STOCKHOLM: Vintern verkar att ha återvänt denna helg, men i och för sig är det väl så det förväntas vara så här några dagar in i februari.
För några dagar sedan hade jag tänkt skriva här om utsikterna för det besök som USA:s Tony Blinken skulle inleda i Peking i dag, och där t o m ett möte med Xi Jinping lagts in för att visa besökets betydelse.
Men så blev det inte.
Frågetecknen är många om den kinesiska höghöjdsballong som passerade över USA innan den sköts ner när den kommit en liten bit ut över Atlanten.
Ballonger som dessa används ofta i forskningssyfte, och före satelliternas ankomst också ofta som plattform för att inhämta underrättelser. I dag är det väl tveksamt om de har något mervärde i detta avseende.
Vid Esrange i Kiruna startas inte sällan ballonger som dessa, och jag minns från min tid som utrikesminister hur man såg ett behov av höghöjdsballoger för forskning som skulle passera också över Sibirien. Dock ansågs det passande att be om tillstånd.
Tydligen har Kina tidigare haft minst fem av dessa höghöjdsballonger som gått runt jorden, och det är väl några av dessa som också passerat delar av USA tre gånger under Trump-perioden och en gång tidigare under Biden utan att detta uppmärksammades.
Hur högt upp det nationella luftrummet sträcker sig är en fråga som mig veterligt aldrig definierats, men att satelliter kan passera fritt över andra länder är allmänt vedertaget, och en del av dessa satelliter för spaning kan stundtals gå ner mot nivåer som börjar närma sig dem där höghöjdsballonger kan finnas.
Jag har svårt att se annat än att det i detta fall handlade om ett pågående kinesiskt program – för atmosfärforskning eller spaning – som nu kom att exponeras över USA vid en maximalt olämplig tidpunkt.
Den kinesiska ledningen har under den senaste tiden gjort påtagliga försök att förändra bilden av sin politik och att signalera en ny öppenhet. Under de senaste veckorna när jag haft olika typer av samtal har frågan om vad detta betydde varit den kanske allra vanligaste.
Och det var alldeles tydligt att man såg utrikesminister Blinkens besök som en möjlighet att få relationen med USA in i lite mindre konfrontatoriska banor.
Intentionen från Vita Husets sida var densamma – man talade om ”ledstänger” för att förhindra att konfrontationen spårade ur.
Men med bilderna av ballongen över USA förändrades den politiska bilden i ett slag. Blinkens resa fick uppskjutnas. Nedskjutningen blev en politisk nödvändighet. Och Peking måste reagera även om man tidigare halvt ursäktat sig.
Och det drogs paralleller mellan hur den sovjetiska nedskjutningen av ett amerikanskt U2-flygplan långt inne över Sovjet 1960 havererade ett toppmöte i Paris och möjligheten av en upptining av relationerna.
Vi får se.
Jag skulle tro att man i såväl Peking som Washington kommer att försöka att minimera skadorna, men samtidigt är det uppenbart att president Bidens politiska utrymme i frågan har smalnat av högst väsentligt.
Det behövs kanaler mellan Washington och Peking i en rad frågor, och Blinken-besöket var ju tänkt att etablera det lite tydligare efter den långa överläggningen mellan Biden och Xi Jinping på Bali i november.
Och detta har sin betydelse också mot bakgrund av att Xi Jinping har för avsikt att åka till Moskva under de närmaste veckorna. Tydliga och direkta budskap inför den resan vore viktiga.
På tisdag håller president Biden sitt årliga stora tal till kongressen. Det blir alldeles säkert inrikespolitiken i fokus, stödet för Ukraina kommer att vara starkt, men det blir i detta läge extra viktigt hur orden faller när det gäller Kina.
På vår sida Atlanten blir det i slutet av veckan extra EU-toppmöte i Bryssel med de ekonomiska frågorna i fokus, men med påtagligt skilda perspektiv på hur frågor om Europas konkurrenskraft skall hanteras.
Det är inte minst de amerikanska massiva stödprogrammen för det gröna skiftet, och då främst de protektionistiska inslagen i dessa, som skrämt upp, och som lett till att det ropats på mer av bidrag också från EU.
Europa har ett problem med konkurrenskraft, men nya stora bidragsprogram är knappast lösningen. Det kan ju noteras att de extraordinära program som beslutats sedan pandemin, och som ju sedan dess styrts om till grön och digital omställning, är ca tre gånger större än de nu aktuella amerikanska programmen.
Men när jag lyssnar på företag ses många av dessa program som för byråkratiska och krångliga, medan USA opererar med skattekrediter som man har betydligt mycket lättare att förstå och utnyttja.
Diskussionen på toppmötet i veckan blir nog mer preliminär. Kommissionens förslag kommer att nagelfaras noggrant. Avslut kommer vid det ordinarie toppmötet i mars, men diskussionen kommer att ge viktiga indikationer.
Och att det svenska ordförandeskapet satt begreppet konkurrenskraft på EU:s agenda igen är förvisso mycket viktigt.
Borta i öster fortsätter kriget. Det är vid frontlinjen i Donbas som Ryssland nu koncentrerar sina resurser. Striderna är hårda och förlusterna på bägge sidor höga. Snart har kriget pågått i ett år.
Något slut är knappast i sikte.
I veckan som gick satt vi i en och en halv timme i en liten europeisk grupp som Henry Kissinger kallat samman för att diskutera om det fanns någon politisk öppning.
99-åringen är fortfarande skarp i sina analyser och har ju ett historiskt djup och perspektiv som är viktigt. Hans röst väger fortfarande tyngt i debatten.
Vilken utgång av kriget skall vi sträva efter? Och hur skall den i så fall uppnås och därefter säkras? Hur ser mer konkret krigets mål ut från Kievs, Bryssels eller Washingtons perspektiv?
Och vilket Ryssland har vi att räkna med under kommande år?
Här är inte platsen att återge våra diskussioner, med de kommer säkert att sätta andra spår i den offentliga debatten. Och samtalen kring dessa frågor måste självfallet fortsätta.
Själv ser jag nu faktiskt fram mot en vecka då jag kommer att vara hemma i Stockholm varje dag. Det tillhör inte vanligheterna, men är inte desto mindre angenämt och nödvändigt.
Alla Dessa Dagar 