Visst hopp – och betydande förtvivlan

23 september 2013

NEW YORK: Min vecka här började med en informell middag där, för första gången på mycket länge, ledande politiska företrädare för såväl Israel som regionens arabiska stater satt ner och diskuterade förutsättningarna för den fredsprocess som nu inletts.

Och alla föreföll överens om att detta sannolikt är den sista seriösa möjligheten att nå fram till den tvåstatslösning som kan ge en ny stabilitet till regionen.

Att de problem som måste övervinnas är betydande, och att den utsatta tiden är kort, är alldeles uppenbart.

Men under de år som gått har de olika problemen dissekerats ner i alla sina detaljer, och det som nu krävs är först och främst politisk kraft och vilja till de kompromisser som alla vet kommer att bli en nödvändighet.

Men middagen ägnades också den humanitära situationen i och runt Syrien och säkerhetsrådets oförmåga att ena sig om en resolution om ens detta.

Luxembourg och Australien har fört vidare den tanke om en resolution som kom ur en av våra tidigare middagar, men hitintills har framsteg blockerats av de som vill knyta den till än det ena och än det andra.

Den vägen kommer dessvärre aldrig att leda fram, men en resolution som står på egna ben med klart fokus på enbart den internationella humanitära rätten borde faktiskt kunna vinna stöd.

Men nu är kvällen sen, och det väntar en hektisk dag i morgon.


På väg till New York

22 september 2013

HEATHROW: På söndagsförmiddagen spenderar jag några timmar på den stora flygplatsen här i väntan på det plan som skall ta mig till New York och den vecka jag nu kommer att vara där.

På tisdag inleds den årliga generaldebatten i FN:s generalförsamling, och i det sammanhanget samlas presidenter, statsministrar, utrikesministrar och andra till ett antal dygn av närmast hektisk diplomati kring husen vid East River.

Jag åker över redan i dag för en närmast traditionell informell middag med olika utrikesministrar främst från olika delar av Mellersta Östern.

Och den kan nog bli intressantare än vanligt.

Diplomatin kring Syrien sedan attacken med kemiska vapen 21 augusti har ju förändrat åtskilligt, och till detta kommer ju dels de pågående förhandlingarna mellan Israel och Palestina och dels de nya signaler som kommer från Irans nya president.

Den senare – president Rouhani – ser nog ut att bli den person som kommer att tilldra sig störst intresse i New York under de närmaste dagarna.

Hans tal till generalförsamlingen på tisdag eftermiddag kommer att analyseras både bak- och framlänges.

Annars är det diskussionen om utvecklingsmålen fram mot 2030 som är den viktigaste av alla punkterna på de olika agendorna under veckan.

De s k MDG-målen – Millenium Development Goals – hade ju 2015 som riktmärke, och utvecklingen under de senaste decennierna har ju faktiskt inneburit att en betydande del av dessa mål också ser ut att kunna uppnås.

Och det var ju för att se på möjliga mål därefter som den globala kommission där ju också Gunilla Carlsson ingick tillsattes.

Den konstaterar att det borde finnas förutsättningar för att intill 2030 fördubbla den samlade globala ekonomin, och att denna utveckling borde göra det möjligt att pressa ner den extrema fattigdomen också i de fattigare av utvecklingsländerna till under fem procent av befolkningen.

Och därmed skulle den unikt goda globala utveckling vi sett under de senaste decennierna kunna fortsätta.

Men förutsättningarna måste vara klara: en värld där vi kan undvika större krig och konflikter, en värld med en fortsatt öppen handel och en värld där fria samhällen och fria ekonomier står allt starkare.

Då har vi en värld där globaliseringen lyfter ständigt allt fler människor ur fattigdom och misär.

Och det blir ju också en värld där den framväxande medelklassen i utvecklingsländerna leder till att gapet mellan rika och fattiga länder successivt minskat.

Kring detta, liksom kring lika andra utmaningar vi står inför, kommer jag att föra många samtal under veckan som kommer.

I morgon måndag kommer också Fredrik Reinfeldt hit för att på tisdag kväll hålla Sveriges anförande inför generalförsamlingen. På torsdag fortsätter han så till Mexico för besök där tillsammans också med en betydande näringslivsdelegation.

Dagarna i New York blir alltid hektiska, men de brukar också erbjuda en möjlighet att följa med i den amerikanska politiska debatten något närmare.

Att ekonomin nu är på väg uppåt förefaller tydligt, men samtidigt leder de politiska motsättningarna till påtagliga svårigheter att i Washington fatta beslut i en rad viktiga frågor.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med på mer än delar av International Institute For Strategic Studies stora årskonferens Global Strategic Review i Stockholm i helgen.

Norges snart avgående utrikesminister Espen Barth Eide och jag inledningstalade i fredags kväll, och sedan hade jag möjlighet att lyssna inte minst på diskussionen i går om utmaningar när det gäller att förhindra ytterligare spridning av massförstörelsevapen.

Till gästerna på konferensen hörde också chefen för den ryska presidentadministrationen Sergey Ivanov, och självfallet passade jag på möjligheten av en överläggning med honom i olika frågor.

Den kom också att handla om de olika handelsåtgärder som Ryssland ju vidtagit mot länder i EU:s Östliga Partnerskap.

Viktigt var också att vi var eniga om att med stor bestämdhet se till att avtalet om att förstöra Syriens innehav av kemiska vapen verkligen respekteras och genomförs.

Nu blir det till att kasta sig ner i de fylliga brittiska söndagstidningarna innan det blir dags att ta mig till planet som skall föra mig härifrån till Kennedy-flygplatsen utanför New York.

Och när jag landar där kanske vi ser konturerna av hur dagens viktiga val till förbundsdagen i Tyskland har utfallit. Val är alltid både spännande och viktiga.


Hur blåser vindarna över Jalta?

19 september 2013

JALTA: Efter flygning från Stockholm och sedan cirka en timmes bilfärd från Simferopol över bergen och ner till kusten har jag nu anlänt till legendariska Jalta på Krim i Ukraina.

Det är inte mitt första besök här.

Den årliga konferensen här har jag besökt ett antal gånger och ofta funnit vara en värdefull plats för diskussioner såväl om Ukraina som om denna del av Europa och dess utveckling.

Och så blir det alldeles säkert i år också.

Från framför allt ryskt håll har ju varningsorden riktade mot de länder i denna region som vill gå in i ett närmare samarbete med EU blivit allt starkare, och till dessa varningsord har fogats konkreta åtgärder som jag betecknat som ekonomisk krigföring.

Ukraina är självklart det viktigaste av dessa länder, och det är inte orealistiskt att föreställa sig att spänningarna kring detta lands vägval kommer att stegras successivt inför toppmötet med det Östliga Partnerskapet i Vilnius i november.

På plats för konferensen här finns huvuddelen av den politiska och ekonomiska eliten i Ukraina, men också ledande företrädare från andra håll.

På deltagarlistan ser jag t ex namn som stått för några av de hotfullaste uttalandena från Moskvas sida i denna fråga, men här finns självfallet också EU-kommissionens ansvarige Stefan Füle.

Jag har just anlänt, men Ukrainas utrikesminister Leonid Kozhara ville träffa mig praktiskt taget omgående, och så kommer det också att bli.

Och sedan blir det middag där främst Stefan Füle och jag skall hålla anföranden om situationen i dessa frågor just nu.

I morgon förmiddag kommer så president Viktor Yanukovich också hit, och det skall bli intressant att se hur han formulerar sig.

Han har för några dagar sedan sagt att alla villkor för att underteckna avtalet med EU är uppfyllda, men vet självfallet att så faktiskt inte är fallet.

Men kvällens fortsatta diskussioner kommer säkert att ge tydligare indikationer på hur vindarna blåser i och över denna del av Europa just nu.

Och det är viktigt – bland det allra viktigaste just nu.

I övrigt visar sig Jalta från sin mest angenäma sida.

Sol, en bit över 20 grader och en ljum vind in från Svarta Havet.


Blickar framåt och bakåt

17 september 2013

STOCKHOLM: Att Gunilla Carlsson lämnar och Hillevi Engström efterträder henne kommer naturligt nog att påverka min morgondag på UD på olika sätt.

Gemensamt skall vi – också med Ewa Björling – träffa personal, tacka Gunilla och diskutera de kommande uppgifterna.

Gunilla har betytt mycket för vår politik, och hon har blivit ett mycket respekterat namn inte bara i Afrika och det multilaterala systemet utan också på många andra håll.

Ingen biståndsminister under hela den tid då en sådan post funnits i Sveriges regering har suttit så länge som Gunilla gjort.

Det har gjort avtryck.

Hillevi saknar inte tidigare erfarenhet av området, men självfallet är det en omställning från ett totalt fokus på arbetsmarknadsfrågor i går till biståndspolitiken i morgon.

Men erfarenhet från ett tungt departement är en betydande fördel i det sammanhanget.

Men morgondagen bjuder också på åtskilligt annat.

Inte minst blir det förberedelser för de närmaste resorna – mer omedelbart till Ukraina på torsdag och därefter till FN i New York den kommande veckan.

På kvällen tänkte jag sedan gå och lyssna på Lars Tobisson när han berättar om den bok om Gösta Bohman som han ju alldeles nyss kommit ut med, och som jag alldeles självklart kommer att läsa med allra största intresse.

Såväl Lars som jag arbetade ju nära med Gösta under en längre period – i mitt fall från 1973 och framåt.

Och det var en period som inte bara etablerade det borgerliga samarbete som gjorde det historiska regeringsskiftet 1976 möjligt, utan som också förde moderaterna från positionen som borgerlighetens minsta parti till platsen som dess största.

Göstas insatser var tveklöst av avgörande betydelse i bägge dessa sammanhang.

Att han dessutom var en färgstark politiker med skarpt också ideologiskt sinne tillhör självklart också saken. Han syntes i samhällsdebatten i en tid när denna var mer profilerad än vad som ofta är fallet i dag.

Så det skall bli spännande att höra hur Lars så här några decennier senare fogar samman de olika bitarna i detta både personlighetsmässigt och politiskt fascinerande och viktiga puzzel.

Det blir alldeles säkert en både trevlig och intressant afton – för några ögonblick lite borta från världens mer aktuella bekymmer.


Tack till Gunilla!

17 september 2013

STOCKHOLM: Den lilla regeringsombildning som Fredrik Reinfeldt offentliggjorde i slutet av dagens regeringsförklaring kommer säkert att kommenteras i alla sina delar av andra.

Men för mig är det viktiga att också på detta sätt tacka Gunilla Carlsson för hennes insatser som biståndsminister under de sju år som gått sedan vi gemensamt steg in på UD en höstdag 2006.

Livet har mycket att bjuda, och jag vet att Gunilla sedan en tid tillbaka har sett fram mot möjligheten av lite andra horisonter. Och då var den lilla regeringsombildning som skulle ske i dag det naturliga tillfället.

Sin sista insats som statsråd gjorde Gunilla i går på den stora EU-konferensen om Somalia i Bryssel. Och det var på många sätt symboliskt.

Här arbetade hon ju länge och framgångsrikt som en av våra första representanter i Europaparlamentet, och inte minst de successiva och ofta svåra stegen att hjälpa det hårt sargade Somalia till en bättre framtid har varit viktiga för henne.

Här har Sverige gjort skillnad.

Mycket har förändrats i vår biståndspolitik under de senaste åren.

Fokusen på verkliga resultat har blivit mycket tydligare. Koncentrationen på och till Afrika stark. Demokratiarbetet viktigare. Vår position som mycket stark aktör när det gäller humanitära insatser har fått betydligt större tyngd.

Under det senaste året har ju också Gunilla spelat en viktig roll i den stora FN-kommission som nu lagt fram förslag till målen för den globala utvecklingen efter 2015.

Det var mycket bra också för Sverige att Gunilla kunde få den positionen, men hon gick den tydligt på egna personliga meriter.

Nu lämnar Gunilla över till Hillevi Engström och går till att börja med till en lite mer avkopplande period.

Jag hoppas att hon dock kommer att ta i alla fall lite tid att samla erfarenheter, observationer och slutsatser. Mycket är gjort, men det innebär ju inte att det inte finns mer att göra.

Och i detta kommer hon alldeles självklart att bli ett bra stöd till Hillevi Engström när hon nu tar sig an detta nya område.

Ingen tidpunkt att lämna är alldeles bra, och jag har sagt till Gunilla att även om jag förstår och respekterar hennes motiv hade jag gärna sett att hon varit kvar.

Men skulle det ske var detta trots allt den bästa och den mest naturliga tidpunkten.

Vi tackar för alla hennes insatser, och önskar henne all lycka i hennes nästa fas.

Hon och jag råkar ju dessutom vara vänner sedan många år tillbaka, och på det planet innebär ju dagens besked ingen förändring alls.

Och samtidigt med detta önskar vi Hillevi Engström välkommen till nya, spännande och viktiga arbetsuppgifter.


Om demokrati i Athen

16 september 2013

ATHEN: Det är över midnatt i Athen, och jag förväntas lämna hotellet kvart över fem på morgonen för att hinna med de olika planen som skall föra mig hem till riksdagens högtidliga öppnande i morgon.

Så det blir nog inte mycket tid att skriva.

Men det blev en spännande och perspektivrik kväll i den närmast magiska miljön på gamla Agora i Athen – bokstavligen där demokratin föddes för mer än 2.500 år sedan.

Premiärminister Antonis Samaras talade om de utmaningar Grekland står inför i och med den ekonomiska krisen.

Och i den efterföljande debatten var det nog främst Indiens utbildningsminister Shashi Tharoor och jag som stod för de globalt optimistiska perspektiven på demokratins utmaningar och möjligheter.

Hela debatten websändes av såväl grekiska Khatmerini som globala International Herald Tribune, och det finns länk i twitter-fältet här till höger för den som vill höra vad som sades.

Något av intresse tror jag faktiskt det var.

Och sedan blev det trevlig middag – mest indisk-svensk sådan – i den behagliga temperaturen och den vackra atmosfären strax nedanför det upplysta Parthenon-templet.

Men nu är dagen till ända, och alldeles för snabbt randas en ny.

Den kommer, med all säkerhet, att innebära nya utmaningar.


Syrien – och veckan som kommer

15 september 2013

STOCKHOLM: Det har varit en helg kalendermässigt dominerad av olika arrangemang med anledning av att vår Kung suttit på tronen i 40 år, och som sådan har den förvisso varit mycket trevlig.

Mer politiskt har det alldeles självklart varit utvecklingen kring Syrien som har varit i fokus.

I lördags i förra veckan satt vi i Vilnius och diskuterade med USA:s John Kerry i en situation där det var mycket tydligt att hans huvudsakliga intresse var att söka stöd för en militär insats mot Assad-regimen mot bakgrund av användningen av kemiska vapen.

För det fanns det förvisso förståelse, men samtidigt uttrycktes tvivel, och han kan inte ha undgått att notera att de flesta av oss i EU-kretsen hellre skulle se någon typ av politisk lösning efter det att FN-inspektörerna fått lämna sin rapport.

Vägen från lördagen i Vilnius till uppgörelsen i Geneve med Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov kan näppeligen beskrivas som alldeles spikrak.

Om detta kommer säkert mycket att skrivas.

Och uppgörelsen kommer säkert inte att bli lätt att förverkliga i alla sina detaljer.

Men ändå finns det all anledning att välkomna den. Dels därför att den är klart bättre än alternativet, och dels därför att den förhoppningsvis kan bli en brygga över till en bredare politisk ansträngning att få slut på konflikten i Syrien.

I morgon i New York kommer av allt att döma rapporten från FN:s inspektörer att läggas fram.

Skulle den tydligt styrka alla indikationerna på att det var regimens stridskrafter som var ansvariga för användningen av giftgas måste frågan om att utkräva ansvar också tas upp.

Och i uttalandet från mötet i Visby med de nordiska och baltiska utrikesministrarna sade vi ju att FN:s säkerhetsråd i så fall borde hänskjuta just den frågan till internationella brottsmålsdomstolen ICC.

Det borde även Ryssland – som ju tydligt fördömt angreppet – kunna stödja. ICC har sedan att klarlägga det mer exakta ansvarsförhållandet, och det kommer med all sannolikhet att ta sin tid.

För min del kommer den nya veckan att inledas med att jag i morgon åker till Athen för att där i morgon kväll delta i en diskussion om tillståndet för demokrati i världen just nu.

Det är International Herald Tribune som samlat en intressant panel, och inleder gör Greklands premiärminister Antonis Samaras.

Direkt från Athen åker jag på tisdag så åter till Stockholm för att vara med vid riksdagens högtidliga öppnande, där ju också Fredrik Reinfeldt presenterar regeringsförklaringen.

Ursprungligen hade jag tänkt vara på den traditionella konserten på kvällen också, men jag ser att det är föräldramöte på skolan så det är väl inte alldeles säkert.

Efter en onsdag hemma åker jag på torsdagen till den traditionella konferens i Jalta på Krim som diskuterar Ukraina och dess europeiska ansträngningar.

Tillsammans med kommissionären Stefan Füle kommer jag där att träffa Ukrainas president Yanukovich för diskussion om var Ukraina står inför det viktiga toppmötet med EU:s Östliga Partnerskap i Vilnius i november.

På fredag inleds så här i Stockholm den årliga stora konferens Global Strategic Review som ordnas av International Institute for Strategic Studies.

Under åtskilliga år har den alltid ägt rum i Geneve, men nu kommer den att äga rum i Stockholm i år och i Oslo om ett år.

Det är ett bra sätt för våra länder att sätta oss än tydligare den kartan i den globala strategiska dialogen.

Det blir åtskilliga samtal på och i anslutning till konferensen.

Till de som kommer räknas bl a den ryska presidentadministrationens chef Sergey Ivanov, men också åtskilliga andra av intresse.

Och nästa söndag sätter jag mig så på flygplan som tar mig till New York och en vecka där i samband med att FN:s generalförsamling öppnar på sedvanligt sätt.

Redan söndag kväll blir det viktig middag med några av de viktigare utrikesministrarna från Mellersta Östern.