STOCKHOLM: Snön ligger tung över staden denna helg när den första riktiga känningen av vinter har anlänt. Men mönstret brukar vara att den försvinner inom något dygn, och att den verkliga vintern kommer lite senare.
Tidigt söndag morgon uppnåddes till slut en enighet på COP27 nere i Sharm el Sheik som väl hade ett visst värde men knappast utgjorde något steg av större betydelse när det gällde att försöka att hålla den globala uppvärmningen vid 1,5 grader till 2050.
Oväntat var detta dessvärre inte. Många av länderna i det som nu ofta kallas ”globala syd” var mest fokuserade på att få fram en fond för någon typ av kompensation för klimatförändringar, och till slut blev det ju också i alla fall ett principbeslut om en sådan.
Vid COP27 kunde EU meddela att det mål om en minskning av utsläppen med 55% till 2030 som man satt upp inte bara kommer att uppnås, utan att man nu räknar med en minskning med 57%.
Men EU:s Frans Timmermans var tydlig med att man såg slutsatserna från COP27 som otillräckliga när det gällde faktiska åtgärder från andra länder för att minska utsläppen.
Sannolikt får vi vänta tills COP28 i UAE nästa år innan det kommer att bli möjligt med åtaganden om sådana. Och viktigt då blir alldeles självklart att framför allt Kina men också Indien är med på vad som faktiskt kommer att krävas.
De var lite också med det denna gång.
Positivt i den gångna veckan var dock att USA:s Biden och Kinas Xi Jinping träffades i mer än tre timmar på ett direkt möte där tongångarna i allt väsentligt förefaller att ha varit konstruktiva.
Och till det man kom överens om var att återuppta dialogen också i klimatfrågor, men dessutom om åtskilligt annat. USA:s Tony Blinken kommer att sändas till Peking i början av det kommande året för att följa upp.
Detta innebär inte att de problem som finns mellan länderna lösts, men det innebär att man nu återetablerat en dialog kring dem, vilket är av betydelse. Skillnaden i tonläge mellan mötet i Anchorage i mars 2021 och nu i Bali var betydande.
Om G20-mötet i Bali i övrigt kan väl sägas att det var en prestation av det indonesiska ordförandeskapet att det faktiskt hölls och att så skedde under någorlunda ordnade former. Att Vladimir Putin valde att stanna hemma var dock en förutsättning för att så kunde bli fallet.
Och det blev t o m en kommuniké med vissa resultat. En stor fond för att förbättra förutsättningarna att hantera nya pandemier var ett konkret och viktigt sådant.
Tydligt var att Rysslands försök att få förståelse hos olika länder inom inte minst ”globala syd” har en allt brantare uppförsbacke. Något enigt och tydligt avståndstagande var inte möjligt på G20 – Ryssland är fortfarande medlem – men även de som tidigare varit mer neutrala markerade nu tydligare skepsis.
Den ryska isoleringen tilltar. Jag ser att det polska ordförandeskapet i OSCE nu sagt att utrikesminister Lavrov inte är välkommen till det årliga ministermöte som skall hållas i Lodz i början av december.
Vi får se vilka konsekvenser det beslutet leder till.
Värdet av OSCE har väl reducerats högst väsentligt, men inte minst för de centraleuropeiska ländernas förankring har samarbetet nog fortfarande betydelse.
För min del var jag i veckan i Oslo för lite diverse vilket också inkluderade intressera säkerhetspolitiska samtal. Norge har en erfarenhet av Nato som vi av lätt insedda skäl saknar, och det finns åtskilligt att lära av dem om samarbetets mer tekniska aspekter.
Landet har nu dessutom påbörjat förberedelserna för ett nytt långsiktigt försvarsbeslut. Än så länge ligger deras försvarssatsningar på 1,55% av BNP – och det kommer knappast att räcka när man ser på utmaningarna framöver.
Och det blev också en intressant diskussion också om Sveriges och Nordens plats i Nato:s militära kommandostruktur. Frågan är långt ifrån enkel.
Den olösta problematiken kring Kosovo – det finns ju en hel del om även detta i min nya bok ”Mina Krig” – fortsätter att ställa till problem.
I Bryssel har det nu kallats till krismöte mellan Serbiens och Kosovos ledare för att försöka förhindra vad som i värsta fall kan bli mindre väpnade sammanstötningar i norra Kosovo.
Det handlar ytligt sett om den enkla frågan om bilskyltar i norra Kosovo, men bakom denna ligger självfallet de större frågorna om suveränitet och kontroll.
Och borta i Washington tar man i veckan emot Frankrikes Macron på formellt ståtligt statsbesök. Vi får se om det kan lösa upp en del av de knutar som finns på främst det ekonomiska området i det i övrigt goda samarbetet över Atlanten
För min del innebär den kommande veckan ett besök i Helsingfors med de mer östliga perspektiven i fokus, och därefter bär det av till årliga Aurora Forum på landsbygden i södra England för informell dialog mellan Storbritannien och de nordiska och baltiska länderna.
Efter tumult bortom det mesta har ju Storbritannien nu en regering som skall ta sig an inte minst alla de problem som Brexit lett till och som nu börjar att framstå allt tydligare.
Sedan återstår det att se om det finns några öppningar för ett närmare samarbete mellan EU och Storbritannien. Brittiska söndagstidningar rapporterar om nya tankar kring detta, men inom det konservativa partiet förefaller dock fortfarande låsningarna att vara betydande.
Så det blir ännu en intressant vecka.
.
Alla Dessa Dagar 