Samtal i Canberra

CANBERRA: Sent i går kväll kom jag hit till Australiens huvudstad efter en flygning på fyra timmar från Perth i Western Australia.

Och i dag onsdag är det överläggningar och lunch med min kollega Bob Carr som kommer att dominera min dag.

Men det blir också en hel del intervjuer med media, och dessutom skall jag besöka Australiens Strategic Policy Institute liksom självfallet vår ambassad här.

Och så småningom avslutas dagen med en stor mottagning som ges av vår ambassadör Sven-Olof Pettersson.

Det blir självfallet de olika utrikespolitiska frågorna som kommer att dominera samtalen här.

Australien sitter just nu i FN:s säkerhetsråd, och Syrien liksom utvecklingen i Mellersta Östern i stort är därmed ett självklart ämne för samtal.

Men jag är också intresserade av de bedömningar av utvecklingen i Asien i stort som görs här, och det gäller inte minst de olika aspekterna av utvecklingen i Ostasien.

Och jag vet att det här finns ett intresse här av utvecklingen i Europa. Valresultatet i Italien har ju skapat en ny osäkerhet som dominerar inte minst många av de finansiella kommentatorerna här just nu.

Frågan om den australiske medborgaren Julian Assange finns nog i media här, och var uppe i det stora TV-programmet Q&A i ABC här i måndags.

Såväl utrikesminister Carr som oppositionens företrädare Turnball hade självklara och förnuftiga saker att säga i denna fråga. Den senare sade helt lugnt att han i sin egenskap av advokat skulle rekommendera Assange att resa till Stockholm och klara ut saken.

Svårare behöver det ju inte vara.

Även om det är utrikespolitiken och utvecklingen i Asien som är självklart för mina samtal här går det inte att undvika att notera den laddade inrikespolitiska atmosfären inför det parlamentsval som nu utlysts till den 14 september.

Regerande Labour-partiet under premiärminister Gillard ligger fortsatt påtagligt dåligt till i oppositionsundersökningarna, och har nu ett program där olika typer av kampanjframträdanden blir allt viktigare.

Hennes position underlättas dock inte av spekulationer om interna kupper för att få hennes företrädare Kevin Rudd att återta rodret inför valrörelsen. Om detta skulle hjälpa finns det dock olika bedömningar av.

Det tillhör dock en av de frågor jag inte kommer att diskutera när jag träffar Kevin Rudd senare i dag. Då kommer utvecklingen i Kina att vara i fokus.

I Perth i går träffade jag vice oppositionsledaren Julie Bishop från det liberala partiet för ett långt samtal som handlade såväl om olika utmaningar för Australiens utrikespolitik som om den ekonomiska politiken och de uppgifter en möjlig ny regering kommer att ställas inför här.

Men nu och under huvuddelen av morgondagen är det samtal här i Canberra som gäller inte det blir dags för att besök i Sydney innan jag måste återvända hem till Stockholm.

3 kommentarer till Samtal i Canberra

  1. Per Fredö skriver:

    http://www.economist.com/blogs/charlemagne/2013/02/italian-politics-2

    Det italienska valet är en tragedi för den politiska demokratin, en ren fars för att tala klarspråk och EU som kapitalförvaltare får än större problem.

    Italienarna vil inte vara beroende av dess tvångströja så som de ser det.

    Inte alls att undra över att börserna nu beter sig som galningar.

    Men än värre är att ungdomarna i dessa länder hamnar i verklig massarbetslöshet och alltfler saknar framtidshopp.

    Det i sin tur beror på år efter år av ren löftespolitik, som krävt och stora årliga budgetunderskott och växande statsskulder.

    Och det återstår bara några dagar innan USA som länge levt på lånade pengar måste ta till radikala ekonomiska beslut, men som vanligt blir det väl att skjuta skutan framför sig ännu ett tag.

    Det tar som länt så lång tid att få den att vända.

    En sak kan vi vara säkra på iallafall.
    USA kommer inte längre vara den världens politisk vi varit vana vid och som gjort att många folk kunnat känna sig trygga bestämma över sin egen framtid, detta i samverkan med andra som nu EU och Natotrots allt exemplifierar.

  2. Kerstin Broste skriver:

    Per Fredö, Vill Du vara snäll och förklara vad Du menar med sista stycket som börjar USA kommer…

    USA och EU expanderar genom NATO till Afrika med stora vapenleveranser till lite vem som helst. Tyskland säger rent ut att de är villiga att med vapenmakt säkra mineraler som krävs till deras fabriker. Grekland är fortfarande en stor vapenköpare bl a från Tyskland. Italien spenderade mycket skattepengar på att ”befria” Libyen.

    Sverige har börjat utpeka Ryssland som ett stort hot. Där finns naturtillgångar som räcker några år. Vad gäller mänskliga rättigheter finns det frågor om USA/NATO:s uppträdande. Se vad som har hänt i Afganistan. Om Ryssland hade gjort samma sak skulle hela västvärlden samlats och rop på bojkott skulle höras.

    Var är indignationen över drönarattacker, USA:s brist på mänskliga rättigheter?

    Jag har tidigare undrat över dina kommentarer. Nu tror jag att jag har förstått. Någon skriver detta på engelska och sedan är det ett översättningsprogram som skriver. Jag är van att hantera svenska språket och Du är för mig en gåta.

  3. demiwotan skriver:

    Det finns ett intresse för vad som händer i Europa i Asien. Det är inte någon tvekan om det. I Europa var det staterna i mitten i en nord-syd och väst-östlig allianspolitik som avgick med seger. Tyskland och Frankrike, med andra ord. I Kina var det nationen i väst, Chin, som segrade. Chin hade ryggen fri – de stora öknarna i väst gav nationen en försvarspolitisk fördel som blev vinnande. Chin var segerrik, men inte varaktigt. (detta är ett populärt ämne i Kina och inbegriper många aspekter: intrigerna, krigen, revolterna, teatern, strategierna)
    Det som nu pågår i Europa är om huruvida Europa skall vara en Tyskt Europa eller ett Europeisk Tyskland. Så har det varit i drygt 100 år…

%d bloggare gillar detta: