Prioriteter framöver

STOCKHOLM: Lite lugnare helg hemma, och det skadar ju inte lite då och då.

Det gav mig också möjlighet att mer i detalj gå igenom den utvärdering av den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken som tankesmedjan ECFR gjort, och som ju anser att Sverige tillhör de nationer som är mest pådrivande och bland dem med störst inflytande.

Om det förhåller sig så i alla detaljer eller inte finns det säkert olika sätt att bedöma, men klart är att vi tillhör dem som försöker att vara pådrivande när det gäller att forma en starkare gemensam europeisk politik.

Och att vi gör det utgår ju från det enkla förhållandet att detta är det bästa sätt vi kan se att hantera de stora utmaningar världen, Europa och vi står inför.

Självklart är vi också bland de pådrivande när det gäller att utveckla det globala samarbetet, inte minst inom FN och dess olika delar.

Men här har vi ju sett att ett allt större antal medlemmar – nu 193 stycken – medfört att den starka position som t ex de nordiska länderna tidigare hade gradvis har eroderats. Såväl Island som Finland och Sverige har ju under de senaste åren misslyckats med att bli invalda i olika FN-organ.

Och det är ju inte onaturligt att så blir fallet i en utveckling där andra delar av världen allt tydligare upphäver sin röst, och där det finns en inte alldeles oberättigad känsla av att de europeiska länderna alltför länge haft alltför stort inflytande.

I ett längre perspektiv vore det förvisso logiskt att ersätta dagens permanenta medlemskap för Storbritannien och Frankrike med ett motsvarande sådant för EU, men förutsättningarna för att London och Paris under överskådlig tid skulle acceptera detta är givetvis små.

Viktigt tror jag dock är att hålla också den visionen levande. Det handlar om att inse såväl den europeiska integrationens som den globala utvecklingens logik.

Men vi går mot en värld där regionalt samarbete och regionala grupperingar blir allt viktigare, och EU är såväl en inspiration till som en konsekvens av denna utveckling.

Och ju tydligare vi blir i vår gemensamma politik, desto större möjligheter har vi att denna politik blir någonting mera än bara en röst i rymden.

På onsdag har vi sedvanlig utrikespolitisk debatt i riksdagen, och jag presenterar den sedvanliga utrikespolitiska deklarationen.

Dokument som detta är sammanfattningar snarare än någonting annat, och även om det alltid finns en tendens att producera en julgran av olika ståndpunkter finns dock en möjlighet att ange vissa prioriteringar för det kommande året.

För två år sedan lyfta jag ju fram nätfriheten som en ny och viktig fråga, och i den har vi ju lyckats att påverka den internationella debatten på ett påtagligt sätt.

För ett år sedan berättade jag att vi utsåg en ambassadör för att hjälpa den syriska oppositionen i hopp om att Syriens tragedi kunde få ett snart slut, men på den punkten har ju utvecklingen blivit en grym besvikelse.

I år är det i något högre utsträckning det egna närområdet som kommer att stå i fokus. Ordförandeskap i bl a Arktiska Rådet och Nordiska Ministerrådet kräver betydande uppmärksamhet och viktiga insatser. Och vi ser ju dessutom en allt livligare debatt om inte minst det försvarspolitiska samarbetet i Norden.

Men detta skall ju också ses i ett bredare europeiskt perspektiv.

På onsdag nästa vecka samlar vi t ex utrikesministrarna från de nordiska, de baltiska och de centraleuropeiska länderna till gemensamma överläggningar i Gdansk vid Östersjöns södra strand.

Innan vi kommer fram till onsdagen denna vecka kommer president Obama i Washington att hålla sitt State of the Union-anförande, och det finns ju ett betydande intresse för de utrikespolitiska signaler detta kan innehålla.

Vår förhoppning är att han kommer att vilja gå vidare med nya steg när det gäller kärnvapennedrustning, men självfallet också att hans kommande resa till Mellersta Östern innebär en beredskap till nya insatser för att i samverkan inte minst med EU få igång en fredsprocess mellan Israel och Palestina värd namnet.

Samma dag kommer EU:s Stefan Füle att befinna sig i Tbilisi för att förmedla tydliga budskap om de krav som den europeiska integrationsprocessen ställer på ett land.

Fredagens våld och blockeringar av Georgiens president leder åter till frågor om vad den regerande nya majoriteten egentligen vill åstadkomma. Regeringsskiftet skall ju bekräfta, inte ifrågasätta, landets demokratiska utveckling.

7 kommentarer till Prioriteter framöver

  1. metusalem skriver:

    En lång och intressant uppräkning av problem och möjligheter för Sverige, EU, UN. En punkt tycker jag förtjänar att bearbetas nämligen Frankrike och Storbrittaniens status som permanenta medlemmar i UN:s säkerhetsråd. Givetvis borde EU få deras plats.

    Det är naturligtvis numera helt fel att den Europeiska motorn Tyskland inte har en möjlighet till inflytande. Det är givetvis Nazitysklands skugga som ännu belastar det nutida synnerligen demokratiska Tyskland. Efter 67 år borde onekligen Tyskland i alla dimensioner få det inflytande som man gjort sig förtjänt av.

  2. stig2entreprenoren skriver:

    Med tal om prioritet.
    Varför är då London och Paris så självsvåldiga?
    Varför vill inte de tongivande länderna i denna organisation som EU är, ta chansen och visa sin storhet genom att uppträda med en stämma som då kan få större tyngd internationellt?
    Varför tänker alla länder mer på återföring av medel till det egna landet och på egna fördelar än på att ha organisationens bästa i åtanke?
    Skall vi kunna bygga ett starkt Europa måste vi styra med båda händerna på ratten. Alla måste bjuda till maximalt för att få igång en positiv spiral. Tjänstedirektivet och EUs beskattningsrätt är två viktiga milstolpar på denna väg. Viktiga ekonomiska dekret måste kunna överrida de nationella parlamenten annars biter vi oss själva i svansen.
    Sveriges höga tempo kan säkert stressa många länder men borde istället få tjäna som föredöme!

  3. svenike skriver:

    Bra att Jan Björklund tar till orda om försvaret, och visar att åtminstone en partiledare är vaken och förstått statens främsta uppgift, att försvara det egna folket och landet. Statsministerns uppfattning om folkets försvar som ett särintresse är avslöjande för Nymoderaterna.

  4. […] onsdag presenterar utrikesminister Carl Bildt årets utrikesdeklaration, vid den utrikespolitiska debatten i riksdagen. SVT Forum sänder […]

  5. vallingbymats skriver:

    Hörde dina kloka kommentarer i SVT’s Agenda i kväll. En viss kontrast till major Björklund kunde jag uppfatta och sympatiserar med.
    Men vad försökte du egentligen säga när Mats Knutson inledde en fråga med konstaterandet att de baltiska länderna är EU-medlemmar? ”..är inte medlem” tycker jag mig höra – skulle t o m kunna vara ”USA är inte medlem”!

  6. spanaren skriver:

    Den mycket kända säkerhetspolitiska bloggen WW
    har en kommentar till utrikesministerns uttalanden
    i gårdagens ”Agenda” på TV2 som kanske kan vara
    av intresse för en större läsekrets här på utrikesministerns
    egen blogg…

    http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/02/gulrott-for-bildt-om-den-ryska.html

  7. Per Fredö skriver:

    Jan Björklund hävdar att han stått bakom alla de försvarsbeslut, som legat till grund för vårt militära försvars både dafsaktuella och mer långsiktia inriktning.

    Nu är det emellertid dags att erkänna alla misstag, som han varit delaktig i.

    Det lär gälla vad försvaret¨får kosta även om inga belopp nämns oc vllka konsekvenserna i övrigt blir.

    Jan Björklund har nu blivit så skrämd av den ryska upprusnngenng att vi måste inrikta på att försvara vårt eget land.

    Våra grannländer nämns däremot inte, ine heller att de baltiska länderna nu är anslutna till Nato, något som för övrigt folkpartiet länge menat att vårt land ska göra.

    Konsekenserna blir naturligtvis att våra hittillsvarande internationella insatser, vilka skett i samarbete med Nato och EU, och även sanktionerats av FN, i så fall måste upphöra eller avsvärt begränsas.

    Samtidigt menar Björklund att detta först kan ske 2015 och att försvars beredningens bedömningar måste avvaktas

    Det verkar mest vara ett spel för galleriet och att plocka politiska poänger mot bakgrund ÖB-uttalandet att vårt land på sin höjd kan klara av ett storskaligt angrepp från ryssland under ungefär en vecka.

    Att det nämnvärt skulle förändras om vårt försvar får ytterligare några miljoner att röra sig med är inte realistiskt.
    Eller att vi som det heter ska bygga upp vårt luftvärn och ha våra yrkessoldater på hemmaplan som reserv.

    Carls insiktsfulla kommentar i gårdagens Agenda vad gäller den ryska försvars-och säkerhetspolitiken, som syftar till att stärka det ryska inflytandet i näliggande stater, är naturligtvis vad som har visat sig vara det som gäller.

    Så blir det även fort sättningsvis.

    Lkaså ligger det i svenskt och europeiskt inresse att stärka våra förbindelser med Ryssland.

    Putins Ryssland är en auktoritärt styrd stat med långtgående kränkningar av mänsklia fri-och rättigheter.
    Det betyder inte att ens denne man skullevåga sig på ett nytt europeiskt krig och att vi skull drabbas av det.

%d bloggare gillar detta: