Syrien – och veckan som kommer

STOCKHOLM: Det har varit en helg kalendermässigt dominerad av olika arrangemang med anledning av att vår Kung suttit på tronen i 40 år, och som sådan har den förvisso varit mycket trevlig.

Mer politiskt har det alldeles självklart varit utvecklingen kring Syrien som har varit i fokus.

I lördags i förra veckan satt vi i Vilnius och diskuterade med USA:s John Kerry i en situation där det var mycket tydligt att hans huvudsakliga intresse var att söka stöd för en militär insats mot Assad-regimen mot bakgrund av användningen av kemiska vapen.

För det fanns det förvisso förståelse, men samtidigt uttrycktes tvivel, och han kan inte ha undgått att notera att de flesta av oss i EU-kretsen hellre skulle se någon typ av politisk lösning efter det att FN-inspektörerna fått lämna sin rapport.

Vägen från lördagen i Vilnius till uppgörelsen i Geneve med Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov kan näppeligen beskrivas som alldeles spikrak.

Om detta kommer säkert mycket att skrivas.

Och uppgörelsen kommer säkert inte att bli lätt att förverkliga i alla sina detaljer.

Men ändå finns det all anledning att välkomna den. Dels därför att den är klart bättre än alternativet, och dels därför att den förhoppningsvis kan bli en brygga över till en bredare politisk ansträngning att få slut på konflikten i Syrien.

I morgon i New York kommer av allt att döma rapporten från FN:s inspektörer att läggas fram.

Skulle den tydligt styrka alla indikationerna på att det var regimens stridskrafter som var ansvariga för användningen av giftgas måste frågan om att utkräva ansvar också tas upp.

Och i uttalandet från mötet i Visby med de nordiska och baltiska utrikesministrarna sade vi ju att FN:s säkerhetsråd i så fall borde hänskjuta just den frågan till internationella brottsmålsdomstolen ICC.

Det borde även Ryssland – som ju tydligt fördömt angreppet – kunna stödja. ICC har sedan att klarlägga det mer exakta ansvarsförhållandet, och det kommer med all sannolikhet att ta sin tid.

För min del kommer den nya veckan att inledas med att jag i morgon åker till Athen för att där i morgon kväll delta i en diskussion om tillståndet för demokrati i världen just nu.

Det är International Herald Tribune som samlat en intressant panel, och inleder gör Greklands premiärminister Antonis Samaras.

Direkt från Athen åker jag på tisdag så åter till Stockholm för att vara med vid riksdagens högtidliga öppnande, där ju också Fredrik Reinfeldt presenterar regeringsförklaringen.

Ursprungligen hade jag tänkt vara på den traditionella konserten på kvällen också, men jag ser att det är föräldramöte på skolan så det är väl inte alldeles säkert.

Efter en onsdag hemma åker jag på torsdagen till den traditionella konferens i Jalta på Krim som diskuterar Ukraina och dess europeiska ansträngningar.

Tillsammans med kommissionären Stefan Füle kommer jag där att träffa Ukrainas president Yanukovich för diskussion om var Ukraina står inför det viktiga toppmötet med EU:s Östliga Partnerskap i Vilnius i november.

På fredag inleds så här i Stockholm den årliga stora konferens Global Strategic Review som ordnas av International Institute for Strategic Studies.

Under åtskilliga år har den alltid ägt rum i Geneve, men nu kommer den att äga rum i Stockholm i år och i Oslo om ett år.

Det är ett bra sätt för våra länder att sätta oss än tydligare den kartan i den globala strategiska dialogen.

Det blir åtskilliga samtal på och i anslutning till konferensen.

Till de som kommer räknas bl a den ryska presidentadministrationens chef Sergey Ivanov, men också åtskilliga andra av intresse.

Och nästa söndag sätter jag mig så på flygplan som tar mig till New York och en vecka där i samband med att FN:s generalförsamling öppnar på sedvanligt sätt.

Redan söndag kväll blir det viktig middag med några av de viktigare utrikesministrarna från Mellersta Östern.