I väntan på Bryssel

08 februari 2013

STOCKHOLM: Fredag eftermiddag vid Gustaf Adols torg. Vi följer bulletinerna från de fortfarande pågående samtalen nere i Bryssel om EU:s långtidsbudgeten.

Utgiftsnivån förefaller nu mer eller mindre fastlagd, men nu handlar det till större delen om hur detta skall betalas och de olika s k rabatter som vissa medlemsländer har.

Det säger sig själv att det kommer att finnas de som anser att angelägna verksamheter inte kommer att kunna rymmas inom den beslutade budgetramen.

Och så är det säkert. Det talas t ex om betydande besparingar på olika investeringar i infrastruktur mellan länderna.

Men så brukar det vara också efter en nationell budgetförhandling. Allt kan inte rymmas. Utgifter och inkomster måste gå ihop.

Själv är jag självfallet speciellt angelägen om budgeten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Insatser som t ex de i Somalia och Mali kräver att EU har de finansiella resurser som krävs.

Och jag skulle självfallet gärna se att vi kunde få ökade möjligheter till olika freds- och stabilitetsmissioner. Jag misstänker starkt att behovet av sådana kommer att öka under de sju år som denna budget skall omfatta.

Men i avvaktan på resultaten från Bryssel finns det åtskilligt att göra här hemma.

Och i eftermiddag går jag över till riksdagen för att delta i den minnesstund för nyligen avlidna Lars Werner som vänsterpartiet anordnar.

Politiskt hade vi måhända inte mycket gemensamt, men personligen uppskattade jag Lars Werner, och vid sidan av bataljerna hade vi under åren åtskilliga trevliga stunder tillsammans.

I de strider som inte sällan dominerar inte minst medias rapportering, och därmed kanske bilden av politiken generellt, finns det anledning att betona vikten av att skilja på sak och person.

Att man har olika meningar i sak behöver inte innebära att man inte uppskatter personen i fråga. Och för mig har det alltid varit viktigt att göra den distinktionen.

Vi är nog åtskilliga på minnesstunden som kommer återvända till ljusa minnen av personen Lars Werner.

Sedan randas helgen, och för min del blir det en helg också med media i TV4 lördag förmiddag och i SVT:s Agenda på söndag kväll.’

Då kommer det sannolikt att handla om den alarmerande utvecklingen i Syrien och den senaste utvecklingen i Tunisien.


Också nya ambassadörer

06 februari 2013

STOCKHOLM: Arbetsdag i den snöiga huvudstaden samtidigt som miljöministrarna från Arktiska Rådets stater i ännu mer snöiga Jukkasjärvi avslutade sitt möte.

Och de enades också under Lena Eks ledning kring slutsatser som tar samarbetet i dessa viktiga frågor ett steg vidare.

På det mer europeiska området har Fredrik Reinfeldt i dag informerat riksdagens EU-nämnd om förberedelser och positioner inför Europeiska Rådets möte i morgon och övermorgon med budgetfrågorna i centrum.

Det borde vara möjligt att uppnå en överenskommelse denna gång, men osvuret är bäst, och det finns förberedelser före att mötet kommer att dra ut på tiden.

Själv hade jag möjlighet att sitta ner med mina medarbetare ett tag i dag och försöka att få kalendern för de kommande månaderna någorlunda under kontroll.

Om det lyckades eller ej är diskutabelt. Det är alltför mycket som borde göras, och tyvärr tvingas man till hårdföra prioriteringar.

I morgon inleds dagen med sedvanligt regeringssammanträde innan statsministern ger sig iväg till toppmötet i Bryssel.

Och jag fortsätter dagen med att ta emot nya ambassadörer från Grekland, Nederländerna, Indien och den Heliga Stolen.

Med alla dessa har vi ju goda relationer.

Under de senaste månaderna har t ex inte mindre än fyra statsråd varit på besök i Indien, och jag träffade den nationella säkerhetsrådgivaren för samtal bara för några dagar sedan.


Hemma ett tag

05 februari 2013

STOCKHOLM: Efter säkerhetskonferensen i München blev det för min del ett dygn i Elmau uppe vid Alperna för informella samtal om olika utmaningar inte minst för EU i södra Kaukasus.

Tillsammans med mina polska och bulgariska kollegor var jag ju där strax före jul, och vi återrapporterade ju också kort från den resa vid EU:s utrikesministermöte i Bryssel i torsdags.

Då handlade det inte minst om relationerna mellan Azerbaijan och Armenien och den olösta men allvarliga konflikten om Nagoro-Karabach.

Riskerna som ligger i denna är betydande.

Våra starka budskap i Yerevan har möjligen bidragit till att den flygning till staden Stepankert i Nagorno-Karabach som då utannonserats, och som skulle leda till en upptrappning av konflikten, ännu inte ägt rum.

Till helgen blir det presidentval i Armenien, och det fanns en risk för att en flygning skulle användas för att spela på nationalistiska stämningar inför detta.

Så har hitintills inte skett, men det innebär ju inte att faran är över.

Till utmaningarna i regionen hör ju också att stödja en fortsatt reformprocess i Georgien efter det regeringsskifte som valet förra året ledde till.

Det handlar om att förankra och föra vidare de demokratiska och ekonomiska framsteg som landet ju gjort under de senaste åren. Stödet från EU är viktigt för att det skall vara möjligt.

Men nu är jag tillbaka i Stockholm och har faktiskt inga utrikes resor på mitt program under den närmaste veckan. Det finns dock gott om arbetsuppgifter också på hemmaplan.

Just nu pågår för fullt förberedelserna för EU-toppmötet på torsdag och fredag.

Där kommer EU:s sjuårsbudget att vara det dominerande ämnet – och vi har all anledning att hoppas på att man kommer fram till en lösning – men det förbereds också slutsatser i olika utrikespolitiska frågor.

I allt väsentligt handlar de dock – som sig bör – om att bekräfta det som förberetts i kretsen av utrikesministrar.

Och nästa vecka har vi den årligen återkommande utrikespolitiska debatten i riksdagen, och inför den skall ju regeringen avge en deklaration om utrikespolitiken.

Men till de kommande dagarnas arbetsuppgifter hör också att ta emot nya ambassadörer i Stockholm och med dem diskutera våra bilaterala relationer med länderna i fråga.


Inte sedan 1917…

03 februari 2013

MÜNCHEN: Den stora säkerhetskonferensen har nu tagit slut, och de olika deltagarna börjat att skingras åt de mest olika håll.

Denna den avslutande dagen dominerades av utmaningarna i Nordafrika och Mellersta Östern.

Israels avgående försvarsminister Barak ansåg att läget i regionen inte hade varit så osäkert sedan det osmanska väldets tillbakadragande 1917, och jag har ju vid ett antal tillfällen antytt samma sak.

Utvecklingen också i Syrien blev föremål för samtalet med Irans utrikesminister Salieh, som självfallet också hade olika samtal och uttalande relaterade till den nukleära frågan.

Och störst intresse knöts sannolikt till hans uttalande om att man var beredd till direkta överläggningar med USA i den frågan.

Den kunnige akademikern Vali Nasr var inte övertygad om att vi trots detta skulle få se snabba framsteg. Sommarens presidentval i Iran är en faktor. Men han var inte övertygad om att det på ömse sidor ännu fullt ut finns beredskap för den kompromiss som måste till.

Han förordade att man skulle gå fram steg för steg och söka bygga förtroende.

Och den politiken kan mycket väl fungera så länge vi inte ser några klara tecken på att Iran återupptar sitt direkta kärnvapenprogram eller börjar anrikning av uran till vapenkvalitet.

Så är ju i alla fall ännu inte fallet, och det är självfallet betydelsefullt.

Trots detta var det nog med en ganska bekymrad bild av läget i dessa regioner som åtminstone de mer eftertänksamma deltagarna lämnade årets konferens. En rad trender såväl i Levanten som i Nordafrika och Sahel pekar just nu åt fel håll.

En avslutande diskussion i mindre krets försökte fokusera lite mer på vad detta innebär för den politiska alliansen över Atlanten.

Medan de flesta nu åker hem stannar jag i regionen för mer informella samtal under morgondagen om aspekter på utvecklingen i Kaukasus.

Men sedan kommer jag faktiskt att tillbringa återstoden av denna vecka hemma i Stockholm. Och det känns skönt.


Brett spektrum av utmaningar

02 februari 2013

MÜNCHEN: Andra dagen här har bjudit på fortsatta diskussioner över ett mycket brett spektrum av olika frågor och utmaningar.

Dagen började med frukost med Lakhdar Brahimi för att fortsätta samtalen om möjliga vägar ut ur kriget i Syrien.

Även om svårigheterna är mycket stora är det vår absoluta skyldighet att pröva varje möjlighet att få igång en process mot en politisk lösning och övergång.

Och frågan om Syrien fanns självfallet med när först USA:s vicepresident Joe Biden och därefter Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov talade inför konferensen.

Den senare ville ha ett nytt möte med den s k Syria Action Group, och det kan förvisso vara en möjlighet att gå framåt även om ett sådant möte ju knappast bör sammankallas innan man faktiskt vet att det kommer att leverera ett resultat.

Men såväl Sergey Lavrov som Joe Biden hade senare samtal med ledaren för den syriska oppositionskoalitionen al-Khatib.

Vicepresident Bidens anförande innehöll knappast några nyheter, och det var heller knappast väntat eftersom president Obamas State of the Union-tal kommer nästa vecka och John Kerry nu tillträder som ny utrikesminister.

Hans anförande var i stället en stark argumentering för nödvändigheten av att USA och Europa arbetar än närmare tillsammans i olika frågor.

Och det var ett budskap som förvisso inte var främmande för denna församling.

Men många andra har också haft möjlighet att framträda. En session ägnades Kina, Indien, Brasilien och Singapore, och bland mina många bilaterala möten har också funnits ett viktigt sådant med den indiske nationella säkerhetsrådgivaren Shivshankar Menon.

Lunchen ägnade en mindre krets åt en diskussion om vad som kan göras för att få ny kraft i arbetet med att reducera antalet kärnvapen i världen.

Misstron i olika frågor mellan USA och Ryssland är visserligen betydande just nu, men detta borde inte få hindra en ny omgång av reduktioner.

Och från vår utgångspunkt är det självfallet av särskild betydelse att de också omfattar den fortfarande stora mängd av taktiska kärnvapen som fortfarande finns, och då inte minst i vårt eget närområde.

Men det finns också en andra viktiga frågor när det gäller rustningskontroll som har legat i träda alldeles för länge. Hindren för att åter få ett system för konventionell rustningskontroll i Europa är dock fortfarande betydande.

I kväll blir det sedvanlig ståtlig middag i slottet här i München på inbjudan av den bajerske ministerpresidenten Horst Seehofer.

Sedan avslutas dagen med en kvällssession om diplomati från Talleyrand till Twitter i denna digitala tid, och där jag tillhör dem som förväntas inleda diskussionen.


Säkerhet i München

01 februari 2013

MÜNCHEN: Den årliga säkerhetskonferensen här förefaller att bli större och större för varje år som går.

Det är kanske logiskt. För några decennier sedan handlade säkerhetsfrågor i all väsentligt om försvarsfrågor i hjärtat av Europa. Och denna konferens gav mycket av det intellektuella kittet i den central säkerhetsrelationen mellan dåvarande Västtyskland och USA.

Men nu är utmaningarna långt bredare.

Det handlar om Afghanistan, Mali och Syrien. Och om nödvändigheten av komplexa och långsiktiga internationella insatser i områden av världen där vi kanske inte alltid känner oss alldeles hemma.

Och därmed blir det också långt fler företrädare och intressen som samlas här i München till detta möte som ju blivit något av en internationell institution.

För min del blir dagarna här här blandning av att lyssna på diskussioner, formella bilaterala samtal och informella kontakter av de mest varierande slag.

Syrien kommer förvisso att var i fokus, och i morgon har jag med mina nordiska kollegor frukost med Lakhdar Brahimi för att diskutera de möjligheter till en politisk lösning för att få ett slut på dödandet som kan finnas.

Vi hade ju ett större internt möte om detta i Stockholm för några veckor sedan, och några av de idéer som där diskuterades börjar nu få lite mer av vingar och möjligheter.

Och de vägar han angav i sitt anförande för FN:s säkerhetsråd i New York häromdagen har vi all blekning att ge vårt stöd. Det finns förvisso ingen garanti för framgång, men alternativen innebär det ännu mycket mindre.

Men diskussionerna här i dag började med Europas ekonomiska situation och frågan om Euro-krisen eller över eller inte.

Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble underströk förvisso att det inte är ansvarsfullt att säga att krisen är över, men sade samtidigt att man nu är på god väg och att det finns all anledning till tillförsikt.

Och SPD:s gruppledare Frank Walter Steinmeier erinrade om att det tar tid innan reformer får fullt effekt. För ett decennium sedan talade man om Tyskland som Europas sjuke man, men tuffa reformer vände på några års sikt utvecklingen.

Samma sak kunde förvisso sägas om Sverige för två decennier sedan.

Samtliga strök dock under behovet av fortsatta reformer i Europa för att förbättra tillväxt- och konkurrenskraft under kommande år. Och det gäller alldeles oavsett om vi råkar ha några akuta ekonomiska problem just nu eller inte.

En prognos från Deutsche Bank underströk detta med stor tydlighet. Man tror att under det kommande decenniet kommer Asien att växa ekonomiskt med 124%, USA med 33% och Europa bara med 17%.

Men bestämda ekonomiska reformer skulle förvisso kunna få den siffran för Europa att se i alla fall lite bättre ut.

Så fortsatte diskussionerna här.

Skiffergasrevolutionen med dess olika möjligheter och varierande konsekvenser penetrerades och diskuterades.

Inte minst när det gäller Rysslands kommande ekonomiska utveckling är det en högst relevant fråga.

Och sent på kvällen riktade vi fokus också på Syrien och Mali och utmaningarna där.

Men till de frågorna har jag förvisso för avsikt att återkomma.