En bra debatt – men inget alternativ

STOCKHOLM: Så blev det då utrikespolitisk diskussion i riksdagen, och jag hoppas att detta också kommer att återspeglas i media.

Årets utrikesdeklaration hade viss fokus på närområdet, men intresset för de uppgifterna var dessvärre relativt begränsat i den efterföljande debatten.

Och samma sak gällde sorgligt nog den viktiga Europa-politiken.

Jag gjorde å regeringens vägnar tydligt att vi vill spela en aktiv roll i ett enat, starkt och öppet Europa.

Ingen sade egentligen emot, men ingen verkade heller speciellt intresserad av de politiska utmaningarna i det europeiska samarbetet.

Och det tycker jag är beklagligt. Inte minst socialdemokraternas ointresse tycker jag är beklagligt.

Avvikare var Sverigedemokraterna.

De vill ju stänga världen ute från Sverige, och de vill också stänga Sverige ute från världen. De vill ha murar mellan människor och nationer.

Och vänsterpartiet tycker ju egentligen samma sak åtminstone i delen att lämna den Europeiska Unionen. Men t o m de verkar nu skämmas lite för sin uppfattning, och vågar i allmänhet inte framföra den.

Socialdemokraternas Urban Ahlin ville i stället tala FN.

Intet fel i det, men lite var det väl en fläkt från förr i världen när FN i svensk utrikespolitik framställdes som allt och annat var intet.

Nu förklarades att nästa fredsoperation vi skall delta i måste vara under FN-flagg.

Form var viktigare än innehåll. För mig är det krisen som avgör, inte huruvida fredsoperationen leds av FN, EU eller Nato.

Och han hade inte alldeles lätt att förklara varför socialdemokraterna föreslagit en neddragning med 300 miljoner kr på anslaget för fredsoperationer.

De pengarna vill de finansiera Gripen med. Ett bra syfte, men en balanserad och bra fredspolitik skall ha utrymme för såväl Gripen som för internationella fredsoperationer.

Att ställa dem mot varandra är fel.

Lite kom det också upp om våra möjligheter som nordiska länder i olika voteringar i FN, och om den saken och de förskjutningar som skett skrev jag ju här så sent som för några dagar sedan.

Vi lever inte på 1950-talet – och det i allt väsentligt på gott.

Åtskilligt annat av större eller mindre betydelse passerade förbi under debattens timmar, och dessvärre hann jag under mina minuter inte ta upp debattens alla trådar.

Jag hoppas att det inte uppfattades som uttryck för oartighet mot debattens övriga deltagare.

Vår utrikespolitik har ju under senare tid fått beröm för både inflytande och initiativ, och det tror jag är en konsekvens av den linje som vi nu lade fram i den utrikespolitiska deklarationen.

Jag skall inte säga annat än att oppositionen gör så gott den kan, och jag är öppen för både konstruktiv kritik och konstruktiva synpunkter.

Men när jag lyssnade till den rödröda, den rödgröna och den halvröda företrädaren i dag hade jag mycket svårt att se mycket av sammanhang, styrka och stringens i det politiska alternativ de väl på ett eller annat sätt skall representera.

Så är det.

Och det visade dagens faktiskt rätt bra debatt i riksdagen på nytt.