TEL AVIV: Jag lämnar Israel djupt oroad över de trender jag ser såväl här som i ockuperade Palestina, liksom över den spänning mellan dem bägge som så tydligt håller på att bygga upp.
Det är mer än tio år sedan jag var här senast, och mycket har förändrats, om än åtskilligt till det sämre.
Positivt är den normalisering som skett av relationerna mellan Israel och främst Förenade Arabrepubliken med allt vad detta inneburit för bägge länderna.
Vi skall dock inte glömma att detta var en utveckling som initierades av Abu Dhabi för att förhindra att den dåvarande regeringen Netanyahu gick vidare med omfattande planer på illegala annekteringar av ockuperad områden – då med stöd av den dåvarande Trump-administrationen.
Och förhoppningar att detta skulle leda till en normalisering också med Saudiarabien har inte infriats, och med den inriktning som den israeliska politiken nu fått är framsteg på den fronten knappast sannolika.
Just nu är det dock den gryende konstitutionella krisen i Israel som står tydligt i fokus. Israeliska media handlar knappast om någonting annat.
För att kunna återkomma till makten har Netanyahu allierat sig med ultrareligiösa och extremistiska partier som kräver och nu driver igenom förändringar i landets rättsordning som en mycket bred opinion ser som ett direkt hot mot landets demokratiska framtid.
Landets president har försökt få fram en kompromiss, men detta avvisades omedelbart, och nu är det sannolikt att en smal majoritet i Knesset kommer att besluta om förändringarna varefter Högsta Domstolen med största sannolikhet kommer att förklara dem olagliga.
Och vad händer då? Kommer Netanyahu och hans regering att acceptera detta, eller hamnar landet i en fundamental konstitutionell kris där det t ex är oklart var den legala makten över landets säkerhet egentligen ligger?
Krisen återspeglar en långsiktig förändring som skett i det israeliska samhället bort från en dominans av mer sekulära och västligt demokratiska krafter till en allt starkare och högljudd ställning för ultrareligiösa, starkt anti- liberala och ofta extremt nationalistiska krafter.
Och det är dessa som Netanyahu har nu satt sig i beroende av. Konsekvenserna kan bli mycket allvarliga, men även om dessa skulle kunna undvikas kvarstår den långsiktiga utvecklingen.
Till den akuta krisen i Israel skall så läggas den mer smygande men icke mindre reella krisen för den palestinska styrelsen.
Några val har inte ägt rum sedan 2006 – jag minns väl, jag var här som valobservatör – och den 86-årige Abu Mazen styr en palestinsk administration som håller på att allt mer förlora den legitimitet den en gång hade. I en opinionsundersökning i dagarna sade en majoritet av palestinier t o m att den borde avskaffas.
Till denna utveckling har självfallet den fortsatta och allt aggressivare israeliska politiken med illegala bosättningar bidragit, liksom alla de andra inskränkningar i vanliga palestiniers liv som den fortsatta militära ockupationen innebär, och som åren av palestinsk administration av delar av Västbanken inte förmått att ändra på.
Förr snarare än senare måste en ny palestinsk ledning komma fram och val ordnas, men utgången av dessa kan bli komplicerad. Hamas har sannolikt förlorat mark i Gaza, men har möjligen stärkt sin ställning på Västbanken som en reaktion mot de krafter som intill nu dominerar den palestinska myndigheten.
Och spänningen växer. Hitintills i år har kring hundra personer dödats i terrorattacker från bägge sidor eller i operationer av de israeliska säkerhetsstyrkorna, och det är en radikal ökning på kort tid.
Nu finns det en påtaglig oro för vad de kommande veckorna av sammanfallande judiska och muslimska högtider kan komma att innebära.
Men även om större utbrott kan undvikas under denna period, vilket är långt ifrån säkert, kvarstår de mer långsiktiga trenderna. Netanyahu har under amerikanskt tryck fått gå med på att skjuta upp ytterligare beslut om illegala bosättningar några månader, men mer än så är det inte.
Steg för steg rycks grunden för en tvåstatslösning på konflikten undan. Och vad händer då? Kan Israel överleva som demokrati om man blir en evig och av ultrareligiösa och illiberala grupper allt mer påverkad ockupationsmakt? Eller kommer en detonation vars konsekvenser ingen i dag kan förutse?
Det är många och djupt oroande frågor som hänger i luften.
I regionen i övrigt förändras åtskilligt dessa dagar.
Efter det att Kina slutförhandlat en överenskommelse mellan Iran och Saudiarabien har den iranske nyckelpersonen dykt upp både i Abu Dhabi och i Erbil och slutit nya överenskommelser. Och Syriens brutale diktator Assad har tagits emot i stor stil inte bara i Moskva utan också i Abu Dhabi.
På sina håll tolkas detta som om regionens olika aktörers anpassning till en situation där USA inte uppfattas som lika starkt eller engagerad i regionen som tidigare.
I någon utsträckning är det säkert så, liksom att Kina nu är en aktör på ett helt annat sätt än för några år sedan. Kina har ett omfattande ekonomiskt avtal med Iran, och är numera Saudiarabiens främsta handelspartner.
Intressant blir att se i vilken utsträckning överenskommelsen bidrar till en lösning på konflikten i Jemen. Försiktigt positiva tecken har redan noterats.
I Tel Aviv ses det dock självfallet som djupt bekymmersamt att Saudiarabien väljer att nu normalisera med Iran och inte med Israel.
Det iranska hotet – överdrivet eller ej – finns alltid närvarande i den israeliska kalkylen. Snart sagt varje vecka slår Israel till militärt mot misstänkta eller verkliga iranska aktiviteter i Syrien.
Utvecklingen i regionen kommer med nödvändighet att komma högre upp på den europeiska och amerikanska agendan framöver, men i dessa dagar riktas mycket av uppmärksamhet främst på vad som kan komma ut ur Xi Jinping tre dagar långa besök i Moskva.
Om Putin vunnit eller nu varit nära att vinna sitt krig mot Ukraina hade Xi Jinping säkert applåderat detta som någonting som försvagade också USA globalt.
Men i ett läge där Putin som bäst kört fast ser nog den kinesiska ekvationen lite annorlunda ut. Skulle han 100% stå på Putins sida också med leveranser av vapen skulle detta tveklöst komplicera hans redan komplicerade relation inte bara med USA utan också med EU. Och det sannolikt utan att detta på något avgörande sätt skulle förändra konfliktens dynamik.
Så det blir intressant att se hur den balansgången kommer att gestalta sig. Kommer han att tydligt upprepa vad som faktiskt stod först i de tolv punkter som presenterades för några veckor sedan om vikten av stöd till allas oberoende och territoriella integritet?
Det har satts upp ett telefonsamtal mellan Xi Jinping och Ukrainas Zelensky omedelbart efter besöket, och det är intressant signal i sig i dessa dagar.
Men det är mycket annat som händer i denna tumultartade tid.
En överenskommelse om en väg normaliserade förbindelser mellan Kosovo och Serbien hamrades till slut fram. Schweiz största bank tvingas ta över landets näst största bank i den finansiella oro vi sett efter kollapsen för banken i Silicon Valley. Internationell arresteringsorder har utfärdats för Vladimir Putin. Och i USA finns det en möjlighet att rättsväsendet faktiskt går till åtgärder mot f d presidenten Trump med de politiska konsekvenser detta i så fall skulle få.
Jag landar snart i Stockholm efter nästan tre veckors frånvaro från landet. Det finns en del att ta tag i.
Men veckan innebär dock också möte med ECFR:s styrelse i Köpenhamn och anförande på en Aspen-konferens i Venedig.
Alla Dessa Dagar 