Dagar i Delhi med världen både nära och fjärran.

NEW DELHI: Den globala diplomatin har visserligen varit synnerligen närvarande här i Delhi under dessa dagar, med framför allt utrikesministrar från alla G20-länder, men att vara i Indien är dock alltid att vara i en värld för sig själv.

Italiens premiärminister Meloni försökte i sitt anförande under inledningen av den stora Raisina-konferensen bygga en bro mellan sitt land och Indien genom att säga att de i bägge fallen var halvöar.

Men Indien är betydligt mycket mer än bara en halvö. Det är en väldig subkontinent fylld av kulturer och mångfald i högre grad än hela Europa.

Här talas inte bara de 22 språk som är officiella, men många fler i mångfalden av delstater med ofta mycket varierande historia.

Och här föddes två världsreligioner – hinduism och buddism – och här har islam en stark närvaro efter att ha regerat större delen av landet under århundraden. Kristendomen kom till subkontinentens kuster många århundraden före den nådde t ex Sverige.

Det är en mångtusenårig historia som dagens Indien har sina rötter i, och det är en historia som för de allra flesta européer är så gott som alldeles okänd, men som i många avseende har sina avtryck också i dagens moderna samhälle.

Under de senaste decennierna har Indien dels moderniserats och liberaliserats, efter inledande decennier av lätt kvävande socialism, men också under inflytande av en hinduisk nationalism tagit steg bort från den sekulära tradition som dominerade de omedelbara decennierna efter självständigheten 1947.

Det en gång så dominerande komgresspartiet har ersatts som dominerande politisk kraft av premiärministers Modis parti BJP med dess drag av hinduisk nationalism.

I år har landet ordförandeskapet i det globala G20-samarbetet, och tydligt är att man ser denna globala roll som viktig också i upptakten till det viktiga nationella valet nästa år.

Rysslands krig har rivit upp sår i det globala samarbetet och satt också den indiska utrikespolitiken under tydlig press.

En delvis nostalgisk men på det militära och delvis också diplomatiska området tydlig relation till Ryssland har gjort det svårt för landet att tala klarspråk. Och i icke oväsentliga delar av indisk opinion finns också en anti-västlig tendens som har rötter i motstånd såväl mot brittisk kolonialism som uppfattad amerikansk arrogans.

Men under det senaste året har tonläget dock börjat att något förskjutas. Markeringarna mot den ryska politiken har blivit tydligare, även om den har en bit kvar till öppen kritik. Och nervositeten över konsekvenserna av beroendet till Ryssland har blivit tydligare.

Sedan handlar mycket ytterst om den stora kinesiska makten på andra sidan Himalaya. Jag har lyssnat till dem som sagt mig att om det blir ett brott med Ryssland kan detta lands beroende av Kina bli än tydligare och därmed den kinesiska strategiska utmaningen för Indien än besvärligare.

G20:s utrikesministrar kunde här i torsdags inte ena sig om att upprepa den formulering om kriget som ju G20-toppmötet i Bali förra året faktiskt accepterat. Jag har svårt att se detta som annat än att utrikesminister Lavrov, som representerade Ryssland på Bali, hade fått underkänt i Kreml och därmed nu fått inta en hårdare attityd.

När han framträdde på den stora Raisina-konferensen var det en tydligt äldre, tydligt bittrare men fortfarande påtagligt arrogant rysk utrikesminister som lade ut texten. Han fick applåd av delar av publiken när han kritiserade USA för diverse krig, men skrattades öppet ut när han försökte hävda att det var andra som startat kriget i Ukraina.

Det indiska ordförandeskapet såg det som viktigt att snarare än kriget självt diskuterade hur man kunde hantera dess negativa konsekvenser – osäkerheten om livsmedel, gödningsämnen, energi och annat – för inte minst världens mer utsatta och fattigare länder.

Och dessa ämnen kommer säkert att fortsätta att dominera dess ansträngningar fram till G20-toppmötet här i Delhi i september. Indien ser sig som något av en talesman för de intressen som man menar finns i det som kallas Global South.

Raisina-konferensen håller på att bli en allt viktigare global mötesplats, och i år var det väl säkert ett 20-tal utrikesministrar som mötte upp för att delta i olika diskussioner.

Och det var mycket som passerade förbi under tre dagar av paneler, måltider, samtal och diskussioner.

Den större publika panel som jag deltog i handlade om de risker som ligger i situationen kring Taiwan. Skulle Europa reagerar lika starkt på ett kinesiskt angrepp på Taiwan som man gjort på Rysslands angrepp på Ukraina? Det var en av frågorna som cirkulerats i förväg.

Situationerna är inte minst folkrättsligt mycket olika. Men en öppen militär konflikt om Taiwan – ett kinesiskt angrepp och amerikansk hjälp till dess försvar – skulle få dramatiska ekonomiska konsekvenser för världen i dess helhet men inte minst för Kina självt.

Den kinesiska ekonomin är mycket beroende av sin handel med omvärlden, och med öppet krig kring och över Taiwan skulle huvuddelen av denna handel per automatik avstanna. Mer än 70% av Kinas olja importeras, men också närmare en tredjedel av dess livsmedel.

Så det finns skäl att tro att den kinesiska ledningen också av detta skäl skulle ha anledning att överväga noga innan de gav sig in på ett militärt äventyr. Och rent militärt har ju den ryska erfarenheten det senaste året visat att försvar kan fungera.

Men viktigt är självfallet – och det var fokus i vår diskussion – att på olika sätt, också genom stöd till Taiwan, förhindra att en öppet militär konflikt uppkommer.

I morgon fortsätter jag här i Delhi med möten med unga politiker och diplomater från olika delar av världen som är här på olika program, men därefter bär det av till Mumbai för möten och anförande i detta landets finansiella centra för att sedan återvända hit till Delhi mot slutet av veckan för nya möten.

På TV-skärmarna här rullar den indiska politikens ständiga kontroverser och konfrontationer i ändlös ström – det går inte att mista sig på vitaliteten i det politiska livet – men i den mån världen i övrigt flimrar förbi förefaller den att vara mycket långt borta.

Jag har faktiskt inte på ledande nyhetskanalen på TV sett någonting alls om någonting som inträffar utanför subkontinentens gränser – tumultet i Pakistan har faktiskt kommit med.