En fruktansvärd dag i Kiev

20 februari 2014

MÜNCHEN: Efter mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel – med tydligt beslut om frysta tillgångar och vägrade visa för de i Kiev ansvariga för dödandet – är jag nu på väg till i detta sammanhang rätt avlägsna Shanghai.

Och där ansluter jag i morgon kväll lokal tid till diskussionerna på Stockholm China Forum.

Det har sina sidor.

Hur det kommer att gå med uppdateringen av denna blogg och med inlägg på Twitter är högst tveksamt.

I Iran var det inga svårigheter att bryta igenom spärrarna, men Kina är ett mer bestämt land när det gäller censuren av internet och digital kommunikation.

Dagens utveckling i Kiev har varit var sig mer eller mindre än hemsk.

Officiella siffror talar nu om 67 döda. Krypskyttar har med skarp ammunition skjutit mot och dödat demonstranter. Många är svårt skadade.

De tre utrikesministrarna från Polen, Tyskland och Frankrike försöker nu på EU:s vägnar att få till stånd en politisk uppgörelse som kan ge stabilitet.

Deras försök har pågått under större delen av dagen, och de kommer att fortsätta i morgon.

Och i Bryssel var vi alldeles eniga om vikten av att ge dem totalt stöd.

Om det kommer att lyckas eller ej måste dock förbli en öppen fråga.

Efter allt det som hänt är misstron mot president Yanukovich massiv, och det på grunder som inte kan betecknas som annat än goda.

Han har blod på sina händerna, och han är – lindrigt uttryckt – inte känd som en man som står vid sina ord.

Men trots detta är det viktigt och riktigt att nu försöka med en politisk uppgörelse.

De senaste dygnens utveckling har dock också gjort att en direkt kollaps för regimen nu måste anses vara en påtaglig möjlighet.

Och en sådan utveckling kan vara både plötslig, snabb och oordnad. Regimens överlevnad hänger nu på säkerhetsstyrkornas lojalitet, och historien saknar ju inte exempel på att denna plötsligt brister.

Också situationen i parlamentet Radan kan i en sådan situation förändras mycket snabbt.

Även i ett gynnsamt scenario med en snabb, bred och stabil politisk överenskommelse kommer den ukrainska krisen att vara betydande under ett bra tag framöver.

Ekonomin har försämrats ytterligare, och det som skett har självfallet skapat sår som är öppna.

På ett eller annat sätt måste de som är ansvariga för det dödande som skett under de senaste dygnen ställas till ansvar.

Sker det inte i morgon, så måste det i alla fall ske i övermorgon.


Extra EU-möte i Bryssel

19 februari 2014

STOCKHOLM: Denna dag kom alldeles självklart att helt och hållet domineras av den tragiska och dramatiska utvecklingen i Ukraina.

När jag skulle presentera den utrikespolitiska deklarationen i riksdagen valde jag att först göra ett längre uttalande just om Ukraina.

Och det har jag ju återgett tidigare på denna plats.

Jag skulle tro att riksdagen i dess helhet faktiskt instämde i det jag hade att säga. Det var en styrka.

Den efterföljande debatten blev föga sensationell.

Jag tvingades konstatera att vänsteroppositionen var splittrad om EU, oenig om säkerhetspolitiken och på klart olika linjer om handelspolitiken.

Urban Ahlin försökte bemöta med att säga att de för ett antal år sedan skrivit en gemensam artikel om handelspolitiken. De andra frågorna avstod han klokt nog från.

Men i dagsläget är det ett faktum att såväl miljöpartiet som vänsterpartiet tydligt bromsar när det gäller förhandlingarna om det transatlantiska TIPP-avtalet.

Och det är den enstaka viktigaste handelspolitiska frågan under de närmaste åren.

Så på nyckelpunkter i den samlade utrikespolitiken är vänsteroppositionen tydligt splittrad.

Händelseutvecklingen i Ukraina kastar nu om även mitt program.

Efter regeringssammanträde i morgon bitti åker jag direkt till Bryssel för extra sammanträde med EU:s utrikesministrar.

Redan i kväll finns Polens Radek Sikorski på plats i Kiev, och i morgon kommer Tysklands och Frankrikes utrikesministrar också dit.

Och de talar på hela EU:s vägnar. Catherine Ashton sitter just nu låst i de nukleära förhandlingarna med Iran i Wien.

Men i morgon eftermiddag samlas vi alla i Bryssel för att diskutera situationen. Jag är tydlig med att det då behövs klara beslut om klara åtgärder. Och det har jag kommunicerat till olika kollegor under dagen.

Min resa till Shanghai blir därmed försenad, men senare på kvällen hoppas jag dock kunna anträda färden i riktning mot Kina och mina uppgifter där.

Om det senare blir en resa också till Ukraina vet jag inte. Vi strävar efter en koordinerad EU-politik. Morgondagens trio kommer att följas av andra åtgärder och av andra resor.

Det var utan tvivel en mörk dag för Europa.

I mina ord i riksdagen var jag tydlig om bakgrunden och om ansvaret för det som nu skett. Och jag tror att det är viktigt att vara klar på den punkten.

Det finns ingen anledning att mumla när människor dödas på gatorna i en europeisk huvudstad på det sätt som nu skett.


En mörk dag för Europa

19 februari 2014

STOCKHOLM: innan jag i dag läste upp regeringens utrikespolitiska deklaration i riksdagen bad jag om talmannens tillstånd att med anledningen av nattens händelser säga detta:

Det är en mörk dag i Europa. På gatorna i en av våra huvudstäder dödas människor.

Deras krav var enkla och självklara: demokrati, reformer och europeiskt samarbete. Deras önskan var länge den önskan som uttrycktes av hela den ukrainska nationen.

Och det var därför vi i den Europeiska Unionen, genom det Östliga Partnerskapet, öppnade dörren för samarbete, handel, reformer och integration.

Vi gjorde det därför att också vi var övertygade om att detta inte bara var i Ukrainas, utan också i hela Europas intresse.

Men låt oss vara tydliga på vad som hände. Från förra sommaren inleddes från rysk sida en målmedveten offensiv av påtryckningar för att förmå Ukraina att vika av från den kurs man valt. Brutala handelshinder blandades med öppna hot.

Och en vacklande ledning i Ukraina gav vika.

Men när man gav vika sågs detta som ett svek av alla dem som hoppats på en bättre framtid.

På Maidan vajade den europeiska flaggan som symbolen för önskan om en bättre framtid. Man ville framåt tillsammans med det övriga Europa. Inte bakåt mot det man kände alltför väl.

Utan hoten från Moskva och vacklan i Kiev kunde Ukraina i dag tydligt ha varit på väg mot en bättre framtid.

Internationella Valutafonden med stöd av oss alla var redo till ett ekonomiskt hjälp- och reformprogram. Och dörren till det europeiska ekonomiska samarbetet, med den också politiska solidaritet som detta innebär, hade nu öppnats.

Alla problem hade inte löst. Men Ukraina hade tydligt och klart, och med brett europeiskt och internationellt stöd, varit på väg mot en bättre framtid.

Men det var denna framtid i europeiskt samarbete som starka krafter inte ville se. Och det är där som ansvaret för dödandet på gatorna i Kiev tydligt och ytterst ligger.

I dag har President Yanukovich blod på sina händer.

Och jag fruktar att den väg han nu slagit in på kommer att leda till än mer av lidande och våld.

Han var den ende som nu kunde ha förhindrat dödandet. Genom att sträcka ut en hand av genuint samarbete med den demokratiska oppositionen.

I stället blev det en knytnäve. Människor sköts ihjäl med skarp ammunition. Fredliga demonstranter. Men i det våld som utbröt också poliser och andra.

Jag fruktar att Ukraina nu går mot mörka dagar. Krisen för landet kommer att fördjupas och förlängas. Jag känner djup oro.

Men vad våldet må skapa är vanskligt och kort. Det dör som en stormvind på stäppen bort.

Det som hänt och händer i Ukraina visar också styrkan i den europeiska drömmen. Ett Europa i fred och frihet och samarbete.

Och förr eller senare kommer den att segra även där.


Oppositionen upprepar inte misstaget

18 februari 2014

STOCKHOLM: En dag som började betydligt lugnare i Kiev har under eftermiddagen närmast detonerat i en situation som lett till inte mindre än sju döda.

Situationen i landet är utomordentligt allvarlig.

Från omvärlden försöker vi nu nå fram till mycket tydliga budskap till såväl regim som opposition att undvika varje form av våld och att nu ta snabba steg mot en demokratisk politisk lösning.

Sker inte det finns en uppenbar risk för ett än mer eskalerat våld med än allvarligare konsekvenser för landets framtid.

Så mitt i allt annat denna eftermiddag har det blivit kontakter med Kiev, Bryssel och Berlin i just detta syfte.

Men dagen inleddes med möte på Slottet med utrikesnämnden under Kungens ordförandeskap.

Media efteråt frågade främst om huruvida vi avser att föreslå att utökat svenskt bidrag till FN:s fredsoperation i Mali, och jag kunde bekräfta att så kommer att bli fallet.

På nämnden redogjorde jag också för slutsatser från mitt besök i Mali, och sade att det är en självklarhet att vi kommer att söka en så bred förankring som möjligt i riksdagen för det mer konkreta förslag vi senare kommer att lägga fram.

Annars har vi under dagen slutjusterat den utrikespolitiska deklaration som jag kommer att presentera när riksdagens årliga utrikespolitiska debatt inleds kl 09:00 i morgon.

Och nu mot slutet av eftermiddagen har jag också varit över på Helgeandsholmen och redogjort för huvuddragen i den för alliansens riksdagsgrupper.

I morgon blir det så diskussion.

Vad den kommer att visa återstår att se. Men jag skulle tro att vi kommer att se att skillnaderna är tämligen betydande mellan de tre oppositionspartier till vänster som gör anspråk på att, på ett eller annat sätt, forma en regerande riksdagsmajoritet efter vårt val i september.

För fyra år sedan begick de ju misstaget att försöka att presentera ett gemensamt utrikespolitiskt papper.

I efterhand har de själva nog konstaterat att det var något av en katastrof. Med viss glädje kunde vi visa på dess konstigheter och plocka isär dess motsättningar.

Nu gör de med all sannolikhet inte om just det misstaget.

Men att de skyr detta är ju ett tecken så gott som något på hur betydande motsättningarna mellan dem är.


Ny vecka börjar

17 februari 2014

BAMAKO-PARIS-STOCKHOLM: Så är jag då på väg hem efter två synnerligen intressanta och givande dygn i Mali med dess och den vidare Sahel-regionens olika utmaningar.

Det blir förvisso en del att göra i Stockholm med att följa upp denna resas olika frågor, men samtidigt är det ju också nya arbetsuppgifter som väntat.

På tisdag morgon sammanträder utrikesnämnden på Slottet, och här informerar och konsulterar ju alltid regeringen i viktigare frågor.

Våra olika utlandsinsatser tillhör traditionellt de frågor som alltid står på nämndens dagordning, och tisdagens sammanträde är självfallet inget undantag i den delen.

Mali kommer självklart upp.

I morgon har jag också möte med vårt strategiska råd, och där kommer vi nu att återvända till de frågor kring Arktis som vi ju ägnade mycket uppmärksamhet under våra två år med ordförandeskapet i Arktiska Rådet.

På onsdag är det så dags för årets utrikespolitiska debatt i riksdagen, och den inleds ju traditionellt med att jag presenterar regeringens utrikespolitiska deklaration.

Och därefter har oppositionen att presentera sin syn. I grunddragen tror jag knappast att skillnaderna är särskilt stora, men självfallet finns det alltid frågor att diskutera.

På onsdag eftermiddag skall jag försöka få lite tid att också ägna mig åt de viktiga nätfrågorna.

Jag har ju fått förtroendet att leda arbetet med en oberoende internationell kommission kring dessa, och det är hög att vi börjar att planera dess arbete.

På torsdag är det så dags för regeringssammanträde, men redan mitt på dagen lämnar jag åter fäderneslandet, men nu med Ostasien som destination.

På fredag kväll möts i Shanghai Stockholm China Forum för de diskussioner som vi ju arrangerat två gånger om året sedan åtskilliga år tillbaka för diskussion om utvecklingen i Kina och våra relationer till det allt viktigare landet.

Och det blir andra gången vi möts i Kina – senhösten 2012 möttes vi ju i Beijing omedelbart efter den viktiga partikongressen.

Nu vet vi lite mer om utvecklingen i Kina under dess nya ledning, och det blir alldeles säkert spännande och viktiga diskussioner.

Det var ett bra tag sedan jag senast var i Shanghai, och innan jag lämnar staden passar jag självklart på tillfället att träffa också de företrädare för svenska företag som finns här.

Från Shanghai fortsätter så min resa – över ett stopp söndag kväll och måndag i Shandong-provinsen – till Beijing för politiska överläggningar där.

Men till den saken, och resans fortsättning, kommer det att finnas anledning att återkomma.

Härnäst är det Stockholm och de viktiga dagarna hemma som står på programmet.


En dag i Timbuktu

16 februari 2014

TIMBUKTU-BAMAKO: I det lilla FN-målade, ukrainskt-ägda och svensk-byggda Saab 340-flygplanet är jag nu på väg tillbaka över det ödsliga landskapet längs Niger-floden ner mot huvudstaden Bamako efter en fascinerande dag i den mytomspunna ökenstaden Timbuktu.

Och det var självfallet alldeles avgörande att komma också hit för att få en bild av situationen, konflikten och fredsoperationen i Mali.

Dagen var förvisso fortfarande ett besök i Mali, men på många sätt var det ändå ett besök i en helt annan värld.

Det var i början av april 2012 som rebellgrupper erövrade också denna mytomspunna karavan- och ökenstaden som en del av den offensiv som redan gett dem kontroll över orterna Kidal och Gao.

De tre regionerna här omfattar ca två tredjedelar av landets yta, men här finns bara en bit under 10% av dess befolkning, med de tre nämnda orterna som de enda som kommer längre än klungor av lerhus och enstaka utspridda brunnar i det enorma ökenlandskapet.

Timbuktu är en stad med rik och fascinerande historia.

Innan portugiserna upptäckte konsten att segla också runt Afrika var det under århundraden enbart genom karavanerna genom Sahara som det fanns kontakt mellan Europa och Afrika bortom Medelhavsområdet.

Här forslades guld från västra Afrikas rika förekomsten upp till Europa, och handeln var säkert utomordentligt lönsam för dem som klarade av de enorma påfrestningar som de stora karavanerna genom det väldiga Sahara innebar.

Timbuktu var en av de centrala platserna i denna handel. Då nådde armar av Niger-floden fram till staden, men nu ligger staden ca 15 km norr om flodbädden.

Timbuktus berömda moskéer i sand och lera byggdes på en tid som vi i Sverige förknippar med den Heliga Birgitta, och de renoveringar i dess mest berömda moské som de visade för mig var samtida med Gustav Vasa:s trontillträde.

Staden var under dessa århundraden ett centrum inte bara för handel – det var här kamelerna mötte kanoterna – utan också för islamsk undervisning och bildning.

Dess ovärderliga skatter av handskrivna manuskript tillhör det som jihadisterna försökte att förstöra, men till betydande del misslyckades med.

Månaderna under vad som ju kallas ockupation var månader som beskrivs i termer av skräck, förtryck och förstörelse.

Mer nationalistiska organisationen MNLA – som ju i april 2012 utropade hela området som den självständiga staten Azawad – trängdes snart undan av mer fundamentalistiska grupper.

Och denna stad av djup islamsk bildning och tradition drabbades av jihadistisk terror och förtryck. Vi såg en del av de gamla och viktiga gravar – staden beskrivs som staden av 322 helgon – som förstörts.

Det var de franska styrkorna i början av förra året som befriade staden igen.

Men vägen tillbaka till verklig fred är inte enkel.

Jag besökte Timbuktu i sällskap med också FN-operationen MINUSMA:s chef Albert Koenders, och gemensamt träffade vi inte bara stadens och regionens ledning, utan också olika företrädare för civilsamhället.

Inte minst var det imponerande att lyssna på dess mycket aktiva kvinnor.

Och alldeles självklart diskuterade vi i detalj FN-operationens olika utmaningar i området.

De skall sannerligen inte underskattas.

Betydande delar av stadens förr blandade befolkning har inte återvänt. De som flydde söderut i samband med jihadisternas intåg har gjort det till betande del.

Men de araber och tuareger som av fruktan för represalier flydde när de franska styrkorna kom har gjort det i betydligt mindre utsträckning.

I detta ligger betydande långsiktiga risker.

På andra sidan gränsen till Mauretanien finns ca 66.000 flyktingar från konflikten i olika läger, och det är inte svårt att se riskerna för en successiv radikalisering i delar av dessa.

Viktigt är också att stadens ekonomi börjar utvecklas igen.

Här var ett centrum för inte bara handel utan också hantverk av stor betydelse för hela denna del av Sahara. Turismen hade också successivt blivit en annan viktig inkomstkälla.

Men nu klagades bittert över en fattigdom som upplevdes som allt mer trängande. Och till detta skall läggas torkan som varit svår, skördar som fallit bort och boskap som därför inte klarar sig längre.

Vad som pågår i det väldiga området norr om Timbuktu är inte lätt att veta.

Traditionella stråk genom öknen kan säkert utnyttjas av grupper som rör sig fram och tillbaka t ex mellan lägren i Mauretanien och de områden i regionen Kidal längre österut där den maliska staten än så länge knappt finns alls och där säkerhetsläget i bästa fall kan beskrivas som skört.

Successivt etablerar sig nu MINUSMA i området.

En en bataljon från Burkina Fasso svarar för säkerheten på flygplatsen och i staden och vissa andra punkter i regionen.

Och den politiska och humanitära delen av FN-operationen byggs successivt ut. Vi diskuterade dess olika utmaningar också när det gäller mänskliga rättigheter och den humanitära situationen.

Men det kommer att ta tid för den maliska staten att fullt ut återvända till dessa områden, vinna allas förtroende och bygga en stabilitet som förhindrar nya utbrott av oroligheter här av den art som landet sett minst tre gånger sedan sin självständighet.

Denna resas syfte har ju för min del inte minst varit att få ett bättre underlag för att ta ställning till den förfrågan vi fått från FN om att utöka vår medverkan i MINUSMA.

Och besöket i Timbuktu gav onekligen nya dimensioner till de bedömingar som vi måste göra i den frågan.

Jag skall nu redovisa till regeringen, men också informera utrikesnämnden när den sammanträder på Slottet på tisdag morgon.

I Bamako går nu mitt program sakta mot sitt slut.

Men innan vi sätter oss på planen som successivt tar oss hem till Stockholm blir det mottagning på Sveriges Ambassad här med möjlighet att också träffa de olika svenskar som i olika funktioner och egenskaper verkar här i Mali och Bamako.

Och det kommer alldeles säkert att ge ytterligare värdefulla informationer och viktiga intryck.


Vid Niger-flodens strand

15 februari 2014

BAMAKO: Det har varit en dag fullmatad med politiska samtal här i Mali:s huvudstad, och nu är det strax dags för mer informell middag någonstans nere vid den mäktiga Niger-floden med fortsatta diskussioner.

I centrum har självfallet fortsättningen av den viktiga fredsprocessen stått, ben också landets och regionens vidare utmaningar under kommande år.

Och jag har haft möjlighet att tala öppet med såväl landets statsledning med nyvalde presidenten Keïta i spetsen som med ledningarna för FN:s och EU:s omfattande olika operationer i landet.

Ett besök på landets fina Nationalmuseum hanns faktiskt också med, och det var värdefullt.

Men att sammanfatta detta avstår jag från för ögonblicket.

Bilarna som skall ta oss till middagen väntar. Och dessutom återstår ytterligare en dag av viktiga samtal här innan det är dags att vända hem och summera intrycken.

Dagen har varit varm och solig. Jag tror att temperaturen legat kring 37 grader.

Så nu känns det rätt bra att kunna ta av den mörka kostymen…