Försenat: Mest om Putins och Trumps utomordentligt dåliga vecka.

STOCKHOLM: Förra veckan glömde jag att trycka på knappen ”Sänd” när jag skrivit min blogg. Så här kommer det för ordningens skull – med försening:

Det har varit en riktigt eländig vecka för såväl Donald Trump som Vladimir Putin.

Och det finns det ingen anledning att klaga på.

Fortfarande är det inte alldeles klart hur det amerikanska mellanårsvalet i tisdags utföll i alla delar.

Republikanerna erövrar majoriteten i representanthuset, men med en avsevärt lägre majoritet än vad de allra flesta hade utgått från. Det blev ingen republikansk våg – på sin höjd en rännil.

Och nu står det dessutom klart att demokraterna faktiskt bibehåller sin majoritet i senaten. Det är t o m möjligt att den förstärks beroende av det nya val som kommer att hållas i Georgia 6 december med de speciella regler som gäller där.

Med alla rimliga mått mätt borde det ha blivit en tydligare republikansk våg. Biden-administrationen är inte populär, inflationen skär hårt in i mångas ekonomi och traditionellt brukar mellanårsval leda till rätt rejäla framgångar för det parti som är i opposition.

Men då blev det inte, och en av orsakerna var med betydande sannolikhet Donald Trump. De oftast mindre imponerande kandidater han tvingat fram lyckades genomgående sämre än de republikanska kandidater som inte tillhörde den omedelbara hejarklacken.

Och det kom att påverka helhetsbilden rätt ordentligt.

Min gamla vän Karl Rove, som är en respekterad och republikansk politisk strateg, var mycket tydlig när han utvärderade valet i Wall Street Journal.

Är detta nu början till slutet för Donald Trump? Sannolikt – men inte säkert.

Han hade planerat att offentliggöra sin kandidatur inför presidentvalet 2024 nu på tisdag, och det kan mycket väl tänkas att han trots allt fullföljer den planen.

Men allt har förändrats efter tisdagen. Han ses nu som en förlorare, och andra kandidater, med Floridas guvernör DeSantis som just nu viktigaste namn, kommer med all sannolikhet att träda fram för att utmana honom.

Viktiga media har redan övergett honom.

För president Biden ser bilden därmed ljusare ut – utan att nödvändigtvis vara ljus. En mycket knapp republikansk majoritet i representanthuset innebär att den blir beroende av en del tokstollar ute på kanten när den skall utforma sin politik, och därmed ökar riskerna för konfrontation.

Hur allt sedan kommer att se ut inför presidentvalet 2024 kommer det att finnas åtskilliga anledningar att återkomma till.

Själv har jag tillbringar dagarna efter mellanvalet med styrelsen för RAND Corporation i Santa Monica vid Los Angeles, och det blev föga förvånande många diskussioner kring detta. Det är en styrelse med såväl politisk bredd som betydande djup när det gäller förankring i olika delar av det amerikanska samhället.

Och i våra middagsdiskusioner där lät det som om att den då 83-årige Biden alldeles säkert skulle kunna besegra den då 78-årige Trump 2024, men att det skulle se helt annorlunda ut om det blev en annan republikansk kandidat, och att detta förhållande i sig ökar sannolikheten för en annan demokratisk kandidat.

Så mycket är öppet. Från vår svenska och europeiska horisont är dock betydelsen av detta självklart att det minskar sannolikheten för den absoluta dårskapens återkomst till Vita Huset.

Veckans andra begivenheter var alldeles självklart att de ryska styrkorna tvingades att retirera från Kherson och den enda provinshuvudstad de lyckats att erövra i detta vansinniga krig.

Det var ett riktigt rejält nederlag för Vladimir Putin.

Först förlorade han det alldeles avgörande slaget om Kiev. Därefter förlorade han det inte oviktiga slaget om landets andra stad Kharkov. Och nu förlorar han slaget om Kherson och därmed också möjligheten att fortsätta en offensiv mot Odessa.

Det är ingen liten motgång. Det är ett stort nederlag.

I Moskva blev den politiska koreografin kring detta att försvarsminister Shoigu fick ta ansvaret, medan president Putin försvann från varje antydan till samröre med den förödmjukande reträtten.

Men var ansvaret för detta krig ligger vet nog i alla fall de allra flesta.

I den kommande veckan förskjuts nu uppmärksamheten till Asien och de olika viktiga mötena där.

I morgon träffas på Bali i Indonesien, som upptakt till G20-ländernas topmöte där, presidenterna Biden och Xi Jinping. Det är deras första möte sedan Biden blev president, även om de talats vid per telefon fem gånger, och självfallet påfallande viktigt.

Och utan betydelse är det inte heller att Putin inte kommer till Bali. Han vet att de flesta där helt sonika skulle vända honom ryggen, och stannar därför sur hemma.

Men för Biden och Xi Jinping handlar det om att trots betydande motsättningar – de senaste amerikanska restriktionerna kring halvledare har inte gjort saken bättre – sätta vad som i amerikansk retorik brukar betecknas som ett golv, eller ledstänger, för en relation som man inte vill skall spåra ur alldeles.

Några genombrott blir det med all sannolikhet inte. Om man återupprättar den formella dialogen inte minst om klimatfrågor vore dock det ett framsteg inte utan betydelse.

Vad G20- mötet i övrigt kommer att åstadkomma återstår att se. Det indonesiska ordförandeskapet vill sätta globala livsmedelsfrågor i centrum, och för det finns det goda skäl. Men mötet mellan USA och Kina kommer med all sannolikhet att bli den dominerande händelsen.

Också annat kommer det dock att finnas anledning att följa.

En ny israelisk regering under Benjamin Netanyahu med påtagligt högerextrema inslag kommer att innebära nya bekymmer.

Frågetecken finns om förlängningen efter 19 november av avtalet om att kunna skeppa vete från de ukrainska hamnarna vid Svarta Havet.

Och nere på Balkan ser det på nytt påtagligt stökigt ut mellan Serbien och Kosovo.

Efter en period med ovanligt intensivt resande ser jag nu fram mot lite mer än tio dagar hemma – dock med en dag i Oslo inom den ramen.

Det finns ju en del att göra också på hemmaplan.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: