Om intryck efter några dagar i Davos, Europas eftersläpning och den viktiga respekten för andra.

STOCKHOLM: Fyra dygn i Davos under veckan som gick var lite av en djupdykning i den globala ekonomins situation just nu.

Jag vet inte när jag första gången kom till dessa möten, men det var vid det här laget åtskilliga decennier sedan. Det bör ha varit någon gång mot mitten av 1980-talet – och åtskilligt har inträffat sedan dess.

Davos-mötenas glansperiod var väl 1990-talet och lite längre. Globalisering och liberalisering var de dominerande trenderna, liksom demokratisering, även om just det kanske inte dominerat just Davos.

Det globala liberala systemskiftet öppnade upp nya möjligheter när tillväxten sköt fart och allt fler delar av världen fick del av dess frukter. Ryssland och Kina var självklara viktiga och uppmärksammade delar av de årliga mötena.

Nu lever vi i en påtagligt annorlunda tid. Vi har tagit oss igenom global finanskris, genomlevt Trump och Brexit och brottats med en förödande pandemi, men sett de geopolitiska spänningarna öka och befinner oss ju sedan tio månader i en situation med ett stort krig mitt i Europa.

Det är inte riktigt den värld som Davos försökte bygga.

De tretusen som samlades i det lilla samhället var i år mer än vanligt den västliga utvecklade världen, med Indien som det kanske mest påfallande undantaget. Cirka en tredjedel av alla kom från USA, men då handlade det allra främst om dess näringsliv även om en grupp från kongressen också fanns på plats.

Att åtskilligt, inte minst i mitt program, kom att handla om Ukraina var kanske inte så märkvärdigt.

Ett tag under förra året diskuterades åtskilligt om risken för att stödet till Ukraina skulle börja att falna när höga energipriser, inflation och matpriser skapade nya spänningar, men av detta fanns inga tecken alls i Davos.

Företrädare för det som numera ofta kallas den Globala Södern var kanske lite mer återhållsamma, men annars var det var slående hur framträdande företrädare också för näringslivet i olika länder underströk vikten av fortsatt och fördröjt stöd för Ukraina.

Diskussionerna om den globala ekonomin fördes i något mindre dystra tongångar än de som dominerat de senaste månaderna. Inte minst handlade det om de förväntade effekterna av att Kina nu öppnar upp efter sin inlåsning i sin mörklila covid-politik.

Men utmaningar finns. Ökad efterfrågan från Kina kan komma att hålla uppe olje- och råmaterial priser, och även om kurvor kanske börjar att vända är inflationen en betydande global utmaning. Skuldsituationen i vissa länder oroar också.

I signalerna från de som sänts från Peking till Davos var det lätt att läsa in att ledningen där skakats av protester, problemen med covid och avtagande tillväxt, och att man nu ville signalera en öppnare och mindre restriktiv politik och en tydlig vilja till samarbete.

Det var ett budskap många välkomnade, men huruvida det kommer att omsättas i praktisk politik återser att se. I det hypercentraliserade kinesiska systemet ligger ju en fundamental osäkerhet om vad nästa plötsliga kast kan innebära.

För min del lyssnade jag också en del på olika företag på den högteknologiska utvecklingens framkant.

AI finns numera överallt och slår igenom på stor bredd, men mer nytt för mig var de framsteg som sker vad gäller kvantdatorer och de än mer revolutionerande betydelse som detta kommer att få under de kommande decennierna.

Slående är hur det är amerikanska företag som ligger i framkanten, med Kina storsatsande därefter, medan Europa inte riktigt förmår att ta tillvara den potential vi faktiskt har.

Det gäller också på andra teknologiområden.

USA och Kina ligger före Europa när det gäller utbyggnaden av 5G, men nu ser det ut som om vi håller på att bli omsprungna också av Indien. Och här talar vi ju om en teknologi som fötts och utvecklats inte minst i Europa – i Sverige och Finland.

Om diskussionen om Europas industriella utvecklingen skulle mycket kunna sägas. Just nu handlar det ju mycket om farhågorna för effekterna av de protektionistiska inslagen i den nya amerikanska subventionspolitiken.

Men visheten av att möta detta med nya subventioner av olika slag är inte uppenbar. Och det vi sett hitintills i EU hamnar dessa genomgående hos stora tyska och franska företag. Det är knappast den framväxande högteknologiska världen som i första hand stimuleras.

Mycket händer. På en middag i regi Google hamnade jag bredvid en rätt ung kille, och på frågan vad han gjorde sade han att hans företag förra veckan hade skjutit upp 23 satelliter för jordobservation, och att han gärna ville diskutera hur detta kunde utvecklas ytterligare.

Det gäller att hänga med.

Synpunkter på ålfiske har jag i grunden inte, bortsett från att det kräver tillstånd, men däremot har jag starka synpunkter på att bränna böcker, och i all synnerhet att göra detta offentligt i provocerande syfte.

I mer modern tid var det ju nazisterna som ägnade sig åt att offentliga bränna misshagliga skrifter. Men i dessa dagar har ju en dansk huligan ränt runt i Sverige och bränt koranen i det enda syftet att provocera och störa.

Respekt för andra trosuppfattningar ser jag som en viktig del av vårt toleranta och öppna samhälle. Den som vill sabotera detta riktar i själva verket sin verksamhet mot ett viktigt fundament för vårt samhälle.

Och detta tycker jag förtjänar att sägas med viss skärpa.

Nu randas en ny vecka.

I morgon ägnas min dag till större delen AI-utvecklingen i Sverige, men sedan blir det London för RAND Europa och Köpenhamn för lite annat innan jag mot slutet av veckan är hemma i Stockholm igen.