Om Xi i Moskva, fronterna i Ukraina, val i Finland och lite annat.

STOCKHOLM: Efter en period av intensivt resande har jag nu etablerar mig här för denna och den kommande veckan.

Lite av en omställning efter veckor i andra delar av världen är det i alla fall i vissa avseenden. Kontrasten mellan sol och 20 grader i Bologna, som jag lämnade i går eftermiddag, och snö och minusgrader i Stockholm när jag anlände var betydande.

I den internationell debatten försöker man nu tolka resultatet av Xi Jinping besök i Moskva i veckan som gick.

Från Vladimir Putins utgångspunkt förefaller det att ha varit relativt magert. Det finns i alla fall ännu ingenting som tyder att Peking gått med på att leverera vapen till Ryssland, och någon överenskommelse om en ny gasledning från Ryssland till Kina blev det inte trots Putins påstående om att alla förberedelser för ett avtal var klara.

Slående var hur Putin på presskonferensen meddelade att nu kommer den kinesiska valutan yuan att användas i Rysslands handel med länder i Asien, Afrika och Latinamerika.

Att detta var ett kinesiskt krav är inte svårt att gissa – de strävar efter att reducera dollarns globala roll – men om det kommer att fungera i praktiken återstår att se. Ett land som Indien kommer näppeligen att acceptera detta.

Vad som sades om kriget mot Ukraina i överläggningarna vet i alla fall inte jag.

Den avslutande gemensamma kommunikén innehöll inte de ord om territoriell integritet som inledde Kinas 12 punkter i ärendet, utan talade i stället mer allmänt om FN-stadgan och internationell lag.

Och jag har inte sett att Xi Jinping följt upp med ett telefonsamtal med Kiev på det sätt som man hade antytt skulle ske.

Men jag skulle tro att sista ordet inte är sagt om detta. Kinesisk diplomati arbetar inte sällan med långa andetag.

I veckan som kommer får Xi Jinping besök av Brasiliens återvalde president Lula. Den ekonomiska relationen mellan de bägge länderna är mycket stark.

Och Lula vill nu tydligen sätta upp en grupp av länder som skall försöka att åstadkomma fred. Brasilien har röstat ”rätt” i FN i frågan, men Lula själv har uttryckt sig kritiskt också om den västliga linjen.

Så det blir inte utan intresse vad som kommer ut ur detta.

I kriget själv ligger fronterna trots intensiva strider i östra Donbas i allt väsentligt oförändrade. Den länge omtalade ryska storoffensiven lyser med sin frånvaro, och om våren kommer att innebära någon sådan finns det tilltagande frågetecken för.

I en intervju i dagarna har Putin försökt hävda att Ryssland kommer att ha uthållighet bl a genom att kunna producera tusentals stridsvagnar, dock utan att nämna att kapaciteten på den enda fabrik man har för detta just nu lär ligga på 20 stridsvagnar i månaden.

Men han vill självfallet skapa bilden av rysk uthållighet i förhoppningen om att detta skall leda till försvagad vilja i Väst att hjälpa Ukraina.

Någon sådan finns dock knappast.

En ny stor opinionsundersökning gjord av ECFR visar starkt och solitt stöd för Ukraina tvärs över Europa. Och ett nytt avtal med IMF förbättrar nu också det finansiella stödet för landet – som är minst lika kritiskt som det militära.

Hur situationen ser ut i USA få jag återkomma till efter besök och samtal där senare i vår.

I veckan som kommer väntas premiärminister Netanyahu i Israel försöka att trumma igenom sina djupt kontroversiella lagändringar i Knesset innan parlamentet tar en längre paus.

Hur det kommer att gå återstår att se. Att regeringens försvarsminister nu öppet fronderar och talar om allvarliga skador för landets säkerhet kan leda till fler avhopp, och marginalen i Knesset är inte mer än fyra röster.

Inte minst i USA är oron stor för vad detta kan komma att leda till.

Mer näraliggande är dock riksdagsvalet i Finland kommande söndag. En femtedel av väljarna sägs redan ha förhandsröstat.

De senaste opinionsmätningar jag sett visar att den moderata motsvarigheten samlingspartiet, socialdemokraterna och Sannfinnländarna nu bara ligger enstaka procentenheter från varandra – i nu nämnd ordning.

Vem som kommer ut som starkast blir av största vikt för regeringsbildningen, men denna blir av allt att döma en långt ifrån enkel affär.

Centerpartiet kommer att göra ett dåligt val och kommer knappast att komma ifråga för en ny regering, och då måste det till någon form av kombination av de tre stora partierna.

Och utvecklingen i Finland är ju alltid av stor betydelse för oss.

Finland går före oss in i Nato, men vi hoppas ju kunna vara där också inom inte alltför lång tid. Och därmed öppnas helt nya möjligheter för säkerhets- och försvarspolitisk samverkan i Nordeuropa upp.

Vart är Israel och Palestina på väg? Och vad kommer ut av mötet i Moskva?

TEL AVIV: Jag lämnar Israel djupt oroad över de trender jag ser såväl här som i ockuperade Palestina, liksom över den spänning mellan dem bägge som så tydligt håller på att bygga upp.

Det är mer än tio år sedan jag var här senast, och mycket har förändrats, om än åtskilligt till det sämre.

Positivt är den normalisering som skett av relationerna mellan Israel och främst Förenade Arabrepubliken med allt vad detta inneburit för bägge länderna.

Vi skall dock inte glömma att detta var en utveckling som initierades av Abu Dhabi för att förhindra att den dåvarande regeringen Netanyahu gick vidare med omfattande planer på illegala annekteringar av ockuperad områden – då med stöd av den dåvarande Trump-administrationen.

Och förhoppningar att detta skulle leda till en normalisering också med Saudiarabien har inte infriats, och med den inriktning som den israeliska politiken nu fått är framsteg på den fronten knappast sannolika.

Just nu är det dock den gryende konstitutionella krisen i Israel som står tydligt i fokus. Israeliska media handlar knappast om någonting annat.

För att kunna återkomma till makten har Netanyahu allierat sig med ultrareligiösa och extremistiska partier som kräver och nu driver igenom förändringar i landets rättsordning som en mycket bred opinion ser som ett direkt hot mot landets demokratiska framtid.

Landets president har försökt få fram en kompromiss, men detta avvisades omedelbart, och nu är det sannolikt att en smal majoritet i Knesset kommer att besluta om förändringarna varefter Högsta Domstolen med största sannolikhet kommer att förklara dem olagliga.

Och vad händer då? Kommer Netanyahu och hans regering att acceptera detta, eller hamnar landet i en fundamental konstitutionell kris där det t ex är oklart var den legala makten över landets säkerhet egentligen ligger?

Krisen återspeglar en långsiktig förändring som skett i det israeliska samhället bort från en dominans av mer sekulära och västligt demokratiska krafter till en allt starkare och högljudd ställning för ultrareligiösa, starkt anti- liberala och ofta extremt nationalistiska krafter.

Och det är dessa som Netanyahu har nu satt sig i beroende av. Konsekvenserna kan bli mycket allvarliga, men även om dessa skulle kunna undvikas kvarstår den långsiktiga utvecklingen.

Till den akuta krisen i Israel skall så läggas den mer smygande men icke mindre reella krisen för den palestinska styrelsen.

Några val har inte ägt rum sedan 2006 – jag minns väl, jag var här som valobservatör – och den 86-årige Abu Mazen styr en palestinsk administration som håller på att allt mer förlora den legitimitet den en gång hade. I en opinionsundersökning i dagarna sade en majoritet av palestinier t o m att den borde avskaffas.

Till denna utveckling har självfallet den fortsatta och allt aggressivare israeliska politiken med illegala bosättningar bidragit, liksom alla de andra inskränkningar i vanliga palestiniers liv som den fortsatta militära ockupationen innebär, och som åren av palestinsk administration av delar av Västbanken inte förmått att ändra på.

Förr snarare än senare måste en ny palestinsk ledning komma fram och val ordnas, men utgången av dessa kan bli komplicerad. Hamas har sannolikt förlorat mark i Gaza, men har möjligen stärkt sin ställning på Västbanken som en reaktion mot de krafter som intill nu dominerar den palestinska myndigheten.

Och spänningen växer. Hitintills i år har kring hundra personer dödats i terrorattacker från bägge sidor eller i operationer av de israeliska säkerhetsstyrkorna, och det är en radikal ökning på kort tid.

Nu finns det en påtaglig oro för vad de kommande veckorna av sammanfallande judiska och muslimska högtider kan komma att innebära.

Men även om större utbrott kan undvikas under denna period, vilket är långt ifrån säkert, kvarstår de mer långsiktiga trenderna. Netanyahu har under amerikanskt tryck fått gå med på att skjuta upp ytterligare beslut om illegala bosättningar några månader, men mer än så är det inte.

Steg för steg rycks grunden för en tvåstatslösning på konflikten undan. Och vad händer då? Kan Israel överleva som demokrati om man blir en evig och av ultrareligiösa och illiberala grupper allt mer påverkad ockupationsmakt? Eller kommer en detonation vars konsekvenser ingen i dag kan förutse?

Det är många och djupt oroande frågor som hänger i luften.

I regionen i övrigt förändras åtskilligt dessa dagar.

Efter det att Kina slutförhandlat en överenskommelse mellan Iran och Saudiarabien har den iranske nyckelpersonen dykt upp både i Abu Dhabi och i Erbil och slutit nya överenskommelser. Och Syriens brutale diktator Assad har tagits emot i stor stil inte bara i Moskva utan också i Abu Dhabi.

På sina håll tolkas detta som om regionens olika aktörers anpassning till en situation där USA inte uppfattas som lika starkt eller engagerad i regionen som tidigare.

I någon utsträckning är det säkert så, liksom att Kina nu är en aktör på ett helt annat sätt än för några år sedan. Kina har ett omfattande ekonomiskt avtal med Iran, och är numera Saudiarabiens främsta handelspartner.

Intressant blir att se i vilken utsträckning överenskommelsen bidrar till en lösning på konflikten i Jemen. Försiktigt positiva tecken har redan noterats.

I Tel Aviv ses det dock självfallet som djupt bekymmersamt att Saudiarabien väljer att nu normalisera med Iran och inte med Israel.

Det iranska hotet – överdrivet eller ej – finns alltid närvarande i den israeliska kalkylen. Snart sagt varje vecka slår Israel till militärt mot misstänkta eller verkliga iranska aktiviteter i Syrien.

Utvecklingen i regionen kommer med nödvändighet att komma högre upp på den europeiska och amerikanska agendan framöver, men i dessa dagar riktas mycket av uppmärksamhet främst på vad som kan komma ut ur Xi Jinping tre dagar långa besök i Moskva.

Om Putin vunnit eller nu varit nära att vinna sitt krig mot Ukraina hade Xi Jinping säkert applåderat detta som någonting som försvagade också USA globalt.

Men i ett läge där Putin som bäst kört fast ser nog den kinesiska ekvationen lite annorlunda ut. Skulle han 100% stå på Putins sida också med leveranser av vapen skulle detta tveklöst komplicera hans redan komplicerade relation inte bara med USA utan också med EU. Och det sannolikt utan att detta på något avgörande sätt skulle förändra konfliktens dynamik.

Så det blir intressant att se hur den balansgången kommer att gestalta sig. Kommer han att tydligt upprepa vad som faktiskt stod först i de tolv punkter som presenterades för några veckor sedan om vikten av stöd till allas oberoende och territoriella integritet?

Det har satts upp ett telefonsamtal mellan Xi Jinping och Ukrainas Zelensky omedelbart efter besöket, och det är intressant signal i sig i dessa dagar.

Men det är mycket annat som händer i denna tumultartade tid.

En överenskommelse om en väg normaliserade förbindelser mellan Kosovo och Serbien hamrades till slut fram. Schweiz största bank tvingas ta över landets näst största bank i den finansiella oro vi sett efter kollapsen för banken i Silicon Valley. Internationell arresteringsorder har utfärdats för Vladimir Putin. Och i USA finns det en möjlighet att rättsväsendet faktiskt går till åtgärder mot f d presidenten Trump med de politiska konsekvenser detta i så fall skulle få.

Jag landar snart i Stockholm efter nästan tre veckors frånvaro från landet. Det finns en del att ta tag i.

Men veckan innebär dock också möte med ECFR:s styrelse i Köpenhamn och anförande på en Aspen-konferens i Venedig.

Växande spänningar både här och där i världen i dag.

NEW DELHI: Efter närmare tio dagar här med mängder av möten och konferenser med ett annat perspektiv på åtskilligt börjar Europa långsamt kännas lite avlägset.

Indien förändras dramatiskt.

Allt det som många traditionellt associerar med ett land som brottats med svårigheter med utveckling finns fortfarande här, men allt mer präglas utvecklingen här av en ung, ambitiös och digitalt tydligt uppkopplad ny generation.

Efter Raisina-konferensen och den globala konferensen med Trilateral Commission är det nu dags för en konferens med ett hundratal företrädare för åtskilliga av de största och viktigaste nordiska företagen.

För dem handlar det om nya möjligheter i ett land i stark utveckling.

Och det finns stark potential i samarbetet. Såväl rent affärsmässigt som politiskt. Ett möte mellan de nordiska och den indiska premiärministern ägde rum i Köpenhamn förra året, och ett nytt sådant möte börjar nu försiktigt diskuteras.

Men viktigt för affärssamarbetet blir hur det kommer att gå med förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och Indien. Den frågan kommer att stå på min agenda under de närmaste dagarna.

I närområdet härifrån kan noteras nyheten avtalet mellan Iran och Saudiarabien om att åter etablera diplomatiska förbindelser. Att avtalet undertecknades i Peking begränsade påtagligt den amerikanska glädjen över detta i grunden positiva steg.

Dock hade länder som Irak och Oman varit engagerade i dialogen sedan ett par år tillbaka.

Men ingen borde ha ett intresse av en ny konflikt i denna region, och det alldeles oavsett vad man tycker om regimen i Teheran eller i Riyadh. Och förhandlingarna om att förnya det nukleära avtalet har ju i alla fall för ett bra tag framåt kört fast med de faror som ligger i detta.

Längre bort härifrån har Ursula von der Leyen nu varit i Vita Huset för att försöka överbrygga de motsättningar och problem som den nya amerikanska subventionspolitiken har skapat.

Man kom överens om att inleda en dialog om hur man tillsammans skall ordna försörjningen med de olika kritiska material av olika slag som den gröna omställningen kräver, och där ju inte minst det stora beroendet av Kina utgör ett orosmoment.

Och förhoppningen är väl att avtal mellan Bryssel och Washington om detta kan bereda vägen för att också ge export från EU en del av de fördelar med subventioner som annars bara tillkommer export från länder som har ett frihandelsavtal med USA.

Om detta löser ut problemen återstår att se. Annars kvarstår risken att subventionerna i USA kommer att locka europeiska företag att investera där i stället för Europa, vilket i sin tur kommer att driva ett subventionskrig som inte ligger i någons intresse.

Allt detta är också en del i bilden av en globalisering som allt mer påverkas av att globala värdekedjor nu förändras när nya säkerhetskrav och geopolitiska spänningar allt mer påverkar dess förutsättningar.

Åtskilligt av detta är måhända oundvikligt, men vi skall inte blunda för att det i så fall kommer ett pris i form av lägre tillväxt och högre inflation.

Och detta drabbar sedan inte minst de mest utsatta i den globala ekonomin. Utvecklingen under de senaste åren, med pandemin i centrum, har ju lett till att kampen för att reducera fattigdom i världen har tagit ett antal rejäla steg tillbaka.

Mycket i diskussionerna om detta också här handlar om den kinesiska utvecklingen och de risker som ligger i spänningen med USA. Det har blivit åtskilligt om detta under de senare dagarna.

Kina har just avslutat sina s k två sessioner när man skiftat personer i olika statliga positioner efter de förändringar som skedde på partikongressen i höstas. I de viktiga talen där har det talats åtskilligt om de faror man från sitt perspektiv ser i den internationella utvecklingen.

Nästa år med alla dess val blir viktiga – i Ukraina och Ryssland, vilket är en sak för sig, men också i Taiwan och USA, och därtill självfallet i Indien och till Europaparlamentet.

Men risken för att spänningarna kommer att öka mellan USA och Kina är påtagliga.

Den s k ballongincidenten tog ju helt luften ur den försiktiga början på att försöka minska spänningarna som var på gång, och ju mer USA kommer att präglas av det kommande presidentvalet desto svårare kommer det att bli.

Till detta kommer det att finnas åtskilliga anledningar att återvända till.

Här i New Delhi blir jag några dygn till, men sedan bär det av till Jerusalem för dels ett styrelsemöte med besök och samtal också i Ramallah men därefter några mer fria dygn.

Också där växer ju spänningarna påtagligt.

Dels internt i Israel i protesterna mot den nya regeringens försök att underminera domstolsväsendet oberoende och dels på den ockuperade Västbanken i ljuset av den nya regeringens långt mer aggressiva politik.

Jag har inte varit i den regionen på ett decennium eller så. Det skall bli intressant.

Dagar i Delhi med världen både nära och fjärran.

NEW DELHI: Den globala diplomatin har visserligen varit synnerligen närvarande här i Delhi under dessa dagar, med framför allt utrikesministrar från alla G20-länder, men att vara i Indien är dock alltid att vara i en värld för sig själv.

Italiens premiärminister Meloni försökte i sitt anförande under inledningen av den stora Raisina-konferensen bygga en bro mellan sitt land och Indien genom att säga att de i bägge fallen var halvöar.

Men Indien är betydligt mycket mer än bara en halvö. Det är en väldig subkontinent fylld av kulturer och mångfald i högre grad än hela Europa.

Här talas inte bara de 22 språk som är officiella, men många fler i mångfalden av delstater med ofta mycket varierande historia.

Och här föddes två världsreligioner – hinduism och buddism – och här har islam en stark närvaro efter att ha regerat större delen av landet under århundraden. Kristendomen kom till subkontinentens kuster många århundraden före den nådde t ex Sverige.

Det är en mångtusenårig historia som dagens Indien har sina rötter i, och det är en historia som för de allra flesta européer är så gott som alldeles okänd, men som i många avseende har sina avtryck också i dagens moderna samhälle.

Under de senaste decennierna har Indien dels moderniserats och liberaliserats, efter inledande decennier av lätt kvävande socialism, men också under inflytande av en hinduisk nationalism tagit steg bort från den sekulära tradition som dominerade de omedelbara decennierna efter självständigheten 1947.

Det en gång så dominerande komgresspartiet har ersatts som dominerande politisk kraft av premiärministers Modis parti BJP med dess drag av hinduisk nationalism.

I år har landet ordförandeskapet i det globala G20-samarbetet, och tydligt är att man ser denna globala roll som viktig också i upptakten till det viktiga nationella valet nästa år.

Rysslands krig har rivit upp sår i det globala samarbetet och satt också den indiska utrikespolitiken under tydlig press.

En delvis nostalgisk men på det militära och delvis också diplomatiska området tydlig relation till Ryssland har gjort det svårt för landet att tala klarspråk. Och i icke oväsentliga delar av indisk opinion finns också en anti-västlig tendens som har rötter i motstånd såväl mot brittisk kolonialism som uppfattad amerikansk arrogans.

Men under det senaste året har tonläget dock börjat att något förskjutas. Markeringarna mot den ryska politiken har blivit tydligare, även om den har en bit kvar till öppen kritik. Och nervositeten över konsekvenserna av beroendet till Ryssland har blivit tydligare.

Sedan handlar mycket ytterst om den stora kinesiska makten på andra sidan Himalaya. Jag har lyssnat till dem som sagt mig att om det blir ett brott med Ryssland kan detta lands beroende av Kina bli än tydligare och därmed den kinesiska strategiska utmaningen för Indien än besvärligare.

G20:s utrikesministrar kunde här i torsdags inte ena sig om att upprepa den formulering om kriget som ju G20-toppmötet i Bali förra året faktiskt accepterat. Jag har svårt att se detta som annat än att utrikesminister Lavrov, som representerade Ryssland på Bali, hade fått underkänt i Kreml och därmed nu fått inta en hårdare attityd.

När han framträdde på den stora Raisina-konferensen var det en tydligt äldre, tydligt bittrare men fortfarande påtagligt arrogant rysk utrikesminister som lade ut texten. Han fick applåd av delar av publiken när han kritiserade USA för diverse krig, men skrattades öppet ut när han försökte hävda att det var andra som startat kriget i Ukraina.

Det indiska ordförandeskapet såg det som viktigt att snarare än kriget självt diskuterade hur man kunde hantera dess negativa konsekvenser – osäkerheten om livsmedel, gödningsämnen, energi och annat – för inte minst världens mer utsatta och fattigare länder.

Och dessa ämnen kommer säkert att fortsätta att dominera dess ansträngningar fram till G20-toppmötet här i Delhi i september. Indien ser sig som något av en talesman för de intressen som man menar finns i det som kallas Global South.

Raisina-konferensen håller på att bli en allt viktigare global mötesplats, och i år var det väl säkert ett 20-tal utrikesministrar som mötte upp för att delta i olika diskussioner.

Och det var mycket som passerade förbi under tre dagar av paneler, måltider, samtal och diskussioner.

Den större publika panel som jag deltog i handlade om de risker som ligger i situationen kring Taiwan. Skulle Europa reagerar lika starkt på ett kinesiskt angrepp på Taiwan som man gjort på Rysslands angrepp på Ukraina? Det var en av frågorna som cirkulerats i förväg.

Situationerna är inte minst folkrättsligt mycket olika. Men en öppen militär konflikt om Taiwan – ett kinesiskt angrepp och amerikansk hjälp till dess försvar – skulle få dramatiska ekonomiska konsekvenser för världen i dess helhet men inte minst för Kina självt.

Den kinesiska ekonomin är mycket beroende av sin handel med omvärlden, och med öppet krig kring och över Taiwan skulle huvuddelen av denna handel per automatik avstanna. Mer än 70% av Kinas olja importeras, men också närmare en tredjedel av dess livsmedel.

Så det finns skäl att tro att den kinesiska ledningen också av detta skäl skulle ha anledning att överväga noga innan de gav sig in på ett militärt äventyr. Och rent militärt har ju den ryska erfarenheten det senaste året visat att försvar kan fungera.

Men viktigt är självfallet – och det var fokus i vår diskussion – att på olika sätt, också genom stöd till Taiwan, förhindra att en öppet militär konflikt uppkommer.

I morgon fortsätter jag här i Delhi med möten med unga politiker och diplomater från olika delar av världen som är här på olika program, men därefter bär det av till Mumbai för möten och anförande i detta landets finansiella centra för att sedan återvända hit till Delhi mot slutet av veckan för nya möten.

På TV-skärmarna här rullar den indiska politikens ständiga kontroverser och konfrontationer i ändlös ström – det går inte att mista sig på vitaliteten i det politiska livet – men i den mån världen i övrigt flimrar förbi förefaller den att vara mycket långt borta.

Jag har faktiskt inte på ledande nyhetskanalen på TV sett någonting alls om någonting som inträffar utanför subkontinentens gränser – tumultet i Pakistan har faktiskt kommit med.

Bättre med Storbritannien, och stort frågetecken i Delhi.

LONDON HEATHROW: Efter några dagar i ett London där EU-relationerna plötsligt kom i centrum står jag nu redo att gå ombord på planet till New Delhi för en längre period med olika engagemang i Indien.

I måndags blev det möjligt att träffa en ramöverenskommelse mellan den brittiska regeringen och EU-kommissionen om hur dilemmat med Nordirland som en del av såväl Storbritannien som EU:s inre marknad skall hanteras.

Den tidigare överenskommelsen, gjord under Boris Johnsons tumultartade tid på Downing Street, blev alltför kontroversiell framför allt med de nordirländska unionisterna, och ledde till att dessa lämnade provinsens styre.

Och sedan dess har förhandlande stått och stampat, med hot om ensidiga åtgärder från London och då som resultat handelskrig.

Men med premiärminister Sunak har det gått att etablera mer förtroendefullare förbindelser, och det gjorde det uppenbarligen möjligt för Bryssel att göra en serie av mer eller mindre betydande eftergifter som gjorde en överenskommelse möjlig.

Till stor del handlar det om rent praktiska arrangemang för olika typer av varor, men det handlar också om att ge politiker på Nordirland en stoppmekanism mot EU-regler som allvarligt skulle försvåra relationen med det övriga Storbritannien.

Politiskt och symboliskt är det betydelsefullt för premiärminister Sunak i hans försök att ju få unionister i Belfast och hårdföra Brexit-fanatiker i det konservativa partiet med på överenskommelsen. I sak torde det betyda mindre.

Än så länge finns ingen uttalad opposition, och hur den revanschsugne Boris Johnson i slutändan kommer att agera återstår att se. Det är nog svårsmält för honom, i synnerhet som det visar att hans efterträdarens attityd till Bryssel har levererat resultat som han aldrig var förmögen till.

Hur det går återsett att se, men allt tyder på att avtalet kommer att gå igenom. Och därmed vänds ett blad i relationen.

En klar majoritet i Storbritannien säger nu i opinionsmätningar att Brexit var ett misstag, och de ekonomiska konsekvenserna har också varit kännbara. Avtalet nu ändrar föga i de fundamentala förhållandena, men förhindrar i alla fall en fortsatt försämring, och öppnar vissa nya möjligheter.

Vackert så.

Viktigast är kanske att Storbritannien kan ansluta till det stora vetenskapliga samarbetet Horizon inom EU. Det ligger uppenbart i bägges intresse. Och kanske öppnar det också upp för mer konkret utrikes- och säkerhetspolitiken samarbete.

När jag kallades in för att kommentera i BBC:s Newsnight i måndags kväll underströk jag de positiva möjligheterna, och med i alla fall ett försök till diplomati sade jag att jag hoppades man lärt av misstagen tidigare brittiska mer konfrontatoriska regeringar.

Vi får se.

Nu står New Delhi på programmet.

Jag är där för årliga stora Raisina Dialogue – jag har ju sedan några år en anknytning till tankesmedjan ORF som är arrangör – men den kommer att ha än mer viktiga gäster än vanligt i och med att ett stort antal utrikesministrar är i Delhi också för G20- ländernas utrikesministermöte i morgon.

Hur det mötet kommer att gå återstår att se.

Kommer Ryssland och Kina att acceptera en kommuniké som i alla fall återger det faktum att det finns betydande global opposition mot Rysslands angreppskrig, eller kommer man att blockera allt?

Vid G20-toppmötet i Bali förra året lyckades man få fram en formulering, och inte minst Indien tar åt sig viss ära av den bravaden. Men vid ett G20-finansministermöte i Indien nyligen satte sig Ryssland och Kina rejält på bakhasorna.

En hel del står på spel för den indiska diplomatin.

Raisina-mötet tar vid omedelbart efter G20, och bland utrikesministrarna på plats noterar jag också Sveriges, Danmarks och Finlands plus en betydande mängd i övrigt från Australien och Japan till USA och Canada, Turkiet icke att förglömma.

Så det blir alldeles säkert intressanta diskussioner.

Själv stannar jag sedan i Indien i ytterligare mer än en vecka efter Raisina, men det kan det finnas anledning att återkomma till.

Starkt av Biden. Lite konstigt i Moskva. Blandat från Peking. Och öppet om Kosovo.

LONDON: En vecka dominerad av att det gått ett år sedan Putin inledde sitt krig har passerat.

Överraskningen under veckan var väl främst att president Biden gjorde resan till Kiev och därefter måhända att Putin i sina två tal egentligen inte hade så mycket att säga.

Resan till Kiev var en stark amerikansk markering.

Jag minns från tidigare att amerikanska presidenter normalt reser med ca 800 personer om man räknar allt som finns runt honom i form av säkerhet, kommunikation och annat, men i detta fall hade allt uppenbarligen bantats till det minimala.

Och det blev även för honom att ta det sedvanliga nattåget från sydöstra Polen på vägen in, även om han sedan hittade ett dagtåg på vägen tillbaka.

Intressant att notera var såväl den påtagliga uppsättningen av amerikanska flygplan för signal- och radarspaning som cirkulerade över östra Polen inför och under besöket och att man för säkerhets skull också informerade Moskva en stund i förväg om besöket.

Allt avlöpte väl. Det blev ett par timmar i Kiev, men det var allt som behövdes. Bilderna gick över världen.

För Putins del blev det först det närmare två timmar långa anförandet inför församlade ryska eliten och därefter hans anförande på massmötet på Moskvas stora stadium.

Det senare blev en mycket märklig affär.

Åtskilliga tiotusen hade forslats dit från när och fjärran, utrustats med ryska flaggor i mängder och lyssnade på ett uppvärmningsprogram med artister och annat väntande på Putins tal.

Men när han väl kom blev det bara kort tre-fyra minuter där han sade att soldaterna skötte sitt arbete och förtjänade stöd – varefter han lämnade scenen.

Det måste ha varit åtskilliga som var besvikna. Och någon förklaring måste finnas till denna underlighet.

Möjligen var han rädd för sin säkerhet. Det hade satts upp luftvärnsrobotar alldeles i närheten inför mötet. Möjligen var det något annat. Men märkligt var det.

Några avvikelser kunde också noteras i samband med hans stora anförande dagen innan. Ett antal personer i och kring den ryska ledningen som rimligen borde ha varit där, och alltid varit där vid motsvarande andra tillfällen, var frånvarande.

För detta kan det finnas helt naturliga och vardagliga förklaringar. Men det går inte att komma ifrån att det var lite märkligt.

I övrigt innehöll hans tal föga mer än sedvanlig retorik kring kriget.

Notabelt var väl dels att han försökte göra gällande att det inte var han eller Ryssland som startat kriget – egenartat att ens försöka – och att det fanns en viss medvetenhet om alla de offer som hans dårskap lett till.

Alternativt hade han kunnat säga att det var han som startade kriget och allt hade gått enligt plan – men det första vågade han inte, och andra kunde han inte säga.

Då och då talade han om vikten av att ”försvara Donbas”, men notabelt var att han återkom till att Ukraina blivit ett ”anti-Ryssland” som inte kunde tolereras och att han t o m återknöt till dragkamp på 1800-talet med Österrike-Ungern och Polen om kontrollen över Ukraina.

Och därmed gjorde han åter tydligt att det för honom handlar om Ukraina i dess helhet. Många också i den församling han talade inför skulle med all säkerhet gärna se att han begränsade sina ambitioner till Donbas, men det är alldeles tydligt att det är inte ett öra han lyssnar med.

Det som annars var att notera under veckan var att Kina presenterade tolv s k punkter om konflikten.

De flesta kommentatorer i Väst har rätt summariskt avfärdat dessa, men när jag var i Kiev i fredags var president Zelenskyy klokt nog lite mer öppen, och själv har jag positivt kommenterat det faktum att den första av dessa tolv punkter handlar om man måste säkra staters rätt till ”oberoende, självständighet och territoriell integritet”.

Och kärnan i konflikten är ju att detta är just det som Putin vill beröva Ukraina.

Ty följande har ryska kommentatorer till de kinesiska punkterna nogsamt undvikit att notera just den första av dem. Kreml kan inte ha varit alldeles lycklig.

På andra punkter lutar de kinesiska punkterna föga överraskande tydligt i rysk riktning – men alls inte i det som ju faktiskt är konfliktens kärna.

Politiskt har Xi Jinping ju bundit sig hårt vid Vladimir Putin, men nu är det tydligt att man vill ta ut i alla fall en viss diplomatisk distans.

Sedan får vi se hur det blir i övrigt.

USA har ju offentliggjort olika uppgifter om att Peking överväger att ge efter för ryska krav på vapenleveranser, men om det skett eller inte är mindre klart. Att det förnekas från kinesisk sida behöver inte betyda så mycket.

Och forfarande förefaller det oklart när Xi Jinping kommer att dyka upp i Moskva.

I FN:s generalförsamling beslutades i fredags en ny resolution som fördömde den ryska aggressionen och krävde ett omedelbart tillbakadragande av de ryska styrkorna.

Röstbilden hade knappast förändrats med 141 länder som stödde resolutionen, sju som var mot och 35 som lade ner – således en tämligen förödande majoritet och global meningsyttring.

Sju var två mer än tidigare. Mali har nu tydligen helt tagits över av sina kuppgeneralers beroende av den ryska Wagner-gruppen, och Nicaragua hade nu också tydligen givit upp för trycket från Moskva.

På den omedelbara europeiska agendan nu står inte minst ett viktigt möte i Bryssel i morgon mellan Serbiens president och Kosovos premiärminister.

Kosovo-kriget var för snart ett kvarts sekel sedan, och många länders erkännande av landet ligger ca femton år tillbaka i tiden, men mycket är ännu inte avgjort och bromsar bägge länders och regionens utveckling.

Ett konstruktivt EU- förslag med starkt stöd av USA om hur man kan gå vidare ligger nu på bordet, och har i princip redan godkänts av bägge sidor. Men i detta ligger också att fullt ut respektera tidigare ingångna avtal, och egenartat nog är det nu där som den största stötestenen ligger.

Vi får se. Inte ens i det allra bästa fallet torde allt lösas ut redan nu.

Själv har jag nu anlänt till London för ett par dagar här innan det på onsdag kväll bär vidare för två veckor i Indien. De inleds redan på torsdagen när stora Raisina Dialogue öppnas i Delhi. Åtskilliga kommer i sedvanlig ordning att vara på plats.

Mycket står på agendan där. För Indien är det viktigt att man detta år har ordförandeskapet i det globala G20-samarbetet.

Perspektivet på Ryssland är ju i Indien lite annorlunda. Han har ett gammalt både politiskt och rent militärt beroende som tynger.

Så det är upplagt för både laddade och intressanta diskussioner i Delhi under resten av veckan.

Den 24 februari. Epokskiftet.

PRZEMYŚL: Nattåget från Kiev på linjen med den gamla ryska spårvidden har passerat över gränsen till Polen och kommit fram till den från första världskriget kända österrikisk-ungerska fästningsstaden, och från här bär det nu vidare till Warszawa och hem.

Den 24 februari 2022 är ett datum som redan etsats sig fast i den europeiska historien. På samma sätt som 13 november 1989 – när muren föll i Berlin – kom att inleda ett nytt skede, och 11 september 2001 inte minst från amerikansk utgångspunkt, har vi med 24 februari 2022 kommit in i ett nytt skede i den europeiska historien.

Och det kommer att vara under lång tid framöver. En ny genuin europeisk fred, som den vi kom att få efter 1989, finns knappt på horisonten.

Det var en intensiv dag i Kiev i går, men för enkelhetens skull gör jag så att jag här återger i svensk version den artikel om situationen nu och framåt som jag publicerade i Helsingin Sanomat – Nordens största dagstidning – i går.

Och den som är intresserad av mina bedömningar och åsikter nu ett år efter krigsutbrottet kan på twitter fina länkar dels till en artikel i Washington Post i går om Ukraina och EU och dessutom till intervjuer och uttalanden i övrigt.

Men här kommer texten från Helsingin Sanomat:

”Det kunde ha gått annorlunda.

Hade den ryska krigsmakten varit i bättre skick, det ukrainska försvaret sviktat och Europa och USA tvekat hade kanske Vladimir Putin haft framgång med det vansinniga krig som han inledde tidigt på morgonen torsdagen den 24 februari 2022.

Och då hade vårt Europa i dag sett mycket annorlunda ut.

Volodymir Zelensky hade antingen omedelbart av dödats av ryska specialförband, låsts in i Sibirien efter någon typ av skådeprocess eller lett en exilregering i Warszawa eller Vilnius.

Hur den s k avnazifiering och avmilitarisering Putin talade om skulle ha gått till har vi sett med stor tydlighet i Bucha, Irpin och andra områden som den ryska makten lagt under sig.

Där avrättades personer summariskt när de fanns på listor som tydligen hade gjorts upp före invasionen. Putin hade själv talat om att man hade gjort upp listor. Och hade detta utsträckts över hela Ukraina hade det sannolikt handlat om tiotusentals personer som avrättats.

Russifieringen hade varit brutal. Det ser vi i de ockuperade områdena. Biblioteken rensas. Det ukrainska språket förbjuds. Många barn skiljs från sina föräldrar och sänds iväg till Ryssland för att omskolas där. Repressionen tvingar fram tystnad.

Någon typ av marionettregim hade man möjligen satt upp. Kanske hade f d presidenten Janukovich fått skriva på ett papper innan han försvann igen. Men snart hade säkert också denna marionettregim försvunnit när Ukraina upplösts och ersattes av ett antal distrikt inom ramen för den ryska federationen.

Så var det ju i 1800-talets storryska imperium. Där tilläts inget Ukraina. Putin har ju varit mycket tydlig med att det är dit han strävar.

Men tack och lov har detta hitintills kunnat förhindras.

Den ryska armén misslyckades, det ukrainska motståndet var heroiskt och västvärlden samlades till ett kraftfullt försvar för Ukraina, den internationella rätten och länders rätt att själva välja sin väg.

Just nu ligger mycket av fokus på hur vi politiskt, finansiellt och militärt kan fortsätta att hjälpa Ukraina att stå emot den ryska makten.

Det är en hjälp som måste inriktas långsiktig. Ukraina behöver bygga upp en modern försvarsmakt som kan trygga landets framtid. Den ukrainska staten behöver omedelbar finansiell hjälp för att klara sina grundläggande funktioner, och landets återuppbyggnad kommer att kräva enorma resurser.

Men i grunden är det små investeringar för våra västliga länder sett i relation till det som står på spel.

Ukrainas frihet och stabilitet är en förutsättning för stabilitet och frihet i Europa under kommande decennier. Skulle Ukraina slukas, förryckas och raderas från kartan av den ryska militära makten skulle förr eller senare också andra länder och områden komma att drabbas.

Just nu står ansträngningarna att på ett eller annat sätt vinna kriget i fokus.

Men därefter handlar det om att vinna freden – och det kan komma att bli minst lika krävande.

Det finns två grundläggande förutsättningar för att vi skall få fred i östra Europa efter detta Putins vansinniga krig.

Den första är självklart regimskifte i Ryssland.

Putin har gjort klart att för honom är detta ett krig på liv och död, och att det handlar om vare sig mer eller mindre än hans plats i den ryska historien. Han fruktar s k färgade revolutioner som från grannländer, inte minst Ukraina, kan hota hans auktoritära styre. Det Ivan den Förskräcklige, Peter den Store och Katarina II kunde måste han visa att han också kan.

Vi måste inse att det finns ingen fred så länge Putin fortfarande har sin makt.

Förr eller senare kommer allt detta att kollapsa, och förr eller senare kommer Putin på ett eller annat sätt att lämna Kreml. Allt fler också i och kring ledningen i Ryssland ser nog att det hellre sker förr än senare.

Men regimskifte i Ryssland är i grunden Ryssland sak.

Det vi kan göra är obetydligt. Vi kan dock tydligt säga att för oss finns det ett Ryssland efter Putin, och att vi självklart strävar efter fredliga, stabila och förhoppningsvis goda förbindelser med detta kommande Ryssland.

Den andra förutsättningen för fred är att vi helt och fullt integrerar Ukraina i våra europeiska och atlantiska strukturer, och då allra främst EU. Regimskifte i Ryssland ligger inte i våra händer – men detta gör det.

Vägen till medlemskap i EU är varje sig kort eller enkel. Finland och Sverige klarade av sin förhandling på mindre än tre år, men då den inre marknaden redan förhandlats. Och EU har dessutom utvecklats åtskilligt sedan våra två länder kom med 1995.

Ukraina har redan kommit em bit på väg genom det s k DCFTA-avtalet från 2014, och har förvisso möjlighet att själv påverka tidtabellen genom takten i sitt reformarbete. Men att bygga ett fungerande självständigt rättsväsende, med dess centrala betydelse inte minst för att bekämpa korruption, tar betydande tid.

Ett ukrainskt medlemskap kommer att förändra såväl Ukraina som EU. Sannolikt måste viktiga EU-strukturer reformeras, vilket kommer att vara kontroversiellt. De stora struktur- och jordbruksprogrammens fonder kommer att slukas av Ukraina, vilket också det ställer krav på förändringar.

Och till detta kommer Nato – på ett eller annat sätt måste Ukrainas säkerhet förankras k det transatlantiska samarbetet.

Ukrainas heroiska motstånd, och den västliga politikens styrka, stoppade Putins planer under det gångna året.

Europa har förändrats i grunden. Det kommer att ta åtskilliga år – kanske decennier – innan vi finner fram till en ny fred.

En ny regim i Ryssland, och ett Ukraina helt och fullt i EU, är den nya europeiska fredens avgörande förutsättningar.”

Om dagarna av diskussioner i München.

MÜNCHEN: När vi lämnade den stora årliga säkerhetskonferensen här i München vid denna tid förra året var åtskilliga av oss övertygade om att kriget stod för dörren.

Många hoppades dock fortfarande att den breda enighet som demonstrerats under dygnen av diskussioner här skulle kunna bidra till att bromsa Putin.

Och åtskilliga – även relativt väl placerade ryssar som då fanns med i kretsen här – vägrade att tro att presidenten Putin skulle fatta ett så vansinnigt beslut med alla de konsekvenser det skulle ha inte minst för Ryssland självt.

Men dagen efter blev allt klart med den TV-sända dockteater Putin gjorde med sitt s k nationella säkerhetsråd. Och tre dagar senare kom stora anfallet.

Diskussionen här ett år senare har av naturliga skäl skett mycket i skuggan av det stora kriget i Europa och alla de förändringar som detta lett till.

Och den kommande veckan kommer i minst lika hög utsträckning att präglas av ettårsdagen av krigets utbrott.

Två tema har dominerat här.

Dels om hur stödet till Ukraina kan trappas upp, och dels om hur den politiska klyfta om synen på konflikten som finns med delar av det som kallas Global South kan överbryggas.

Det första sker ju mycket tydligt. Åtskilligt handlar nu om försörjning med ammunition för ett krig som är mer intensivt och blivit mer långvarigt än vad kanske någon hade föreställt sig. I bakgrunden finns ju också den pågående mer diskreta diskussionen om olika mer avancerade vapensystem.

Men allt tar tid, och medan många av oss sade att vi nu måste vara inställda på ett långt krig sade åtskilliga ukrainska röster att det måste till ett betydligt snabbare avgörande. Landet blöder både bildligt och bokstavligt.

Men medan vi förvisso måste göra vad vi kan för att sträva efter ett snabbt avgörande, måste vi samtidigt göra klart för Putin och den lilla kretsen kring honom att tiden inte är på hans sida.

Rapporterna från striderna tyder på betydande problem för den ryska sidan.

Vid Bakhmut förefaller den s k Wagner-gruppen att malas ner och sönder i den ena massiva och misslyckade attacken efter den andra. Det ryktas om medvetna försök från den ryska arméledningen att kanske t o m förstöra en konkurrerande gruppering.

Vid Vuledhar mer i söder prövades ett mer konventionellt anfall med åtskilligt av pansar och resulterade i ett betydande ryskt bakslag.

Men samtidigt laddas det upp på andra håll. Förr eller senare kommer väl mer betydande ryska anfall.

I morgon landar president Biden i Warszawa för två dagar av anföranden och möten relaterade till årsdagen. Det blir anförande vid slottet i Warszawa, och dessutom träffar han representanter för de nio östliga länderna från Estland till Bulgarien.

På tisdag är det så dags för Putin att i Moskva hålla sitt årliga stora tal som ju uppskjutits ett bra tag . Det följs på onsdagen av ett massmöte av samma slag han hade i våras, och dessutom har han kallat till ett möte med det s k federationsrådet möjligen i akt och mening att ha dem att fatta något beslut.

Vad som kommer att komma ut ur detta kan vi bara spekulera kring. Tidigare har jag trott att föga nytt var att vänta, men måhända kommer det nya steg för att långsiktigt sätta Ryssland allt tydligare på krigsfot.

Och på fredag är det så årsdag och det planeras i alla fall stor presskonferens av president Zelenskiy i Kiev. Han söker ett slut på detta krig inom detta år.

Och vad som kan tolkas ur dessa olika anföranden får jag kanske återkomma till om en vecka.

Den andra viktiga aspekt som diskuterades mycket i München var klyftan mellan det som lite ytligt kan beskrivas som Väst och Syd i synen på konflikten.

Inte minst i Berlin är detta någonting som oroar. Kansler Scholtz var nyligen i Brasilien, och är på väg till Indien kommande helg. Brasilien har röstat rätt i FN, men vill inte vara med om sanktioner och liknande, medan Indien ju avstått i viktiga voteringar och nu gynnsamt påtagligt av att kunna köpa rabatterad rysk olja.

Frankrikes president Macron var noga med att beskriva Ryssland som ett imperialistiskt och kolonialt krig i akt och mening att få fler länder att fullt ut förstå vad det handlar om, och den retoriken kommer vi alldeles säkert att få höra mer av.

Att kriget dominerade i München var inte mer än naturligt, men det innebar inte att andra frågor var frånvarande.

Kinas s k statsråd för utrikesfrågor Wen Yi var på plats, levererade ett anförande där han talade väl om samarbete med Europa och hade så småningom efter viss diplomatisk dans ett tydligen relativt spänt möte med USA:s Tony Blinken.

Det var ömsesidigt hårda ord i den senaste ballongkrisen. USA vill ha ursäkt för ballongen över USA – Kina vill ha ursäkt för att en ballong som kommit på avvägar skjutits ned.

Men större frågor fanns också.

Kinas president Xi Jinping skall ju under den närmaste tiden till Moskva, och man får anta att Putin ligger på hårt för att få all hjälp han kan få från sin kinesiske vän.

Kanske är det i det ljuset vi skall läsa beskedet om att Kina kommer att lägga fram ett papper med principer för fred. Begreppet territoriell integritet nämndes uttryckligen i anförandet.

Möjligen vill Peking med detta visa i alla fall visst avstånd till Moskva, även om USA nu säger att man har uppgifter om att Kina samtidigt överväger mer konkreta stödleveranser till Ryssland.

Balansgången kommer inte att bli enkel. Men det blir intressant att se hur Kina kommer att väga orden framöver.

Men det blev självfallet många andra diskussioner också.

Den allt mer spända situationen med Israel och Palestina. Diskussioner om ny samarbetsstruktur för att möta nya pandemier. Erfarenheter av cyberförsvar och cyberkonflikt i Arktis. Växande utmaningar på de globala energimarknaderna. Klimatsamarbetets framtid när spänningarna i övrigt ständigt växer. Fortsatt konfliktlösning på Balkan.

Detta bara för att nämna några av de diskussioner jag hastade mellan under dessa dagar.

Men nu bär det äntligen hemåt.

Det blir en vecka som domineras av årsdagen av krigets utbrott.

Om tragedin i Turkiet och Syrien, mystik i det arktiska luftrummet, EU- toppmötet och kriget snart mot sin ettårsdag.

STOCKHOLM: En djupt tragisk och i andra avseenden mycket märklig vecka går nu mot sitt slut.

Jordbävningen i Turkiet och Syrien är den största katastrof som drabbat vår del av världen på utomordentligt länge. När jag skriver detta ser jag uppgifter om att antalet döda nu överstiger 30.000, och det är ju inte säkert att det kommer att stanna vid detta.

Imponerande har varit de omfattande internationella hjälpinsatserna, och inte minst hur dessa blåst bort annars högljudda politiska konflikter.

Det grekiska flygvapnets C130 var bland de första från omvärlden som landade med hjälp, och snabbt kom också räddningsteam över den sedan 35 år stängda gränsen mellan Armenien och Turkiet.

Så småningom kom också hjälp från Sverige. I dag har en svensk C130 landat i området.

Och regeringen i dess egenskap av ordförande i EU tog snabbt initiativ till en s k givarkonferens för att mobilisera medel för det fortsatta arbetet med att hjälpa de som ju överlevt men som fått så mycket annat förstört.

Själv gick jag till den turkiska ambassaden och skrev i kondoleansboken. Inte mycket i sammanhanget, men alltid något.

Vi skall inte glömma att vi i Sverige har ca 150.000 personer som av ett eller annat skäl har sitt ursprung i Turkiet.

Situationen i Syrien – också ett land som många i Sverige har anknytning till – är på sitt sätt ännu svårare. Här arbetar nu framför allt FN:s olika hjälporganisationer på att försöka att komma in.

Vilka politiska konsekvenser katastrofen kommer att få i Turkiet tror jag att det är för tidigt att spekulera om.

Undantagstillstånd har utlysts i de omedelbart drabbade provinserna, kritik mot myndigheterna tolereras knappast men än så länge ligger det planerade president- och parlamentsvalen i maj fast.

Oppositionens sexpartikoalition skulle under den kommande veckan ha annonserat sin presidentkandidat, men det har av lätt insedda skäl skjutits upp. Och president Erdogan har haft samtal med vissa oppositionsledare som han inte haft kontakt med på åtskilliga år.

Om detta var det djupt tragiska med veckan var det märkliga vad som inträffat i luftrummet över Alaska och Canada.

Jag skulle tro att man efter incidenten med den kinesiska ballongen tittar extra noga på sina radarbilder för att se om där finns tecken på något ovanligt, och det kan nog komma att leda till en del falsklarm framöver. Ett sådant har nog redan konstaterats.

Men först över norra Alaska och sedan över norra Canada var det faktiskt obemannade och okända föremål flygande på hög höjd som man sköt ner.

I det första fallet sades att föremålet var stort som en bil, och i det andra har vi bara fått reda på att det var format som en cylinder. Så mycket klokare blir man inte av det.

Förr eller senare kommer man väl att på marken lokalisera rester av det man skjutit ner, och då kanske det kan gå att få klarhet i vad detta kan vara.

Intill dess framstår det hela som mycket märkligt gränsande till mystiskt. Jag kan inte ens bidra med spekulationer – men mer än bara anomalier på nervösa radarskärmar förefaller det ju att ha varit.

Föregående vecka innebar ju också extra EU-toppmöte i Bryssel, och i samband med detta en viss politisk skönhetstävling när president Zelensky kom på besök.

Först åke han till London, där han fick det att låta som om Storbritannien lovat honom stridsflygplan, men sedan lyckades president Macron fånga honom till Paris och inbjöd förbundskansler Scholz till detta möte vilket dock ledde till att Italiens Meloni surnade till och andra EU-ledare i Bryssel också suckade över paraden.

Men självfallet var det viktigt att president Zelenski kom till Bryssel, och stödet för Ukraina som uttrycktes var ju också mycket starkt och tydligt.

Toppmötet till tre-tiden på fredagsmorgonen tycks dock i övrigt ha lett till närmanden såväl i vissa viktiga frågor om migration som när det gäller den europeiska ekonomins konkurrenskraft.

Den senare frågan återkommer på ordinarie toppmöte i mars, men så vitt jag förstår hälldes det rätt mycket kallt vatten på en del av de förslag om nya fonder och lån och annat som man lagts fram på sina håll.

De kommande två veckorna kommer nog mycket att präglas – i alla fall i Europa – av att det är ett år sedan Putin gick till anfall mot Ukraina.

I slutet av veckan samlas den årliga stora säkerhetskonferensen i München.

I min senaste bok ”Mina Krig” skriver jag ju en del om diskussionerna på den för exakt ett år sedan och vad vi då trodde och tänkte. Det var ju timmarna efter det att konferensen slutade som det blev tydligt att kriget var omedelbart förestående.

Nu blir det att dra slutsatser och försöka blicka framåt. Uppslutningen i München är större än någonsin.

Och detta kommer sedan att leda in till veckan därefter när president Biden annonserat att han för andra gången inom ett år kommer till Polen och president Putin utannonserat stort tal följt av ett massmöte av samma typ som han hade i våras.

I Kiev råder viss nervositet inför vad dessa dagar kan komma att innebära. Jag ser dock inte riktigt någon omedelbar stor rysk militär offensiv – i striderna i östra Ukraina tar de sig fram ytterligt begränsat med mycket stora förluster.

För min del blir det en vecka som börjar i Stockholm, men sedan blir det självfallet München med diskussioner och möten där.

Om ballong på avvägar, Kinas avsikter, Europas konkurrenskraft och möjliga mål för kriget.

STOCKHOLM: Vintern verkar att ha återvänt denna helg, men i och för sig är det väl så det förväntas vara så här några dagar in i februari.

För några dagar sedan hade jag tänkt skriva här om utsikterna för det besök som USA:s Tony Blinken skulle inleda i Peking i dag, och där t o m ett möte med Xi Jinping lagts in för att visa besökets betydelse.

Men så blev det inte.

Frågetecknen är många om den kinesiska höghöjdsballong som passerade över USA innan den sköts ner när den kommit en liten bit ut över Atlanten.

Ballonger som dessa används ofta i forskningssyfte, och före satelliternas ankomst också ofta som plattform för att inhämta underrättelser. I dag är det väl tveksamt om de har något mervärde i detta avseende.

Vid Esrange i Kiruna startas inte sällan ballonger som dessa, och jag minns från min tid som utrikesminister hur man såg ett behov av höghöjdsballoger för forskning som skulle passera också över Sibirien. Dock ansågs det passande att be om tillstånd.

Tydligen har Kina tidigare haft minst fem av dessa höghöjdsballonger som gått runt jorden, och det är väl några av dessa som också passerat delar av USA tre gånger under Trump-perioden och en gång tidigare under Biden utan att detta uppmärksammades.

Hur högt upp det nationella luftrummet sträcker sig är en fråga som mig veterligt aldrig definierats, men att satelliter kan passera fritt över andra länder är allmänt vedertaget, och en del av dessa satelliter för spaning kan stundtals gå ner mot nivåer som börjar närma sig dem där höghöjdsballonger kan finnas.

Jag har svårt att se annat än att det i detta fall handlade om ett pågående kinesiskt program – för atmosfärforskning eller spaning – som nu kom att exponeras över USA vid en maximalt olämplig tidpunkt.

Den kinesiska ledningen har under den senaste tiden gjort påtagliga försök att förändra bilden av sin politik och att signalera en ny öppenhet. Under de senaste veckorna när jag haft olika typer av samtal har frågan om vad detta betydde varit den kanske allra vanligaste.

Och det var alldeles tydligt att man såg utrikesminister Blinkens besök som en möjlighet att få relationen med USA in i lite mindre konfrontatoriska banor.

Intentionen från Vita Husets sida var densamma – man talade om ”ledstänger” för att förhindra att konfrontationen spårade ur.

Men med bilderna av ballongen över USA förändrades den politiska bilden i ett slag. Blinkens resa fick uppskjutnas. Nedskjutningen blev en politisk nödvändighet. Och Peking måste reagera även om man tidigare halvt ursäktat sig.

Och det drogs paralleller mellan hur den sovjetiska nedskjutningen av ett amerikanskt U2-flygplan långt inne över Sovjet 1960 havererade ett toppmöte i Paris och möjligheten av en upptining av relationerna.

Vi får se.

Jag skulle tro att man i såväl Peking som Washington kommer att försöka att minimera skadorna, men samtidigt är det uppenbart att president Bidens politiska utrymme i frågan har smalnat av högst väsentligt.

Det behövs kanaler mellan Washington och Peking i en rad frågor, och Blinken-besöket var ju tänkt att etablera det lite tydligare efter den långa överläggningen mellan Biden och Xi Jinping på Bali i november.

Och detta har sin betydelse också mot bakgrund av att Xi Jinping har för avsikt att åka till Moskva under de närmaste veckorna. Tydliga och direkta budskap inför den resan vore viktiga.

På tisdag håller president Biden sitt årliga stora tal till kongressen. Det blir alldeles säkert inrikespolitiken i fokus, stödet för Ukraina kommer att vara starkt, men det blir i detta läge extra viktigt hur orden faller när det gäller Kina.

På vår sida Atlanten blir det i slutet av veckan extra EU-toppmöte i Bryssel med de ekonomiska frågorna i fokus, men med påtagligt skilda perspektiv på hur frågor om Europas konkurrenskraft skall hanteras.

Det är inte minst de amerikanska massiva stödprogrammen för det gröna skiftet, och då främst de protektionistiska inslagen i dessa, som skrämt upp, och som lett till att det ropats på mer av bidrag också från EU.

Europa har ett problem med konkurrenskraft, men nya stora bidragsprogram är knappast lösningen. Det kan ju noteras att de extraordinära program som beslutats sedan pandemin, och som ju sedan dess styrts om till grön och digital omställning, är ca tre gånger större än de nu aktuella amerikanska programmen.

Men när jag lyssnar på företag ses många av dessa program som för byråkratiska och krångliga, medan USA opererar med skattekrediter som man har betydligt mycket lättare att förstå och utnyttja.

Diskussionen på toppmötet i veckan blir nog mer preliminär. Kommissionens förslag kommer att nagelfaras noggrant. Avslut kommer vid det ordinarie toppmötet i mars, men diskussionen kommer att ge viktiga indikationer.

Och att det svenska ordförandeskapet satt begreppet konkurrenskraft på EU:s agenda igen är förvisso mycket viktigt.

Borta i öster fortsätter kriget. Det är vid frontlinjen i Donbas som Ryssland nu koncentrerar sina resurser. Striderna är hårda och förlusterna på bägge sidor höga. Snart har kriget pågått i ett år.

Något slut är knappast i sikte.

I veckan som gick satt vi i en och en halv timme i en liten europeisk grupp som Henry Kissinger kallat samman för att diskutera om det fanns någon politisk öppning.

99-åringen är fortfarande skarp i sina analyser och har ju ett historiskt djup och perspektiv som är viktigt. Hans röst väger fortfarande tyngt i debatten.

Vilken utgång av kriget skall vi sträva efter? Och hur skall den i så fall uppnås och därefter säkras? Hur ser mer konkret krigets mål ut från Kievs, Bryssels eller Washingtons perspektiv?

Och vilket Ryssland har vi att räkna med under kommande år?

Här är inte platsen att återge våra diskussioner, med de kommer säkert att sätta andra spår i den offentliga debatten. Och samtalen kring dessa frågor måste självfallet fortsätta.

Själv ser jag nu faktiskt fram mot en vecka då jag kommer att vara hemma i Stockholm varje dag. Det tillhör inte vanligheterna, men är inte desto mindre angenämt och nödvändigt.

Om intryck efter några dagar i Davos, Europas eftersläpning och den viktiga respekten för andra.

STOCKHOLM: Fyra dygn i Davos under veckan som gick var lite av en djupdykning i den globala ekonomins situation just nu.

Jag vet inte när jag första gången kom till dessa möten, men det var vid det här laget åtskilliga decennier sedan. Det bör ha varit någon gång mot mitten av 1980-talet – och åtskilligt har inträffat sedan dess.

Davos-mötenas glansperiod var väl 1990-talet och lite längre. Globalisering och liberalisering var de dominerande trenderna, liksom demokratisering, även om just det kanske inte dominerat just Davos.

Det globala liberala systemskiftet öppnade upp nya möjligheter när tillväxten sköt fart och allt fler delar av världen fick del av dess frukter. Ryssland och Kina var självklara viktiga och uppmärksammade delar av de årliga mötena.

Nu lever vi i en påtagligt annorlunda tid. Vi har tagit oss igenom global finanskris, genomlevt Trump och Brexit och brottats med en förödande pandemi, men sett de geopolitiska spänningarna öka och befinner oss ju sedan tio månader i en situation med ett stort krig mitt i Europa.

Det är inte riktigt den värld som Davos försökte bygga.

De tretusen som samlades i det lilla samhället var i år mer än vanligt den västliga utvecklade världen, med Indien som det kanske mest påfallande undantaget. Cirka en tredjedel av alla kom från USA, men då handlade det allra främst om dess näringsliv även om en grupp från kongressen också fanns på plats.

Att åtskilligt, inte minst i mitt program, kom att handla om Ukraina var kanske inte så märkvärdigt.

Ett tag under förra året diskuterades åtskilligt om risken för att stödet till Ukraina skulle börja att falna när höga energipriser, inflation och matpriser skapade nya spänningar, men av detta fanns inga tecken alls i Davos.

Företrädare för det som numera ofta kallas den Globala Södern var kanske lite mer återhållsamma, men annars var det var slående hur framträdande företrädare också för näringslivet i olika länder underströk vikten av fortsatt och fördröjt stöd för Ukraina.

Diskussionerna om den globala ekonomin fördes i något mindre dystra tongångar än de som dominerat de senaste månaderna. Inte minst handlade det om de förväntade effekterna av att Kina nu öppnar upp efter sin inlåsning i sin mörklila covid-politik.

Men utmaningar finns. Ökad efterfrågan från Kina kan komma att hålla uppe olje- och råmaterial priser, och även om kurvor kanske börjar att vända är inflationen en betydande global utmaning. Skuldsituationen i vissa länder oroar också.

I signalerna från de som sänts från Peking till Davos var det lätt att läsa in att ledningen där skakats av protester, problemen med covid och avtagande tillväxt, och att man nu ville signalera en öppnare och mindre restriktiv politik och en tydlig vilja till samarbete.

Det var ett budskap många välkomnade, men huruvida det kommer att omsättas i praktisk politik återser att se. I det hypercentraliserade kinesiska systemet ligger ju en fundamental osäkerhet om vad nästa plötsliga kast kan innebära.

För min del lyssnade jag också en del på olika företag på den högteknologiska utvecklingens framkant.

AI finns numera överallt och slår igenom på stor bredd, men mer nytt för mig var de framsteg som sker vad gäller kvantdatorer och de än mer revolutionerande betydelse som detta kommer att få under de kommande decennierna.

Slående är hur det är amerikanska företag som ligger i framkanten, med Kina storsatsande därefter, medan Europa inte riktigt förmår att ta tillvara den potential vi faktiskt har.

Det gäller också på andra teknologiområden.

USA och Kina ligger före Europa när det gäller utbyggnaden av 5G, men nu ser det ut som om vi håller på att bli omsprungna också av Indien. Och här talar vi ju om en teknologi som fötts och utvecklats inte minst i Europa – i Sverige och Finland.

Om diskussionen om Europas industriella utvecklingen skulle mycket kunna sägas. Just nu handlar det ju mycket om farhågorna för effekterna av de protektionistiska inslagen i den nya amerikanska subventionspolitiken.

Men visheten av att möta detta med nya subventioner av olika slag är inte uppenbar. Och det vi sett hitintills i EU hamnar dessa genomgående hos stora tyska och franska företag. Det är knappast den framväxande högteknologiska världen som i första hand stimuleras.

Mycket händer. På en middag i regi Google hamnade jag bredvid en rätt ung kille, och på frågan vad han gjorde sade han att hans företag förra veckan hade skjutit upp 23 satelliter för jordobservation, och att han gärna ville diskutera hur detta kunde utvecklas ytterligare.

Det gäller att hänga med.

Synpunkter på ålfiske har jag i grunden inte, bortsett från att det kräver tillstånd, men däremot har jag starka synpunkter på att bränna böcker, och i all synnerhet att göra detta offentligt i provocerande syfte.

I mer modern tid var det ju nazisterna som ägnade sig åt att offentliga bränna misshagliga skrifter. Men i dessa dagar har ju en dansk huligan ränt runt i Sverige och bränt koranen i det enda syftet att provocera och störa.

Respekt för andra trosuppfattningar ser jag som en viktig del av vårt toleranta och öppna samhälle. Den som vill sabotera detta riktar i själva verket sin verksamhet mot ett viktigt fundament för vårt samhälle.

Och detta tycker jag förtjänar att sägas med viss skärpa.

Nu randas en ny vecka.

I morgon ägnas min dag till större delen AI-utvecklingen i Sverige, men sedan blir det London för RAND Europa och Köpenhamn för lite annat innan jag mot slutet av veckan är hemma i Stockholm igen.

Om Nato-processen, Kiruna, sällsynta mineraler, uppskjutning av småsatelliter och en del annat.

STOCKHOLM: En häftig förkylning har lagt betydande begränsningar på mig under den gångna veckan, men nu har dimmorna äntligen lättat i detta hänseende.

Den sedvanliga paraden av anföranden vid försvarskoncernen i Sälen i början av veckan visade en närmast kompakt enighet om det man under decennier varit så fundamentalt oenig om, nämligen Sveriges medlemskap i Nato.

Om detta kommer historiker säkert att skriva avhandlingar, men alldeles självklart hade den breda enigheten ett värde i det rådande säkerhetspolitiska läget.

Och av betydelse var ju också att statsministern i sex punkter kunde beskriva hur Sverige vill bidra till alliansens gemensamma försvarsansträngningar.

Sedan kvarstår osäkerheten om exakt när vi skall bli medlemmar. Avtalet som ingicks mellan Turkiet, Finland och Sverige i maj var ingen okomplicerad historia, och därmed har det också varit viktigt med en dialog om hur vi kan leva upp till avtalet.

Alla vill inte det.

Härom dagen såg vi åter aktioner av en tydligt PKK-sympatiserande grupp som också är tydlig med att man motsätter sig Sveriges medlemskap i Nato, och som alldeles säkert kommer att göra vad man kan för att även fortsättningsvis kasta grus i maskineriet.

Men medlemmar i Nato kommer vi att bli, och någon nervositet kring tidtabellen för det eller situationen innan det mer formellt blir ett faktum ser jag knappast anledning till.

Kanske viktigare under veckan var dock när hela EU-kommissionen kom till Kiruna för ett lite mer formellt öppnande av det svenska EU-ordförandeskapet.

Dagen innan hade LKAB offentliggjort att man nu konstaterar en stor fyndighet av s k sällsynta jordartsmineraler i direkt anslutning till de existerande malmfälten i Kiruna, och man betecknade fyndigheten som den största hitintills kända i Europa.

Betydelsen av det kan komma att bli mycket stor för Europa i dess helhet under förutsättning att man nu verkligen satsar på en utvinning.

Vi är utomordentligt beroende av dessa mineraler för hela den gröna övergången, men befinner oss nu i en situation där marknaden så gott som totalt domineras av både utvinning och produktion i Kina.

Och här kan Sverige då få en nyckelposition. Europas näst största fyndighet – intill förra veckan den största – ligger dessutom i Norra Kärr strax ovanför Gränna vid Vättern. Och den tredje största och inte okomplicerade ligger oexploaterad på Grönland – en del av Amerika som dock tillhör Danmark.

Med den takt som normalt gäller, och under förutsättning att inga avgörande problem uppstår, skulle det ta 10-15 år att få den nya fyndigheten i produktion.

Utmaningar finns förvisso.

Det är en miljömässigt krävande process att ta fram de mycket låga halterna av dessa mineraler ur järnmalmen, och jag kan se horder av protester, men om vi vill ha våra elfordon eller vindkraftverk eller annat är det inte orimligt att vi gör vad vi kan för att accelerera processen.

Viktigt i anslutning till Kiruna var också att man officiellt invigde Esrange som bas för att kunna skjuta upp s k småsatelliter.

Vårt beroende av alla dessa satelliter uppe i rymden är massivt och snabbt ökande. Utan dem skulle inte våra smarta telefoner, och mycket annat från vädertjänst till digitala kommunikationen, fungera.

I dag är ca 5.000 kommersiella satelliter i omlopp, men under de allra närmaste åren räknar man med att det kommer att skjutas upp ca 10.000 ytterligare. En del är bjässar på åtskilliga ton, medan allt fler är små med bara ett tiotal kilo men förmågan att operera tillsammans i stora konstellationer.

Elon Musk’s Starlink med dess viktiga roll i kriget i Ukraina är det mest kända exemplet, och nu kommer flera andra liknande system med tusentals småsatelliter för en lång rad olika funktioner av direkt betydelse för vår vardag.

Men först måste de upp i rymden, och här har Europa i dag ett påtagligt problem.

Nulägen misslyckades en uppskjutning med den nya europeiska Vega-C raketen, och därmed har det blivit halt med europeiska uppskjutningar för ett bra tag framåt.

Då blir det sannolikt Musk’s mycket framgångsrika och delvis återanvändbara raket Falcon 9 som man får vända sig till i stället.

På sikt kan Esrange komma in när det gäller uppskjutning av småsatelliter, men det ligger nog minst ett år fram i tiden. Det jag ser mer omedelbart är att man vill utnyttja möjligheten till tester av delar till Europas försök att åstadkomma någonting liknande Falcon 9 under det kommande året.

Och i grunden handlar det ju om en kommersiell marknad där det gäller att kunna erbjuda de bästa förutsättningarna för en uppskjutning. Det finns flera andra i Europa som kommer att försöka, även om Kiruna nu borde ha en god position.

Men slående är hur det är de kommersiella amerikanska ansträngningarna som nu skjuter fart. Rymdmyndigheten NASA beställer och industrin levererar.

Under året sägs det att Musk’s Starship kommer att ha en första start. Den är utvecklad som en verklig arbetshäst som på sikt skall kunna ta kring 100 personer till Mars, men som redan innan dess blir en viktig del i Artemis-programmet för en permanent närvaro på månen.

Relativt sett satsar USA fem gånger mer på rymden än vad Europa gör, även om siffrorna i bägge fallen är relativt små – 0,25 respektive 0,05% av BNP.

Men mycket av kommande generationers framtid skapas av dessa satsningar.

För min del bär det i morgon av till det årliga mötet i Davos och ett antal dagar i olika diskussioner där.

Det kommer i mycket att handla om Ukraina och krigets olika konsekvenser, men för min del har mötet i Davos kanske främst sitt värde när det gäller olika ekonomiska och teknologiska utmaningar.

i

Attack? Spärr?

STOCKHOLM: För det intresse det kan ha så har bägge mina twitter-konton – på engelska respektive svenska – på ett eller annat sätt stoppats eller saboterats.

Att det sker samtidigt på bägge för någon timme sedan tyder på medveten attack. Hade det varit bara på det enda kunde det ha varit tekniskt problem.

Men det är det inte.

Det kan vara så att det finns någon som tycker jag bedriver alltför bred opinionsbildning om Ukraina.

Det engelska har ju tre kvarts miljon följare över hela världen.

Om det allt brutalare kriget, hjälp till Ukraina, fusionsenergi och ChatGPT.

STOCKHOLM: Det blev lite jäktigt i går eftermiddag med försenad hemkomst från Washington, dock möjlighet att se andra halvlek och slutet på den dramatiska finalen i Qatar och sedan medverkan i Agenda på kvällen om Rysslands krig.

Att vinna kriget är vad som omedelbart står i fokus, men att därefter vinna freden är en betydligt svårare uppgift. Och vinner man inte freden är kriget snart tillbaka igen.

Men kriget går nu in i en ny fas under vintern. Ryssland har ett akut behov av att återuppbygga sin armé efter dess misslyckande under de senaste tio månaderna, och det kommer söker att ta sin tid.

Det var för min del förra veckan dagar med intressanta diskussioner i såväl Warszawa som Washington. Att mycket handlat om olika bedömningar om vägar framåt för att på sikt få fred i Europas östligare delar är ingen avgörande hemlighet.

Ukraina – men faktiskt även Ryssland – har ett problem med att få fram tillräckligt med ammunition till ett krig vars intensitet ju är högre än vad många hade föreställt sig.

Och därtill kommer det akuta behovet av rent finansiellt stöd för att hålla den ukrainska staten i funktion.

I fredags kom från Ryssland den nionde vägen av massiva robotattacker med 76 robotar av olika typer som sköts från olika plattformar med i huvudsak Kiev – värme, energi, vatten – som mål. Huvuddelen kunde skjutas ned, men skadorna från de som faktiskt kom fram var i alla fall betydande.

Och i dag på morgonen rapporteras om en ny våg av attacker, denna gång med iranska drönare.

Syftet är att bryta ner det ukrainska samhällets förmåga att bjuda motstånd. Viljan att göra motstånd förstärks snarare, men självklart finns en risk för att förmågan påverkas. Effekterna på den ukrainska ekonomin skall inte underskattas.

Och då är den västliga hjälpen avgörande.

Den svenska regeringen skall ha ros för att man rejält ökat våra stödinsatser, och mer kommer säkert att komma.

Och EU har nu också samlat sig till ett nytt större beslut på 18 miljarder euro. Med detta ligger det samlade europeiska stödet marginellt över det amerikanska – 52 respektive 48 miljarder euro/dollar enligt de senaste sammanställningarna.

Mer militärt från USA – mer finansiellt från EU.

På rysk sida förefaller det som om man nu intensifierar sina förberedelser för en ny fas i kriget. I lördags visades i media hur president Putin träffade den samlade militära ledningen – det var första gången på mycket länge som generalstabschefen Gerasimov syntes – och i går besökte såväl försvarsminister Shoigu som generalstabschefen dessutom frontlinjen inne i Ukraina.

I dag kommer så Putin till Minsk i Belarus för samtal med Lukashenko där. Det har ju varit tydligt sedan några veckor – främst sedan utrikesminister Makeis plötsliga död – att man dramatiskt ökat trycket på landet att komma med i kriget.

Det är högst sannolikt att Kreml planerar en ny militär framstöt mot Kiev vid något tillfälle under de kommande månaderna – först måste dock en betydande del av de hundratusentals som nu mobiliserats tränas upp – och då är Belarus betydelsefullt.

Innan vi stänger butiken för helgerna vill jag bara notera två viktiga utvecklingar vad gäller teknik och vetenskap.

Dels att man i en amerikansk anläggning lyckats att demonstrera att fusionskraft fungerar.

Det är ett betydande vetenskaplig och tekniskt genombrott – samtidigt som det är tydligt att det med all sannolikhet är decennier innan vi ser fungerande kommersiella fusionsreaktorer.

Men att möjligheten längre fram finns är icke desto mindre av enorm betydelse.

Dels att företaget OpenAI borta i Kalifornien nu har släppt sitt AI-verktyg ChatGPT.

Och plötsligt demonstreras AI-utvecklingens revolutionerande möjligheter också för en bredare publik.

Dock lyckades inte ChatGPT producera något utkast till veckobrev eftersom det visar sig att dess minne än så länge stoppar med 2021. Jag har dock haft konversationer med ChatGPT om ämnen så varierande som ryska invasionen av Krim 2013, olika länders beslut om Euron, det svenska kärnvapenprogrammet och var Marco Polo föddes.

När jag i annat sammanhang deltog i ett samtal med med en person som kan dessa saker sade han att det snart kommer AI-program vida bättre än den mycket imponerande kapacitet som ChatGPT visar.

Det är bara att sätta fast säkerhetsbältet. Det kommer att gå snabbt med AI-utvecklingen.

Borta i Washington handlade åtskilliga av mina diskussioner just om teknik. Det är i skärningspunkten av politik kring Kina och politik kring teknik som många diskussioner i den amerikanska huvudstaden rör sig,

Går det att med exportkontroller och annat förhindra att Kina tar täten i den avgörande AI-utvecklingen? Åtskilliga tvekar, men det hindrar inte att det är just detta som USA är allt mer bestämt på att försöka. Och allierade och andra länder försöker frenetiskt få ett grepp om vilka konsekvenser detta kan komma att få.

Det var inte många decennier sedan halvledare – chips, populärt uttryckt – var någonting exklusivt. I dag finns allt mer kapabla chips i snart sagt i allting. Utvecklingen, produktionen och tillgången till chips – ofta med hyperglobaliserade värdekedjor – är en nyckelfråga för olika länders framtidsmöjligheter.

Så detta är den realitet vi lever i när julen 2022 nu närmar sig – ett stort och brutalt krig i östra Europa och en hisnande snabb teknologisk och vetenskaplig utveckling. Och till detta skall läggas klimatutmaningen, energiomställning och fortfarande pågående pandemi.

Men jag hoppas alla vart det lider får en God Jul.

Om inget än mer dramatiskt inträffar återkommer jag här först när 2023 gjort entré.

Om ett Indien i utveckling, om EU-toppmöte, om Rysslands krig och lite Balkan.

STOCKHOLM: Efter en vecka i Delhi i Indien återvände jag i går till ett snöigt Stockholm.

Någon gång i vår kommer Indien att passera Kina som världens folkrikaste land med något mer än 1,4 miljarder invånare. Men därtill kommer att Indien till skillnad från Kina fortfarande växer, medan Kina ju passerat sin kulmen nu gradvis blir ett åldrande samhälle.

Den kinesiska ekonomin är i dag fyra till fem gånger större än den indiska, och det är att föra tillbaka på en mer reforminriktad ekonomisk politik i Kina under åren sedan slutet av 1970-talet.

För Indien kom det att dröja till början av 1990-talet innan man lade om kursen i den ekonomiska politiken och försiktigt började att liberalisera.

Men Kina har haft ett försteg på närmare två decennier i reformpolitiken och det är ingen tvekan om att det också märks.

Nu börjar dock Indien att skjuta fart – och det sker samtidigt som en rad faktorer talar för att den kinesiska ekonomin kommit in i ett mer problematiskt skede inte minst genom den omläggning av politiken som skett.

I dag är Indien världens sjätte största nationella ekonomi, men siffrorna nu tyder på att landet om ett decennium kan komma att ha blivit världens tredje största ekonomi. Och därmed också kommer att svara för en betydande del av den samlade globala tillväxten under det kommande decenniet.

Många faktorer bidrar. Politiken är viktig, och samtidigt är det nu uppenbart att olika länder och företag håller på att se över hur värdekedjorna ser ut för att minska risken för ytterligare negativa överraskningar av den art som ju detta år bjudit på.

Och då är det naturligt att många blickar riktas inte minst mot Indien.

En mycket viktig fråga i det avseendet blir om det kommer att bli möjligt att åstadkomma ett bra handelsavtal mellan EU och Indien.

Efter att helt ha legat nere under sju långa år återupptogs förhandlingarna om ett sådant tidigare i år, tre förhandlingsomgångar har hunnits med, men alldeles uppenbart är att det kommer att krävas betydande och ömsesidig politisk vilja för att föra dem i hamn.

Jag är inte alldeles övertygad om att man på alla håll i det indiska politiska systemet ser hur betydelsefullt ett sådant avtal i denna geopolitiska situation skulle kunna bli. Gammalt tänkande finns fortfarande kvar.

Men inte minst för det svenska EU-ordförandeskapet blir det en viktig uppgift att försöka ge lite kraft åt dessa förhandlingar.

Den indiska politiken domineras nu mycket tydligt av premiärminister Narendra Modi och det BJP-parti han leder. Under den gångna veckan noterade BJP som sjunde valseger i rad i den viktiga delstaten Gujarat, och det kunde nog till stor del föras tillbaka just på Modis roll.

Att detta är den delstat där han startade sin politiska karriär hade förvisso också sin betydelse.

Under de första decennierna efter självständigheten 1947 dominerades indisk politik helt av kongresspartiet och familjen Gandhi, men det som skett under de senaste decennierna är att partiet BJP successivt växt fram som den nu mycket tydligt dominerande politiska kraften, medan kongresspartiet allt mer förlorar mark.

Utländska bedömare fokuserar, inte helt utan rätt, på den hindu- nationalism som bör upp stora delar av BJP och dess budskap, men till det skall läggas en utomordentligt imponerande organisatorisk satsning med också synnerligen moderna inslag.

I dag är BJP världens största politiska parti med ca 110 miljoner medlemmar, och det är dessutom medlemmar som förväntas att kontinuerligt göra aktiva insatser i de ständiga valrörelser som ju kännetecknar den indiska politiken.

De närmaste 18 månaderna i Indien blir en kontinuerlig uppmarsch till de nationella valen 2024, och i dessa avser BJP att säkra en tredje mandatperiod efter sina segrar i valen 2014 och 2019.

Hur ekonomin utvecklas blir självfallet viktigt, men dessutom kommer men starkt att betona Indiens globala roll i och med att landet för det kommande året nu övertagit ledarskapet i det globala G20-samarbetet.

Till detta kommer det att finnas anledning att återkomma. Det blir för min del fler resor till Indien under de närmaste månaderna.

I veckan som kommer samlas EU-ledarna till årets sista toppmöte i Bryssel, och mycket kommer fortsatt att handla om Rysslands krig. Det tjeckiska ordförandeskapet lyckades undvika ungerska försök till blockeringar och har nu fått beslut på det stora stödpaketet från EU på 18 miljarder euro, vilket var synnerligen viktigt.

Samtidigt har G7-ländernas pristak för rysk olja trätt i kraft, men ännu är det för tidigt att bedöma hur detta kommer att fungera. Oljepriserna har ju faktiskt fallit den senaste tiden, och det pris som Ryssland får ut från den olja man exporterar ligger nog till stora delar i dag under det pristak som man enades kring.

Ryssland fortsätter sina försök att slå ut den ukrainska energiproduktionen, med omfattande inte minst humanitära konsekvenser, men intensiteten förefaller dock att ha avtagit något. Problem med försörjningen med ammunition finns nu tydlig på bägge sidor.

Trots stora ryska försök att komma framåt vid den lilla staden Bakhmut i östliga Ukraine tyder det mesta på en minskad krigsaktivitet när vintern nu börjar att göra sig påmind.

Och för Ryssland handlar det ju dessutom om nödvändigheten av att återuppbygga sin armé efter det att den armé med kontraktsanställda som man byggt upp sedan 2009 till stora delar slagits sönder de senaste månaderna.

Om det sedan komme att gå att göra en ny slagkraftig armé av de hundratusentals som man nu mobiliserar råder det delade meningar om bland dem som har att bedöma dessa saker. En bit in i det nya året kommer vi kanske att ha svaret på den frågan.

Men alldeles säkert blir det också Balkan på EU-toppmötet.

Situationen i norra Kosovo håller åter på att spetsa till sig, och samtidigt kommer Kosovo under veckan att lämna in en formell ansökan om medlemskap i EU med de frågeställningar som detta omedelbart möter.

Och på agendan står dessutom frågan om att ge s k kandidatlandstatus också till Bosnien.

Var för sig är detta frågor som skulle kunna leda till en längre utläggning, men det för bli en annan gång.

För min del blir det en vecka med fortsatta resor.

I början av veckan är jag i Warszawa för styrelsesammanträde med ECFR, mot slutet av veckan är jag i Washington olika ärenden, men på onsdag är jag i alla fall hemma i Stockholm bl a med en konferens i regi Atlantic Council.

Om Indien, spänningar med USA, ryska oljesanktioner, Belarus, COP15 och lite annat.

HELSINGFORS: Det är ett kort stopp på den trevliga flygplatsen här innan det för min del bär vidare åtta timmar genom natten till New Delhi, och där kommer jag sedan att tillbringa den kommande veckan.

Den indiska såväl inrikes- som utrikespolitiken saknar inte intresse i dessa dagar.

Just nu pågår bl a delstatsvalet i Gujarat med dess 60 miljoner invånare och dess speciella situation som startpunkten och delvis – åtminstone i ekonomiskt avseende – skyltfönstret för sedermera premiärminister Narendra Modis politiska karriär.

Och det är ingen tillfällighet att Modi själv kampanjer hårt i delstatsvalet.

Gujarat har dominerats av hans BJP-parti sedan han själv tog ledningen i delstaten 2001 – till stor del på grund av vad han uppnådde här kunde han bli premiärminister 2014 – och resultatet här ses därför som lite av en indikation på situationen för också i Delhi regerande BJP inför de viktiga nationella valen 2024.

Och utrikespolitiskt har Indien just tagit över ordförandeskapet i G20-samarbetet från Indonesien, och med en ambitiös global agenda ser man detta inte bara som ett sätt att stärka sin globala roll utan också som viktigt just inför de nationella valen 2024.

Men samtidigt har man ju en tvetydig position när det gäller Ryssland och dess aggression. I voteringarna i FN:s generalförsamling har man slagit följe med Kina och avstått, och man utnyttjar friskt möjligheten att till rabatterade priser köpa in rysk olja just nu.

Så kring detta blir det åtskilliga samtal under de kommande dagarna. Utrikesminister Jaishankar tillhör tveklöst de intressantaste att lyssna till i den globala kretsen av utrikesministrar.

De närmaste dagarna handlar det för min del om en informell indisk-europeisk-amerikansk dialog med en agenda som spänner över ett påtagligt brett område.

Men därefter kommer också svensk-indiska arrangemang när det gäller olika typer av handel och samarbete. Utrikeshandelsminister Johan Forsell är en del i den talrika svenska kretsen i Delhi mot slutet av veckan.

På den vidare agendan för den kommande veckan må noteras dels EU-USA samtal om handel och teknologi i morgon och dels toppmöte på tisdag i Tirana mellan EU och länderna på Västra Balkan.

Det förra kommer nog i viss utsträckning att domineras av den europeiska irritationen över en del av de senaste mer protektionistiska tilltagen från amerikansk sida.

De var i fokus också när Frankrikes Macron avlade ståtligt statsbesök i Washington under den gånga veckan, men om man då lyckades att desarmera frågan är nog, trots en del positiva uttalanden, inte alldeles säkert.

Teknologifrågorna blir tilltagande viktiga också i den geopolitiska konkurrensen. USA:s stora program för att subventionera tillverkning av halvledare leder också till ny nervositet i Europa och planer på att försöka att göra samma sak.

Och från vissa håll i Bryssel talas det högljutt om att hänsyn till EU:s konkurrenskraft nu kräver stora statsstödda industriprogram av olika slag. Visheten i delar av detta kan nog enligt min mening ifrågasättas.

Jag hoppas förvisso att det kommande svenska ordförandeskapet sätter frågor om EU:s konkurrenskraft på agendan, men då med en lite annan inriktning är dyra subventioner.

På den vidare viktiga agendan bör väl noteras att under veckan kommer såväl Sveriges som Finlands utrikesministrar att vara i Washington för samtal.

Vad mötet i Tirana kommer att resultera i återstår att se, men sannolikt inte så mycket. Bra är att Ulf Kristersson av allt att döma kommer att vara där. Det svenska engagemanget för Balkan har varit lite vacklande under senare år, och regionen saknar inte intresse.

Under veckan träder nu också det komplicerade arrangemanget för att försöka minska de ryska inkomsterna från export av olja i kraft. Det tog sin tid att få en överenskommelse inom EU om det tak för pris som skall accepteras.

Konkret innebär detta att ingen i G7-kretsen kan försäkra, finansiera eller transportera leveranser av rysk olja där priser överstiger 60 dollar per fat. Något totalt förbud är det inte – man fruktade de effekter detta skulle få på oljepriset globalt – utan ett försök att pressa ner just de ryska inkomsterna.

Hur detta kommer att fungera återstår att se. Det är ett komplicerat arrangemang som inte saknar kryphål, vars effekt på marknaden i stort är något osäker men som alldeles säkert kommer att skapa ytterligare svårigheter för den ryska ekonomin.

Och överenskommelsen i Bryssel om pristaket är också förenat med en överenskommelse om att nu starta arbetet på ett nionde paket av ekonomiska sanktioner. Jag skulle nog tillfoga att övervakandet av att de tidigare beslutade åtgärderna fungerar som avsett är minst lika viktigt.

Från Belarus kommer nu olika nyheter som antyder att det händer mer där än vad vi konkret ännu riktig vet.

Ryske utrikesministern Shoigu är plötsligt på plats för att tydligare dra in Belarus i aggressionen mot Ukraina, fängslade oppositionsledare överförs plötsligt till intensivvård och rykten fortsätter om utrikesminister Makais plötsliga död.

Noteras bör också att i veckan samlas i Montreal den stora globala COP15-konferensen för att försöka att nå nya överenskommelser om hur vi kan förhindra en fortsatt erodering av den viktiga biologiska mångfalden i världen.

Uppmärksamheten är inte lika stor som den kring COP27 i Egypten om klimatfrågorna, men betydelsen kan mycket väl komma att bli större.

Men för min del blir det Indien – och världen från perspektivet Delhi – som är i fokus under den kommande veckan.

Om brittisk tvekan, försök på Balkan, Nato i Bucharest och plötslig protestvåg i Kina.

STOCKHOLM: Efter dagar i Helsingfors och på den engelska landsbygden blev det i alla fall första advents-helg hemma i Stockholm på det sätt som bör.

Att tyda tecken är inte lätt, men jag tyckte mig fick uppfatta en helt ny ton i den brittiska debatten efter det att man nu kommit ut ur katastrofperioden Johnson/Truss.

Opinionsundersökningar visar en betydande majoritet som ser Brexit som ett misstag, och i den allmänna diskussionen blir rösterna som pekar på de ekonomiska skadeverkningarna allt större.

Regeringens egna ekonomer talar om att ekonomin förlorar ca 4% på Brexit, och siffrorna på handeln talar sitt mycket tydliga språk. Och detta läggs så ovanpå de övriga problem som den brittiska ekonomin brottas med.

Men någon omläggning av politiken är trots detta knappast att vänta – möjligen ett lite annat tonläge i relationen med Bryssel i olika frågor.

Det konservativa partiet kommer att ta lång tid att komma över den förödande Brexit-perioden och allt vad den medfört, och inte ens de konservative parlamentsledamöter jag träffade såg någon egentlig möjlighet för partiet att klara nästa val.

En längre period i opposition kan vara enda möjligheten att reparera allt.

Men inte heller Labour har det lätt, och vågar inte riktigt ta tag i Europa-politiken och avvisar t ex den återgång till den gemensamma marknaden med EU som den ekonomiska logiken ju talar för. Möjligen är Labours potential för konstruktiva steg dock större än vad som ännu finns i det konservativa partiet.

Premiärminister Sunak har nu återställt i alla fall viss arbetsro i den brittiska politiken, men de problem han stor inför i främst den brittiska ekonomin är betydande.

Under veckan som gick lyckades EU-medling med stöd av USA i alla fall förhindra att det blossade upp en ny allvarlig kris i norra Kosovo. Just den tvisten lades tills vidare åt sidan, och man enades om att koncentrera krafterna på att åstadkomma en större lösning på relationerna mellan Serbien och Kosovo.

På bordet ligger ett förslag till avtal som går tillbaka på arbete som gjordes för åtskilliga år sedan och som hämtat viss inspiration ur hanteringen på sin tid av relationerna mellan dåvarande Väst- och Östtyskland.

Det är ett försök att åstadkomma någonting som uppfyller vad jag brukade tala om i regionen – en överenskommelse som inte tillfredsställer någons maximala krav men fick hanterar allas minimala, eller t o m någonting mera.

Men det är en dans på diplomatins slaka lina som under de närmaste månaderna avgör om detta kan gå att föra i hamn.

På tisdag och onsdag träffas Nato:s utrikesministrar – liksom Sveriges och Finlands – i Bukarest med självklart fokus på den fortsatta ryska aggressionen mot Ukraina.

Två stora vågor av ryska missilattacker har slagit ut delar av Ukrainas kraftförsörjning med allt vad detta innebär, och en ny våg håller med all sannolikhet på att förberedas.

Så det blir alldeles säkert diskussioner om hur vårt stöd till Ukraina kan byggas ut ytterligare. Generatorer för elektricitet tillhör nu det som står högt upp på listan av vad som behövs – liksom luftförsvarssystem och ammunition för artilleri.

Alldeles säkert kommer Turkiet och Ungern också att få frågor om när de är beredda att ratificera vårt medlemskap i Nato, och hur de svarar blir inte ointressant.

Två omgångar av i allt väsentligt konstruktiva samtal har nu skett mellan Turkiet, Sverige och Finland, men ytterst är det nog inrikespolitiken i Turkiet i förening med Victor Orbans manövrerande med Bryssel som avgör.

Denna helg kommer det så plötsligt information om den ena protesten efter det andra runt om i Kina riktade främst mot Covid-restriktioner, men också med slagord som går långt längre än så.

Det var en brand i ett lägenhetshus i Urumchi i Xinjiang, som räddningsarbetet försvårades av Covid-restriktionerna, som blev den gnista som på bredden utlöste de protester som nu rapporteras från den ena staden efter den andra.

Kina var ju framgångsrikt i att få saker och ting under kontroll under pandemins första fas – när det stapplades påfallande i en rad andra länder – men dess politik slog sedan in på fel spår och de har nu med omikron sedan i mars detta år hamnat i en mycket svår situation.

Deras egna vaccin är mindre effektiva, de har inte velat ta emot mer effektiva västliga vacciner, och de har haft svårt att tillräckligt vaccinera främst den äldre delen av befolkningen.

Och detta har lett till ett svårt dilemma.

Släpper de på sin politik med hårda restriktioner finns det en påtaglig risk för att sjukhussystemet inte klarar situationen. Men att bibehålla nuvarande politik leder till såväl ekonomiska som politiska konsekvenser som nu blir allt tydligare.

Just nu har man stängt ner vad som motsvarar ca en femtedel av landets ekonomi – ungefär som var fallet med Shanghai i våras. Men spridningen ökar, och frågan är om man kan stänga ner mer samtidigt som protesterna ökar.

Jag skulle tro att det är bekymrade möten bakom muren runt Zhongnanhai i Peking i dessa dagar.

Till utvecklingarna i den delen av världen som det finns anledning att notera hör också utgången av valet av ny borgmästare i Taipei på Taiwan.

Överraskande vann det mer Kina-orienterade partiet KMT:s kandidat en övertygande seger, vilket lett till betydande förändringar inte minst när president Tsai Ing-wen avgått som ordförande i annars dominerande partiet DPP.

Och möjligen kan detta något minska risken för ökad spänning mellan Taipei och Peking.

För mig blir det den kommande veckan bl a en stor debatt i Bergen mot den amerikanske akademiker John Mearsheimer som ju trätt fram som ledande kritiker av den amerikanska och västliga politiken också när det gäller Ukraina.

Och nästa söndag sitter jag så på flygplan med destination New Delhi i Indien.

Om framgång eller ej på COP27, bättre med G20, ny dialog USA-Kina och lite annat.

STOCKHOLM: Snön ligger tung över staden denna helg när den första riktiga känningen av vinter har anlänt. Men mönstret brukar vara att den försvinner inom något dygn, och att den verkliga vintern kommer lite senare.

Tidigt söndag morgon uppnåddes till slut en enighet på COP27 nere i Sharm el Sheik som väl hade ett visst värde men knappast utgjorde något steg av större betydelse när det gällde att försöka att hålla den globala uppvärmningen vid 1,5 grader till 2050.

Oväntat var detta dessvärre inte. Många av länderna i det som nu ofta kallas ”globala syd” var mest fokuserade på att få fram en fond för någon typ av kompensation för klimatförändringar, och till slut blev det ju också i alla fall ett principbeslut om en sådan.

Vid COP27 kunde EU meddela att det mål om en minskning av utsläppen med 55% till 2030 som man satt upp inte bara kommer att uppnås, utan att man nu räknar med en minskning med 57%.

Men EU:s Frans Timmermans var tydlig med att man såg slutsatserna från COP27 som otillräckliga när det gällde faktiska åtgärder från andra länder för att minska utsläppen.

Sannolikt får vi vänta tills COP28 i UAE nästa år innan det kommer att bli möjligt med åtaganden om sådana. Och viktigt då blir alldeles självklart att framför allt Kina men också Indien är med på vad som faktiskt kommer att krävas.

De var lite också med det denna gång.

Positivt i den gångna veckan var dock att USA:s Biden och Kinas Xi Jinping träffades i mer än tre timmar på ett direkt möte där tongångarna i allt väsentligt förefaller att ha varit konstruktiva.

Och till det man kom överens om var att återuppta dialogen också i klimatfrågor, men dessutom om åtskilligt annat. USA:s Tony Blinken kommer att sändas till Peking i början av det kommande året för att följa upp.

Detta innebär inte att de problem som finns mellan länderna lösts, men det innebär att man nu återetablerat en dialog kring dem, vilket är av betydelse. Skillnaden i tonläge mellan mötet i Anchorage i mars 2021 och nu i Bali var betydande.

Om G20-mötet i Bali i övrigt kan väl sägas att det var en prestation av det indonesiska ordförandeskapet att det faktiskt hölls och att så skedde under någorlunda ordnade former. Att Vladimir Putin valde att stanna hemma var dock en förutsättning för att så kunde bli fallet.

Och det blev t o m en kommuniké med vissa resultat. En stor fond för att förbättra förutsättningarna att hantera nya pandemier var ett konkret och viktigt sådant.

Tydligt var att Rysslands försök att få förståelse hos olika länder inom inte minst ”globala syd” har en allt brantare uppförsbacke. Något enigt och tydligt avståndstagande var inte möjligt på G20 – Ryssland är fortfarande medlem – men även de som tidigare varit mer neutrala markerade nu tydligare skepsis.

Den ryska isoleringen tilltar. Jag ser att det polska ordförandeskapet i OSCE nu sagt att utrikesminister Lavrov inte är välkommen till det årliga ministermöte som skall hållas i Lodz i början av december.

Vi får se vilka konsekvenser det beslutet leder till.

Värdet av OSCE har väl reducerats högst väsentligt, men inte minst för de centraleuropeiska ländernas förankring har samarbetet nog fortfarande betydelse.

För min del var jag i veckan i Oslo för lite diverse vilket också inkluderade intressera säkerhetspolitiska samtal. Norge har en erfarenhet av Nato som vi av lätt insedda skäl saknar, och det finns åtskilligt att lära av dem om samarbetets mer tekniska aspekter.

Landet har nu dessutom påbörjat förberedelserna för ett nytt långsiktigt försvarsbeslut. Än så länge ligger deras försvarssatsningar på 1,55% av BNP – och det kommer knappast att räcka när man ser på utmaningarna framöver.

Och det blev också en intressant diskussion också om Sveriges och Nordens plats i Nato:s militära kommandostruktur. Frågan är långt ifrån enkel.

Den olösta problematiken kring Kosovo – det finns ju en hel del om även detta i min nya bok ”Mina Krig” – fortsätter att ställa till problem.

I Bryssel har det nu kallats till krismöte mellan Serbiens och Kosovos ledare för att försöka förhindra vad som i värsta fall kan bli mindre väpnade sammanstötningar i norra Kosovo.

Det handlar ytligt sett om den enkla frågan om bilskyltar i norra Kosovo, men bakom denna ligger självfallet de större frågorna om suveränitet och kontroll.

Och borta i Washington tar man i veckan emot Frankrikes Macron på formellt ståtligt statsbesök. Vi får se om det kan lösa upp en del av de knutar som finns på främst det ekonomiska området i det i övrigt goda samarbetet över Atlanten

För min del innebär den kommande veckan ett besök i Helsingfors med de mer östliga perspektiven i fokus, och därefter bär det av till årliga Aurora Forum på landsbygden i södra England för informell dialog mellan Storbritannien och de nordiska och baltiska länderna.

Efter tumult bortom det mesta har ju Storbritannien nu en regering som skall ta sig an inte minst alla de problem som Brexit lett till och som nu börjar att framstå allt tydligare.

Sedan återstår det att se om det finns några öppningar för ett närmare samarbete mellan EU och Storbritannien. Brittiska söndagstidningar rapporterar om nya tankar kring detta, men inom det konservativa partiet förefaller dock fortfarande låsningarna att vara betydande.

Så det blir ännu en intressant vecka.

.

Försenat: Mest om Putins och Trumps utomordentligt dåliga vecka.

STOCKHOLM: Förra veckan glömde jag att trycka på knappen ”Sänd” när jag skrivit min blogg. Så här kommer det för ordningens skull – med försening:

Det har varit en riktigt eländig vecka för såväl Donald Trump som Vladimir Putin.

Och det finns det ingen anledning att klaga på.

Fortfarande är det inte alldeles klart hur det amerikanska mellanårsvalet i tisdags utföll i alla delar.

Republikanerna erövrar majoriteten i representanthuset, men med en avsevärt lägre majoritet än vad de allra flesta hade utgått från. Det blev ingen republikansk våg – på sin höjd en rännil.

Och nu står det dessutom klart att demokraterna faktiskt bibehåller sin majoritet i senaten. Det är t o m möjligt att den förstärks beroende av det nya val som kommer att hållas i Georgia 6 december med de speciella regler som gäller där.

Med alla rimliga mått mätt borde det ha blivit en tydligare republikansk våg. Biden-administrationen är inte populär, inflationen skär hårt in i mångas ekonomi och traditionellt brukar mellanårsval leda till rätt rejäla framgångar för det parti som är i opposition.

Men då blev det inte, och en av orsakerna var med betydande sannolikhet Donald Trump. De oftast mindre imponerande kandidater han tvingat fram lyckades genomgående sämre än de republikanska kandidater som inte tillhörde den omedelbara hejarklacken.

Och det kom att påverka helhetsbilden rätt ordentligt.

Min gamla vän Karl Rove, som är en respekterad och republikansk politisk strateg, var mycket tydlig när han utvärderade valet i Wall Street Journal.

Är detta nu början till slutet för Donald Trump? Sannolikt – men inte säkert.

Han hade planerat att offentliggöra sin kandidatur inför presidentvalet 2024 nu på tisdag, och det kan mycket väl tänkas att han trots allt fullföljer den planen.

Men allt har förändrats efter tisdagen. Han ses nu som en förlorare, och andra kandidater, med Floridas guvernör DeSantis som just nu viktigaste namn, kommer med all sannolikhet att träda fram för att utmana honom.

Viktiga media har redan övergett honom.

För president Biden ser bilden därmed ljusare ut – utan att nödvändigtvis vara ljus. En mycket knapp republikansk majoritet i representanthuset innebär att den blir beroende av en del tokstollar ute på kanten när den skall utforma sin politik, och därmed ökar riskerna för konfrontation.

Hur allt sedan kommer att se ut inför presidentvalet 2024 kommer det att finnas åtskilliga anledningar att återkomma till.

Själv har jag tillbringar dagarna efter mellanvalet med styrelsen för RAND Corporation i Santa Monica vid Los Angeles, och det blev föga förvånande många diskussioner kring detta. Det är en styrelse med såväl politisk bredd som betydande djup när det gäller förankring i olika delar av det amerikanska samhället.

Och i våra middagsdiskusioner där lät det som om att den då 83-årige Biden alldeles säkert skulle kunna besegra den då 78-årige Trump 2024, men att det skulle se helt annorlunda ut om det blev en annan republikansk kandidat, och att detta förhållande i sig ökar sannolikheten för en annan demokratisk kandidat.

Så mycket är öppet. Från vår svenska och europeiska horisont är dock betydelsen av detta självklart att det minskar sannolikheten för den absoluta dårskapens återkomst till Vita Huset.

Veckans andra begivenheter var alldeles självklart att de ryska styrkorna tvingades att retirera från Kherson och den enda provinshuvudstad de lyckats att erövra i detta vansinniga krig.

Det var ett riktigt rejält nederlag för Vladimir Putin.

Först förlorade han det alldeles avgörande slaget om Kiev. Därefter förlorade han det inte oviktiga slaget om landets andra stad Kharkov. Och nu förlorar han slaget om Kherson och därmed också möjligheten att fortsätta en offensiv mot Odessa.

Det är ingen liten motgång. Det är ett stort nederlag.

I Moskva blev den politiska koreografin kring detta att försvarsminister Shoigu fick ta ansvaret, medan president Putin försvann från varje antydan till samröre med den förödmjukande reträtten.

Men var ansvaret för detta krig ligger vet nog i alla fall de allra flesta.

I den kommande veckan förskjuts nu uppmärksamheten till Asien och de olika viktiga mötena där.

I morgon träffas på Bali i Indonesien, som upptakt till G20-ländernas topmöte där, presidenterna Biden och Xi Jinping. Det är deras första möte sedan Biden blev president, även om de talats vid per telefon fem gånger, och självfallet påfallande viktigt.

Och utan betydelse är det inte heller att Putin inte kommer till Bali. Han vet att de flesta där helt sonika skulle vända honom ryggen, och stannar därför sur hemma.

Men för Biden och Xi Jinping handlar det om att trots betydande motsättningar – de senaste amerikanska restriktionerna kring halvledare har inte gjort saken bättre – sätta vad som i amerikansk retorik brukar betecknas som ett golv, eller ledstänger, för en relation som man inte vill skall spåra ur alldeles.

Några genombrott blir det med all sannolikhet inte. Om man återupprättar den formella dialogen inte minst om klimatfrågor vore dock det ett framsteg inte utan betydelse.

Vad G20- mötet i övrigt kommer att åstadkomma återstår att se. Det indonesiska ordförandeskapet vill sätta globala livsmedelsfrågor i centrum, och för det finns det goda skäl. Men mötet mellan USA och Kina kommer med all sannolikhet att bli den dominerande händelsen.

Också annat kommer det dock att finnas anledning att följa.

En ny israelisk regering under Benjamin Netanyahu med påtagligt högerextrema inslag kommer att innebära nya bekymmer.

Frågetecken finns om förlängningen efter 19 november av avtalet om att kunna skeppa vete från de ukrainska hamnarna vid Svarta Havet.

Och nere på Balkan ser det på nytt påtagligt stökigt ut mellan Serbien och Kosovo.

Efter en period med ovanligt intensivt resande ser jag nu fram mot lite mer än tio dagar hemma – dock med en dag i Oslo inom den ramen.

Det finns ju en del att göra också på hemmaplan.

Om lärdomar från Athen, säkerhet i Norden, energi för Europa och klimat på COP27.

ATHEN: Så skall jag just lämna den grekiska huvudstaden efter mågar dygn med Trilateral Commission och dess diskussioner här.

De har förvisso centrerats kring alla de utmaningar som Europa stor inför i dessa dagar: kriget borta i öster, klimatkonferensen COP27 som just inletts, den gigantiska energiomställningen, bekämpandet av inflationen och åtskilligt annat.

Ämnen saknas inte i dessa dagar.

Men sitter man i skuggan av mäktiga Akropolis och dess Parthenon-tempel är det ofrånkomligt att också historien tränger sig på.

Och det är slående hur mycket av det som stod centralt i diskussionen här för ca 2.500 år sedan känns påfallande aktuellt i dag

Då diskuterades om demokratin som styrelseform – med folktalaren Perikles som främsta gestalt – kunde klara utmaningen från andra mer oligarkiskt styrda utmanare i närheten. För Athen fungerade det ett tag – men sedan inte längre.

Då handlade åtskilligt om fred eller krig när maktförhållanden började att förskjutas. Historikern Thucydides åberopas ju flitigt också i dagens debatt där hans observation om vad som ledde till det långa peloponnesiska kriget appliceras på riskerna i den tilltagande rivaliteten mellan USA och Kina.

I strategisk debatt i USA i dessa dagar får nog en viss förtrogenhet med diskussionerna om just det peloponnesiska kriget anses vara en nödvändighet. Thucydides ses ju lite som realpolitikens fader – en sin tids Henry Kissinger med böcker som ekat genom årtusendena.

Annars inleddes mina resor i veckan som gick i Köpenhamn med livliga diskussioner inte bara av vad som skall följa efter valet där i tisdags utan också om hur det nordeuropeiska samarbetet kan komma att utvecklas efter det att Finland och Sverige kommit med i Nato.

Det finns åtskilligt att diskutera. Kan Danmark hålla fast vid att först 2032 nå upp till målet om 2% av sin ekonomi till försvaret? I Sverige är ju nu siktet inställt på 2026, och alla andra länder i regionen är än mer ambitiösa.

Och hur skall det gemensamma försvaret av vår del av Europa ledas under kommande år?

I dag leds försvaret av Danmark och Norge av Nato-kommandot i Brunsum, men nu seglar det upp en diskussion om inte det nya kommandot i Norfolk i USA med dess fokus på Nordatlanten och kringliggande områden skulle vara meta lämpligt.

I Finland har det funnits eko av dessa tankegångar – men alls inte i de baltiska staterna eller Polen.

Och detta är bara ett av många exempel på strategiska frågeställningar som nu kommer att tränga sig på också för vår del.

Hos oss har det i stället utbrutit en diskussion om kärnvapen som bidragit till mycket mer av förvirring än av klarhet. Det har märkts hur ovana vi är vid dessa frågor – och hur stor okunskapen faktiskt är.

Några förbehåll i vårt Nato-medlemskap är inte aktuellt. Och någon basering av kärnvapen här är ju inte på minsta sätt aktuell. Jag har ju hört i diskussioner under tidigare år hur USA hellre vill ha dessa på färre än på fler platser i Europa, och hur som helst är det ju vår regering som bestämmer om det skall finnas några utländska militära baser på vårt territorium.

Att det finns ett viktigt element av kärnvapenavskräckning i Nato-samarbetet är dock en självklarhet. För Europas demokratier är det ju viktigt att den ryska kärnvapenmakten kan balanseras av den amerikanska.

Och redan på 1960-talet sade ju vår regering att vi antog att vi redan omfattades av detta s k kärnvapenparaply. I denna mening innebär vårt Nato-medlemskap ingen fundamental förändring.

Här i Athen har dock mycket av diskussionen kommit att handla om energi och klimat med utgångspunkt både i den aktuella europeiska situationen och i läget när nu COP27 inleds.

De europeiska gasreserverna är nu fyllda till en bit över 90%, och blir det ingen riktigt fimbul-vinter bör det klara sig väl tills våren kommer.

Men därefter blir det mer besvärligt. Av de ca 90 s k bcm som ju finns i dessa reserver kommer ca 60 bcm från Ryssland, och när reserverna nästa vår och sommar skall fylkas på igen kommer den möjligheten knappast att finnas.

Då har sannolikt den kinesiska ekonomin med dess glupskhet efter gas kommit igång igen efter covid, och det gör att tillgången på LNG-gas kanske inte blir så mycket lättare.

Mot den bakgrunden är diskussionerna i EU om ett pristak på gas inte alldeles självklara. Nu köper EU gas på världsmarknaden till högre priser, men om man inte är beredd att betala över en viss nivå kan andra mycket väl köpa upp denna gas.

Och vad händer då?

Även om situationen inför vintern således ser bättre ut finns det en smygande oro för vad dessa högre priser kommer att innebära för de europeiska ekonomiernas konkurrenskraft. I USA har man sin egen energi – Europa måste i hög grad importera.

Förnybart och kärnkraft kommer, men allt tar tid. En ny vindkraftpark tar åtta år eller så. Polen har nu beställt tre nya kärnkraftsreaktorer, och i Holland förbereder man nu att beställt två, men allt detta tar minst ett decennium.

Men mitt i alla bekymmer innebär dock detta att energiomställningen i Europa kommer att accelerera. På COP27 kan EU säga att man lever upp till sina åtaganden, men dessvärre är det inte så många andra som gör det.

På COP26 i Glasgow talades det om att alla skulle uppdatera sina åtagandena om utsläppsminskningar till 2030, men inte mindre än 170 länder har försummat det åtagandet.

Och i sak innebär detta att målet om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grad nu är allt svårare att nå. Som det nu ser ut är vi snarare på väg mot 2,5 grad med allt vad det kommer att innebära.

COP27 i Sharm El Sheik kommer knappast att bli någon framgång. Det blir viktigt att ladda om inför COP28 i Dubai om ett år.

Men då är det viktigt att dialogen inte minst med Kina kommer igång igen. Veckan efter den kommande är det ju G20-toppmöte på Bali i Indonesien.

Med all sannolikhet blir det där ett bilateralt möte mellan presidenterna Biden och Xi Jinping, och mycket viktigt är om man då kan komma överens om att återuppta den avbrutna klimatdialogen.

Kina svarar ju för nästan en tredjedel av de totala utsläppen – mer än USA, Europa och Japan tagit tillsammans.

Och även om man i mångt och mycket är ledande när det gäller förnybar energi, bygger mer kärnkraft än någon annan och leder vad gäller elbilar är man särklassigt ledande i världen också vad gäller att bränna kol.

Innan dess kommer dock president Biden att ha fått ta del av resultatet från de viktiga mellanårsvalet i USA nu på tisdag. Om dem skrev jag för en vecka sedan efter mina dagar där då, och bilden har knappast förändrats sedan dess.

Och till kommentar om dem får jag återkomma. Delar av min kommande vecka är jag åter i USA för styrelsemöte i RAND Corporation borta i Santa Monica.