Dagar vid Stilla Havets strand.

10 november 2017

SANTA MONICA: Det har varit två soliga och angenämt varma dagar här i södra Californien, men huvuddelen av tiden har jag, som sig bör, suttit i sammanträde med styrelsen för RAND Corporation.

Uppdraget i styrelsen här tillhör mina intressantare. Jag valdes in som första utlänning någonsin väl före jag blev utrikesminister, lämnade under de åren, men bads sedan att komma tillbaka igen.

RAND är kanske världens första tankesmedja.

Ursprunget ligger i det amerikanska flygvapnets behov av att tänka djupare på kärnvapenålderns intellektuella och strategiska utmaningar på 1950-talet, men sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, och världen liksom RAND har förändrats på ett mycket grundläggande sätt.

Men historien om RAND är dock fortfarande historien om åtskilliga intellektuella och strategiska genombrott och innovationer under de decennier som gått.

Som styrelse har vi dels att göra det som styrelser gör, men huvuddelen av tiden ägnar vi åt att diskutera med utgångspunkt i föredragningar av de olika forskningsprojekt som RAND arbetar med.

Det har denna gång bl a handlat om s k zero-day svagheter i mjukvarusystem och hur sådana skall hanteras, om blodförsörjningen i det amerikanska sjukvårdssystemet, om den omfattande handeln med olika illegala produkter i de s k djupare delarna av internet och vad som kan göras åt det, om framtida alternativ till dagens dyra amerikanska hangartyg, om ekonomiska aspekter på USA:s globala allians- och säkerhetssystem och om värdet av fritidsaktiviteter för barn i problematiska områden.

Men vi har också hunnit med en diskussion med de olika experter inom RAND som genom åren arbetat med olika aspekter av den koreanska frågan.

Och därtill lite snabbare tagit del av rapporter om arbetet med självstyrande fordon och behovet av rustningekontroll när det gäller den kommande utvecklingen av hypersoniska missiler.

Till detta skalm läggas att det är mycket annat som hunnits med i olika informella former. Utvecklingen i och kring Saudiarabien tilldrar sig alldeles tydligt betydande intresse här i dessa dagar.

I dessa dagar är det ett år sedan Donald Trump vann presidentvalet, och jag minns väl stämningen när jag anlände hit efter att ha tillbringar valkvällen i Washington.

Nu fylldes media av reaktionerna på valet i främst Virginia, där republikanerna förlorade stort i ett val som uppfattas som en reaktion på det sätt på vilket Donald Trump skött dina inledande månader i Vita Huset.

Karl Rove skrev i sin kommentar till valet att ”the president is spurring Democrats to the voting booth while letting his own base drift away.”

Men det skall samtidigt sägas att kärnan i det stöd han hade för ett år sedan knappast har vikit, och det samtidigt som sörjan i det demokratiska partiet snarare fördjupats. Huvuddelen av väljarna ser sig i dag varken som republikaner eller demokrater, och det innebär ju att den politiska osäkerheten vad gäller framtiden ökat.

Om ett år är det s k mellanval här, och då är det möjligt att bilden börjar att klarna.

President Trump har nu avslutat besök i Japan, Sydkorea och Kina, och har Vietnam som nästa anhalt på sina tolv dygn i Asien.

I Seoul undvek han ord eller åtgärder som gjorde den redan spända relationen på den koreanska halvön än mer spänd, och i Peking verkade det som om Xi Jinping och Donald Trump föll varandra i armarna i den ena frågan efter den andra.

Trump smickrade den kinesiska ledningen på ett sätt som nog knappast av dessa kan tolkas som ett uttryck för styrka, och detta i all synnerhet när det ses i kontrast med vad han tidigare haft att säga om Kina och dess politik.

För inte så länge sedan hotade han med handelskrig med Kina, och krävde att Peking snabbare än kvickt skulle sortera ut problemet Nordkorea åt honom. Om detta hörde vi mycket lite i det som sades offentligt under det storstilade besök som kineserna hade ordnat.

Vi får kanske vänta på de djupare analyserna av besöket.

Nu sänker sig mörkret ner över stranden strax utanför här, och det stundar stor middag med tyngdpunkt på den ursprungligaste av RAND:s olika uppdragsgivare.

Och efter några ytterligare timmar av sammanträde i morgon förmiddag bär det för min del hemåt efter två veckor på resande fot i olika delar av världen.

På flygningen hit härom dagen kunde man njuta av blicken av fantastiska norrsken över norra Canada.

Kanske kan man hoppas på den upplevelsen också i morgon natt.


Paris vill ett nytt Europa.

07 november 2017

PARIS: Två dagar vid Seine går mot sitt slut, och snart bär det för min del iväg härifrån.

Här i Paris har vi haft styrelsesammanträde med ECFR i förening med dialog med olika franska företrädare med tyngdpunkten på den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.

President Macrons stora tvåtimmarstal vid Sorbonne-universitet är rättesnöret för den franska politiken i dessa frågor, men till detta skall läggas den strategiska översyn som publicerades för några veckor sedan.

Och den ägnade vi en hel del diskussion i går.

Det handlar inte om en grundläggande revision av den typ man gjort några gånger tidigare, utan mer en översyn baserade på den tidigare mer grundläggande genomgången.

Från Paris utgångspunkt har den globala och regionala utveckling som på olika sätt hotar våra europeiska samhällen försämrats snabbare än vad man hade förutsett, och det är också en avgörande slutsats i den nya strategiska översynen.

Här är man nu bestämd på att Europa måste göra mera, och det är mot denna bakgrund olika förslag från Paris skall ses, med ett inledande fokus på att bygga ut samarbetet med Berlin, men självfallet också på att bygga vidare europeiska nätverk.

Kring detta har vi diskuterat öppet och informellt med de ledande personerna i Paris i dessa frågor.

Det som slår mig är att när man talar om Europas försvar och olika initiativ är man här talar om betydligt mer än EU.

Det handlar om att bygga koalitioner av de stater som är villiga och kapabla att genomföra gemensamma krävande operationer.

Då tänker man inte alltid på hela EU, och begränsar sig alls icke till EU.

Storbritannien är av kritisk betydelse. Landet har ju betydande såväl diplomatisk som militär kapacitet, och därtill en strategisk tradition med operativa insatser i centrum.

I detta senare avseenden är ju Storbritannien och Frankrike – om vi bortser från Ryssland – de klart ledande länderna i Europa.

Men samtidigt som man här ser frågan om den framtida brittiska rollen som av strategisk betydelse, är det ingen som riktigt vet hur den skall hanteras framöver.

Låt oss först klara av alla svårigheter med Brexit, men sedan måste vi snabbt få upp denna fråga på bordet.

Så går tänkande i Paris kring detta just nu.

I våra samtal understryker man att Frankrike nu är militärt engagerat i de baltiska staternas säkerhet – en mindre del av den brittisk-ledda bataljonsstridsgruppen i Estland – men ser de verkligt stora utmaningarna i den afrikanska riktningen.

Andra europeiska staters vilja och förmåga att hjälpa til här – i synnerhet i det bredare Sahel-bältet – är från Paris perspektiv alldeles avgörande.

Utmaningarna här är långt ifrån enkla. Demografiska och klimatmässiga förändringar skapar nya spänningar i politiskt redan utomordentligt sköra områden. Mali är bara ett av exemplen på detta.

Frankrike är militärt engagerat från Dakar i väster till Djibouti i öster, med bekämpandet av terrorism i centrum.

Men alldeles självklart är de militära engagemangen bara en del av de insatser som behövs. Om det diskuterade vi åtskilligt.

De försvarsindustriella frågorna är traditionellt viktiga i Paris.

En egen europeisk kapacitet på avgörande områden ses som mycket viktig, med begreppet strategisk autonomi en central del av den franska säkerhetspolitiska teologin.

Och här pågår ju nu ett betydande arbete inom EU just nu, även om det finns åtskilliga och viktiga frågor som fortfarande är öppna.

Det jag sett och hört av planer i Bryssel hitintills lämnar, enligt min mening, fortfarande åtskilligt övrigt att önska.

Men utöver diskussioner i dessa frågor – inklusive en lika trevlig som konstruktiv middag i går kväll på tyska ambassaden med nya franska försvarsministern och hennes team – har mina dagar här självfallet handlat om ECFR:s arbete.

Vår tyngdpunkt förflyttas nu från London till Berlin som en konsekvens av Brexit, men också våra fem andra kontor runt om i EU är självfallet av betydelse.

Vi vill att vårt arbete skall vara väl förankrat i viktiga huvudstäder.

Och med denna utgångspunkt har vi försökt att skissera ett arbetsprogram för det kommande året. Då är det först Bulgarien och sedan Österrike som tar över ordförandeskapet i EU.

Jag ser att det plan jag strax skall stiga ombord på här på CDG-flygplatsen har Papatee i Polynesien som son destination.

Frestande, men jag kommer nog trots allt att stiga av på första stoppet i Los Angeles.

I Santa Monica väntar i morgon starten på något dygn av styrelsesammanträde i RAND Corporation.


Det gick illa för Ryssland – revolutioner bör undvikas.

06 november 2017

PARIS: Inte sällan talas det om att det sker revolutioner här eller där i världen. Det förefaller att ha gått inflation i själva begreppet.

Jag skulle vilja hävda att antalet genuina revolutioner i vår mer eller mindre moderna historia är relativt få.

Och med revolution menar jag då omvälvningar, så gott som alltid våldsamma, och så gott som alltid med olika faser över en längre tid, som stöper om samhällen fundamentalt.

Jag har just landat i Paris, och de moderna revolutionernas moder är tveklöst den franska revolution som tog sin början 1789 och som i sina olika faser i grunden förändrade Frankrike och omvandlade Europa.

Sedan dess skulle jag vilja säga att vi haft den utdragna kinesiska revolutionen från 1911 och framåt, den ryska revolutionen med början 1917 och senast den iranska revolutionen med början 1979.

Men därmed är, med min syn på begreppets egentliga innebörd, listan slut.

Revolutioner är i grunden förfärliga saker. Allt ställs på ända. Ingenting gäller längre.

Och förr eller senare är det genom det grymma våldet som en ny ordning skapas, och det alldeles oavsett under vilka ädla banderoller revolutionen inledningsvis fått kraft.

Dessa dagar är det hundra år sedan den ryska revolution som inletts när tsaren abdikerade i mars 1917 gick in i en ny och långt mer våldsam fas genom det bolsjevikiska maktövertagandet i Petrograd den 26 oktober enligt den tidens eller 7 november enligt vår tideräkning.

Därmed skulle det mångnationella ryska imperium som efter det att Finland blivit storfurstendöme under tsaren sträckte sig till Torne älv i norr och Eckerö på Åland komma att falla sönder och samman, och i dess ställe kom en i alla fall under perioder aggressiv ideologisk makt med den globala revolutionen på sitt program.

Och det som inleddes var en period av kamp mellan totalitära ideologier som skulle komma att riva isär stora delar av världen under det då nyss inledde århundradet.

Om det nödvändigtvis hade behövt att gå så kommer historikerna för evigt att strida om.

Det fanns imponerande ansatser till reform under tsardömet senare decennier, och innan värdskriget bröt ut hade den ryska ekonomin växt med ca 10% om året. Utåtriktade städer som Riga och Odessa hade i stort sett fördubblats.

För svenska företag var Ryssland en framtidsmarknad. Bröderna Nobel byggde sitt imperium, och Ericsson övervägde att flytta sitt huvudkontor till St Petersburg.

Men politiskt var svagheterna betydande, och om en konstitutionell utveckling hade varit möjlig om freden hade bestått får vi aldrig veta.

Men kriget kom, och det var detta som också beredde vägen för kommunismen. Den galne siarmunken Rasputin försökte desperat varna tsaren för kriget, men Nicolaus II lät sig dras med i krigshetsen efter skotten i Sarajevo sommaren 1914.

Alldeles bra gick inte kriget för Ryssland, men heller inte alldeles dåligt. Krigsåret 1917 hade mycket väl kunnat bli ett år då man kunnat infria den sekelgamla drömmen om att erövra Konstantinopel.

Men så blev det inte.

Oroligheter i Petrograd, som staden då döpts om till, ledde till tsardömets fall. Och därmed inleddes en period av konstitutionellt och hal revolutionärt styre.

I Zürich satt en Lenin som inte varit i Ryssland på 17 år, och som sagt att han inte trodde på någon revolution där under överskådlig tid. Men när den kom måste han självfallet tillbaka.

Den tyska generalstaben i Berlin hade allt intresse av tumult och oreda i Ryssland, och ställde generöst upp med ett tåg för Lenin och hans kollegor genom Tyskland. Via Stockholm och Haparanda nådde han fram till Petrograd i början av april 1917.

Hans styrka var då kanske inte främst hans fundamentalism och hänsynslöshet, utan hans tillgång till betydande tyska bidrag. Plötsligt kunde det lilla bolsjevikpartiet köpa ett stort tryckeri, och snart kunde man trycka flygblad och propagandablad i väldiga upplagor.

Allt för att underminera den vacklande regering som tagits över av agitatorn Alexander Kerensky för att sedan självt kunna ta makten.

De för detta avgörande pengarna smugglas i allt väsentlig genom Nya Banken, som den hette, i Stockholm.

När bolsjevikerna tog över makten den 7 november hade den etablerade makten till stora delar redan havererat. Själva den avgörande dagen och natten krävde bara fem dödsoffer och sju skadade.

Men därmed var saken alls icke avgjord. Nu inleddes ett utdraget och oerhört blodigt inbördeskrig, med också betydande utländska ingripanden, i förening med olika nationella frihetssträvanden, som skulle störta landet i kaos under de kommande åren.

I november hölls – det var planerat sedan tidigare – val till en konstituerande församling för Ryssland. En ny och demokratisk konstitution skulle skrivas. De s k socialistrevolutionärerna blev särklassigt största parti över 40%, medan bolsjevikerna tvåa kring 25%.

Men den historien blev kortvarig. I februari 1918 upplöste bolsjevikerna med våld den konstituerande församlingen. Den operationen krävde sju dödsoffer.

Men i juli var det nära att man förlorade makten när socialistrevolutionärerna gick till aktion i Moskva, dit regimen flyttats för att kunna skyddas av Kremls högs murar.

Nu var det de s k lettiska skyttarna – de enda förband ur den gamla armén som inte upplösts – som räddade Lenin och makten. Och dessa lettiska förband, till del betalade med tyska pengar, man hade allt intresse av kaoset i Ryssland, kom att bli alldeles avgörande för bolsjevikernas möjligheter att befästa sin makt.

Redan i februari hade Lenin pressat igenom en ytterligt plågsam fredsuppgörelse med Tyskland. Så mycket val hade han inte – att avsluta kriget var den populära delen av hans program, och de tyska trupperna stod vid det här laget långt inne i det ryska väldet.

Inbördeskriget kom att bölja fram och tillbaka med väldiga offer och förödande konsekvenser. Trotski stampade med hjälp av gamla tsaristiska officerare som inte ville se utländska ingripanden i Ryssland en ny röd armé ur marken, med de lettiska förbanden som kärna.

Och den vita sidan – så kom den att heta – förlamades av både geografiska och politiska splittringar, till vilket kom växlande politik från de olika makter som i slutskedet av och efter det första världskriget hade snabbt skiftande agendor.

I början av hösten 1919 såg det riktigt illa ut för bolsjevikerna. Men Trotski och letterna räddade Moskva, och såväl Finlands general Mannerheim som Estlands general Laidoner sade nej till att från respektive håll anfalla Petrograd. De hade nationella agendor som hade prioritet.

Och regimen red ut även den stormen. I november 1920 evakuerades de sista 80.000 från de vita arméerna från Sevastopol på Krim. De allra flesta av dem skulle aldrig se sitt land igen.

Men därmed var det inte slut. Den röda terrorn rasade mot alla regimens motståndare. Massavrättningar av s k klassfiender började bli rutin.

Men inte bara det. I mars 1921 gjorde de matroser på Kronstadt utanför Petrograd som varit bolsjevikernas stormtrupper 1917 revolt mot regimen, men krossades blodigt. 2.300 s k ledare för upproret avrättades omedelbart.

Och den militanta kommunistiska politik som avskaffat pengar och privat egendom, och fordrade bönderna att leverera mer och mer, ledde självfallet till ekonomisk kollaps. Svält och sjukdomar bredde ut sig, och i spåren av detta massiva bondeuppror som i vissa skeden hotade regimen mer än vad de vita arméerna hade gjort.

Den totala kostnaden i mänskliga liv av revolutionen, den röda terrorn, inbördeskriget, bondeupproren och massvälten uppskattas i dag till ca 25 miljoner.

Under dessa år mellan 1917 och 1922 förlorade Ryssland därmed åtta gånger så många liv som man hade förlorat under hela världskriget.

Men regimen överlevde.

Till Stockholm smugglades tsaregimens guld, som där smältes ner och förvandlats till kontanter som gjorde det möjligt för regimen att köpa vad som var livsnödvändigt.

Råmaterial till vapenfabrikerna, och från Sverige inte minst lokomotiv till det järnvägssystem som var nödvändigt för att hålla väldet samman.

Man beställde 1.000 lokomotiv – den ditintills största industriorterna i Sveriges historia – och betalade med
Just denna order var avgörande för Ryssland, och var mycket stor för Sverige.

Vad som uppgavs vara det sista av dessa lokomotiv som varit i tjänst förevisades jag en ytterligt kall dag för några år sedan utanför järnvägsstationen i Astana i Kazakhstan.

Stadens ursprung mitt på slätten var i mångt och mycket en knutpunkt i Stalins väldiga GULAG-system av fångläger. Lokets uppgift hade varit att föra fångar till lägren. Jag höll mitt lilla tal ganska kort.

De tragedier som följde i spåren av denna revolution, driven av en totalitär ideologi, var och är enorma. Efter Lenin kom Stalins och hans terror, som fullföljde och förstärkte det som Lenin inlett.

Att begränsa revolutionen till det knappt industrialiserade Ryssland var aldrig Lenins avsikt. Det som skedde i Petrograd för hundra år sedan var bara inledningen på en revolution som skulle omfatta hela Europa och så småningom hela världen.

Så blev det, tack och lov, inte.

Med Karl Marx teorier som grund hade en revolution i det långt modernare och långt mer industrialiserade Tyskland varit betydligt mer logiskt. Men trots kaos där kom den kommunistiska revolutionen av sig.

Och när den röda armén besegrades utanför Warszawa i september 1920 blockerades dess möjligheter att föra den röda revolutionen vidare in mot Europas hjärta.

Det skulle dröja till de möjligheter som Hitler först genom sin överenskommelse med Stalin och senare sitt nederlag och kollaps gav tills dess att den kommunistiska makten åter kunde expandera i Europa.

Intill dess att den, under bördan av sitt eget misslyckande, föll sönder och samman för ett kvarts sekel sedan.

Revolutioner bör – för att sammanfatta – undvikas.

Det gick illa för Ryssland.


Tankar från öknen om en region i omvandling.

05 november 2017

ABU DHABI: En gång om året brukar jag landa i öknen här för en informell konferens med olika representanter för denna vidare region tillsammans med olika mer eller mindre relevanta personligheter från världen i övrigt.

Och det brukar alltid bli intressant.

Denna gång fanns här huvuddelen av regionens utrikesministrar – med Qatar som uppenbart undantag – plus något tiotal dito från mer eller mindre närbelägna delar av världen.

Och till detta skall läggas ett antal f d dylika, inklusive två viktiga från USA.

Agendan var den som man kan förvänta sig.

Vart är USA:s politik, inte minst i denna del av världen, på väg? Har Ryssland någon strategi med sitt agerande? Finns det något hopp för en fred mellan Israel och Palestina? Kan Irak lösa sina problem, inklusive den nu så viktiga kurdiska frågan? Hur skall det vara möjligt att skapa ett fungerande och stabilt Libyen? Vart leder diskussionen och kontroversen om relationerna med Iran? Och hur skall länderna här lösa sin kris i relationen med Qatar?

Och till dessa frågor skall läggas allt det som diskuterats än mer informellt – nattens händelser i Riyadh har just nu gett mycket bränsle i detta hänseende.

Så det har i sedvanlig ordning varit intressanta dygn.

Mycket har handlat om de aktuella och akuta kriserna och hur de kan hanteras.

Den amerikanska rollen här är och förblir betydande. Washington skulle möjligen kunna försöka frigöra sig från regionen, men i viktiga huvudstäder här är motsatsen knappast möjligt.

Och om det finns någon linje i Trump-administrationens agerande är det att fördjupa relationen till vad man betraktar som sina vänner – hans första utrikes resa gick till Riyadh – för att bygga upp ett tydligare tryck mot Iran.

Självklart leder detta till att dessa gör sitt yttersta för att utnyttja situationen, och i detta tror jag också vi ser bakgrunden till åtskilligt mer aktuellt i regionen.

Risken i detta är att olika kriser och konflikter i regionen snarare fördjupas, och detta i en situationen när den strategiska uppmärksamheten, enligt min mening, borde ligga på de interna reformer i avgörande länder som är en nödvändighet för områdets långsiktiga stabilitet.

Egypten har nu meddelat att man har 105 miljoner medborgare. Vissa ekonomiska reformer har inletts, men kommer detta att räcka för att hantera de långsiktiga utmaningarna? Och vad händer längre fram om detta inte lyckas?

I Saudiarabien har ytterligt ambitiösa Vision 2030 lanserats för att försöka att i alla fall ekonomiskt sätta landet på långsiktigt stabilare bas. Vi har ett mycket påtaglig intresse för att detta lyckas, men hur mycket pengar man skall sätta på det är en öppen fråga.

Iran har i vissa avseenden bättre förutsättningar – mer diversifierad ekonomi, bättre utbildning – men står också inför avgörande både politiska och ekonomiska utmaningar.

Och i det relevanta närområdet skulle jag kunna lägga Pakistan till denna lista.

Om regionens olika konflikter skärps kommer sannolikt den uppmärksamhet som de interna reformbehoven kräver att minska, och det riskerar på sikt att leda till betydligt mycket större problem och utmaningar.

I Trumps Vita Hus handlar denna region nu om Iran och om extremism, men knappt alls om de mer grundläggande och långsiktiga utmaningarna i övrigt.

Och när detta är sagt skall väl tilläggas att Europa i allmänhet och EU i synnerhet är skäligen frånvarande när det gäller regionens stora frågeställningar.

De aktuella utmaningarna är förvisso enorma.

Konflikten i Yemen blir en allt värre humanitär katastrof – allt fler allt fattigare, och en kolera som snabbt breder ut sig – samtidigt som det blivit ett massivt militärt moras för de saudiska ansträngningarna.

Daesh:s territoriella ambitioner vad gäller att bygga ett kalifat håller på att besegras, vilket skall applåderas, men alls icke dess ideologiska diton, och hur nu förstörda städer och områden skall hanteras för att förhindra att dessa idéer får ny kraft förblir en lika besvärande som avgörande fråga.

Syrien kommer att förbli en katastrofzon under många år framöver även om någon form av fred skulle etableras i morgon, och sannolikheten för att alla de dom tvingats att fly kommer att återvinna är utomordentligt liten. Vad det innebär för stabilitet i redan sköra andra stater förtjänar också sin diskussion.

Iran är förvisso inte enbart en godmodig makt i regionens.

Dess revolutionära milisstyrkor har agendor som regionens andra stater, inte sällan med rätta, uppfattar som ett akut hot, och ,som det finns all anledning att försöka att bemöta. Man är förvisso inte ensam i regionen om ballistiska missiler, men det hindrar inte att ambitionerna väcker oro.

Men när Trump-administrationen verkar vilja göra Iran till regionens enda eller i alla fall alldeles avgörande utmaning är man alldeles fel ute, och även om man får applåder från vissa huvudstäder här för denna prioritering finns det en risk för att man långsiktigt därmed kommer att fördjupa regionens problem.

Några timmar till av diskussioner blir det här i öknen, sedan middag inne i Abu Dhabi, och därefter genom natten vidare till Paris.

Där har vi i morgon och på tisdag styrelsesammanträde i European Council on Foreign Relations.

Och därifrån bär det sedan vidare till Santa Monica vid den amerikanska Stilla Havs-kusten.


I Wittenberg för 500 år sedan…

31 oktober 2017

TABIANO CASTELLO: Efter anförande på och deltagande i stora International Security Forum i Cannes i går, med den globala cybersituationen i mitt fokus, har jag nu landat här för något dygn.

Och det finns det ingen anledning att klaga över. Underbart väder här i norra Italien. I övermorgon bär det så vidare mot betydligt varmare trakter.

Det anses det på denna dag för 500 år sedan som augustinermunken Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkodörren i Wittenberg.

Om det verkligen var just så som dessa 95 teser först fördes ut betyder i det större perspektivet mindre – det var för ett halvt årtusende sedan som de inledde den stora omvandling som reformationen skulle komma att innebära.

Och den var verkligen stor.

Såväl den tidens kyrkliga som världsliga makt utmanades i grunden av det andliga, intellektuella och politiska uppror som Martin Luther inledde.

Det omedelbara måltavlan var den påvemakt som uppfattades som korrupt och vilseförd, men på den berömda riksdagen i Worms 1521 trotsade munken från Wittenberg direkt och omedelbart t o m kejsaren själv.

Följderna blev enorma.

Mer än ett århundrade av konflikter kulminerade i det Trettioåriga Kriget. Det var först i och med den westfaliska freden 1648 som en ny balans kunde upprättas, och den freden ses ju inte utan rätt dessutom som upptakten till det moderna statssystemet.

Det är svårt att se att det finns någon annan europé som under det senaste årtusendet eller så haft större direkt och indirekt betydelse än Martin Luther.

Vår mer moderna tids diktatorer, med alt det elände de ställde till med under det föregående århundradets första del, har tack och lov inte lämnat så mycket efter sig.

Vårt Sverige är på många sätt en produkt av den protestantiska reformationen.

Olaus Petri, som också hade studerat i Wittenberg, står predikande på sin staty på Slottsbacken i Stockholm. Och Gustav Vasa fick såväl anledning som möjlighet att etablera sin nationella stat och kuva både kyrkans makt och rikedom.

Klostren brändes, kyrkklockorna smältes ner och rikedomarna fördes in till kungens slott.

Och Luthers lära förde bibeln ut till människorna på deras eget språk. Tyskland fick sin bibel och sitt språk, och vi fick Gustav Vasas bibel på svenska med allt vad det betydde i skapandet av en nation.

Under seklerna som följde skulle Luthers lilla katekes bli den enstaka publikation som studerades och lästes mest av flest personer i vårt land. Och i följderna av Trettioåriga Kriget var restriktionerna på allt katolskt hårdare än i många andra länder.

Martin Luther var en stridbar polemiker och en ytterligt flitig skribent. Den då nya tryckkonsten spred hans alster med en hastighet som tidigare aldrig hade varit möjlig.

Men han var vare sig ensam eller oomstridd.

En Erasmus av Rotterdam – också en mycket stor europé – ville hoppas att kyrkan kunde reformeras, och räddes omvandlingens konfrontationer, medan en Johannes Calvin ville driva brottet med det gamla ännu längre och ännu hårdare.

För oss är det i dag inte lätt att förstå glöden i den tidens teologiska strider om olika frågor.

Än i dag kan inte den katolska och de lutheranska kyrkorna enas om innebörden av nattvarden. Och för påven Fransiskus var det detta år inte möjligt att komma till Tyskland – det blev i stället i Lund som det största eukumeniska firandet fick ske.

I Tyskland har det s k reformationsåret varit en stor begivenhet.

När jag passerade genom landet i går var det huvudledare om reformationen i landets viktigaste tidningar, långa seriösa utläggningar på deras sidor, och bokhandlarna fyllda av nya och gamla böcker i ämnet.

Europas kyrkliga skiljelinjer spelar fortfarande roll.

Jag minns från mina dagar i Bosnien väl djupet av misstron mellan främst den katolska och den ortodoxa kyrkan – den splittringen räknas ju som definitiv från 1054, vilket ju är nästan 500 år före Martin Luthers teser.

Misstron mot islam var från bägge deras sida i grunden mindre djup.

Och allt detta sätter fortfarande sina spår i våra samhällen och politiska kulturer. Gränslinjerna finns där fortfarande, och de saknar inte betydelse.

Reformationsjubileet i alla dess delar är – om inte annat – ett viktigt tillfälle att lära om och reflektera över dessa frågor.

Utan att förstå det som varit kan vi aldrig forma det som kommer. Och då går det inte att gå förbi det som tog sin början i Europa för ett halvt årtusende sedan.


Kina efter partikongressen.

29 oktober 2017

KASTRUP: Efter en trevlig helg i ett soligt Halland är det för min del åter dags att styra kosan utåt.

Efter ett anförande i Cannes i morgon på International Security Forum där – med cybersäkerhet och cyberkonflikter i centrum – blir det något dygn i norra Italien innan det bär av till Abu Dhabi för några dagar där.

Konflikten på den koreanska halvön fortsätter att vara i centrum.

USA:s försvarsminister Mattis besökte den demilitariserade zonen men förklarade att de var diplomati som var instrumentet att lösa krisen, vilket i viss utsträckning kontrasterade med tongångarna från Vita Huset.

Mina egna slutsatser från diskussioner kring denna fråga sammanfattade jag i en artikel för Project Syndicate som sedan dess publicerats i ett antal tidningar runt om i världen.

Och länk till den artikeln finns i sedvanlig ordning på mitt Twitter-konto.

Annars har världens ögon varit fokuserade på Peking och det kinesiska kommunistpartiets 19:e kongress där.

Partichefen Xi Jinpings öppningsanförande på stadiga tre timmar och tjugo minuter var offentligt, men i övrigt har allt skett bakom synnerligen slutna dörrar. De sju ledamöterna av politbyråns stående kommitté – kärnan i det kommunistiska systemet – presenterades för pressen när allt var över och bekräftade Xi Jinpings allt starkare position.

Att en hänvisning till hans s k tankar nu officiellt skrivits in i partiets stadgar bekräftar bara den bilden ytterligare.

Det var ett maktmedvetet parti som trädde fram på kongressen, med den uttalade ambitionen att till 2050 göra Kina till världens ledande nation i snart sagt varje hänseende.

Om det har förutsättningar att lyckas eller ej kan man sätta en del frågetecken för, men ambitionen är tydlig, och kommer att sätta allt starkare globala avtryck under åren som kommer.

Och att förhålla sig till denna utveckling – geostrategiskt, politiskt, militära, ekonomiskt – kommer snabbt att stiga fram som en avgörande utmaning för andra globala aktörer, USA mycket tydligt och EU förvisso inte mindre så.

Någon politisk öppning finns det inga tecken på i detta Kina.

Tvärt om stärks partiets makt över samhällslivets olika delar, och makten över partiet centraliseras dessutom än mer.

Om detta sedan kommer att fungera i det längre perspektivet är en annan fråga – överdriven centralisering brukar förr eller senare leda till problem.

Den ansats till ekonomiska reformer som fanns på det s k tredje plenarsammanträdet efter den föregående partikongressen har sedan dess till betydande delar stannat av.

Om framtiden i dessa avseenden gavs inga avgörande besked på denna kongress. Det talades om fortsatt öppenhet för utländska investeringar i Kina, och för handel över världen, men vad detta konkret kommer att betyda återstår att se.

Men det är utan tvekan ett maktmedvetet och ambitiöst Kina som nu allt tydligare träder fram.

Och som omvärlden har att förhålla sig till.


Bra start för dialog om vår framtid i Europa.

26 oktober 2017

BRYSSEL: I dag är det för mig snabb utflykt till Bryssel för några möten, och sedan bär det tillbaka till Stockholm igen.

Mellan möten här nere läser jag igenom vad Stefan Löfven hade att säga i sitt linjetal om Europa i Uppsala i dag.

Han tog sitt avstamp i den imponerande och gripande minnesceremonin för Helmut Kohl i Strasbourg i början av sommaren.

Och hans ansats var positiv på ett sätt som jag har all anledning att instämma i:

Med ett framgångsrikt Europa ökar förutsättningarna för ett framgångsrikt Sverige. Jag är övertygad om att vi har många utmaningar som bara kan lösas gemensamt. Därför kommer jag och min regering att fortsätta arbeta för ett bättre och starkare EU.”

Huvuddelen av det han hade att säga råder det bred och positiv enighet om i Sverige – även om delar av Miljöpartiet måste ha svalt hårt inför detta tal, och såväl vänsterpartiet som Sverigedemokraterna förvisso står för en annan linje.

Försikig antydde han att det vore bra om vi vore med också i bankunionen, och talade enbart positivt om eurosamarbetet och dess betydelse också för Sverige. Och trogen viktig svensk tradition var han tydlig om vikten av ett EU som står för fri handel över världen.

Han talar mycket om den s k sociala pelaren, och det må han göra, men det är till stora delar ett luftslott som må vara av inrikes betydelse i olika länder, men inte nödvändigtvis kommer att innebära så mycket konkret.

Talet är, på goda grunder, bekymrat över konsekvenserna av Brexit, och talar om vikten av att bygga nya koalitioner för att i någon utsträckning kompensera för de negativa effekter detta har för våra gemensamma möjligheter. Det är viktigt.

Överlag finns det självfallet all anledning att applådera att statsministern håller ett linjetal om EU-samarbetet.

Det ger vår stapplande debatt i dessa frågor lite bränsle, och ger dessutom en plattform för Sveriges agerande i de olika EU-organen.

Så detbär bara att hoppas att hans tal i dag blir inledningen till en mer framåtsyftande Europa-debatt.

Det finns mycket att säga.