Att säkra freden

SARAJEVO: Solen lyste nästan lika vackert som hemma i Stockholm när vi gick in för landning på bekanta Butmir-flygplatsen här i eftermiddags.

Det är ju inte direkt första gången jag landat på den.

Och därifrån gick det direkt till överläggningar med utrikesminister Lagumdzija inne på utrikesdepartementet mitt inne i staden.

Vi skämtade lite grann om Bosnien nu har en utrikesminister med i alla fall lite av svenskt blod.

Under slutskedet av kriget här nere fick han hjälp med sjukvård på Karolinska Sjukhuset i Stockholm, och i det sammanhanget fick han också en blodtransfusion. 

Vårt samtal fokuserade annars på att accelerera ansträngningarna för att Bosnien under året skall Kinna lämna in en ansökan om medlemskap i EU. 

Den nya regering som bildades i februari tillkom ju utan någon internationell inblandning alls, och det liksom de övriga framsteg som skett de senaste månaderna visar At den nya ansats vi gjort med den internationella närvaron i Bosnien fungerar väl.

Förr dominerades det mesta av mitt gamla Office of The High Representative OHR med bas i Dayton-avtalet. 

Med sin interventionistiska böjelse kom OHR de facto att lyfta bort ansvaret för politikens nödvändiga kompromisser från landets politiker, och kom därmed att låsa fast Bosnien i ett omedelbart efterkrigs-skede som man långt tidigare borde ha kunnat lägga bakom sig.

OHR för nu en mer tynande tillvaro, och befinner sig de facto under avveckling, och fokus ligger nu på det framtidsinriktade EU-kontoret med dess chef Peter Sörensen.

Zlatko är väl medveten om vad som återstår att göra gör att kunna föra EU-agendan rejält framåt detta år, och jag är optimistisk om att det faktiskt också kommer att ske.

Kroatien kommer ju nu att bli EU-medlem, och den långa gränsen mellan Bosnien och Kroatien, som för två decennier sedan bara fanns på pappret, blir nu EU:s hårda yttre gräns.

I detta ligger betydande utmaningar och problem inte minst för den bosniska jordbrukssektorn, och det är mycket betydelsefullt att man redan nu på allvar tar tag i dem.

Självfallet diskuterade vi också det både kombinerade val till kommuner, parlament och president som nu kommer att äga rum i Serbien den 6 maj.

Betydelsen av att Serbien fortsätter på de europeiska reformernas väg kan inte nog understrykas. I Sarajevo måste det sägas med stor kraft.

Men med såväl Kroatien som Serbien fokuserade på EU-perspektivet är förutsättningarna för Bosniens utveckling i grunden mycket goda – samtidigt som trycket på att man inte halkar efter ökar på ett hälsosamt sätt.

För mig är ju Sarajevo en stad som jag har betydande känslor för. 

Jag bodde här under två mycket svåra och utmanande men också stimulerande och betydelsefulla år. Jag har minnen förknippade med det mesta i denna stad.

Så det blev också möten med vänner och personer vars omdöme jag sätter värde på för att höra deras bedömningar.

Och i kväll kommer också Anna Maria i sin egenskap av ledamot av Europaparlamentet hit. Hon bodde och arbetade ju här mitt under stadens dramatiska belägring under det brutala kriget.

I morgon är det 20 år sedan den belägringen började – min roll var att vara med och häva den under den sena sommaren och tidiga hösten 1995.

Då var det djärvt att ens våga tänka på att detta krigshärjade och kluvna Bosnien skulle kunna bli medlem i den Europeiska Union som vi själva efter sju sorger och åtta bedrövelser just tagit steget in i.

Men nu börjar den möjligheten faktiskt att framstå som realistisk.

Och därmed blir freden i vårt Europa säkrare.

Till Sarajevo – 20 år senare…

STOCKHOLM: Dag med regeringssammanträde, men också med att ta emot nya ambassadörer från Tjeckiska Republiken, Sudan och Irland.

Inte minst med Irland kommer vi att ha mycket att göra i samband med att landet har det roterande ordförandeskapet i EU första halvåret 2013 och dessutom kommer att vara ordförande i OSCE-samarbetet.

Och med Tjeckiska Republiken har vi en diger gemensam agenda från det Östliga Partnerskapet över fördjupandet av den inre marknaden till forskningssamarbete.

I morgon bär det så för mig av för bilateralt besök i Bosnien i akt och mening att ge den nya regeringen vårt stöd. 

Vi har ju en tydlig politik för att ge Bosnien stöd i dess ansträngningar på de europeiska reformernas och den europeiska integrationens väg, och jag borde egentligen ha hunnit med detta besök mer direkt efter det att den nya regeringen bildades.

Men nu blir det överläggningar i morgon eftermiddag med utrikesminister Zlatko Lagumdzija, och sedan kvällen med en lång rad andra företrädare för olika delar av bosniskt samhällsliv.

Att vi känner varandra väl sedan många år tillbaka behöver nog knappast påpekas.

Besöket sammanfaller med att det är exakt tjugo år sedan det bosniska kriget – det allvarligaste i Europa sedan det andra världskriget – bröt ut i Sarajevo.

Fredsdiplomatin hade misslyckats, och det skulle dröja tre och ett halvt hemska år innan det blev möjligt att tysta vapnen och börja bygga en verklig fred.

Av detta finns mycket att lära också i våra dagar – jag har ju skrivit en del om det tidigare här.

Och fredagen kommer jag också att i huvudsak tillbringa i Sarajevo för överläggningar med bl a presidentrådets ordförande Bakir Izetbegovic.

Men sedan blir det även för min del dags för lite ledighet över påsk.

Skandal?

STOCKHOLM: Onsdag, men eftersom påsken är i antågande har vi Regeringssammanträdet i dag i stället gör i morgon. 

I vissa media i dag finns lite återspeglingar av den lunch med olika media jag hade i går, och där man var intresserad av att resonera också med anledning av diskussionen om exporten till Saudiarabien.

Som framgått av vad jag skrivit tidigare här har jag mycket svårt att se skandalen i ”skandalen”.

Beslut har fattats och redovisats i laga ordning och i överensstämmelse med stiftade lagar och beslutade rutiner. 

Man må sedan tyckte illa om både försvarsmaterielexport och Saudiarabien – och det finns ju de som gör – men det är en helt annan sak. 

Beslutad svensk politik skall följas av en svensk regering. Och så har tydligt och klart skett i detta fall.

I grunden går det tillbaka på ett 2002 fattat beslut som öppnade för export av en svensk pansarvärnsrobot. 

Lätt polemiskt ställde jag frågan om någon tror att situationen i Saudiarabien vad gäller t ex mänskliga rättigheter hade blivit bättre om de sedan köpt t ex en fransk robot i stället för en svensk. 

Så naiv tror jag knappast någon är.

Och den så beramade ”vapenfabriken” är ju en anläggning för underhåll, renovering och modifiering av just dessa pansarvärnsrobotar.

Sådan krävs, och alternativet är väl sannolikt att detta arbete löpande utförs i Sverige.

Och allt sker väl inom ramen för det samarbetsavtal som ingicks mellan Sverige och Saudiarabien 2005 – av en annan regering – och som både redovisades och diskuterades offentligt.

Sedan må man – som sagt – tycka illa om både det ena och det andra inslaget i såväl svensk politik som situationen i Saudiarabien, eller föra vidare den alls icke nya diskussionen om ett s k demokrati-kriterium i vår exportpolitik på detta område.

Men det blir ju inte någon ”skandal” för den sakens skull.

Nya ambassadörer och annat

STOCKHOLM: På mitt program i dag står bl a att välkomna nya ambassadörer från Malaysia, Belgien, Sri Lanka och Paraguay till Sverige.

Och dessa möten ger också en god möjlighet att gå igenom vår bilderna relation med landet i fråga. 

Att det för sig om något olika relationer framgår nog av listan. 

Belgien är ju t ex en nära partner till oss i EU- samarbetet.

Under dagen möter jag också utländska nyhetskorrespondenter stationerade i Stockholm för en genomgång av olika aktuella frågor.

Fortsatt är det viktigt att följa utvecklingen i Syrien, och jag kommer att ha en del kontakter även i den frågan under dagen.

Kofi Annan satte ju i går vid sin orientering för FN:s säkerhetsråd den 10 april som en gräns för tydlig början av genomförandet av sex-punktsplanen.

Även om Ryssland motsätter sig tidsgränser som denna såg jag att man samtidigt var tydligen med att det är regimen som måste vara först med eld upphör och tillbakadragande. 

Det är ett viktigt budskap som jag hoppas man framför med stor tydlighet i Damaskus.

Vi har också anledning att följa utvecklingen i Mali med de olika konsekvenser denna man få. 

Det handlar ju om ökande risker för en hel region av stor betydelse för Europa.

Och självfallet är det viktigt att närmare värdera valet i Burma och de slutsatser som detta måste leda till. 

Jag avvaktar fortfarande rapporten från valobservatörerna, men det är ingen tvekan om att valet och dess resultat innebär ett viktigt steg framåt som rymmer betydande möjligheter.

Senare denna månad kommer jag att åka till gemensamt möte mellan EU:s och ASEAN-staternas utrikesministrar i Brunei, och där kommer utvecklingen i Burma med säkerhet att tillhöra de frågor som står i centrum.

Bekymmersamt i Malmö

STOCKHOLM: Jag ser i media att det socialdemokratiska partiet nu haft en diskussion med sitt kommunalråd i Malmö Ilmar Reepalu om hans olika uttalanden om situationen för medlemmar av den judiska församlingen i staden. 

Normalt sett är detta knappast mitt ärende. Men trots det måste jag säga att jag tycker att det är viktigt att  de nu tar upp frågan.

Det är ingen tvekan att det kommit att utvecklas en situation i dessa avseenden i Malmö som är klart bekymmersam, och det är utan tvekan så att Reepalu haft svårt att finna de rätta orden i sammanhanget.

Det är viktigt att vi alla som politiska företrädare i Sverige är glasklara i dessa frågor. 

Vi är och vill i framtiden också vara ett samhälle där toleransen och respekten för alla i vårt land är en av våra allra viktigaste byggstenar.

Om judar skulle känna sig osäkra i Malmö – och så är tydligen i många fall fallet – är detta någonting som måste oroa oss alla. 

Och vi måste då visa det ledarskap som en sådan situation kräver.

Samma sak skulle självfallet gälla varje annan grupp som skulle befinna sig i samma situation.

Till detta kommer att det hela självfallet riskerar att också påverka Sveriges internationella anseende. 

Jag tror inte någon vill att vi skall vara ett land där det uppfattas att det finns platser där judar eller andra känner sig osäkra. 

Det är inte så vårt Sverige skall vara. Så får det helt enkelt inte vara.

Så därför har jag all anledning att välkomna att det socialdemokratiska partiet nu självt tagit upp denna fråga. 

De har naturligt nog upplevt den som besvärande också från sitt eget perspektiv.

Och att jag upplevt den som besvärande från mitt perspektiv tror jag är rätt självklart.

Vi har alla ett ansvar i avgörande frågor som denna. 

Om Ukraina, med Slovakien och till Bosnien

STOCKHOLM: Det har blivit sen kväll efter mycket lång dag – jag gick upp strax efter tre i dag på morgonen.

Men det är i alla fall viktigt med några tankar inför den kommande veckan.

I morgon har vi besök i Stockholm från Ukraina av såväl den nytillträdde ekonomiministern Poroshenko som av företrädaren för den politiska oppositionen Yatsenjuk.

Bägge dessa besök ger självfallet anledning till fortsatta samtal om situationen i landet.

I fredags paraferades ju det omfattande associerings- och frihandelsavtalet mellan EU och Ukraina. Och det är viktigt att det varit möjligt att föra den förhandlingen i hamn.

Men med nuvarande förhållanden i Ukraina när det gäller rättsfrågor och politiserade processer ser jag inga möjligheter att avtalet nu skulle kunna gå vidare till undertecknande och ratificering.

Det förlorar vi bägge på – men självfallet Ukraina allra mest. 

Landet har enormt mycket att vinna på den öppning till den stora europeiska marknaden som avtalet skulle ge. Inte minst tror jag att det skulle kunna stimulera nödvändiga investeringar i Ukraina.

På besökslistan i morgon står också Slovakiens strax tillträdande biträdande premiärminister och utrikesminister Miroslav Lajcak.

Vi har ju samarbetat i olika positioner under åren i en rad olika frågor med fokus främst på de sydöstra och östligare delarna av Europa, och kommer självfallet att fortsätta det nära samarbetet.

Tisdagen och onsdagen kommer jag så att fortsätta här i Stockholm. 

Jag kommer bl a att ha möjlighet att hälsa en rad nya ambassadörer välkomna till Sverige.

Mot slutet av veckan kommer jag så att bege mig till Bosnien och Sarajevo främst för samtal med den regering som för en tid sedan ju kom på plats där efter långa förhandlingar.

Det är viktigt att vi ger den regeringen vårt stöd i ansträngningarna att föra landet fram till en position där det kan bli realistiskt att ansöka om medlemskap i EU. 

Vi strävar ju efter att alla regionens länder successivt skall kunna ta steg på den europeiska integrationens väg.

Och framsteg av betydelse har faktiskt skett i Bosnien under de senaste månaderna.

Mitt besök sammanfaller dessutom med att detta är dagarna då kriget i Bosnien – och i synnerhet i Sarajevo – bröt ut på allvar för 20 år sedan.

Men även om det kommer att leda till många reflektioner bakåt i tiden är huvudsyftet med mitt besök att stärka perspektiven framåt.

Stöd till Syriens folk i Istanbul

ISTANBUL: Strax är det dags att återvända till Stockholm efter mötet här i det stora kongresscentrat med den s k vängruppen för Syriens folk.

Ett 60- tal länder har varit representerade här, och arbetet i vängruppen har förvisso tagit viktiga steg framåt sedan vi träffades för första gången i Tunis för fem veckor sedan. 

För oss – och jag talade på mötet för samtliga de nordiska och baltiska länderna – var det enstaka viktigaste i dag att ge ett solitt stöd till Kofi Annans ansträngningar.

Länk till talet finns i twitter-kolumnen till här till höger.

Kofi Annan var själv inte här, men jag talade med honom i går kväll om förberedelserna för mötet liksom hans fortsatta arbete.

På sina håll finns det en viss frustration över att mer inte åstadkommits sedan mötet i Tunis. Och förvisso är det så att våldet i Syrien fortsätter och att den blodsbesudlade regimen fortfarande sitter kvar.

Men det som skett är dock att vi fått en större enighet i det internationella samfundet, vilket ytterst kommer att vara avgörande för möjligheterna att nå en så vitt möjligt fredlig lösning. 

Och det är denna enighet som lett till att regimen trots allt verbalt accepterat den sexpunktsplan som Kofi Annan lagt fram. 

Kofi Annan kommer att rapportera till FN:s säkerhetsråd under morgondagen, och det är min starka förhoppning att det skall vara möjligt att förstärka stödet för hans arbete genom en resolution av säkerhetsrådet.

Jag tror att det skulle öka möjligheterna för framgång i hans arbete.

Till stödet för Kofi Annan skall läggas att det nu verkar komma igång ett mer seriöst arbete med att organisera den syriska oppositionen. 

Oroande är dock att de kurdiska grupperna nyligen ställt sig utanför – även de måste självfallet på ett eller annat sätt vara med.

Jag underströk ju i vårt gemensamma nordiska och baltiska anförande att oppositionen måste vinnlägga sig om att vinna förtroende inte minst hos Syriens olika minoriteter. 

Förutom kurderna är ju de olika kristna grupperna av stor betydelse i detta sammanhang. De måste ha förtroende för att ett nytt Syrien blir ett bättre Syrien även för dem. 

Vi kommer nu att fortsätta vårt arbete för att hjälpa oppositionen, för att stödja Kofi Annan och för att ge humanitär hjälp i all den omfattning vi kan.

Vi kommer också att delta aktivt i den arbetsgrupp som nu sätts upp för att diskutera det internationella stödet till ett nytt Syrien.

Om några veckor kommer vi att samlas igen i Paris gör att värdera situationen.

Fortfarande borta

STOCKHOLM: En vårväderslördag med snöfall och allmänt elände, men så tenderar det ju att vara på dessa breddgrader i dessa tider.

Jag håller mig i alla fall hemma i Stockholm denna dag.

Men ytterligt tidigt i morgon bitti kommer jag att bege mig iväg till Istanbul och mötet där med vängruppen för Syriens folk.

Min resväska dock har fortfarande inte kommit tillrätta efter mer än två dygn.

Och SAS bagageservice har begränsat öppethållande – om de nu skulle ha några informationer att ge.

Stöd till Island

STOCKHOLM: Arbetsdag här hemma med åtskilligt att ta tag såväl efter min resa som före kommande uppgifter och dessutom med anledning av vad som händer här hemma.

Två interpellationsdebatter i riksdagen hanns dessutom med.

En av dem – det var Karin Åström som ställt frågan – handlade om information från Ryssland i samband med branden ombord på en rysk strategisk atomubåt i Murmansk den 29 december.

Jag kunde inte se att Ryssland brutit mot några av de avtal vi har, och sade dessutom att de bedömningar som ansvariga myndigheter gjort av möjliga risker varit tämligen lugnande.

Men självfallet var det bra att frågan ställdes, och att vi på detta sätt fick möjlighet att diskutera den.

På eftermiddagen hann jag också med ett samtal med min isländske kollega Össur Skarphéðinsson om läget i förhandlingarna om medlemskap i EU.

Successivt går det allt bättre för Island också när det gäller ekonomin, och det är självfallet att det gläder oss.

Och vad gäller EU-förhandlingarna handlar det nu om att öppna det känsliga kapitlet om fiskeripolitik. Här finns det en misstanke om att en del medlemsstater vill kasta in olika krav och ståndpunkter som går tydligt utöver vad som krävs och är normalt i sammanhang som dessa.

Det säger sig självt att vi inte tycker att det är acceptabelt. Samma regler skall gälla för alla – vare sig mer eller mindre.

Annars ägnar jag mig åt att försöka spåra min väska som något flygbolag eller någon flygplats lyckades att slarva bort på flygningen från Beirut via Rom hem till Stockholm i går.

Hitintills inget livstecken alls från vare sig bagage eller flygbolag.

Irriterande. Minst sagt.

Hemma igen

STOCKHOLM: Så är jag hemma igen efter en vecka i Bryssel, Seoul och Beirut på varierande uppdrag och med varierande frågor.

Hemkommen kan jag inte annat än beklaga Sten Tolgfors beslut att avgå som försvarsminister. 

Och det även om jag har stor respekt för de skäl för sitt beslut han redovisade.

I media kommer man säkert att se detta som en funktion av den ihärdighet med media – vissa mer, andra mindre -gett olika misstänkliggöranden om samarbetet med Saudiarabien prioritet över mycket annat i nyhetsförmedling under de senaste veckorna.

Men i den frågan kvarstår faktum: det handlade om ett fullföljande av ett offentligt redovisat och diskuterat regeringsavtal från 2005 som i sin tur förefaller att vara en följd av ett i laga ordning givet exporttillstånd 2002.

Och även om detta för tillbaka till en annan regerings ansvar tillhör det svensk ordning att avtal ingångna med andra länder respekteras. 

Annars förlorar Sverige trovärdighet som nation. 

Och ingen har kunnat hävda att regeringen i allmänhet och Sten Tolgfors i synnerhet gjort någonting som inte varit inom ramen för detta avtal och i enlighet med de regler och principer som gäller.

Jag såg att Ekot på sin hemsida redovisat detta som ”skandalen som skakade Sverige”. 

Nåja, var ”skandalen” finns är nog inte alldeles klart, och att det ”skakat Sverige” visar nog på en viss självöverskattning.

Men för detta fick nu Sten Tolgfors orättvist klä skott. 

Men det skall inte glömmas att hans tid som försvarsminister har inneburit en avgörande förändring och anpassning av vårt försvar till ny tids nya krav. 

Den förändringen är förvisso inte fullbordad, och säkert kommer den att ställas inför nya utmaningar, men det var Sten Tolgfors som lade fast, förankrade och började genomföra den.

Få försvarsministrar har faktiskt åstadkommit mera. Han har anledning att vara nöjd med vad han uträttade.

Själv har jag under de senaste dygnen haft utvecklingen i Syrien högst upp på min agenda, och då kommer det att förbli under i alla fall de närmaste dagarna.

På söndag samlas ju den s k vängruppen för Syriens folk till möte i Istanbul. Och innan dess finns det åtskilligt som måste klaras ut.

På sina håll ser jag att det vädras skepsis mot den sexpunktsplan som Kofi Annan nu fått i alla fall allmän accept för av regimen i Damaskus. Man vekar tro att det finns några enkla och okomplicerade genvägar till förändring och demokratisering av Syrien.

I nästa vecka är det 20 år sedan det förödande kriget i Bosnien bröt ut på allvar. 

Över 100.000 människor skulle komma att förlora livet och miljoner drivas på flykt innan det efter tre och ett halvt år av krig var möjligt att sluta fred.

Inte sällan har jag reflekterat över om det hade varit  möjligt att förhindra det kriget och allt det lidandet.

De diplomatiska ansträngningarna hade i mars 1992 lett fram till en överenskommelse om ett ramavtal för ett nytt Bosnien som inte löste ut alla detaljer men som gav en fredlig väg framåt.

Historien om varför detta avtal övergavs eller bröt samman är fortfarande smärtsamt kontroversiell. Ord står mot ord. Och de som verkligen skulle kunna vittna finns alla inte längre.

Men i grunden handlade det om att det fanns de som ansåg att avtalet inte var tillräckligt tydligt och tillräckligt bra, och att det fanns en enklare väg att gå.

Därmed bröt det bosniska kriget ut på allvar – och få kunde nog föreställa sig att det skulle bli så fasansfullt långvarigt som blev fallet.

När denna diplomatiska möjlighet skjutits ner skulle det dröja mer än ett år innan nästa blev möjlig, och också denna havererade inte minst på internationell oenighet.

Sedan följde ytterligare ett år när internationella fredsansträngningar fortsatte att förlamas av olika åsikter om hur de skulle skötas, och det var inte förrän  sommaren 1995 som det under trycket av en allt mer katastrofal situation blev möjligt att successivt samla alla internationella aktörer till ett gemensamt agerande.

Och det är bara när det finns solid och stark internationell enighet som det är möjligt att hantera situationer som denna.

Skillnaderna mellan Bosnien då och Syrien nu är åtskilliga fler än likheterna, men i just denna del tror jag det vore oklokt att glömma den plågsamma erfarenheten från för två decennier sedan.

Och av detta följer att jag nu ser det som alldeles avgörande att vi nu ger Kofi Annan och hans plan allt det stöd vi förmår. 

Den ger inte det omedelbara svaret på alla frågor, och  det finns förvisso skäl till djup skepsis om hur den kommer att respekteras av främst den brutala regimen i Damaskus. 

Ett misslyckande är fullt möjligt.

Men hans ansträngningar och plan är nu den bästa möjlighet vi har att undvika det helvete för landet och regionen som ett fullskaligt och långvarigt inbördeskrig skulle innebära. 

Och jag hoppas att den insikten kommer att delas av alla vi som kommer att samlas i Istanbul på söndag.

Det måste lyckas…

BEIRUT: Växlande väder här vid den libanesiska kusten i dag, och det hela avslutades med ett rejält åskväder med allt vad därtill hörer.

På sitt sätt lever detta land fortfarande i skuggen av det förödande inbördeskriget mellan 1975 och 1990, men samtidigt har den då totalt förstörda stadskärnan byggts upp och den forna charmen smugit sig tillbaka.

Men ett land som gått igenom ett inbördeskrig aktar sig noga för att gå tillbaka i den riktningen, och i mina samtal i dag har det varit tydligt att landets alla grupperingar är eniga om i alla fall den saken.

Regeringen tar en dag i taget med de utmaningar som denna kan innebära, och hoppas att den påföljande dagen inte blir värre. 

Det gäller att förhindra att det som händer i Syrien får alltför förödande återverkningar här.

Men samhället är delat – också i sina delar. 

Den maronitiske patriarken förefaller att se regimen i Damaskus som det bästa, medan andra kristna kommit till en annan insikt. 

Och Hezbollah har sina naturliga sympatier där, men verkar samtidigt akta sig för att binda upp sig för mycket.

Alla rör sig försiktigt. Marken är – i politisk bemärkelse – minerad. Och man vet konsekvenserna om man trampar fel.

Och det är viktigt att vi ger Libanon det stöd vi kan. Dess balansgång är inte enkel.

Ca 13.000 flyktingar har kommit över gränsen hitintills, och man är plågsamt medveten om att det kan bli långt fler.

Flyktingar är ett känsligt ämne i ett samhälle där balansen mellan olika grupper är skör, men man är samtidigt tydlig med att man kommer att leva upp till sitt humanitära ansvar.

Scenarierna för vad som kan komma att inträffa i Syrien är lika många som osäkerheten är stor. 

Men oavsett vad man tror om utsikterna till framgång handlar det om att ge Kofi Annans ansträngningar så starkt stöd som möjligt.

Här i Libanon vet man konsekvenserna av ett misslyckande bättre än de flesta.

Mångfasetterade Beirut

DOHA: Det är synnerligen tidigt på morgonen, och vi mellanlandar här i Qatar innan det bär vidare till Beirut och en dag av olika samtal där. 

Dags att samla tankar inför en ny dag med nya utmaningar.

Syftet med besöket i Beirut är att mer informellt tala med olika bedömare om situationen såväl i Syrien som i den vidare regionen. 

Den libanesiska huvudstaden har alltid varit en både kommersiell och intellektuell knutpunkt i denna del av världen.

Att den lyckats komma tillbaka efter Libanons förödande inbördeskrig och olika israeliska interventioner visar att miraklens tid i denna del av världen trots allt kanske inte är förbi.

Libanon kommer förvisso att behöva vårt stöd om konfrontationen i Syrien fortsätter. Risken för att landet påverkas negativt av en fortsatt konflikt är mycket påtaglig.

Och det är knappast förvånande att det i det libanesiska samhällets olika grupperingar i dag finns starkt skilda värderingar av det som händer på andra sidan gränsen. 

Den gamla Levantens olika folk har ju ofta tittat åt lite olika håll. 

Och få samhällen är så mångfasetterade som det libanesiska – en kombination av stark globalisering och intensiv lojalitet till den egna gruppen som man nog knappast hittar någon annanstans i världen.

Det var i mars 2010 som jag senast hade möjlighet att besöka Libanon, och nu blir det samtal såväl med Libanons regering – främst premiärminister Najib Mikati – som med olika oberoende både lokala och internationella bedömare.

Och jag får under dagen också möjlighet att mer i detalj diskutera förutsättningarna för fortsatt diplomatisk närvaro i Damaskus. 

Att vi har intresse av ögon och öron där är självklart, men säkerheten för vår personal är dock det primära. Avvägningen är inte enkel.

Mycket hänger nu på det intensiva diplomatiska arbete som Kofi Annan leder. 

Signalerna från det kommer vi att lite mer kunna ta ställning till när vi träffas i Istanbul för det stora Syrien-mötet på söndag. 

En viss rörelse framåt förefaller att ha skett, och det kan inte uteslutas att vi rör oss mot någon form av internationell observatörsstyrka i landet. 

Alldeles avgörande är dock att en genuin process för genuina förändringar nu inleds i Syrien. 

Sveriges viktiga bidrag

SEOUL: Om någon timme kommer jag att lämna detta imponerande och dynamiska land efter att det viktiga kärnsäkerhetstoppmötet har avslutats.

Viktigt här var vårt svenska tillkännagivande om att det upparbetade plutonium vi hade i Sverige nu förts över till USA för att förstöras.

Huvuddelen av detta kom från upparbetning från den nedlagda reaktorn i Ågesta i Stockholms södra förorter, men delar kom från USA och Storbritannien och skall ses i samband med de forskningsprogram kring teknik för kärnvapen som Sverige hade under 1950- och 1960-talen. 

Och med denna överföring sätts den kanske allra mest slutgiltiga parentesen för denna del av vår moderna historia.

Hemligt regeringsbeslut om överförandet av detta material – ca 9 kg naturligt och utarmat uran och ca 3,3 kg plutonium – fattades för ett antal månader sedan, men förberedelser har pågått sedan en längre tid.

Inte minst har det handlat om säkerheten för transporten från Studsvik i Sverige till den amerikanska anläggningen Savannah River Site Facility.

Men i söndags anlände transporten dit, och ett offentliggörande blev möjligt i samband med toppmötet här i Seoul.

På samma sätt som i Washington för två år sedan har detta möte samlat ett stort antal av världens ledare, och det har ju också inneburit åtskilliga möjligheter för samtal också i andra ämnen.

För Rysslands president Medvedev var det måhända hans sida stora internationella möte i denna egenskap, och även Kinas president Hu Jintao befinner sig i slutskedet av sin mandatperioden.

Men för Finlands Sauli Niinistö var det hans första internationella möte som sitt lands nyvalde president. 

Och han utnyttjade möjligheterna väl.

Också jag hade serier av möten i olika frågor med kollegor från olika delar av världen.

Ett år efter katastrofen i Fukushima var det självklart att vi lyssnade med särskild uppmärksamhet till Japans premiärminister Yoshihiko Noda.

Kärnkraftverket vd Fukushima var byggt så att det inte skulle påverkas av en tsunami med vågor fem meter höga, men de som jordbävningen ledde till var 15 meter och katastrofen blev ett faktum.

Men samtidigt som vi fokuserade på dessa säkerhetsfrågor var det tydligt hur inte minst ledarna från olika snabbt växande ekonomier talade om nödvändigheten av kärnkraft i deras respektive framtidsplanering. 

Värdlandet Korea planerar såväl en egen nationell satsning på kärnkraft som för att bli en ledande exportör av kärnkraftverk. 

Man har redan i dag 21 reaktorer i drift och planerar under det kommande decenniet att bygga ytterligare 12.

Och man har redan ett större kontrakt för att bygga reaktorer också i Förenade Arabemiraten.

För dessa länder handlar det om att komma bort från ett beroende av fossila bränslen som är tilltagande problematiskt såväl vad gäller påverkan på klimatet som vad gäller försörjningssäkerhet.

Och det är mot bakgrund såväl av riskerna för nukleär terrorism som för nödvändigheten av starkare satsningar på kärnsäkerhet allmänt som dagens diskussioner varit så viktiga.

Så mycket av Korea har jag dessvärre inte hunnit med, även om det blev några samtal med kännare av Nordkorea mellan det formella mötets slut och den avslutande middag som president Lee Myung-bak gav.

För mig stundar nu ytterligare en natt med långa flygningar.

Efter mellanlandning i Qatar landar jag i morgon förmiddag i Beirut i Libanon.

Där kommer jag under dagen att föra diskussioner som huvudsakligen handlar om situationen i Syrien.

De har sin vikt inte minst inför mötet i Istanbul på söndag.

Minutprecis början

SEOUL: Med minutprecision har toppmötet här i den koreanska huvudstaden nu inletts.

Hälsningsceremonier och middag med 60-talet presidenter, statsministrar och utrikesministrar som leder de olika delegationerna var den första kvällens väl genomförda progrom.

Och möjlighet gavs dessutom för informella samtal också i andra aktuella frågor. Att det blev en del kring situationen i Syrien och läget i den vidare regionen förvånar knappast.

Men självfallet diskuteras också den aktuella situationen i Nordkorea.

I morgon börjar då den mer konkreta diskussionen om vad de olika länderna gjort eller planerar att göra.

Och då skall jag berätta också om våra insatser i dessa avseenden.

Imponerande och tragiska Korea

SEOUL: På flygningen från London i natt släckte jag lampan någonstans över Finska Viken och öppnade fönstret över öknarna en bit norr om Peking.

Efter landning på den imponerande Incheon-flygplatsen har vi nu kom in till den pulserande jättestaden och anläggningen där Nuclear Security Summit snart tar sin mer officiella början.

Korea är ett land som vi har både nära och goda förbindelser med.

Själv har jag varit här mer officiellt på besök både som statsminister 1993 och som utrikesminister 2009, men även i övrigt är strömmen av besökare betydande. 

I maj i år kommer Kungen och Drottningen med två statsråd hit på ett officiellt statsbesök för att ytterligare fördjupa förbindelserna. 

Och president Lee Myung-bak har också besökt Sverige.

Med Korea har EU nyligen slutit ett omfattande och viktigt frihandelsavtal, och därmed kommer de redan nu betydande ekonomiska förbindelser att stärkas ytterligare.

En del av vår närvaro här vår del i den militärkommission NNSC som i någon formell mening har att övervaka vapenvilan efter Korea-krigets slut 1953. 

Ett besök uppe vid grundlinjen vid Panmunjeon är en lika bisarr som upplysande upplevelse.

Den nordkoreanska staten – folkrepublik, heter det – är världens mest slutna, mest repressiva och mest misslyckade stat. Det handlar om en tragedi av nästan omätliga dimensioner.

I dagarna ser jag att man publicerat en studie som visar att medellivslängden i Nordkorea är ca tio år kortare än vad den är i Sydkorea. Det är ett mycket konkret resultat av vad den kommunistiska politiken har burit här.

Och jag minns från tidigare att det numera också finns en betydande skillnad i medellivslängd. Svälten och bristen på livsmedel har gjort att människor berövats sina möjligheter att växa och leva fullt ut.

Tragedin har blivit allt tydligare under de senaste decennierna.

Vid mitten av 1970-talet var det kommunistiska Nordkorea ett samhälle mindre slutet och med en bättre utveckling än det kinesiska, som då ju var i slutet på den destruktiva Mao-eran. Och skillnaden gentemot Sydkorea var heller inte så dramatisk.

Den stora svältkatastrofen i Nordkorea i slutet av 1990-talet tillhör en av vår tids största tragedier inte minst eftersom den var ett direkt resultat av felaktiga och farliga politiska beslut.

Man beräknar att mer än en miljon människor dog, och det i ett land med en befolkning kring 25 miljoner människor. Åtskilliga miljoner fler drabbades hårt av undernäring under en längre tid med alla de konsekvenser detta får. Inte minst barn drabbades hårt.

Det nordkoreanska systemet bygger på en extrem militarisering under kommunistpartiets hårda kontroll. Man räknar med att de militära satsningarna upphör till 25-30% av den samlade ekonomin under den officiella ”militären först”-politiken.

Hur länge detta kommer att kunna fortsätta är självfallet en avgörande fråga inte minst här i Seoul ett stenkast – nåja, i alla fall ett artilleriskott – från skiljelinjen.

Sedan unge Kim Jong Eun i slutet av förra året tog över ledningen har han gjort ett 30-tal offentliga besök och framträdanden, och ca 20 av dessa har varit relaterade till olika militära funktioner eller installationer. I detta har självfallet legat en signal.

Ekonomin stapplar sig fram också med hjälp av internationell nödhjälp. Men tydligt är att det sedan svälten finns tendenser till en ”gerillaekonomi” där människor gör vad de kan för att överleva, och där staten försöker begränsa och dämpa detta så mycket man kan. Rädslan för att förlora kontrollen är massiv.

Just nu har man annonserat att man i strid med FN:s säkerhetsråd kommer att försöka att skjuta upp en satellit i början av april. Två tidigare försök har misslyckats.

Men satsningarna både på kärnvapen och robotutveckling är betydande. Ett misslyckat och ett bättre kärnvapenprov har ju genomförts under senare år. Vad detta kostar i en ekonomi på svältens rand kan man föreställa sig.

Den koreanska halvön är hårt militariserad och en av de  platser där en omfattande militär konflikt fortfarande är en akut möjlighet. Den amerikanska militära närvaron här i Sydkorea är en viktig balanserande faktor.

Mitt besök här i dag och i morgon handlar om kärnsäkerhet, men lite hoppas jag kunna diskutera också dessa viktiga frågor. 

Kontrasten mellan det framgångsrika och imponerande Sydkorea och det tragiskt misslyckade Nordkorea – och de slutsatser som skall dras av detta – är mycket påfallande.

 

Till kärnsäkerhetstoppmötet

LONDON HEATHROW: Efter några timmar i vårsolen i Bryssel mellanlandar jag nu här, och sätter mig strax på den långa flygningen bort till Seoul i Korea och kärnsäkerhetstoppmötet där.

Det var i april 2010 i Washington på det första toppmötet kring dessa frågor som ett stort antal länder utfäste sig att vidta konkreta åtgärder för att förstöra eller säkra kontrollen över uran eller plutonium som annars kunde komma på avvägar.

I mångt och mycket var det risker associerade med vad som kallas nukleär terrorism som ledde fram till detta, men i grunden fanns också president Obamas vision om en värld för kärnvapnen successivt reducerades för att en dag kanske försvinna helt.

I dagens värld räknar man med att det fortfarande finns ca 1440 ton höganrikat uran och ca 500 ton upparbetat plutonium som innebär risker i dessa avseenden. 

Ca 60% av dessa mängder har direkt med olika typer av militära vapenprogram att göra, men därtill kommer användning för bränsle i ubåtar och ett antal ryska isbrytare. 

Endast ett par procent anses höra hemma i olika civila program, men det är kring delar av dessa som det funnits frågetecken om säkerheten.

Under de två år som gått har ett stort antal länder fört olika kvantiteter av främst höganrikat uran från dessa till USA eller Ryssland för att förstöras i de anläggningar för dessa ändamål som man har i dessa länder. 

Dessa har ju också en betydande funktion när det gäller de minskningar av deras arsenaler av kärnvapen som nu sker.

Till mycket stor del handlar det om höganrikat uran som funnits i olika forskningsreaktorer eller reaktorer för produktion av isotoper för medicinska ändamål. 

Eftersom detta uran ju kan användas för tillverkning av olika former av kärnladdningar förstörs det nu och ersätts i de fall där detta behövs mer låganrikat uran som inte har dessa risker.

Och samma gäller i förekommande fall plutonium som ju mer direkt har sitt motiv i vapenprogram av olika slag.

Jag såg t ex i nyheterna just nu att den sista transporten av höganrikat uran från Ukraina just passerat gränsen till Ryssland. Just Ukraina diskuterades i Washington för två år sedan, och det är viktigt att arbetet där nu kunnat avslutas i tid för mötet i morgon kväll och tisdag.

Och i Seoul kommer vi säkert att kunna notera flera andra exempel på denna typ av transporter. Av säkerhetsskäl brukar de ju inte offentliggöras i förväg.

Att Sverige var med i Washington och tillhör länderna i Seoul har sin bakgrund i vår kompetens och vårt kunnande i dessa frågor. 

Vi har ju ett betydande nukleärt kunnande i Sverige såväl från tidigare militära program – även om det var ett bra tag sedan – som från vår satsning på kärnkraft. 

I Västerås finns en betydande fabrik för tillverkning av kärnbränsle, och vid Oskarshamn har vi kanske världens bästa anläggning för säker förvaring av använt kärnbränsle.

Sedan några år tillbaka har vi inte längre någon forskningsreaktor, men det pågår ett arbete med att skapa underlag för ett beslut om vi skall bygga en ny sådan eller inte.

Vi har ju också – och det tänkte jag berätta om på mötet på tisdag – varit mycket aktiva i arbetet med att på olika sätt förbättra kärnsäkerheten i det f d Östeuropa. 

Snart mot Seoul

BRYSSEL: Sista dagen här på Brussels Forum, och nu handlar det mesta om vad diskussionerna i de olika primärvalen säger om USA:s utrikespolitik efter presidentvalet i november.

Förmodligen inte särskilt mycket, men en del av retoriken leder onekligen till frågetecken. 

Och inte minst på denna sida om Atlanten. På sina håll har det ju blivit populärt att uttala sig om Europa i lätt nedsättande ordalag.

I går eftermiddagen var det Afghanistan som stod i fokus med en panel bestående av USA:s särskilda sändebud Marc Grossman och mig själv.

Medan mycket av den offentliga debatten fokuserar på utvecklingen fram till 2014 försökte jag förskjuta fokus till de avgörande utmaningarna under tiden därefter.

Och den diskussionen fortsatte på en middag där utvecklingen i Pakistan var central. Frågeställningarna kring den kommer utan tvekan att öka i betydelse framöver.

Men snart sätter jag mig på flygplan som i morgon eftermiddag lokal tid kommer att ta mig till Seoul i Korea för toppmötet om nukleär säkerhet där under måndag kväll och tisdag.

Jag ser att många redan är på plats där.

President Obama har hunnit med ett besök vid den demilitariserade zonen och kikat i det slutna Nordkorea där man just nu förbereder en raketuppskjutning i strid med beslut av FN:s säkerhetsråd.

Och han har också hunnit med en överläggning med Turkiets premiärminister Erdogan inte minst efter dennes resa till Teheran efter mötet i Seoul.

Men de flesta kommer säkert att anlända under morgondagen. 

Nu blir det någon timmas väntan i vårvädret i Bryssel – men det hade varit trevligare att vars hemma i Stockholm.

 

Från Bryssel till Bryssel

BRYSSEL: Dagens utrikesministermöte förlöpte i stort sett som vi hade förutsett, med en mycket bred enighet om vår politik oavsett det gällde Sahel-området, Vitryssland eller Syrien.

Vi fortsatte sedan med en arbetslunch med Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu. Och det var faktiskt den första arbetslunchen av det slaget någonsin.

Syrien stod alldeles självklart i centrum för lunchdiskussionen. Nästa möte med den grupp av länder som är engagerade när det gäller Syrien kommer ju att äga rum i Istanbul söndagen efter den kommande.

Vi var eniga om att det krävs en politisk process och en politisk lösning för att förhindra att landet och regionen sjunker ner i en sekteristisk konflikt med omfattande konsekvenser.

Att ytterligare militarisera konfrontationen i Syrien skulle med all sannolikhet göra situationen betydligt värre och betydligt mer svårlöst.

Efter ministermötets slut hade jag också möjlighet till ett längre möte med FN:s representant i Cypern-konflikten Alexander Downer. 

Jag har talat många gånger – inte minst i direkta kontakter med de bägge parterna – om vikten av att återförena den sedan 1963 och 1974 delade ön, och processen av förhandlingar befinner sig nu i en kritisk fas, och inte minst mot den bakgrunden var det värdefullt att ta del av Downers bedömningar. Han utför ett viktigt arbete.

Men sedan var det dags att bege sig iväg till diskussionerna på årliga Brussels Forum. Jag anlände när Nato:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen stod i talarstolen.

Sedan fortsatte diskussionen med Iran som självklart ämne. Finlands utrikesminister Erkki Tuomiojas och min mycket tydliga artikel i den frågan i internationell press nyligen har lett till åtskilliga – oftast synnerligen positiva – kommentarer.

Och senare i kväll skall tag delta i en paneldiskussion om hur USA och Europa ser på de olika utmaningarna i Asien. 

Här förblir jag också under lördagen och söndagen innan det är dags att bege sig av till Korea.

Som jag påpekat på twitter finns det möjlighet för de som är intresserade att följa diskussionerna här i Bryssel på nätet.

Dagar framöver i Bryssel

BRYSSEL: Efter arbetsdag i Stockholm som började med regeringssammanträde och på eftermiddagen fortsatte med möte med det s k strategiska råd vi inrättat för lite bredare diskussioner landade jag så i kväll här i Bryssel.

Och här kommer jag att förbli till söndag eftermiddag.

Nordisk-baltisk frukost och därefter sedvanligt utrikesministermöte under större delen av morgondagen. 

Men sedan stannar jag kvar för Brussels Forum och dess olika diskussioner under helgen innan jag söndag eftermiddag börjar att bege mig i riktning Seoul i Korea.

I kväll blev det dock informellt möte med några av mina kollegor inom EPP-kretsen.

Det blev bl a en nyttig genomgång av hur diskussionen ser ut när det gäller Europa-politiken i olika länder. 

På något håll verkar man vilja starta en ny diskussion om vittgående fördragsförändringar i det europeiska samarbetet, men vi var rörande ense om att det viktigaste nu är att få det samarbete vi faktiskt har att leverera.

Att dessutom diskutera de mera långsiktiga möjligheterna är självfallet mycket bra. Men dagens prioriteter förblir dagens prioriteter.

I morgon är det Syrien, Vitryssland och Sahel-området som står på vår formella dagordning.

Kuppen i Mali har nu satt den sköra situationen i betydande delar av Sahel-området i nytt fokus. 

Och från europeisk utgångspunkt är det viktigt vad som händer i dessa länder. Här går kontaktvägar till Europa som ju också kan utnyttjas för människosmuggling, narkotika och terrorism.

Från EU:s sida har vi en mer allmänt formulerad strategi för Sahel-området, men nu handlar det om att också börja ta mer konkreta steg.

Alldeles säkert kommer vi att diskutera situationen i Mali, men mer omedelbart handlar det om att sätta upp en civil EU-operation i Niger för att hjälpa till mer delar av säkerhetsfrågorna där.

Utmaningarna med den skall inte underskattas. 

Men vi befinner oss i en situation där optionen att inte göra någonting alls med största sannolikhet innebär mindre problem än optionen att försöka göra något.

Ett mångfaldens Syrien

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma fylld med fördragningar och olika möten på det sätt det skall vara.

På EU-nämnden informerade jag om diskussionerna om Syrien, Vitryssland och Sahel-området inför möten med EU:s utrikesministrar i Bryssel med början i morgon kväll.

Och på det sätt som brukar vara fallet hade vi en bra diskussion. I allt väsentligt var vi också eniga bakom den politik som vi nu hoppas skall bli hela EU:s i dessa frågor.

Senare på eftermiddagen samlade jag de riksdagsledamöter från olika partier som på ett eller annat sätt har sina rötter i Syrien för en diskussion om de olika utmaningar vi står inför.

Vi har ju en större grupp medborgare med rötter i Syrien än vad som torde vara fallet i något annat EU-land.

Vi var alla eniga om att Syrien behöver en snabb övergång till demokrati, men det finns samtidigt en påtaglig oro för konsekvenserna av utdragna stridigheter och den radikalisering som en sådan kan leda till.

Det ligger alldeles självklart i Sveriges intresse att ett kommande nytt Syrien kan fortsätta att respektera den mångfald som olika kulturella, religiösa och nationella traditioner innebär.

Och det gäller inte minst de kristna som ju uppgår till ca 10% av landets befolkning. Men också kurder, alawiter och andra minoriteter måste känna att deras rättigheter fullt ut kommer att respekteras.

Det här är viktiga frågor i de kontakter som vi från UD:s sida har med de olika delarna av den syriska oppositionen.

Och betydelsen av dem underströks ytterligare av dagens möte.