efter det långdragna inbördeskrig som torde ha krävt kring 200.000 liv.

Men att det bygger upp en stark protestvåg är inte att förvåna.

Och Algeriet är ett viktigt land inte bara från fransk horisont. Också den italienska energiförsörjningen vilar till betydande del på gasleveranser från Algeriet.