Den 24 februari. Epokskiftet.

PRZEMYŚL: Nattåget från Kiev på linjen med den gamla ryska spårvidden har passerat över gränsen till Polen och kommit fram till den från första världskriget kända österrikisk-ungerska fästningsstaden, och från här bär det nu vidare till Warszawa och hem.

Den 24 februari 2022 är ett datum som redan etsats sig fast i den europeiska historien. På samma sätt som 13 november 1989 – när muren föll i Berlin – kom att inleda ett nytt skede, och 11 september 2001 inte minst från amerikansk utgångspunkt, har vi med 24 februari 2022 kommit in i ett nytt skede i den europeiska historien.

Och det kommer att vara under lång tid framöver. En ny genuin europeisk fred, som den vi kom att få efter 1989, finns knappt på horisonten.

Det var en intensiv dag i Kiev i går, men för enkelhetens skull gör jag så att jag här återger i svensk version den artikel om situationen nu och framåt som jag publicerade i Helsingin Sanomat – Nordens största dagstidning – i går.

Och den som är intresserad av mina bedömningar och åsikter nu ett år efter krigsutbrottet kan på twitter fina länkar dels till en artikel i Washington Post i går om Ukraina och EU och dessutom till intervjuer och uttalanden i övrigt.

Men här kommer texten från Helsingin Sanomat:

”Det kunde ha gått annorlunda.

Hade den ryska krigsmakten varit i bättre skick, det ukrainska försvaret sviktat och Europa och USA tvekat hade kanske Vladimir Putin haft framgång med det vansinniga krig som han inledde tidigt på morgonen torsdagen den 24 februari 2022.

Och då hade vårt Europa i dag sett mycket annorlunda ut.

Volodymir Zelensky hade antingen omedelbart av dödats av ryska specialförband, låsts in i Sibirien efter någon typ av skådeprocess eller lett en exilregering i Warszawa eller Vilnius.

Hur den s k avnazifiering och avmilitarisering Putin talade om skulle ha gått till har vi sett med stor tydlighet i Bucha, Irpin och andra områden som den ryska makten lagt under sig.

Där avrättades personer summariskt när de fanns på listor som tydligen hade gjorts upp före invasionen. Putin hade själv talat om att man hade gjort upp listor. Och hade detta utsträckts över hela Ukraina hade det sannolikt handlat om tiotusentals personer som avrättats.

Russifieringen hade varit brutal. Det ser vi i de ockuperade områdena. Biblioteken rensas. Det ukrainska språket förbjuds. Många barn skiljs från sina föräldrar och sänds iväg till Ryssland för att omskolas där. Repressionen tvingar fram tystnad.

Någon typ av marionettregim hade man möjligen satt upp. Kanske hade f d presidenten Janukovich fått skriva på ett papper innan han försvann igen. Men snart hade säkert också denna marionettregim försvunnit när Ukraina upplösts och ersattes av ett antal distrikt inom ramen för den ryska federationen.

Så var det ju i 1800-talets storryska imperium. Där tilläts inget Ukraina. Putin har ju varit mycket tydlig med att det är dit han strävar.

Men tack och lov har detta hitintills kunnat förhindras.

Den ryska armén misslyckades, det ukrainska motståndet var heroiskt och västvärlden samlades till ett kraftfullt försvar för Ukraina, den internationella rätten och länders rätt att själva välja sin väg.

Just nu ligger mycket av fokus på hur vi politiskt, finansiellt och militärt kan fortsätta att hjälpa Ukraina att stå emot den ryska makten.

Det är en hjälp som måste inriktas långsiktig. Ukraina behöver bygga upp en modern försvarsmakt som kan trygga landets framtid. Den ukrainska staten behöver omedelbar finansiell hjälp för att klara sina grundläggande funktioner, och landets återuppbyggnad kommer att kräva enorma resurser.

Men i grunden är det små investeringar för våra västliga länder sett i relation till det som står på spel.

Ukrainas frihet och stabilitet är en förutsättning för stabilitet och frihet i Europa under kommande decennier. Skulle Ukraina slukas, förryckas och raderas från kartan av den ryska militära makten skulle förr eller senare också andra länder och områden komma att drabbas.

Just nu står ansträngningarna att på ett eller annat sätt vinna kriget i fokus.

Men därefter handlar det om att vinna freden – och det kan komma att bli minst lika krävande.

Det finns två grundläggande förutsättningar för att vi skall få fred i östra Europa efter detta Putins vansinniga krig.

Den första är självklart regimskifte i Ryssland.

Putin har gjort klart att för honom är detta ett krig på liv och död, och att det handlar om vare sig mer eller mindre än hans plats i den ryska historien. Han fruktar s k färgade revolutioner som från grannländer, inte minst Ukraina, kan hota hans auktoritära styre. Det Ivan den Förskräcklige, Peter den Store och Katarina II kunde måste han visa att han också kan.

Vi måste inse att det finns ingen fred så länge Putin fortfarande har sin makt.

Förr eller senare kommer allt detta att kollapsa, och förr eller senare kommer Putin på ett eller annat sätt att lämna Kreml. Allt fler också i och kring ledningen i Ryssland ser nog att det hellre sker förr än senare.

Men regimskifte i Ryssland är i grunden Ryssland sak.

Det vi kan göra är obetydligt. Vi kan dock tydligt säga att för oss finns det ett Ryssland efter Putin, och att vi självklart strävar efter fredliga, stabila och förhoppningsvis goda förbindelser med detta kommande Ryssland.

Den andra förutsättningen för fred är att vi helt och fullt integrerar Ukraina i våra europeiska och atlantiska strukturer, och då allra främst EU. Regimskifte i Ryssland ligger inte i våra händer – men detta gör det.

Vägen till medlemskap i EU är varje sig kort eller enkel. Finland och Sverige klarade av sin förhandling på mindre än tre år, men då den inre marknaden redan förhandlats. Och EU har dessutom utvecklats åtskilligt sedan våra två länder kom med 1995.

Ukraina har redan kommit em bit på väg genom det s k DCFTA-avtalet från 2014, och har förvisso möjlighet att själv påverka tidtabellen genom takten i sitt reformarbete. Men att bygga ett fungerande självständigt rättsväsende, med dess centrala betydelse inte minst för att bekämpa korruption, tar betydande tid.

Ett ukrainskt medlemskap kommer att förändra såväl Ukraina som EU. Sannolikt måste viktiga EU-strukturer reformeras, vilket kommer att vara kontroversiellt. De stora struktur- och jordbruksprogrammens fonder kommer att slukas av Ukraina, vilket också det ställer krav på förändringar.

Och till detta kommer Nato – på ett eller annat sätt måste Ukrainas säkerhet förankras k det transatlantiska samarbetet.

Ukrainas heroiska motstånd, och den västliga politikens styrka, stoppade Putins planer under det gångna året.

Europa har förändrats i grunden. Det kommer att ta åtskilliga år – kanske decennier – innan vi finner fram till en ny fred.

En ny regim i Ryssland, och ett Ukraina helt och fullt i EU, är den nya europeiska fredens avgörande förutsättningar.”