Tillväxt igen i Ukraina.

30 maj 2017

KIEV: Intensivt värre har det varit under mitt dygn här i den sommarfagra ukrainska huvudstaden.

Anledningen till besöket just nu är diskussion om förberedelserna för den stora traditionella YES-konferensen här i september.

Vi är några vars råd man vill ha kring denna, och det ger också en möjlighet till en rad andra möten. Det var ett tag sedan jag var här senast, och det har ju inträffat åtskilligt under tiden.

Så det har varit nyttiga möten med inte minst president Poroshenko och premiärminister Groysman, men också med fristående såväl inhemska som utländska observatörer.

Reformprocessen har kanske inte samma tempo som under premiärminister Yatsenyuk, men den rör sig dock framåt.

En delegation från IMF befinner sig också i staden för att se hur den ekonomiska politiken fortskrider som förutsättning för fortsatta utbetalningar av lån.

Just nu är det en nödvändig reformering av det konkursmässiga pensionssystemet liksom ny lagstiftning om ägande till jordbruksmark som står i centrum.

Och till detta skall självfallet läggas den privatisering av misskötta statsägda företag som fått vänta alldeles för länge.

Premiärminister Groysman lät optimistisk på alla dessa punkter, men med ett splittrat politiskt landskap och en opposition med påfallande populistiska tendenser kommer svårigheter säkert att finnas.

Efter en svår period växte ekonomin med 2,5% förra året, men det innebär knappast att faran är helt och hållet över.

Det lågintensiva kriget i Donbas pågår dag efter dag. Och den totala blockad som nu införts drabbar också ekonomin. I april sjönk t ex industriproduktionen som en följd av att kolleveranser från Donbas upphört.

Men för året kommer siffrorna åter att visa plus. Hoppet har återvänt till Ukraina.

Viktigt är att det mesta fortfarande tyder på politisk stabilitet – i meningen inga nyval och sannolikt heller inga akuta regeringskriser – fram till det viktiga valåret 2019.

Då är det först presidentval i mars och därefter parlamentsval i oktober. Och då kan mycket komma att hända.

Innan dess är det dessutom presidentval i Ryssland, och det valet har man nu lagt till dagen då Krim annekterades den 18 mars.

Min tes är att det knappast finns några fötutsättningar för avgörande framsteg i den s k Minsk-processen fram tills dess.

Konflikten i Donbas är visserligen knappast populär i Ryssland, men jag trots detta inte att Putin vågar göra någonting som andas reträtt eller kompromiss innan dess.

Han är mån om sitt valresultat.

Under tiden fortsätter dock det lågintensiva kriget i östligaste Ukraina.

Och Ryssland tar steg efter steg i riktning mot en faktisk integration av området i Ryssland, trots att man säger att det är någonting man inte vill.

Värt att notera är dock att Ukraina inte längre köper någon gas från Ryssland, vilket mot bakgrund av hur infekterad den relationen var under åtskilliga år är remarkabelt.

I relationen till EU har beslut nu äntligen fattats om att ukrainska medborgare med moderna biometriska pass fr o m 12 juni inte längre behöver visum när de åker till EU-länderna.

Det är ett symboliskt viktigt och politiskt starkt efterlängtat steg.

Och förhoppningsvis kommer den nederländska senaten inom något dygn att fatta det sista av de många beslut som krävs för att associeringsavtalet med EU fullt ut skall träda i kraft.

Att genomföra i synnerhet den djupa frihandel som ligger i detta är lika viktigt som det är krävande. Här ligger nyckeln till Ukrainas europeiska ekonomiska framtid.

Och viktigt är att ett EU som tenderat att vara lite inåtvänt ser vikten av att ge hjälp mer att fullt ut genomföra detta.

Liksom i varje annan huvudstad i dessa dagar handlar åtskilliga samtal om vad USA:s president Trump egentligen tycker och vill.

Den risk för att Donald Trump och Vladimir Putin skulle göra upp om Ukraina över huvudet på Ukraina självt som många tidigare talade om torde dock ha reducerats högst avsevärt.

G7-mötet i Taormina var tydligt i sina slutsatser. Och nu återstår att se hur mötena med Vladimir Putin i samband med G20-mötet i Hamburg i början av juli kommer att utfalla.

President Putin torde dock knappast ha blivit uppmuntrad av sina samtal med president Macron i Versailles i går.

Ukrainas framtid är av alldeles avgörande betydelse för Europas – och inte minst Rysslands – framtid. Därför är stödet för dess europeiska reformpolitik så viktigt.

Allt är förvisso inte enkelt, och problemen skall inte underskattas.

Men det gör vårt engagemang så mycket viktigare.


Via Wien till Kiev.

28 maj 2017

PALMA: Alldeles strax lyfter jag härifrån efter ett par dagar här nere i mer privat sammanhang.

Soligt och angenämt – och påfallande många svenskar som tydligen numera, i konkurrens med främst tyskar, söker sig hit.

Min destination i kväll är Wien, men det blir bara ett stopp över natten innan jag i morgon fortsätter till Kiev.

Och det blir intressant att på plats få en lite bättre uppdatering av utvecklingen i landet. I morgon eftermiddag träffar jag bl a premiärminister Groisman för att diskutera reformpolitiken.

Vid det här laget har president Trump återvänt till Washington efter sin åtta dagars resa med början i Riyadh, stopp i Israel och Vatikanen, toppmöten i Bryssel och avslutning med G7-möte på Sicilien.

Hans anförande inför de främst arabiska ledarna i Riyadh var förvisso viktigt, och jag hoppas få tid stt återkomma till det lite mer i detalj.

Den ansats till politik han har fört tror jag knappast kommer att bidra till stabilitet i regionen. Snarare tvärt om.

Det viktiga besöket hos EU och Nato i Bryssel var upplagt för att minimera riskerna för större olyckor. Inga alltför långa överläggningar, och absolut inga presskonferenser.

Efter mötena med EU noterade rådspresidenten Donald Tusk att det fanns olika meningar om handel och om klimatfrågorna, och lade till att han inte var övertygad om att han och Trump till 100% var på samma linje när det gällde Ryssland, om än de hade samma syn när det gällde Ukraina.

Handel och klimat är nu inte några alldeles marginella frågor, och det är ju knappast synen på Ryssland heller.

Tusk var också föredömligt tydlig när han i sitt uttalande efter mötet sade att relationerna över Atlanten måste bygga på gemensamma värderingar och principer, inte bara på intressen som man har gemensamma.

På Nato handlade det mesta om huruvida Trump skulle vara tydlig med att hans administration fullt ut respekterade åtagandena i alliansens artikel 5, d v s det avgörande ömsesidiga försvarsåtagandet.

Det är ju detta som är kärnan i Nato, och som allt annat byggts upp kring.

Men Trump undvek att säga det som det förväntades att han skulle säga, och som alla amerikanska presidenter sedan 1948 uttalat när de gjort entré i Nato.

Vad detta konkret innebär strider säkert de lärde om.

Hans vicepresident och försvarsminister har varit tydliga – men han är det inte. Och ingen kan tro att det handlar om bara ett förbiseende eller misstag i hastigheten.

För min del skrev jag en kommentar i Washington Post till den lätta förvirring som de olika samtalen i Bryssel lämnade efter sig.

Länk till den finns från mitt engelska Twitter-konto.

Från G7-mötet är väl värt att notera att man efter åtskilliga turer lyckades att ena sig om några formuleringar om handel, men att man inte lyckades när det gäller klimat.

Här vet vi fortfarande inte om USA kommer att stå kvar vid Paris-avtalet eller inte, men vi vet i alla fall att president Trump avser att bestämma sig under den allra närmaste tiden.

Min vecka kommer således att inledas i Kiev, innebära ett par dagar i Stockholm och sedan vidare till Tallinn för diskussioner där med fokus på främst cybersäkerhet.


Vadan och varthän med Turkiet?

24 maj 2017

ISTANBUL: Två intensiva dagar här i Turkiet går nu mot sitt slut. Snart bär det av hem till Stockholm igen.

Och det har förvisso varit stor bredd på samtalen.

Från president Erdogan över olika oppositionspolitiker, hotade journalister och företrädare för det breda civila samhället till framträdande företrädare för det turkiska näringslivet.

Och självfallet uppblandat med diplomater, tänkare och tyckare av skilda slag.

Senast vi var här som ECFR var i september. Det var rätt snart efter det nationella trauma som det misslyckade kuppförsöket i juli innebar.

Relationerna till EU var minst sagt frostiga. Det fanns här en stark känsla av att Europa inte brydde sig om det som kunde ha hänt.

Utvecklingen sedan dess har inte gjort situationen enklare.

I stället för att enas – vilket det fanns förhoppningar om – har det turkiska samhället kommat att söndras allt mer.

Utgången av folkomröstningen om den nya konstitutionen i april visade en starkt delade nation. Det yngre och modernare Turkiet röstade tydligt nej till den nya författningen.

Trots denna djupa splittring finns det dock fortfarande en stark enighet om vikten av att få kontroll över de Gülen-nätverk som under lång tid infiltrerat statsapparaten, använt den för sina syften och ytterst också låg bakom det dramatiska kuppförsöket med dess 297 döda.

Och det finns en tydlig frustration över att omvärlden inte kan – eller vill – förstå detta.

Men det är samtidigt uppenbart att detta nödvändiga arbete har lett till utrensningar väl bortom vad som har med syftet att göra – och samma sak gäller i vissa avseenden den lika nödvändiga som legitima kampen mot den terrorism Turkiet är drabbad av.

Journalister är naturligt nog i fokus för mycket av uppmärksamheten internationellt, men problemet är vidare än så. Åtskilliga funktioner i det turkiska samhället är berörda.

Den EU-process som under ett decennium eller så drev och inspirerade landets imponerande demokratisering och breda reformering har dessvärre gått i stå med alla de effekter detta fått.

Ansvaret för det är förvisso delat – europeisk retorik och europeiskt spel har inte sällan uppfattats som förödmjukande för Turkiet som nation. Ofta nämns f d franske presidenten Sarkozy namn med betydande bitterhet.

Men till detta har nu också lagts utvecklingen i Turkiet.

Att Europarådet nu beslutat sätta landet under observation med anledning av situationen för de medborgerliga fri- och rättigheterna är ett av tecken på detta.

Finns det väg ur detta? För Turkiet? Och för Europa?

Kring detta kretsade alla våra samtal – och ofrånkomligen kring utvecklingen framöver i Turkiet, i EU och i den milt sagt problematisks region som Turkiet gränsar till.

Allt påverkar varandra.

Den formella anslutningsprocessen fungerar knappast längre – om inte annat så bromsas den av den olösta Cypern-frågan – men ingen vi träffade ville heller avbryta denna.

Det skulle spela fel krafter i händerna. Anslutningsprocessen sågs allra minst som ett möjligt ljus i en situation bättre än dagens längre fram.

Det vill ingen släcka.

Och i sina detaljer fortsätter den dessutom att påverka landets utveckling positivt.

Då gäller det att bredda relationen.

På det ekonomiska området finns starka och ömsesidiga skäl att uppdatera den tillunion som förenar EU och Turkiet sedan 1995. Mödosamt och tekniskt, men med betydande potential. Turkiet är EU:s femte handelspartner.

Och det finns nu skäl att försöka att på ett eller annat sätt binda samman denna mer EU-centrerade process med den Europaråds-process vars fokus ju tydligt ligger på demokrati och mänskliga rättigheter.

Till detta skall så läggas en rad andra områden.

Flyktingfrågorna, där EU har all anledning att fortsätta att stödja Turkiets imponerande ansträngningar.

Säkerhetsfrågorna i vid bemärkelse, som både handlar om att omedelbart stoppa terrorism som att motarbeta radikalisering och fördomar.

Men också gemensamma operationer – EU:s säkerhetsoperation i Bosnien är t ex till stor del turkisk.

Och självfallet utrikespolitiken.

Kriserna i Mellersta Östern är förvisso inte över. Turkiet är ju bl a en central aktör i arbetet att få någon form av lösning i Syrien. Landet gränsar också till Iran. Man har en resonans i länder som Afghanistan och Libyen.

I morgon träffar president Erdogan EU-ledningen i Bryssel. Det var faktiskt senast i oktober 2015 som han hade möten där.

Vårt långa samtal med honom i går i det stora presidentpalatset i Ankara handlade till betydande del om farhågor och förväntningar inför det mötet.

Vi försökte att föda in våra tankar. Vi lyssnade, och han lyssnade. Också de känsligaste av frågorna berördes.

Det finns knappast några snabba och enkla lösningar.

Men relationen måste ses i ett långt längre perspektiv.

Det kommer att ta sin tid för Turkiet att komma ur Gülen-krisen.

Det gäller såväl vad som bör göras, som att reparera de misstag som gjorts och görs i processen. Europa skulle kunna vara tydligare med hur vi kan hjälpa på en väg till tydligare och säkrare demokrati.

Och geografin är som den är.

Vi är och förblir nära grannar, och det oavsett om anslutningsperspektivet vinner ny kraft under kommande år eller inte.

Turkiet är ett strategiskt nyckelland med imponerande demografi och betydande ekonomisk potential.

I den mån vi kan – och det frågetecknet finns förvisso – har vi all anledning att försöka påverka landets utveckling i mer grundläggande euopeisk riktning.

Och att bli bättre på det.

Från alla håll underströks betydelsen av att vi är här och har en förmåga att tala med alla och envar, och med allt på dagordningen för de samtalen.

Och det enda vi med säkerhet kunde säga var att vi kommer tillbaka.

Nu väntar för mig en dag i Stockholm, medan åtskillig uppmärksamhet är fokuserad kring vad som händer i Bryssel.

President Trump gör entré hos såväl EU som Nato.

Men så gör också president Macron.


Från Athen till Ankara.

22 maj 2017

ATHEN: Så lämnar jag ett soligt och angenämt Athen. Med svenska mått mätt har sommaren anlänt.

Det blev snabba men nyttiga kontakter här. Och intressanta diskussioner.

Geopolitiskt ligger landet ju i en skärningspunkt mellan Europa och Mellersta Östern, med Balkan och Turkiet som omedelbara grannskap.

Och bägge områdena engagerar Athen.

Jag kom hade anledning att komma hit inte så få gånger under de rätt dramatiska åren av öppna konflikter på Balkan.

Beroendet är där.

Man talar entusiastiskt om hur Kina investerar i hamnen i Pireus, men för att detta skall bli en inkörsport till det övriga Europa krävs modern och säker infrastruktur i form av vägar och järnvägar upp genom just Balkan – Skopje, Nis, Belgrad, Zagreb…

Och Turkiet ligger nära i snart sagt varje avseende.

Historien är, minst sagt, komplicerad.

Frihetskampen från det osmanska väldet. Det enorma misslyckandet med ett stor-Grekland långt in i Anatolien och tragedin i Smyrna. Den falnande drömmen om Konstantinopel. Och alltid Cypern.

Men geografin är som den är.

Premiärministern Tsipras talar övertygande om nödvändigheten av att EU håller dörren öppen för Turkiet. Härom dagen satt han med president Erdogan. I juli skall de bägge regeringarna ha gemensamt sammanträde.

Och det ekonomiska beroendet är inte oväsentligt. De turkiska investeringarna inte minst i norra Grekland är betydande. Mellan Izmir och Thessaloniki knyts nya band.

Cypern-frågan oroar.

Har luften gått ur de förhandlingar som många knutit så stora förhoppningar till? Möten som kan bli avgörande har aviserats till torsdag. Och snart börjar presidentvalet på Cypern att komma alltför nära.

Går det att göra en paus utan att allt rivs upp eller bara slits sönder? Svårt, men förhoppningsvis möjligt, om nu ett genombrott inte är möjligt under den allra närmaste tiden.

Vi får se hur stämningarna är i Ankara i den frågan.

I morgon väntar således en dag av samtal där i en atmosfär som är långt ifrån enkel.

Jag ser att det finns betydande förväntningar inför president Erdogans möten i Bryssel på torsdag, men har svårt att se att de kommer att föra frågorna signifikant vare sig framåt eller bakåt.

Det behövs nog en lite längre period av reflektion och mer eller mindre diskret dialog innan det går att bedöma hur förutsättningarna är för fortsatta relationer mellan Turkiet och EU.

Många aspekter måste vägas in.

Situationen i Turkiet själv när det gäller mänskliga rättigheter och media. Flyktingfrågorna. Anti-terrorarbetet. Framtiden för tullunionen. Reformpolitiken i ett längre perspektiv.

Och den sönderfallande Mellersta Östern med alla dess konsekvenser.

President Erdogan talar om att nu skapa ”ett nytt Turkiet”. Vad han menar med det är långt ifrån klart. Vi har anledning att både lyssna och att ställa frågor.

Gradvis träder den nya författningen i kraft, men oerhört viktigt blir självfallet hur ekonomin utvecklas, och där är relationen till det övriga Europa av största betydelse.

Så det kommer inte att saknas samtalsämnen när jag landar för middag i Anatolien senare i dag.


Halvtid i grekiska dramat.

22 maj 2017

ATHEN: Det var inte så många år sedan EU-toppmötena om den grekiska finansiella krisen avlöste varandra, och det var nog en allmän mening att landet säkert skulle lämna Euron och möjligen också EU.

Så blev det som bekant inte alls.

Den grekiska krisen utlöste ingen stor europeisk kris, men den utlöste förvisso en omfattande och fortsatt pågående europeisk räddningsaktion för den grekiska ekonomin.

Krisens ursprung var att landet successivt förlorat ekonomisk konkurrenskraft och i stället ägnat sig åt att låna massivt på de internationella marknaderna för att hålla uppe utgifter och standard som man helt enkelt inte hade råd med.

Sådant brukar sluta illa, och det gjorde det också.

Konkursen och katastrofen hotade.

Paradoxalt sett var det medlemskapet i euron som blev räddningen.

Man kunde förvisso inte försöka devalvera sig ur eländet – med den massiva utländska skuldbördan hade det dock lett till ett än värre elände – men man kom i stället in i ett massivt europeiskt räddningsprogram.

I grunden handlade detta om att landet fick utomordentligt förmånliga lån från Euro-länderna för att klara den period då man med olika egna åtgärder försöker att få den egna ekonomin på fötter igen.

Från vänsterhåll och i media talas det ofta om att EU-länderna tvingar på Grekland en åtstramning som leder till omfattande socialt elände.

Men sanningen är att EU-programmen räddat landet från en ännu värre situation. Statsbankrutt hade lett till sammanbrott av en helt annan storleksordning.

Däremot har programmen inte räddat landet från nödvändighet av att reda upp det elände som tidigare regeringar ställt till med.

Och det är ju inte orimligt att de länder som nu ställer sina skatteinkomster, åtminstone för en tid, till den grekiska statens förfogande är noga med att se till att det inte är ett evigt svart hål man finansierar.

Under den tidigare regeringen Samaras 2014 var man på hygglig väg att komma på fötter. Budgeten visade betydande överskott, tillväxten hade kommit tillbaka och arbetslösheten började att minska.

Vägen tillbaka var förvisso lång, men kursen hade vänts.

När jag var här senast sensommaren 2014 var de positiva signalera tydliga.

Men sedan kom valet i januari 2015 och den vänsterpopulistiska Syriza-regeringen med dess egenartade finansminister och hans alla olika turer.

Förtroendet förlorades, och det mesta vände dramatiskt nedåt igen.

Efter mycket av politiskt fyrverkeri, dramatiska kovändningar och allmänt tumult tvingade dock den obändiga verkligheten regeringen Tsipras sommaren 2015 att byta kurs, och en långsam klättring tillbaka inleddes åter.

Och just nu befinner man sig vid en ny brytpunkt.

I dag möts Eurogruppens finansministrar i Bryssel och diskuterar de nya beslut för att få långsiktig ordning på statsfinanserna som det grekiska parlamentet beslutade om i torsdags.

Och det gör man för att kunna ge klartecken till en utbetalning av sju miljarder euro som landet behöver för att klara sina åtaganden i juli.

Reform- och finansieringsprogrammen måste gå framåt hand i hand.

Från grekisk sida hoppas man att delar av deras skulder skall avskrivas. Men mer sannolikt är att man hanterar de problemen genom längre löptiden och förbättrade villkor, vilket innebär att den börda som skulden innebär minskas.

Försiktigt räknar man nu med en tillväxt i ekonomin på lite under 2%, även om det var nedåt under det första kvartalet.

Budgetöverskotten exklusive skuldtjänsten är betydande, men behöver vara det under en betydande tid för att man fullt ut skall kunna stå på egna ben igen.

Men turismen går som tåget. Det ena rekordåret följer det andra. Sedan krisens början har turismen faktiskt fördubblats.

Grekland är ju, i dessa avseenden, alltid Grekland…

Ordinarie val väntas inte förrän 2019, men det spekuleras flitigt i att regeringen vill gå till valurnorna redan 2018, och då innan en del av de barskare åtgärder vad gäller sänkta pensioner och höjda skatter som beslutades i torsdags börjar att bita.

I opinionsundersökningarna ligger oppositionspartiet Nea Demokratia vida före regeringen med ca 33% stöd.

Syriza noterar inte mer än 15%, och det räcker inte långt. Och gamla socialistiska PASOK, som dominerade landet under decennier, finns knappt alls längre.

Men vi får se. Grekisk politik har en tendens att bjuda på överraskningar.

Här har jag dock haft möjlighet att lyssna på såväl premiärministern Tsipras som oppositionsledaren Mitsotakis under de timmar jag varit här.

Bägge talar om en ökad stabilitet i landets utveckling – dock mot bakgrund av en betydande instabilitet i omgivningen.

Och åtskilliga har i dag blickarna riktade mot det viktiga mötet i Bryssel.

Själv fortsätter jag i eftermiddag till Ankara för inte okomplicerade samtal där under morgondagen.


Till Athen och vidare.

21 maj 2017

STOCKHOLM: Snart bär det iväg ut till Arlanda denna söndag, och därifrån direkt ner till Grekland och Athen. Sol, 27 grader och med Akropolis inom synhåll.

Mer om detta senare.

Det blev en imponerande vinst för Hassan Rouhani i presidentvalet i Iran i fredags, vilket självfallet var positivt.

Valdeltagandet var högt, och Rouhani vann med 57% av rösterna.

Bland de första att officiellt gratulera var EU:s Federica Mogherini, medan den kommentar som sent omsider kom från USA:s Rex Tillerson i Riyadh undvek de orden och bara listade en rad olika krav.

Och det illustrerar de starkt skilda perspektiv på relationerna med Iran över Atlanten som jag skrev om i går.

Min vecka inleds således i Athen.

Efter middag i kväll blir det i morgon förmiddag en diskussion där med europeiska företagsledare om olika europeiska och globala utmaningar framöver.

Geopolitikens hinder och möjligheter i denna den utsatta globaliseringens tid skulle man kanske kunna rubricera den diskussionen som.

Men självfallet blir det också en möjlighet att åter behanta mig något närmare med landets situation. Dess ekonomiska kris är inte över.

Från Athen fortsätter jag så i morgon kväll till Ankara.

Vi är en grupp från ECFR som fortsätter det kontaktarbete med Turkiet som vi ju bedrivit sedan ett antal år tillbaka.

Senast vi var där var i början av förra hösten, och då mötte vi en nation djupt traumatiserad efter sommarens dramatiska och – tack och lov! -misslyckade kuppförsök.

Mycket har hänt sedan dess, och nu är relationerna med såväl USA som EU spända samtidigt som klyftorna i det turkiska samhället snarast fördjupats efter folkomröstningen om den nya presidentförfattningen i april.

Så det blir en tisdag av samtal och kontakter i Ankara och därefter en onsdag av diton i Istanbul.

Fokus kommer att ligga på de fortsatta relationerna mellan Turkiet och EU – osäkerheten är just nu betydande såväl om vad den turkiska ledningen faktiskt vill som om vad EU är berett till.

Europaparlamentet har sagt att anslutningsförhandlingarna borde suspenderas, EU:s utrikesministrar dock att dörrarna måste förbli öppna och Europarådets parlamentariska församling att situationen för mänskliga rättigheter kräver särskild övervakning.

Och det kan ju noteras att president Erdogan planerar samtal såväl med EU:s ledning som, på nytt, med president Trump i Bryssel på torsdag.

På ett eller annat sätt måste relationen med Turkiet, och den utveckling vi hoppas klubbade av det turkiska samhöllet, utvecklas.

President Trump är ju nu i Saudiarabien, och möter i dag och talar inför ledare för ett stort antal muslimska länder.

På måndag fortsätter han till Jerusalem och Betlehem, och efter Vatikanen kommer han till Bryssel främst för ett s k högnivåmöte med Nato.

I realiteten blir det en rätt kort middag. Nato:s ledare skall tala ökade försvarsansträngningar och någon form av ökade insatser mot terrorism. Någon gemensam kommuniké talas det tydligen inte om.

Då är jag dock förhoppningsvis tillbaka i Stockholm, även om det dagen därpå bär iväg ner till Spanien i mer privata sammanhang.

Och då har de viktiga mötena i Bryssel avslutats, och G7-länderna inleder sitt toppmöte i vackra Taormina på Sicilien.


Iran och Saudiarabien i omedelbart fokus.

19 maj 2017

STOCKHOLM: I dag är det viktigt presidentval i Iran, och samtidigt lämnar president Trump Washington för sin första utlandsresa med Saudiarabien som första destination.

Regionens frågor kommer alldeles uppenbart att vara i fokus under de närmaste dygnen.

I Iran är det i alla fall min starka förhoppning att president Hassan Rouhani blir omvald, men osvuret är bäst, och vi har sett en stark mobilisering av missnöje med reformpolitiken från den nu ledande konservative kandidaten Ebrahim Raisi.

Denne, som tydligen också aspirerar på att efterträda Ali Khamenei som Högste Ledare den dagen det blir aktuellt, har ett genuint skrämmande förflutet.

Men det innebär inte att man skall underskatta möjligheterna att mobilisera missnöje från en konservativ landsbygd eller från dem som anser att reformpolitiken inte har levererat när det gäller främst den ekonomiska utvecklingen.

Iran är i ett mycket tydligt behov av en fortsatt reformpolitik, men denna möter dels motstånd internt och dessutom åtskilligt av motvind externt inte minst i en amerikansk politik som verkar vara beroende av en fiendebild i form av Iran.

Och här förenar sig de konservativa krafterna i de bägge länderna faktiskt.

I Wall Street Journal läste jag en debattartikel som hoppades att Rouhani skulle förlora och reformfienderna ta över i Teheran. Tesen tycktes vara att konfrontationslinjerna med landet då blev klarare, och den konfrontation dessa ser som oundvikligen möjligen kan komma tidigare.

Och i Iran är det förvisso så att åtskilligas i det reformfientliga lägret välkomnat Donald Trump som USA:s president. Då, menar man, visar USA sitt rätta ansikte som ”den store Satan.”

När Trump landar i Ryiadh kommer han att mötas av arabiska ledare som vill ha tydligare front mot Iran, och samma budskap kommer han förvisso att möta i Israel.

Och det finns förvisso viktiga punkter där bestämd kritik av Iran och motstånd mot dess agerande är viktig. Dock är det knappast främst situationen för mänskliga rättigheter i Iran som kommer att stå i fokus i diskussionerna i Riyadh.

Vad regionen behöver är emellertid knappast mer av konfrontation, men väsentligt mer av reform.

Det gäller förvisso i Iran, men det gäller förvisso också i Saudiarabien.

Bägge länderna står inför allvarliga strukturella utmaningar som de helt enkelt måste ta sig an för att undvika en utveckling som skulle riskera att bli genuint destabiliserande under kommande år.

Saudiarabien måste i grunden reformera sin ekonomi, och den Vision 2030 som man lagt fram är också en utomordentligt ambitiös plan för detta.

Irans struktur är annorlunda, men klarar man inte av att ge en framtid åt sin unga generation kommer landet att ställas inför än större utmaningar.

För stora delar av tyckare och tänkare i USA är Iran det land som representerar ondskan i värden. Ockupationen 1979 av den amerikanska ambassaden i Teheran, men också regimens inställning till Israel, spelar en stor roll.

För Europa ter det sig annorlunda.

Här väger kritik av övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i Iran tyngre, men här finns ju på dessa viktiga punkter också kritik mot Saudiarabien.

Det var EU som började att driva den diplomatiska process som sedan ledde fram till det viktiga nukleära avtalet med Iran. Det som mycket väl kunde ha blivit ytterligare ett krig blev nu i stället ett viktigt diplomatiskt och politiskt genombrott.

Unisont vill Europas länder nu driva denna politik vidare genom ett successivt fördjupat, om än alls icke okritiskt, engagemang med Iran. Förhoppningen är att detta också skulle kunna skapa en bättre atmosfär för en fortsatt reformpolitik i landet.

Det är ju i grunden samma ansats som gäller i relationen med Saudiarabien.

Men risken är att USA med olika former av nya sanktioner mot Iran, eller en allmänt upptrappad konfrontation i regionen, gör det svårt eller t o m omöjligt att driva denna viktiga ansats vidare.

Och en sådan inriktning skapar dessutom andra problem. Ett Irak som försöker att förena alla olika delar av sin befolkning kan aldrig bli en frontstat i en konfrontation med Iran, och utvecklingen i Syrien är nog inte alldeles lätt att hantera om Iran helt skall skjutas åt sidan.

Just nu kommer mycket att handla om situationen i Yemen.

I Riyadh kommer man att vilja ha stöd för ytterligare militära insatser, men jag noterade att också USA:s försvarsminister Mattis sagt att det nu måste till en politisk lösning.

Så det blir till att skärpa uppmärksamheten på utvecklingen i regionen under de närmaste dygnen, och inte minst blir det viktigt att se vilket resultat som valet i Iran producerar.

Själv ser jag fram mot en solig helg i Stockholm – även om jag på söndag måste bege mig iväg till Athen.