Turkiets väg och val.

08 juni 2015

STOCKHOLM: Om G7-mötet i Schloss Elmau inte producerade några omedelbara sensationer – den tydliga linjen mot Ryssland cementerades och förankrades – är det däremot uppenbart att valresultatet i Turkiet innebar en betydande förändring.

Efter att under elva år, och med väsentligen betydande framgång, ha kunnat reagera ensamma fick AKP-partiet nu sitt första tydliga bakslag, backade till “bara” 41% av väljarna, får lägga planerna på en ytterligare förstärkt presidentmakt på hyllan och har nu att fundera djupt på hur landet skall styras.

Tydlig vinnare nummer ett är det i huvudsak kurdiska partiet HDP, som passerade den orimliga 10%-spärren, och i någon utsträckning dessutom nationalistiska MHP som också tydligt ökade sitt väljarstöd.

Detta medan det klassiskt kemalistiska, formellt socialdemokratiska ledande oppositionspartiet CHP faktiskt backade marginellt med sina ca 25% av valmanskåren.

Regeringsfrågan blir nu komplicerad, och sorterar man inte ut den inom 45 dagar går det omedelbart till nyval.

Är en stabil koalitionsregering av något slag möjlig? Omedelbart är det inte lätt att se hur en sådan skulle se ut.

De mindre partierna är knappast trakterade av en koalition med det långt större AKP, och även om en koalition mellan de tre oppositionspartierna CHP, MHP och HDP matematiskt är möjligt är den politiskt ytterligt osannolik.

Möjligen skulle AKP kunna bilda en minoritetsregering intill dess att ett nyval snarare förr än senare blir en nödvändighet.

Mycket av detta ligger nog i händerna på president Erdogan. Även om planerna på en ytterligare förstärkt presidentmakt nu får läggas på hyllan har presidenten också enligt den gällande författningen en stark position.

Och vi skall inte bortse från att Erdogan valdes med 52% för ett år sedan och kommer att inneha den positionen i ytterligare fyra år. 

Hans prestige har onekligen rubbats av detta resultat, i synnerhet som han i strid med sitt ämbetes principer de facto ägnat sig åt aktiv kampanj för AKP, men han förblir trots detta en stark maktfaktor.

Det är självfallet hälsosamt och bra för den turkiska demokratin att till stor del kurdiska HDP nu kommit in i parlamentet. Annat hade varit orimligt, och hade sannolikt lett till spänningar.

Jag skriver “i allt väsentlig kurdiska” HDP, därför att partiet under ny ledning breddat sig, fått en lite mer konventionell vänsterprofil och utan tvekan kom att attrahera åtskilliga röster utanför den kurdiska gruppen.

Hur det inrikespolitiska spelet nu kommer att utvecklas vet sannolikt ingen. Som det nu ser ut tror jag ett nyval under det kommande året är mer sannolikt än det är osannolikt. Men det finns olika vägar dit.

Politiskt har vi anledning att fokusera på ett antal viktiga fredsprocesser.

Den första är självfallet den kurdiska fredsprocessen.

Den initierades av AKP och Erdogan, har gjort mycket betydande framsteg, och kan ytligt sett gynnas av att HDP nu sitter tydligt i parlamentet.

Men oroande är att MHP gått fram icke minst på motstånd eller skepsis mot denna, och att processen mot bakgrund av en del påtagligt stora och plågsamma beslut som förestår – t ex PKK-ledaren Öcalan kan ges amnesti – kräver en stark politisk ledning.

Den andra fredsprocessen gäller Cypern.

Den är först och främst självklart av betydelse för Cypern, men en lösning där skulle mycket påtagligt underlätta också Turkiets EU-förhandlingar. 

Frågan har kanske inte samma laddning i Ankara som för ett decennium sedan, men det är nog fortfarande så att det krävs att de mer nationalistiska krafterna i frågan hålls tillbaka. 

Och i ett mer osäkert läge finns det alltid en risk för att någon i mer kortsiktigt syfte börjar att spela på nationalistiska strängar när denna fråga efter sommaren går in i ett mer avgörande skede.

Den tredje fredsprocessen är den armeniska, men här ser jag knappast någon förändring. De facto torde framsteg i den till stor del vara beroende av framsteg när det gäller konflikten mellan Armenien och Azerbaijan.

Och den fjärde skulle handla om Syrien.

Här har Turkiet under AKP varit påfallande militant gentemot Assad-regimen och på olika sätt försökt att uppmuntra USA till olika former av militär intervention. På senare tid förefaller dessutom Saudiarabien, Qatar och Turkiet politiskt och praktiskt ha kommit varandra närmare när det gäller Syrien-politiken.

Om och hur detta kommer att påverkas återstår att se, men det är värt att notera att främst CHP och MHP förespråkat en påtagligt lägre profil, stundtals gränsande till accept av Assad.

Till dessa olika fredsfrågor kommer självfallet de alltid viktiga frågorna om den ekonomiska politiken.

Turkiet har under mer än ett decennium varit en dynamisk tillväxtekonomi, även om problemen börjat torna upp sig under den senaste tiden. Landet har moderniserats på ett iögonfallande och viktigt sätt.

Men osäkerhet om den ekonomiska politiken riskerar att påverka det inflöde av utländska investeringar som är viktigt både för fortsatt modernisering och för finansiering av underskottet i betalningsbalansen.

Så också från dessa utgångspunkt måste vi hoppas att man finner en stabil lösning på regeringsfrågan i landet.


Elmau och Europa.

07 juni 2015

STOCKHOLM: Så randas nu en ny vecka, och det blir för min del den första av två påtagligt europeiska veckor med Bryssel som huvudsaklig destination under den första av dessa.

Efter en dag här hemma i morgon beger jag mig tidigt tisdag morgon dit för en serie olika möten under de kommande dagarna.

Det börjar med att medverka vid presentationen av Världsbankens nya bedömning av Rysslands ekonomiska utveckling på tankesmedjan CEPS.

Men sedan fortsätter dagen och kvällen med diskussioner i den arbetsgrupp om Europa inom World Economic Forum som jag leder.

Och det kommer att handla om frihandelsförhandlingarna TTIP, arbetet med att utforma en ny gemensam säkerhetsstrategi, den omfattande digitala agendan och utvecklingen fram mot den kommande folkomröstningen i Storbritannien.

Säkert blir det en och annan diskussion också på temat Grekland och vad som kommer att hända där.

På onsdag är det så dags för möte med styrelsen för European Council on Foreign Relations, och på torsdag inleds så det årliga mötet med dess Council med stort deltagande och intressanta diskussioner.

På middagen har vi den Höge Representanten Federica Mogherini med oss för att diskutera främst arbetet med den nya säkerhetsstrategin, men det blir med all säkerhet andra frågor också i den diskussionen.

Omedelbart efter det att detta möte avslutas på fredag eftermiddag flyger jag till Wroclaw i Polen för att delta i banketten på stora Global Forum som ordnas där.

Och till begivenheter hör att de vill tilldela mig en av sina utmärkelser för de insatser jag tydligen anses ha gjort också som svensk utrikesminister.

I Wroclaw stannar jag så på lördagen för de fortsatta diskussionerna på mötet där.

När detta skrivs har G7-länderna inlett sitt toppmöte i Schloss Elmau, och för kvällens middag är det de utrikespolitiska frågorna som står på menyn. 

Vi har nog anledning att vänta oss ett tämligen bestämt budskap i riktning Ryssland, men de mer exakta formuleringarna får vi vänta tills i morgon innan vi ser.

Men vad som sägs här får självfallet betydelse för EU:s ställningstagande till de fortsatta sanktionerna vid toppmötet under veckan efter denna.

Situationen i Mellersta Östern kommer man knappast att kunna undvika att diskutera, men än viktigare blir nog mötet där i morgon mellan president Obama och Iraks premiärminister Haider al-Abadi.

Det är ju tydligt att den strategi för att bekämpa Daesh som formulerats visat sig svårare att genomföra än man trott, och främst gäller det den alldeles avgörande utmaningen att få en irakisk stat och en irakisk arme som också ledande sunnimuslimska grupperingar känner lojalitet med.

Det var misslyckandet i det avseendet som ledde till förlusten av Mosul i fjol, och som nu lett till förlusten av Ramadi.

Till detta kommer självklart frågan om Syrien.

Här finns det nu de som bedömer att regimen Assad håller på att försvagas på ett påfallande sätt, och därmed öppnas ju omedelbart frågan vad som kan komma att inträffa om den faller. 

Antalet mardrömsscenarier är inte så få, och det är bara att hoppas att detta leder till en intensifiering av de politiska ansträngningarna att nå en lösning som bevarar den syriska staten.

Förutom G7-mötet riktas uppmärksamheten i dag alldeles självklart mot Turkiet där 53 miljoner väljare går till valurnorna i ett val som med rätta beskrivs som mycket viktigt. 

Och till vad resultatet av det valet kan komma att innebära kommer det alldeles självklart att finnas anledning att återkomma.


Nationaldag i Stockholm.

06 juni 2015

STOCKHOLM: Svenska Flaggans Dag i dag, och sedan två decennier tillbaka dessutom Sveriges nationaldag mer officiellt.

Det tog sin tid innan det blev så, och var långt ifrån oomstritt, men nu förefaller det att vara accepterat av alla, och det är självfallet bra så.

Hemkommen på morgonen från Lund hann jag med att bege mig till Mosebacke för att lyssna på Anna Kinberg Batra när hon höll sitt första sommartal.

Riktig sommar var det knappast i Stockholm denna dag, men Anna hade ett fint anslag när hon talade om företagsamhet, flit och frihet som nyckelbegrepp för Sveriges fortsatta utveckling.

Efter dagarna i London har detta i övrigt för mig varit en veke hemma i Sverige, om än de senaste två dygnen med fokus på Lund och universitet där, och det av familjeskäl.

I onsdags såg vi i östra Ukraina en kraftig attack av de rysk-stödda separatisterna i området i närheten av staden Donetsk. 

Det talades om den kraftigaste attacken sedan dessa med tydlig inblandning också av reguljära ryska förband tog knutpunkten Debaltseve alldeles efter det senaste avtalet om vapenvila i Minsk i februari.

Som det ser ut nu förefaller det som om det ukrainska försvaret lyckades att bryta kraften i anfallet, även om separatisterna av allt att döma lyckades att flytta fram sina positioner.

Men att vapenvilan nu är skörare än någonsin är dessvärre alldeles uppenbart. Och att de ryska operationerna för att destabilisera Ukraina aktivt fortsätter.

I morgon samlas så G7-ländernas ledare till toppmöte på vackra Schloss Elmau i de bayerska alperna, och middagen i morgon kväll kommer med all sannolikhet till stor del att handla om Ryssland och Ukraina, om än situationen i Mellersta Östern självfallet också kommer att finnas på agendan.

I går hade enligt uppgift USA:s försvarsminister Ash Carter samlat ledande militära och diplomatiska amerikanska företrädare till en diskussion på USA:s militära högkvarter i Europa i Stuttgart för att diskutera just Ryssland och Ukraina och vad som möjligen kan göras bättre.

Och det skall onekligen bli intressant att höra om det mötet lett till några nya tankar eller förslag.

Även om den frågan inte står på dagordningen i Elmau kommer det säkert att spekuleras åtskilligt om den grekiska krisens möjliga fortsättning.

Och på denna punkt måste jag medge att jag är mycket pessimistisk.

Regeringen Samaras må ha haft sina brister, men det var dock alldeles tydligt att den gjorde mycket omfattande insatser för att vända landets utveckling, och att vi i slutet av förra året hade ett Grekland med överskott, tillväxt och faktiskt också sjunkande arbetslöshet.

Problemen var långt ifrån över, men utvecklingen hade vänts från tydligt negativ till svagt och successivt starkare positiv.

Men månader av vänsterpopulistisk politik har nu förbytt allt detta i sin motsats. Nu är det åter underskott och ekonomin är tillbaka i recession. Företagsklimatet betecknas som katastrofalt dåligt.

Farorna i denna situation tror jag inte skall underskattas. Och då tänker jag inte främst på den kortsiktiga frågan mon vad som händer finansiellt under den allra närmaste tiden, utan risken för att Grekland som samhälle sjunker ner i en allt djupare kris.

Vänsterpopulismen med dess vägran att göra det som måste göras för att få landet på fötter är en akut fara för Greklands framtid.

I morgon är det så det viktiga parlamentsvalet i Turkiet, och all uppmärksamhet kommer, som jag skrivit om tidigare, att fokuseras på om kurdiska partiet HDP lyckas att ta sig över spärren på 10% eller inte.

Avgörande är att det blir ett fritt och rättvist val, och att man därmed får ett resultat som accepteras av såväl vinnare som förlorare. 

Det är nog i det tämligen spända läge som råder det enstaka viktigaste i Turkiet i morgon.


Storbritanniens väg i EU.

02 juni 2015

LONDON: Ett och ett halvt dygn här med den stora årliga konferens som Chatman House numera arrangerar var både stimulerande och intressant.

Stimulerande inte minst genom att träffa vänner aktiva med internationella frågor i olika delar av världen. 

På kvällens middag satt jag t ex tillsammans med ordförandena i utrikesutskotten i Tyskland och Indien. Vi hade en del att tala om.

Men också intressant för olika tankeutbyten.

Själv hade jag att tala om främst utmaningar i det omedelbara europeiska närområdet. Sådana saknas som bekant inte.

Måndagskvällens middag om Ukraina med mångfaldigt belönade författaren Anne Applebaum och Sergey Karganov från Moskva och Kremls närhet visade förvisso på de utmaningar som finns i vårt östra grannskap. 

Sergey lämnade föga tvivelsmål om vad den ryska politiken egentligen handlade om.

Men självfallet handlade mycket också om Storbritannien.

Åtskilliga regerade olika uttalande från amerikanskt håll om hur Storbritannien sänkt sin utrikespolitiska profil. Och bakom detta inget självfallet till stor del osäkerhet i EU-frågan.

Och åtskilligt kom att handla om denna.

Den brittiske utrikesministern Philip Hammond överraskande med att uttrycka sig påfallande positivt om EU och sitt lands möjligheter inom den ramen. Han ses inte normalt som en naturlig avsändare av det budskapet.

Själv hann jag med att besöka också 10 Downing Street och vänner där för att diskutera möjliga vägar framåt i den frågan.

Att opinionsundersökningar nu ser påtagligt bra ut är ingen garanti för att processen med förhandlingar och folkomröstning kommer att lyckas. Långt därifrån – och det är viktigt att ständigt vara medveten om detta.

Men premiärminister Cameron har i alla fall hunnit med att diskutera med ett stort antal av sina kollegor runt om i Europa, och i och med toppmötet i juni hoppas man att någon form av informell process kan inledas.

Viktigt tror jag är att den ses inte främst som ett sätt för Storbritannien att mäla sig ur olika delar av samarbetet, utan snarare som ett sätt att åstadkomma förbättringar som har förankring i huvuddelen av medlemsländerna.

Lätt blir det inte, men det är heller långt ifrån omöjligt. Och kring detta diskuterade vi åtskilligt.

Men onsdag förmiddag bär det tillbaka till Stockholm igen. 

Diskussioner på tre kontinenter under denna resa har förvisso varit intressanta.


Från Singapore till London. 

31 maj 2015

SINGAPORE: När jag skrev senast glömde jag bort att det var söndag och att jag ju brukar ge ett litet perspektiv på veckan som kommer i alla fall från mitt lilla perspektiv.

I morgon tidigt flyger jag härifrån till London för att delta i årliga London Conference om olika internationella och utrikespolitiska utmaningar.

Och det innebär att perspektivet förskjuts från Kina till främst Ryssland – men självfallet också Mellersta Östern och Nordafrika.

Men ofrånkomligt blir det också åtskilliga diskussioner om hur processen fram till folkomröstningen om EU senast i slutet av 2017.

Betydelsen av att den processen kan klaras av på ett konstruktivt sätt kan knappast överskattas.

På onsdag återvänder jag så till Stockholm, och det blir resten av veckan i Sverige, dock inte främst i Stockholm.

Till helgen är det så G7-toppmöte i Elmau i södra Tyskland, och självfallet blir det intressant att följa diskussionerna där.

Schloss Elmau uppe i Alperna en bit söder om München är ett både vackert och angenämt ställe som vi är några som då och då utnyttjat för olika informella diskussioner.

Jag minns en diskussion där för mycket länge sedan också med Angela Merkel, och hon visste mycket väl vad hon gjorde när hon valde denna plats för toppmötet under Tysklands G7-ordförandeskap.

Jag skulle tro det blir åtskilligt av Ryssland, Iran och läget i Mellersta Östern i diskussionerna där. 

Hur långt den grekiska situationen har hunnit utvecklats till dess undandrar sig min bedömning, men det ekonomiska läget står alltid på dagordningen för dessa möten.

På söndag går så Turkiet till val, och det blir ett val som är mycket viktigt för landets framtid.

Att regerande AKP kommer att vinna råder det väl knappast någon tvekan om, men den stora frågan är om det kurdiska partiet HDP kommer över den rätt orimligt höga 10%-spärren och därmed förhindrar att AKP får den supermajoritet som möjliggör ändringar i konstitutionen.

Får de den möjligheten går vi med all sannolikhet mot en presidentrepublik med en betydande och inte alldeles lycklig koncentration av makten. Det finns åtskilliga som – rätt eller fel – har betydande farhågor för vad detta skulle komma att innebära.

Turkiet står inför stora frågor framöver, och landet är i många avseenden en mycket viktig partner för EU när det gäller att hantera olika utmaningar. Flyktingströmmen från Syrien tillhör alldeles självklart dessa.

Så det kommer att finnas all anledning att noga följa de sista dagarna av valrörelsen i Turkiet.

Denna kväll avslutades med stimulerande middag med olika svenska entreprenörer och affärsmän verksamma här i Singapore, ofta med hela Sydöstra Asien som sitt verksamhetsfält.

Och unisont frågade de varför inte fler hemifrån finns här med tanke på alla regionens möjligheter.

Den frågan är förvisso värd att ställa.


Dämpad retorik men skärpt substans.

31 maj 2015

SINGAPORE: Två intensiva dygn av främst asiatisk men delvis också global säkerhetsdialog här har nu, för denna gång, avslutats. 

Och de flesta bär nu med sig hem intrycket att retoriken denna gång – med Sydkinesiska sjön i fokus – var mer dämpad än väntat, men substansen i den motsättning som finns mellan de olika intressena där snarast ännu tydligare.

Måhända är det tankar på det kinesisk-amerikanska planerade toppmötet i höst som dämpar något.

Men det görs från kinesisk sida kristallklart att man avser att fortsätta att bygga ut sina positioner på de olika öar och rev i Sydkinesiska Havet som man gör anspråk på.

Och att man inte vill acceptera att vare sig USA eller andra bör finnas i närheten av dessa. En amerikansk flygning mer eller mindre nära en av dessa för någon vecka sedan ledde till uppmaning att lämna området.

En viktig fråga är om USA kommer att fortsätta att inte bara verbalt hävda utan också konkret demonstrera att man inte anser att Kina har rätt att unilateralt och delvis i konfrontation med andra länder hävda och kontrollera dessa områden.

Viker man undan kommer det med all säkerhet att noteras. Gör man det inte kommer vi alldeles säkert att få höra det också.

Balansgången kommer inte att bli enkel, och alldeles säkert kommer man nu att samtala med regionens länder om hur den mer konkret skall klaras av. 

Och när Shangri La dialogen samlas igen om ett år kommer säkert mycket att handla om den kurs man valt och reaktionerna på den.

Att Kina träder fram med ny kraft på arenan har varit tydligt under hela den period dessa Shangri La möten har organiserats här i Singapore. 

Och i år är delegationen av höga kinesiska militära representanter betydligt mer påtaglig än den amerikanska – det brukade mycket påtagligt vara tvärt om.

Det officiella kinesiska anförandet här, framfört av deras vice ÖB, var försiktigt och diplomatiskt formulerat, och mer konkreta frågor besvarades delvis med att hänvisa till ett officiella uttalande av kinesiska UD i Peking.

Men att man avser att fortsätta att bygga ut sina positioner var alldeles uppenbart. Reaktioner i omvärlden kan snarast förstärka det interna stödet för de åtgärder man vidtagit.

Hur denna fråga utvecklas är alls inte oviktig från europeisk utgångspunkt.

Det handlar ytterst om det är lag eller makt som skall råda i de internationella relationerna. Och här år parallellen med de utmaningar vi står inför i relationen med Ryssland mycket tydlig.

Det vi än tydligare ser är vad man skulle kunna säga två Asien.

Ett säkerhetsfrågornas Asien där det är mycket tydligt att relationerna till USA uppfattas som allt viktigare av regionens länder. 

Att USA:s försvarsminister fortsatte från Singapore, där nya marinfartyg nu stationeras, till Hanoi, där nya avtal undertecknad, talar sitt tydliga språk.

Men samtidigt ett ekonomins och delvis politikens Asien där den kinesiska rollen hela tiden blir starkare och starkare. 

För alla dessa länder är nu handelsrelationen med Kina viktigare än den med USA, och på många håll välkomnar man nu också den kinesiska satsningen på stora investeringar i infrastruktur.

Nu återstår mer avspänd middag innan jag i morgon bitti sätter mig på ett plan med destination London för att med andra utgångspunkter där fortsätta diskussionerna om de olika utmaningar vi står inför.

Men till säkerhets- och samarbetsfrågorna i denna allt viktigare del av världen kommer det förvisso att finnas anledning att återkomma.
 


Säkerhet och samarbete i Singapore.

30 maj 2015

SINGAPORE: När jag landade på flygplatsen här efter en påtagligt lång flygning från Chicago via Dubai var USA:s försvarsminister Ash Carter redan på väg upp i talarstolen på konferensen på Shangri La.

Detta är dock en högteknologisk stad, och i bilen på väg in till konferensen fanns wi-fi och möjlighet att där på video följa hans anförande.

Och jag anslöt till diskussionerna först efter det att de mest påtagliga svallvågorna lagt sig.

Men han tog det i dag verbalt lite mer försikt i den känsliga frågan om de kinesiska aktiviteterna i Sydkinesiska sjön, även han gjorde klart det fundamentala intresse man har av havens frihet.

Och det var ett tema som återkom när sedan raden av försvarsministrar från regionen lade ut texten om hur de ser på sina utmaningar.

Men också andra frågor återkom i det ena anförandet efter det andra, och till dessa hörde farhågorna för att Daesh skulle få ett fotfäste i denna region också. 

Frågorna från andra deltagare i konferensen var stundtals mer tydliga. 

En indisk general frågade vad som skulle göras om Kina bara fortsätter och fortsätter att bygga ut positioner i Sydkinesiska Sjön, men något svar på den frågan fick han inte.

Det reella svaret är väl inte särskilt mycket kommer stt göras. 

De stater i regionen som också har territoriella anspråk på öarna eller reven i området har inga faktiska möjligheter att konfrontera Kina, medan USA som förvisso skulle ha förmågan inte har några anspråk och snarast fokuserar på friheten för sjöfarten i området och sannolikt inte ser något omedelbart hot mot denna.

Den europeiska närvaron här är väl inte överväldigande, men heller inte alldeles obefintlig eller obetydlig.

EU:s Federica Mogherini kom hit direkt från toppmöte mellan EU och Japan i Tokyo i fredags, och Tysklands försvarsminister Ursula van der Leyen passade på att avlägga besök i Indien på vägen hit. Också Spaniens försvarsminister har kommit hit. Att Storbritanniens försvarsminister är här tillhör närmast rutin. 

Och ordförandena i såväl EU:s som Nato:s militära kommittéer finns också på plats.

Från Norden mer officiellt noteras väl egentligen bara några företrädare för det norska försvaret. Alltid något.

Vad som händer i denna del av världen är ju faktiskt påtaglig viktigt också för oss. 

Och man skall heller inte glömma betydelsen av att europeiska företrädare här kan vinna förståelse för de olika utmaningar vi står för i vår egen del av världen.

Den brittiske försvarsministern Fallon var i alla fall tydlig när han sade att ”the world has become a darker and more dangerous place” och exemplifierade detta med den ryska aggressionen mot Ukraina.

Det förtjänar att påpekas också i denna del av världen.

Så fortsätter våra diskussioner under dagen. Just nu står energisäkerheten för regionens olika länder på agendan, och den är ju intimt kopplad också till frågan om havens frihet och säkerheten i de olika förträngningar som finns i regionen.

Och i kväll blir det traditionell mottagning och middag i Istana, som är den singaporanska regeringens residens. 


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 651 andra följare