Reformer och strider formar nya arabvärlden.

20 oktober 2016

DUBAI: Sent i går kväll landade jag här, spenderar dagen med framför allt diskussioner om olika geopolitiska utmaningar i regionen och vidare, och återvänder i morgon hem igen.

Jag tillhör dem som alltid är nyfiken på vad man flyger över på längre flygningar som gårdagens.

När jag flög hit för några veckor sedan gick rutten söderut över Europa, sedan längs Turkiets Svarta Havs-kusten och vidare över Teheran ner till Dubai.

Men i går var det en mer nordlig rutt över Ryssland.

I det vackra vädret kunde jag titta ner på Dagerort, Tartu och Pskov innan molntäcket dolde marken.

Men sedan passerade vi Rostov vid Don i södra Ryssland innan jag i den mörka natten kunde se ljusen från Quom och Isfahan och så småningom oljeinstallationerna i gulfens grunda vatten.

Det är mitt tredje besök här i UAE inom några månader, och fler står i programmet. Men det handlar också om den vidare regionen och dess utmaningar.

Media här domineras dels av kriserna och krigen kring Aleppo och Mosul – men också kring Yemen och Libanon – och dels av att Saudiarabien i går på de internationella kapitalmarknaderna tog upp ett lån på rekordstora 17,5 miljarder dollar.

Och på olika sätt speglar detta regionens olika utmaningar.

Dels konflikterna och krigen, dels behovet av tämligen så grundläggande reformer.

I Saudiarabien handlar det nu om den s k Vision 2030, som är en plan för djupgående främst ekonomiska men också sociala och i sin förlängning och till sina konsekvenser också politiska reformer.

Och det är delvis för att skapa finansiellt utrymme för denna nödvändiga reformpolitik som man nu också börjar att låna pengar.

Om det finns ingenting att säga, men risken är alltid att man frestas att låna för mycket och därmed kommer att reformera för lite.

I slutändan är det ju reformerna och inte lånen som kommer att avgöra Saudiarabiens framtid.

Det ligger i mycket hög utsträckning i vårt intresse att detta saudiska reformprogram lyckas. Konsekvenserna av motsatsen skulle riskera att bli mycket besvärliga.

För ett par veckor sedan var jag ju i Teheran och diskuterade bl a motsvarande frågor. Också där måste stora reformer stå på agendan under kommande år.

Också här i UAE sker förändringar.

Moms kommer att införas. Beslut har redan fattats om en konkurslag. Subventionerna minskas. Det handlar om att ställa om till en framtid där det inte främst är oljan man lever på.

Och jag ser att man nu säger att Dubai till 2020 – när den stora världsutställningen kommer att ske här – skall bli världens mest digitaliserade och smarta stad.

Så medan mycket av regionens framtid förvisso avgörs av strider kring Mosul och Aleppo, handlar kanske än mer långsiktigt om reformer i Riyadh, Abu Dhabi och Teheran.

Om också detta handlar mina samtal här i dag.

Under tiden samlas EU:s ledare i Bryssel för viktigt toppmöte.

Det är inte tolerabelt att internt käbbel med socialister i Vallonien i Belgien skall stoppa EU:s viktiga handelsavtal med Canada. Den del av Belgien som faktiskt handlar med Canada – Flandern – är ju liksom den belgiska regeringen starkt för.

Men åtskilligt kommer i kväll att handla om Ryssland.

Samtalen med president Putin i Berlin i går handlade om en färdplan för Minsk-avtalets
genomförande. Djävulen finns i detaljerna, så det återstår att se hur det går med detta.

Men också Syrien tillhörde samtalsämnena.

Och där förefaller positionerna låste.

En tydlig EU-position i dessa frågor är viktig. Vi får se hur det går.


Ny Start för Sverige – ett kvarts sekel senare.

18 oktober 2016

STOCKHOLM: Denna oktober är det faktiskt 25 år sedan den borgerliga fyrpartiregering där jag var statsminister tillträdde.

Det var en annorlunda, och inte alldeles enkel tid, och det kan finnas anledning att återvända till vad vår borgerliga regering åstadkom under dessa år i början av 1990-talet.

Och jag gör det här i allt väsentligt baserat på en text som Bengt Westerberg – då folkpartiledare och vice statsminister – publicerade ett decennium senare.

Sveriges läge var påtagligt besvärligt. Den ekonomiska politiken under senare delen av 1980-talet hade i väsentliga avseenden misslyckats. Regeringskrisen tidigt 1990 innebar ju ett offentligt haveri för den socialdemokratiska politiken.

Mot den bakgrunden hade Bengt Westerberg och jag hösten 1990 skisserat ett gemensamt program som syftade till att bryta stagnationen. Vi ville ge Sverige en ny start. Det gemensamma programmet – vars väsentliga drag såväl Kristdemokraterna som Centern kom att ansluta sig till – bidrog till att Sverige fick en ny regering.

Att regeringsskiftet genomfördes den 4 oktober 1991 var en tillfällighet. Men just den dagen hade kommit att bli symbolen för det starka motståndet mot de löntagarfonder som socialdemokratin genomdrev 1983. Förslaget att avskaffa löntagarfonderna blev också det första förslag som vi lade på riksdagens bord.

Hur viktigt var detta beslut? Löntagarfonderna lanserades på 1970-talet i syfte att socialisera svensk näringsliv. De flesta ledande socialdemokrater kom senare att hävda att de aldrig var särskilt tända på idén, men under de år debatten rasade sa de inte ett pip om det.

Ännu i slutet av 1980-talet levde tanken på socialiseringen inom LO och Ingvar Carlsson vägrade ta avstånd från förslagen. Att avskaffa löntagarfonderna var för oss en viktig markering mot socialdemokratiska socialiseringsplaner.

Men vårt regeringsprogram var inte ett program för att riva upp gamla beslut, utan för reformer på en lång rad områden. I vår regeringsförklaring angav vi fyra stora uppgifter.

Den första var att ”fullt ut föra Sverige in i det europeiska samarbetet genom förhandlingar om medlemskap i den Europeiska Gemenskapen”.

Efter hårt tryck från såväl våra partier som från verkligheten, och efter att under år försökt att bromsa processen, hade ju den socialdemokratiska regeringen sommaren 1991 lämnat in en svensk medlemsansökan.

Men det var bara startpunkten för ett omfattande förhandlingsarbete. Trots att många ansåg tidtabellen alltför optimistisk siktade vi in oss på att Sverige skulle vara medlem fr o m 1995.

Att föra Sverige från en utkants- till en kärnposition i Europa var en uppgift som dominerade mycket av regeringens arbete under dessa år. Och det var ett arbete som vi strävade efter att genomföra i så bred politisk enighet som möjligt.

När vi undertecknade avtalet med EU på midsommarafton 1994 hade vi på kort tid fört i hamn den viktigaste internationella förhandling som Sverige genomfört i modern tid.

Detta innebar också ett avsked från tidigare decenniers s k neutralitetspolitik. Vi förklarade att den etiketten i och med steget in i den Europeiska Unionen inte längre korrekt beskrev vår politik.

Och arbetet med att hjälpa de tre baltiska stater som nyss frigjort sig ur det sovjetiska sönderfallet blev också en krävande och viktig uppgift för vår regering.

Den andra uppgiften var, att ”bryta den ekonomiska stagnationen och att återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarenation med en stark och växande ekonomi”.

Sverige hade halkat efter under lång tid. Men höstens 1991 var den ekonomiska situationen akut och alarmerande. Sedan 1990 befann sig svensk ekonomi i en brant utförsbacke.

Vi förlorade cirka tusen jobb om dagen. Underskottet i statsbudgeten ökade lavinartat.

Vi hade i valrörelsen i starka ordalag varnat bl a för den tickande arbetslöshetsbomben. Ändå skulle det på två punkter visa sig att situationen var eller blev värre än vad vi hade anat.

Den första var bankkrisen. Den hade dolts för både allmänheten och oss. Insatserna för att rädda spararna och det finansiella systemet kom att bli mycket omfattande. Men de blev i allt väsentligt framgångsrika. Och de kom faktiskt att lägga en grund för att Sverige klarade sig relativt väl också genom finanskrisen 2008-2009.

Den andra var den allmänna europeiska kris som bröt ut efter den danska folkomröstningen om Maastricht-avtalet i juni 1992. Den slog hårt också mot Sverige.

När den svenska krisen blev akut hösten 1992 var det vår strävan att bevara kronans värde. Det hade sin bakgrund i närmare två decennier av misslyckad devalveringspolitik. Målet delades av socialdemokraterna vilket bidrog till ett par unika uppgörelser mellan regeringen och dem i september.

Men när det blåste upp till orkan på det europeiska havet visade sig den svenska farkosten fortfarande vara alltför bräcklig. I november 1992 tvingades vi ge upp försvaret för kronan. Flera länder hade då redan tvingats till samma sak, och andra följde efter.

Till detta kom nödvändigheten att snabbt stoppa ökningen av det statliga budgetunderskottet. Det fortsatte att öka under våra två första regeringsår.

Det var inte en konsekvens av politiska beslut om sänkta skatter eller ökade utgifter utan av den kraftiga nedgång som berodde på arvet från 1980-talet och på den internationella krisen.

Vi tog omedelbart itu med saneringen av statsfinanserna. Vårt första sparprogram kom bara månader efter regeringsskiftet. Totalt kom vi att lägga fram och fatta beslut om utgiftsminskningar på cirka 120 miljarder kr.

Trots att de flesta av våra åtgärder kritiserades hårt av socialdemokraterna kom dessa att acceptera det mesta efter regeringsskiftet 1994. Våra beslut och förslag utgjorde merparten av de nödvändiga utgiftsminskningar som under 1990-talet krävdes för att sanera statsfinanserna.

Men vårt arbete var främst inriktat på reformer för att varaktigt vända utvecklingen.

Det fattades under dessa år en lång serie av beslut om bl a avregleringar, inte minst på det viktiga telekomområdet, privatiseringar av statliga företag, tuffare konkurrenslagstiftning, förbättringar för särskilt mindre företag och storsatsningar på forskning och utbildning.

Den IT-kommission vi tillsatte var internationellt banbrytande. Andra viftade bort Internet – vi var övertygade om dess betydelse.

Från slutet av 1993 vände ekonomin uppåt. I efterhand kan vi konstatera att om så gott som alla kurvor pekade åt fel håll våren 1991, hade vi våren 1994 kommit i en situation där de i stället pekade rätt.

Jobben ökade, företagens framtidstro var rekordstor, tillväxten blev stark och budgetunderskottet minskade.

Den direkta krisen hade hävts, och en god grund för framtiden lagts. Men det återstod förvisso en lång väg.

Den tredje uppgiften i vårt regeringsprogram var att ”förbättra vår välfärd och sociala omsorg genom en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken”.

Inom socialdemokratin fanns sedan gammalt en ingrodd övertygelse om att valfrihet och konkurrens var obehövlig inom välfärdssektorn. De tyckte att medborgarna skulle nöja sig med att påverka välfärdssektorn genom att rösta och arbeta politiskt. Någon valfrihet behövdes inte.

Mot det synsättet stod vår linje som innebar, som Bengt Westerberg och jag skrev på DN Debatt hösten 1990, ”att med utgångspunkt i ett system med gemensam finansiering låta pengarna i stor utsträckning följa de val som den enskilde träffar. Därmed kombineras marknadens fördelar med det gemensamma ansvarets rättvisa.

Vår valfrihetsrevolution genomfördes på en rad områden. Först inom barnomsorgen, tydligt inom skolan genom friskolereformen, markant inom arbetsförmedling och successivt också inom sjukvården.

Studier har visat att den vanmakt många medborgare tidigare kände genom valfrihetsrevolutionen förbyttes i en känsla att på ett helt annat sätt kunna påverka välfärdstjänsterna.

Denna valfrihetsrevolution hade aldrig kommit till stånd utan regeringsskiftet. Socialdemokraternas motstånd på 1980-talet var monumentalt. Vi ville i motsats till dem uppmuntra enskilda alternativ som komplement till de offentliga.

I vårt Sverige var samhället större än staten.

Även om socialdemokraterna i viss mån har accepterat de framsteg som gjordes återfaller de än i dag ofta i sina gamla positioner. Och under senare år har ju detta blivit än mer uppenbart, och vänsterpartiet allt tydligare kommit att diktera också socialdemokraternas politik.

Den största välfärdsreformen vid sidan om valfrihetsrevolutionen genomförde vi på handikappområdet. Det kändes tillfredsställande att mitt i den akuta krisen kunna förbättra situationen för de svårast funktionshindrade.

Den fjärde uppgiften handlade om att ge miljöpolitiken en starkare ställning i den samlade politiken. I dag kan detta upplevas som självklart, men då var det inte alltid så.

Det preliminära projektet till en fast förbindelse över Öresund hade t ex tagits fram utan ordentlig miljöprövning. Den blev vår uppgift. Efter segdragna förhandlingar i regeringen kunde ett beslut fattas om en fast förbindelse som skulle uppfylla högt ställda krav för skyddet av bl a Östersjöns marina miljö.

Och år 2000 kunde den fasta förbindelsen mellan Malmö och Köpenhamn invigas och öppnas.

1990-talets första hälft präglades ofta av stark ideologisk konfrontation. Men trots de politiska spänningarna strävade vi efter att uppnå bred enighet om viktiga nationella reformer.

Europaförhandlingarna har nämnts. Vi fick också beslut om längre mandatperioder till riksdagen, ett förstärkt grundlagsskydd för medborgerliga fri- och rättigheter och grunden för ett nytt och bättre budgetsystem.

Av stor betydelse för Sveriges framtid var överenskommelsen om ett nytt pensionssystem. Utredningar hade pågått länge, men socialdemokraterna var fast i det gamla ATP-systemet. Därför blev regeringsskiftet avgörande för att en reform skulle komma till stånd. När vi lämnade regeringen hade de principiellt viktiga besluten fattats i bred enighet.

I dag ses den svenska pensionsreformen internationellt som banbrytande.

Liksom alla andra underskattade vi inledningsvis djupet i den ekonomiska kris vi då höll på att störta ner i, och till detta kom den dramatiska europeiska turbulensen och dess effekter.

Men trots denna kom fyrpartiregeringen att genomföra ett omfattande reform- och saneringsprogram, och även om en del av detta revs upp när socialdemokraterna återkom hösten 1994 låg viktiga delar kvar och kom att bidra till den goda period som svensk ekonomi i allt väsentligt fick därefter.

På en lång rad områden fattade vi under regeringsåren 1991-1994 beslut som innebar ett tydligt uppbrott från en tidigare politik, och vi inledde och beredde vägen för förändringar som kommit att spela en central roll i det gångna kvartsseklets politik och samhällsdebatt.

Ett kvarts sekel har gått – men detta finns det anledning att komma ihåg.


Upptrappad konfrontation – också på nätet.

16 oktober 2016

STOCKHOLM: Efter mycket resande senaste två veckorna och efter gårdagens rätt rejäla firande av Investors hundraårsjubileum, och imponerande framgångar för svensk industri under detta sekel, har det varit en lugnare dag denna söndag.

Men den internationella situationen fortsätter förvisso att vara bekymmersam.

De nya försöken till Syrien-samtal i Lausanne förefaller inte att ha lett någonstans alls. Möjligen kan om den noteras att EU förefaller att ha hamnat helt och hållet utanför den konkreta processen.

I slutet av den kommande veckan blir det EU-toppmöte med relationerna till Ryssland på dagordningen.

Ursprungligen var det en diskussion som drevs fram av de länder som vill ha en mjukare linje, och bereda vägen för att lyfta de sanktioner som beslutades efter den ryska aggressionen mot Ukraina, men nu kommer diskussionen ju att ske i ett stämningsläge som bestäms av det ryska agerandet i Syrien.

Och i stället för lyftande av sanktioner är det nu möjligheten av nya sanktioner som kommer att diskuteras. Om sådana sedan skulle göra någon större skillnad i den konkreta situationen är en annan sak.

Relationerna med Ryssland är nu mer spända än vad de varit på åtskilliga decennier, och orsaken till det ligger ju tydligt i landets agerande först gentemot Ukraina och sedan i Syrien.

Det hindrar inte att den upptrappade närmast krigsliknande retoriken i främst Ryssland är oroande. Vi är i en situation där felsteg snabbt kan leda till en upptrappad och farlig konfrontation som inte borde ligga i någons intresse.

Mindre i fokus men minst lika allvarligt som läget i Syrien är situationen i cybervärlden.

USA har nu officiellt anklagat ryska aktörer för de olika intrång och manipulationer som skett i samband med den amerikanska valrörelsen, och sagt att deras bedömning är att dessa inte kunnat ske utan godkännande tämligen högt upp i den ryska hierarkin.

Det som kommer att följa på detta är någon form av svar från USA:s sida, och hur detta kommer att utformas kommer att bli av mycket stor betydelse. Man har ett behov av att göra en tydlig markering, men inget intresse av att sätta igång ett okontrollerat cyberkrig. Något enkelt svar på hur den avvägningen skall göras finnas knappast – jag skulle tro att det varit åtskilliga möten i Vita Huset i ärendet – och det är heller inte säkert att vi i alla delar kommer att få reda på hur svaret kommer att utformas.

Men viktigt blir det, på samma sätt som det kom att bilda något av mönster och norm när USA agerade efter de nordkoreanska operationerna mot Sony Pictures eller vad man uppfattades som omfattande kinesiskt cyberspionage mot amerikanska ekonomiska intressen.

Här rör det sig dock om ryska nätoperationer som man med all sannolikhet bedömer som betydligt allvarligare.

Samtidigt med detta förbereds nu mer omfattande markoperationer mot Daesh. Det är tydligt att president Obama vill kunna uppvisa resultat innan han lämnar Vita Huset.

Turkiet-stödda operationer har nu tagit tillbaka från Daesh den symboliskt viktiga orten Dabiq, och det har alldeles säkert sin betydelse när det gäller moralen hos kalifatets återstående krigare.

Och uppenbarligen rycker mer omfattande operationer mot Mosul allt närmare. Det sker samtidigt som det är långt ifrån klart att man lyckats uppnå enighet om hur miljonstaden skall styras och skötas efter det att den har återerövrats. Och hur man löser den saken kommer att bli av mycket stor betydelse för framtiden.

De närmaste dagarna blir för min del i Stockholm, men slutet av veckan är jag kort i Dubai för ett möte där.


Brexit, ICG och ECFR i London.

15 oktober 2016

LONDON: På Heathrow väntar jag nu på planet som för nog tillbaka till Stockholm efter dessa dagar i Bodrum, Istanbul, Seoul och nu senast här.

När jag anlände hit för en middag torsdag kväll hade jag sagt att vi borde försöka undvika att middagen helt dominerades av diskussion om Brexit.

Inte för att frågan inte är viktig, men för att det finns en del annat som händer i världen och kräver viss uppmärksamhet.

Det misslyckades.

Här handlar det mesta nu om Brexit och om regeringens olika mer eller mindre mystifierande signaler om den kommande politiken.

Var det hela kommer att landa återstår att se.

I parlamentet i torsdags sade utrikesminister Boris Johnson att man skulle kunna komma att få ett handlsavtal med EU som t o m var bättre än vad ett medlemskap innebär.

För en man som gjort skapande av myter till en personlig specialitet var det kanske inte förvånande. Men med sanningen har det självfallet ingenting att göra.

Och i dagens tidning ser jag att premiärminister Theresa May lovat bilindustrin att deras villkor för handel och samarbete med EU-länderna på intet sätt kommer att förändras.

Jaha. Det reptricket återstår att se.

Mer oroande än detta – verkligheten kommer att bli vad den blir – är en viss underton i regeringsbildning politik som speglar en ny nationalism.

Medan det fanns de som ville lämna EU som ville ha ett öppnare och mer globalt inriktat Storbritannien handlar det här i stället om ett mer slutet och mindre globalt land.

Och det skulle i så fall innebära att den redan stora förlusten skulle riskera att bli än större.

Men mitt besök här i London handlade nu inte om detta.

Ärendet var styrelsemöte i International Crisis Group, och när jag ändå var här lite planering med European Council on Foreign Relations.

Med ECFR handlade det bl a om frågan var vårt huvudkontor framöver skall ligga. Nu finns det här i London, men rimligt är att vi måste flytta det till någon stad inom EU.

Vid vårt styrelsesammanträde i november bör vi fatta beslut i den frågan. Inte enkelt – men dessvärre nödvändigt.

När vi inledde vårt ICG-möte gav Jean-Marie Guéhenno en dyster överblick över de olika utmaningar vi står inför.

Han talade om en kaskad av kriser, och om hur regeringar och andra stater nu är så öveväldigade av att hantera dagens kriser att man inte klarar av att försöka förhindra morgondagens.

Och så är det dessvärre.

Just nu domineras bilden av Aleppo – om några veckor kan det handla om Mosul. Och när det rapporteras att flyktingar nu söker sig till Somalia, från sammanbrottet i Yemen, får man en dramatisk illustration till det som pågår.

I denna situation tror jag att det arbete som ICG utför kommer att bli ännu mycket viktigare.

Den middag som jag ledde i går kväll fokuserade på utvecklingen i Ryssland och dess närområde. Andra middagar handlade om Syrien, om flyktingsituatione och om olika afrikanska utmaningar.

Själv måste jag nu återvända hem, men ICG-styrelsen fortsätter under dagen och kvällen med diskussioner om de olika utmaningar vi står inför.

För min del blir det nu – och det kan behövas – några dagar hemma i Stockholm.


Inspirerande dygn här i Korea.

12 oktober 2016

SEOUL: Det är tredje året i rad som jag kommer hit till World Knowledge Forum, och det är alltid en lika inspirerande upplevelse.

Själv har jag i dag deltagit i diskussioner om vad Brexit betyder för Europa och i världen, och i morgon leder jag en diskussion om framtiden för internet i olika avseenden.

Och inemellan har jag försökt att lyssna på diskussioner om DNA-saxar, drönare, artificiell intelligens, Blockchain och mycket annat som intresserad de som vill nosa på framtiden tillsammans med en del av världens ledande tänkare och tyckare.

Men sedan har åtskilliga samtal med koreanska och amerikanska vänner handlat om utvecklingen i regionen i stort.

Korea är en i många avseende imponerande nation.

Efter kriget 1953 låg landet bokstavligen i ruiner.

Och bortglömt är att det intill dess, och faktiskt ett bra tag därefter också, var landets norra delar som var de relativt sett rikaste.

Så är det, försiktigt uttryckt, inte längre.

Den mest konservativa beräkning jag sett är att den sydkoreanska fria och öppna ekonomin i dag är mer än 40 (!) gånger större än den slutna nordkoreanska socialistiska planekonomin.

I detta ligger en lärdom som är viktig också för andra delar av världen.

Det finns en ambition och drivkraft i det sydkoreanska samhället som imponerar. Till del drivs det förvisso av konkurrensen med större och rikare Japan liksom med ännu mycket större men ännu per capita inte lika rika Kina.

Och framgångarna är betydande – vilket förtjänar påpekas i dessa dagar när nyhetsflödet även här domineras av Samsungs bakslag med sin senaste smartphone.

Det var ett år sedan jag var här senast. Och sedan dess har regimen i Pyongyang sprängt två kärnladdningar och påtagligt ökat tempot också i sina program för att ta fram ballistiska robotar med längre räckvidd.

Att detta oroar säger sig självt, och jag är övertygad om att utmaningarna här på den delade koreanska halvön kommer att bli allt svårare och allt viktigare inte minst för den person som den 20 januari stiger in i Vita Huset.

Målet för de internationella ansträngningarna – diplomati och sanktioner i varierande kombinationee – har varit att få Pyongyang att montera ner sitt nukleära program i dess helhet.

Ibland har det skett framsteg, men just nu är vi tveklöst i ett skede som domineras av bakslagen.

En konsekvens av det som skett är att Washington och Seoul gemensamt beslutat att ett batteri med amerikanska antimissilrobotar THAAD skall stationeras i Sydkorea.

Ytligt sett handlar det om att skaffa ett visst försvar mot utpressning genom misilhot från nordkoreansk sida.

Djupare handlare om att i och med detta förhindra att Sydkorea i ljuset av utvecklingen ser sig tvunget att utveckla egna kärnvapen.

Men åtgärden skapar i sin tur nya kontroverser. Delvis internt här i Sydkorea, men framförallt regionalt i den viktiga relationen till Kina.

Själva robotsystemet har alltför begränsad räckvidd – ca 200 km – för att vara något verkligt bekymmer för Kina och deras robotsystem. Deras muller är i dessa avseenden knappast seriöst.

Men den mycket avancerade radar som i och med detta kommer hit har en kapacitet som leder till kinesisk oro.

Jag skulle tro att de fruktar att data från denna kan länkas samman med mer avancerade robotsystem i regionen – antingen i Japan eller på amerikanska eller japanska örlogsfartyg. Och det är förvisso möjligt.

Jag kan väl se argumenten för att placera ett THAAD-batteri här – på ett eller annat sätt måste konsekvenserna av utvecklingen norr om den 38:e breddgraden hanteras.

Men det ställer stora krav på djupet i dialogen mellan USA och Kina i avgörande strategiska frågor. Det är viktigt att kinesiska beslutsfattare korrekt förstår det man här gör, och att utvecklingen inte leder till att dialogen mellan Washington och Peking om Nordkorea inte förstörs.

Jag tillhör dem som tror att det förr eller senare kommer att inträffa någonting i Pyongyang – regimer av detta slag varar aldrig för evigt, och mönstret i fall som detta blir sällan alldeles harmoniskt.

Och då gäller detta att det finns förtroliga och förtroendefulla kanaler mellan de ledande aktörerna för att förhindra att utvecklingen spårar ur.

Här i Korea står USA:s åttonde armé – den mest signifikanta styrka som USA har någonstans i världen utanför sitt eget territorium. Och Kina är inte långt borta. De bägge arméerna har mötts förr.

Om allt detta kommer vi med all säkerhet att få höra mer under kommande år.

Utvecklingen alldeles norr härifrån – hotellet där jag bor ligger inom räckvidden för nordkoreanskt artilleri – går mot ny en situationen där Pyongyang skaffar sig en faktisk relevant kärnvapenkapacitet med allt vad detta kan komma att innebära.

Dramatik förefaller sannolik. Och detta i en komplicerad och delvis farlig region.

Det blir en halv dag här i morgon innan det är dags att återvända till Europa.

I morgon kväll väntar middag med vänner i London och fredag morgon väntar frukost med redaktionen på Financial Times och ledningen för International Crisis Group.


Upptrappad konfrontation.

09 oktober 2016

BODRUM: Sedan ett antal år tillbaka arrangerar ett par välkända tankesmejor en konferens här nere i Turkiets sydvästra hörn vid denna tidpunkt, och i år var agendan mer laddad än vanligt.

Relationerna mellan EU och Turkiet, arbetet med att motarbeta radikalisering och bekämpa extremism, vägen framåt för Storbritannien och EU, slutförhandlingarna om en möjliggör fredsuppgörelse på Cypern och den globala energisituationen tillhörde de ämnen som har hållit oss sysselsatta dessa dagar.

Men också, och alldeles självklart, utvecklingen i Turkiet självt i olika avseenden, samt lika självklart den alltmer komplicerade situationen i närbelägna Mellersta Östern.

Och vädret har inte gjort oss besvikna heller. Vi närmar oss mitten av oktober, men här nere är det närmast svensk sommar som råder.

Men i morgon lämnar jag Bodrum, först för en arbetsmiddag med olika analytiker i Istanbul och sedan för att under natten ta ett flygplan till Seoul borta i Korea.

Det är främst de olika analytikerna på International Crisis Groups kontor i Istanbul som jag träffar för att diskutera de olika områden som de med perspektiv härifrån arbetar med.

Och det passar väl eftersom jag i slutet av veckan har styrelsemöte i London med just ICG.

Dessemellan är jag dock på alltid intressanta World Knowledge Forum i Seoul i Korea.

Diskussionerna där brukar spänna över breda fält – för min del handlar det inte minst om den globala cyberutvecklingen – men det har dessutom sitt värde att få förnyad närkontakt med situationen i nordöstra Asien och på den koreanska halvön.

Jag tillhör dem som ser med visst allvar på de utmaningar för fred och säkerhet som kan komma härifrån under de närmaste åren.

På resande fot får jag så fortsätta att följa med
dramatiken i den amerikanska valrörelsen.

Efter de av hans olika kommentarer som nu kommer fram borde rimligen Donald Trumps möjligheter att ta steget in i Vita Huset försvinna helt.

Att såväl John McCain som – i mycket skarpa ordalag – Condolezza Rice nu tagit avstånd från honom borde rimligtvis väga tungt. Det finns numera ingen enda tidigare tyngre republikansk kandidat som stödet honom.

Men valrörelse är en valrörelse, och osvuret är nog fortfarande bäst.

Viss oro finns det anledning att känna för den påtagliga försämringen av klimatet mellan USA och Ryssland.

Sammanbrottet gäller först och främst Syrien, där Ryssland i går lade in sitt veto i FN:s säkerhetsråd, men sprider sig nu på ett oroväckande sätt också till andra områden.

Formuleringarna i uttalanden i avslutning till att Moskva sade upp ett avtal om hjälp med att förstöra gammalt plutonium var av den arten att det var uppenbart att man medvetet sökte konfrontation.

Och detta i förening med en påtaglig labil situation i ett Syrien med såväl amerikanska som ryska stridskrafter är tveklöst oroväckande.


Hem efter dagar av diskussioner i Teheran.

05 oktober 2016

TEHERAN: Alldeles strax lyfter vi från från den iranska huvudstaden efter intensiva dagar av samtal här.

Dock har det hunnits med lite av landets kultur och stadens karaktär också. Och för att förstå också ett lands politik är det alltid viktigt.

Det iranska historiska muséet må i sin gestaltning inte motsvara modernare muséer hos oss, men det kompenseras mer än väl av den historia man kan visa upp.

Den gamla huvudstaden Susa kan t ex visa upp en historia på 7.000 år.

Och det persiska imperiet har under perioder sträckt sig över vida delar av denna del av världen – från Balkan till Indien, och lång in i dagens Centralasien.

Dess kulturella spår är än i dag inte svåra att känna igen i stora delar av detta område.

Men dagens Iran är en produkt först och främst av den islamska revolutionen 1979.

Detta ord används numera flitigt, men det är ingen tvekan om att denna revolution var en genuin sådan i samma kategori som i Frankrike 1789 och Ryssland 1917.

Det var inte givet att utvecklingen efter det att Shahen tvingats lämna landet under trycket av de folkliga protesterna skulle bli just denna. Men som så ofta gick denna revolution genom olika faser och slutade med maktövertagandet av den målmedveten islamsk grupperingar med ett omfattande program för genuin samhällsomvandling.

Mycket har hänt sedan dess.

Det talas fortfarande om revolutionen, och det komplicerade politiska system den upprättade har nu börjar att finna former som måhända kommer att möjliggöra en successiv öppning och modernisering.

Det måste vara vår förhoppning – och är också den mer eller mindre tydligt uttalade förhoppningen hos dem man möter vid ett besök i Iran.

På vägen ut till flygplatsen besökta vi det enorma och imponerande vackra moskékomplex som också hyser ayatollah Komeinis grav. Än är det inte i alla delar färdigbyggt.

Och det lika väl som välståndet i Teherans norra delar tillhör realiteten i detta samhälle.

Att det finns förväntningar på modernisering och utveckling är alldeles uppenbart. På sitt eget sätt är detta ju denna regions kanske mest sekulära samhälle.

Konspirationsteorier mot USA och västvärlden finns förvisso, men mindre än på många andra håll. Politisk diskuteras flitigt och intensivt.

En välutbildad generation postrevulutionär generation håller nu på att lämna högskolor och universitet, men möter en arbetslöshet som för dem är tre gånger högre än för de flesta andra.

Sedan sanktionerna lyftes i januari är förväntningarna höga. Och det finns en viss besvikelse över att inte mer händer snabbare.

För president Rouhani och utrikesminister Zarif finns det ett behov av att visa mer motsträviga krafter att deras politik för att öppna upp för samarbete med västvärlden också lönar sig.

Och i våra samtal har jag betonat att det kommer den att göra, men att det tar tid, och att det också handlar om landets egna reformer för att bli mer konkurrenskraftigt i den globala ekonomi.

Nu stundar presidentval i maj. Återval av president Rouhani förefaller överväldigande sannolikt, men osvuret är bäst, och det politiska klimatet har blivit hårdare och mera slutet inför den kraftmätning som ett val också här alltid innebär.

Samtalen har avlöst varandra, och här är inte platsen att gå in på dem alla.

Vi började i måndags förmiddag med utrikesminister Javal Zarif, fortsatte i går med vice presidenten och f d utrikesminister Ali Akbar i Salieh, nu också chef för Irans atommyndighet, och hade vårt avslutande möte i dag med den Högste Ledarens utrikespolitiske rådgivare, också han f d utrikesminister, Ali Akbar Velayati.

Och till detta kom en rad olika institut och tankesmedjor mer eller mindre tydligt inkopplade i det iranska utrikes- och säkerhetspolitiska maskineriet. Plus framför allt europeiska diplomatiska företrädare.

Så vi har nog fått en ganska bra bild, också med nyanser, av hur man tycker och tänker i olika frågor vad gäller framför allt situationen i regionen.

Att mycket handlat om situationen i Syrien, och enkannerligen runt Aleppo, säger sig självt.

Och de intryck vi fått i olika frågor för vi nu, på det sätt vi brukar, vidare.

Nu bär det hemåt för min del.

Men efter en dag i Stockholm bär det av igen, och då med Bodrum i Turkiets sydvästra hörn som omedelbar destination.