På väg till New York

HEATHROW: På söndagsförmiddagen spenderar jag några timmar på den stora flygplatsen här i väntan på det plan som skall ta mig till New York och den vecka jag nu kommer att vara där.

På tisdag inleds den årliga generaldebatten i FN:s generalförsamling, och i det sammanhanget samlas presidenter, statsministrar, utrikesministrar och andra till ett antal dygn av närmast hektisk diplomati kring husen vid East River.

Jag åker över redan i dag för en närmast traditionell informell middag med olika utrikesministrar främst från olika delar av Mellersta Östern.

Och den kan nog bli intressantare än vanligt.

Diplomatin kring Syrien sedan attacken med kemiska vapen 21 augusti har ju förändrat åtskilligt, och till detta kommer ju dels de pågående förhandlingarna mellan Israel och Palestina och dels de nya signaler som kommer från Irans nya president.

Den senare – president Rouhani – ser nog ut att bli den person som kommer att tilldra sig störst intresse i New York under de närmaste dagarna.

Hans tal till generalförsamlingen på tisdag eftermiddag kommer att analyseras både bak- och framlänges.

Annars är det diskussionen om utvecklingsmålen fram mot 2030 som är den viktigaste av alla punkterna på de olika agendorna under veckan.

De s k MDG-målen – Millenium Development Goals – hade ju 2015 som riktmärke, och utvecklingen under de senaste decennierna har ju faktiskt inneburit att en betydande del av dessa mål också ser ut att kunna uppnås.

Och det var ju för att se på möjliga mål därefter som den globala kommission där ju också Gunilla Carlsson ingick tillsattes.

Den konstaterar att det borde finnas förutsättningar för att intill 2030 fördubbla den samlade globala ekonomin, och att denna utveckling borde göra det möjligt att pressa ner den extrema fattigdomen också i de fattigare av utvecklingsländerna till under fem procent av befolkningen.

Och därmed skulle den unikt goda globala utveckling vi sett under de senaste decennierna kunna fortsätta.

Men förutsättningarna måste vara klara: en värld där vi kan undvika större krig och konflikter, en värld med en fortsatt öppen handel och en värld där fria samhällen och fria ekonomier står allt starkare.

Då har vi en värld där globaliseringen lyfter ständigt allt fler människor ur fattigdom och misär.

Och det blir ju också en värld där den framväxande medelklassen i utvecklingsländerna leder till att gapet mellan rika och fattiga länder successivt minskat.

Kring detta, liksom kring lika andra utmaningar vi står inför, kommer jag att föra många samtal under veckan som kommer.

I morgon måndag kommer också Fredrik Reinfeldt hit för att på tisdag kväll hålla Sveriges anförande inför generalförsamlingen. På torsdag fortsätter han så till Mexico för besök där tillsammans också med en betydande näringslivsdelegation.

Dagarna i New York blir alltid hektiska, men de brukar också erbjuda en möjlighet att följa med i den amerikanska politiska debatten något närmare.

Att ekonomin nu är på väg uppåt förefaller tydligt, men samtidigt leder de politiska motsättningarna till påtagliga svårigheter att i Washington fatta beslut i en rad viktiga frågor.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med på mer än delar av International Institute For Strategic Studies stora årskonferens Global Strategic Review i Stockholm i helgen.

Norges snart avgående utrikesminister Espen Barth Eide och jag inledningstalade i fredags kväll, och sedan hade jag möjlighet att lyssna inte minst på diskussionen i går om utmaningar när det gäller att förhindra ytterligare spridning av massförstörelsevapen.

Till gästerna på konferensen hörde också chefen för den ryska presidentadministrationen Sergey Ivanov, och självfallet passade jag på möjligheten av en överläggning med honom i olika frågor.

Den kom också att handla om de olika handelsåtgärder som Ryssland ju vidtagit mot länder i EU:s Östliga Partnerskap.

Viktigt var också att vi var eniga om att med stor bestämdhet se till att avtalet om att förstöra Syriens innehav av kemiska vapen verkligen respekteras och genomförs.

Nu blir det till att kasta sig ner i de fylliga brittiska söndagstidningarna innan det blir dags att ta mig till planet som skall föra mig härifrån till Kennedy-flygplatsen utanför New York.

Och när jag landar där kanske vi ser konturerna av hur dagens viktiga val till förbundsdagen i Tyskland har utfallit. Val är alltid både spännande och viktiga.

5 kommentarer till På väg till New York

  1. Läser man Irans Rouhanis senaste Tweet förstår jag att han kommer att tilldra sig extra mycket uppmärksamhet

  2. flyktingar skriver:

    Lyssnade både till inspelningen från samtalet rörande ”democracy under pressure” i Aten samt från IISS-mötet i Stockholm. Den förra hade intrycket av diskussion under fikapaus på jobbet; både belysande och oroande när flosklerna haglade som om deltagarna trodde på dem. Enda undantaget från denna regel representerades typiskt nog av den enda kvinnan bland de gaggiga gubbarna. Hon uppvisade verkligen ett uppfriskande självständigt tänkande.

    Vad IISS-mötet anbelangar, redogjorde Carl Bild för det faktum att Stockholm inte sett oinbjudna militära aktioner sedan Kristian den Godes dagar. Slaget vid Baggensstäket i Stockolms skärgård 1719 då ryssarna var på besök, kan ju näppeligen ha angått Stockholm självt eller… Vad den nazityska permittenstrafiken genom Sverige 1940-1944, så menade Stockholms utrikesminister antagligen att den aldrig passerade huvudstaden för det kan väl aldrig varit så att den var inbjuden? Wikipedia: Den 8 juli 1940 kom Sverige och Tyskland överens om att låta permittenter (dvs. tyska soldater på permission) färdas till och från Tyskland på svenska järnvägar. Dock utvidgades trafiken nästan genast till att gälla flera sorters transporter, även krigsmateriel. Denna trafik kom att pågå i drygt tre år och innefattade totalt ca 2,1 miljoner soldatresor, cirka 100 000 vagnslaster krigsmateriel och upptog tidvis 10 % av det svenska järnvägsnätets transportkapacitet.

    Annars deklarerades på IISS mötet att Israel/Jordanien är en lugn ö i ett av arabiska våren stormande hav (trots EU:s och Sveriges enträgna ansträngningar att sänka Israel) och att Israel och PA gjorde likartade bedömningar rörande det som skedde i grannländerna. Man var glada över att muslimska brödraskapet var borta från makten i Egypten (trots att Carl Bildt enträget försökt använda alliansen mellan Hamas och Muslimska brödraskapet för att knäcka Israel).

    Kommer att bli spännande att ta del av historieskrivningen en dag.

    Sverige har genom åren blivit starka genom att rätt tajma sina ”diplomatiska” alliansbyten, allt sedan tiderna för ”forn stora dagar”. Israel i gengäld existerar och har av nödtvång blivit starkt med en diametralt motsatt metod. Detta är källan till konflikten mellan Sverige och Israel i ett nötskal. Dess strukturella natur borgar också för att konflikten blir bestående – Ett ämne för många vetenskapliga avhandlingar framöver.

  3. Claes Elowsson skriver:

    Varför skal vi tro att en FN resolution om Syrien skal fungera bättre än FN resolution 1701 om Libanon och hizbollahs raketer mot Israel? Sanningen är ju att det har aldrig varit flera raketer mot Israel än efter resolutionen…

  4. […] ord för förändring är svårare att finna. Utrikesminister Carl Bildt skriver att Hassan Rouhanis tal kommer ”analyseras både bak- och […]

  5. bildterberg skriver:

    Soilander [korkeken]: ”För svensk del är en eventuell försenad vedergällningsattack mot Syrien bra, då flygvapnets övningar (ACE) hinner avslutas och de nordiska styrkorna står beredda beroende på vad UN beslutar.”

    Om vi bortser från det tvivelaktiga underlaget för att skuldbelägga
    Assad-regimen för Ghouta-attacken (vilket är att tillskriva den
    syriska regimen en osannolikt hög grad av idioti):
    – Vad är ett troligt scenario efter det att den första missilen
    landat i Syrien?

%d bloggare gillar detta: