Flyg och rymd i Paris.

20 juni 2017

PARIS: Egentligen skulle jag ha varit i södra Tyskland och diskuterat cyberfrågor, men i sista stund lade jag om och åkte till den stora flyg- och rymdutställningen i Paris delar av gårdagen och i dag.

President Macron säkrade just sin parlamentariska majoritet, och anlände i går för att öppna utställningen i det stora nya europeiska transportflygplanet Airbus A400M.

För Frankrike är flyg- och rymdindustrin viktig. Det är dels nationens teknologiska spjutspets, dels en viktig del av dess utrikes- och säkerhetspolitik i olika avseenden.

Landet svarar, om jag inte missminner mig, för ca hälften av Europas exklusive Ryssland samtliga satsningar på rymden.

Vartannat år samlas världens industrier, och mängder av regeringsföreträdare här i Paris för att göra affärer, diskutera samarbeten och studera teknologier och trender för framtiden.

Så också i år.

Såväl Airbus som Boeing visade upp sina nya versioner vas gäller moderna passagerarflygplan.

Allt mer ekonomiska, allt mer digitaliserade.

Nu handlar det inte främst om utvecklingar vad häller aerodynamik, även om det finns lite där också. Nu handlar det allt mer om materialteknik och digitalisering.

Och på den militära sidan gjorde USA:s nya F35 entré och försökte visa att man kunde uppträda lika imponerande som andra länders främsta produkter.

Jo, åtskilligt kunde man visa upp, men flygplanets starka sidor är nog snarast smygegenskaper, sensorer och nätverksförmåga.

Det är där framtiden ligger.

För Sverige hade Saab låg profil. Gick man runt i hallarna var det i stället SKF, Trelleborg och Sandvik som tillhörde dem som visade upp sin högteknologi.

Att vi har åtskilliga imponerande också mindre företag i dessa sektorer såg man dessvärre inte mycket av i detta viktiga globala skyltfönster.

Drönare, automatiserade flygfarkoster och mikrosatelliter fanns det i mängder. Nästan ingenting av detta fanns för bara några år sedan. Det går fort.

Vid olika möten i anslutningen till utställningen blev det åtskilliga diskussioner om det europeiska samarbetets framtid, inte minst på försvarsområdet.

Ambitionerna är stora, det är lätt att sätta ett och annat frågetecken i marginalen, men det är viktigt att Sverige slutar att sitta i ett hörn och sura i dessa frågor.

Tåget kommer att gå, och det kan bli väldigt ensamt om man inte är med.

Nu bär det hemåt till Stockhom från ett supervarmt Paris.

Men det blir bara en halv dag hemma innan jag skall iväg till Bryssel igen.

En högnivåmiddag på ett av de kungliga slotten där skall diskutera Europas relationer till den mångfasetterade asiatiska utvecklingen.


Till Paris, Bryssel och Cambridge.

18 juni 2017

STOCKHOLM: Så nalkas då en vecka som kommer att föra oss fram till midsommar och början på den riktiga sommaren.

I alla fall är det så kalendern säger.

I morgon kl 10:00 inleds så i Bryssel de formella förhandlingarna mellan EU27 och Storbritannien om det senare landets utträde, men det sker mot bakgrund av vad som förefaller att vara en tilltagande osäkerhet i London.

Ännu är den formella basen för en fortsättning av regeringen May inte klar, och den mer politiska basen för premiärministern inom det konservativa partiet förefaller snarast att ha eroderat under den senaste veckan.

Vad detta leder till återstår att se, men även om en omsvängning från en hårdare till en mjukare version av Brexit nu är föremål för mycket spekulation, och förefaller att ha ett klart stöd i opinionen, skall man inte underskatta svårigheterna heller i detta.

Det finns en militant EU-fientlig falang inom det konservativa partiet, och denna har ju dessutom kraftig uppbackning av vissa viktiga media.

En omsvängning eller mer betydande justering av kursen är knappast möjlig utan att betydande blod flyter, om än bildligt snarare än bokstavligt.

Nu är dock situationen så osäker att det sannolikt kommer att flyta blod alldeles oavsett vilken linje och vilket agerande man kommer att välja.

Mot slutet av veckan är det så EU-toppmöte i Bryssel.

Åtskilligt står på dagordningen, men det är värt att notera att ingenstans talas det om kris eller konfrontationer.

EU-samarbetet står förvisso inför betydande utmaningar, men det är mycket tydligt att det har kommit på fötter igen, återfått lite av självförtroende och börjat att blicka framåt.

Och det återspeglas ju också i ett ökat opinionsstöd för EU i så gott som hela unionen – inklusive Storbritannien.

Själv styr jag i morgon bitti kursen mot Paris och den stora internationella flyg- och rymdutställning som ju äger rum där vartannat år.

Det är en av världens största industrier som samlas, med betydande möjligheter för den nyfikne att ana såväl teknologiska som kommersiella och politiska trender.

Så jag skall vandra runt och se om jag blir lite klokare av det.

På tisdag kväll är jag dock hemma här för möten under onsdagen – åter cybersäkerhet i fokus – innan det på eftermiddagen bär av till Bryssel för middag med högnivådiskussion där om utmaningar i Asien.

Och därifrån bär det torsdag morgon av till Cambridge i Storbritannien för möte i angenäm miljö med RAND Europe och diskussion av dess olika projekt för olika nationella och europriska institutioner just nu.

Sedan blir det faktiskt midsommar.


Danmarks strategi.

18 juni 2017

STOCKHOLM: I veckan som giving publicerade den danska regeringen ett document om landets utrikes- och säkerhetspolitiska strategi för de närmaste åren.

Och det förtjänar självfallet också grannlandets uppmärksamhet.

Några avgörande sensationer innebär det knappast, men dock några markeringar av intresse.

Att EU-medlemskapet beskrivs som så centralt som sker är värt att notera – det har ju funnits tider då den danska inställningen varit lite mindre fast.

For Danmark er EU-medlemskabet vores bedste mulighed for at påvirke verden omkring os og dermed de rammevilkår, som har betydning for danske borgere og virksomheder.”

Men när man beskriver de olika utmaningar som EU står inför nämner man också den diskussion som börjat bubbla på sina håll om ett samarbete som sker i olika hastigheter.

Et EU i flere hastigheder er dermed blevet et mere sandsynligt scenarie. Danmark risikerer derfor at blive udfordret af, at vi står uden for flere af de konkrete områder, hvor samarbejdet styrkes.”

Det är en varning som också vi har all anledning att notera.

Genom sina s k förbehåll från 1993 – det var länge sedan! – står ju Danmark redan i dag utanför det allt viktigare samarbetet när det gäller inre och yttre säkerhet. Att det är någonting som så gott som alla ledande danska politiker besväras av, och uppfattar som en besvärande begränsning, förändrar dessvärre inte den aktuella situationen.

Sverige har inte dessa förbehåll – det lade vi under de aktuella åren ner betydande möda på att undvika! – men har ju kommit att hamna vid sidan av i en del andra frågor under de senaste åren.

Eurofråga är en fråga för sig efter det olyckliga utfallet i folkomröstningen 2003, och förr eller senare är jag övertygad om att den frågan åter står på dagordningen.

Men måhända snarare senare än förr.

Men under senare år har ställt oss vid sidan av delar av bankunionrn liksom den gemensamma åklagare som kan ta itu med missbruk av främst medel från EU:s budget.

Och i den nu mycket aktuella debatten är det ju tydligt att vi – i skarp kontrast mot Finland – släpar fötterna efter oss i diskussionen om ett fördjupat också försvarspolitiskt samarbete.

Det är illa i sig, och blir än värre om det läggs ihop med de andra frågorna.

Varningen i den danska strategin gäller i minst lika hög grad Sverige.

Däremot är det tydligt att man också i Danmark nu vill förstärka försvaret. Ersättningen av dagens F16-flygplan med kommande F35 blir, trots påtagligt reducerat antal, ingen billig affär.

Därför säger den danska regeringen nu att man vill ”sikre et substantielt løft” i den nya försvarsuppgörelse som skall gälla åren efter 2017.

I övrigt noteras den vikt man lägger vid en en nationell strategi för cyber- och informationssäkerhet, och att man talar också om ”teknologisk diplomati” genom att bl a basera en s k tech-ambassadör i Silicon Valley.


Den kinesiska utmaningen.

18 juni 2017

SALTSJÖBADEN: Det senaste dygnet har här ute vid Baggensfjärden samlats en grupp av personer under rubriken Stockholm China Forum för inte mindre än adertonde gången.

Det började för ett decennium sedan som ett försök till en fördjupad informell dialog över Atlanten om hur politiken gentemot Kina skulle utvecklas.

Och kom några år senare till att breddas och inkludera också deltagare från Kina självt.

Platsen har, trots namnet, varierat. Och under senare år har det också varit ett antal möten på olika platser i Kina självt.

Årets diskussioner hade en påtagligt kärvare ton än vad jag kan påminna mig från huvuddelen av de tidigare mötena.

Synen på Kina är numera påtagligt oromantisk.

En förhoppning om att regimen successivt skulle öppnas upp har förbytts i insikten om att det snarare är motsatsen som pågår. Klimatet internt har blivit hårdare.

De imponerande ansatser till fortsatt ekonomisk reformpolitik som fanns för några år sedan har i många avseenden stannat vid just ansatser. Det är snarast så att det statliga och centrala greppet över ekonomin stärkts.

President Xi Jiping talar i Davos visserligen varmt om globaliseringens fördelar, men europeiska och amerikanska företag vitnar unisont om ökade svårigheter att på lika villkor arbeta på den kinesiska marknaden.

Den kinesiska utrikespolitiken är förvisso inte öppet revisionistisk som den ryska, men dock tilltagande inriktad på att revidera det internationella spelets regler, och mycket tydligt med det egna statsintresset i absolut centrum.

I konflikten om jurisdiktion över den Sydkinesiska Sjön var man aggressivt avvisande när Internationella Domstolen i ett viktigt utlåtande förra året tydligt gick mot den kinesiska ståndpunkten.

I höst förestår så kommunistpartiets 19:e kongress, och spekulationerna kring den handlar nu mindre om möjliga reformöppningar och mer om hur Xi Jiping skall stärka sin redan närmast unikt starka ställning.

Att det är kommunistpartiet som allena styr är knappast någon nyhet, men medan man tidigare inte minst i relationen till omvärlden lyfte fram de formella statliga institutionerna är det nu ofta partiets olika organ som träder fram.

Och det är mot dessa bakgrunder som EU:s och USA:s politik skall formas.

Toppmötet med EU härom veckan var inte enkelt, och rubrikerna om enad och förstärkt gemensam front i klimatpolitiken var nog inte alldeles rättvisande.

Att Kina skickade den lite marginaliserade premiärministern till detta möte var talande nog – relationen till USA sköts av presidenten och partiledaren själv.

Hur denna kommer att utvecklas återstår att se. Just nu är det smekmånad efter toppmötet i Florida, och vissa begränsade ekonomiska öppningar har skett från kinesisk sida, men viktigt blir om Peking kan leva upp till Washingtons högst ställda förväntningar på att kunna leverera en politisk omsvängning i Pyongyang.

Och det har jag mycket svårt att se att man kommer att kunna.

Jag har inte träffat någon under de senaste månaderna som tror att den förda politiken i fråga om Nordkorea inom rimlig tid kommer att kunna uppnå de uppställda målen.

Att Pyongyang tills vidare avstått från ett sjätte kärnvapenprov kan noteras, men samtidigt fortsätter utprovningen av olika mer eller mindre strategiska robotsystem i minst oförminskad takt.

Förr eller senare når man till en punkt där det anses att man har förmågan att med en kärnvapenbärande robot nå det amerikanska fastlandet.

Men innan dess kommer mycket annat att hända. USA kommer att försöka att intensifiera sanktionspolitiken ytterligare, men hur långt Kina hänger med på denna väg återstår att se.

En avgörande punkt blir om USA börjar rikta sanktioner mot kinesiska företag som man anser har för starka kontakter med Nordkorea.

Och till detta skall läggas de ännu tämligen okända effekterna av att det alldeles nyss tillträtt en ny president i Sydkorea med en annan och mjukare inställning i dessa frågor än sin företrädare.

Att säga att vi i diskussionerna i Saltsjöbaden redde ut dessa frågor vore nog att överdriva saken.

Politiken i denna fråga befinner sig, enligt min mening, på djupa vatten.


Helmut Kohl. En stor europé och statsman.

16 juni 2017

STOCKHOLM: För någon timme sedan kom beskedet att Tysklands förre förbundskansler Helmut Kohl hade gått bort. Och det är förvisso en stor europé och en verklig statsman som därmed gått ur tiden.

Han är också en av de två personer som förärats med att bli hedersmedborgare i Europa. Det är Jean Monnet och Helmut Kohl som genom historien förärats denna utmärkelse, och det inte utan skäl.

Hans gärning förknippas i dag oftast med hans roll när det gällde Tysklands fredliga återförening 1990. Och förvisso var hans statsmannaskap under dessa omvälvande och viktiga år av alldeles avgörande betydelse.

Men han var framför allt en mycket stor europé.

Jag hade förmånen att lära känna honom relativt tidigt – i mitten av 1970-talet, väl innan han blev förbundskansler och väl innan jag fick någon mer framträdande position i svensk politik. Och genom åren kom det att bli många och långa samtal om Europas söndrade historia och vikten av att bygga ett samarbete som kan säkra freden för kommande generationer.

Uppväxt efter det andra världskriget formades han i alla fall av dess bittra realitet. Och det var strävan att skapa en ny europeisk realitet som formade hans politiska gärning.

Han vägrade att acceptera att tvångsväldet i de östliga delarna av Europa – och därmed Tysklands delning – skulle vara för evigt. För honom handlade det om moral och heder att vägra att ge framför allt regimen i Östberlin dess fulla legitimitet.

När så den stora omvandlingen kom – när muren föll och ett nytt Europa skulle gestaltas – blev hans nästa uppgift efter återföreningen att bädda in det större Tyskland i ett starkare Europa.

Han kände väl den europeiska fruktan för ett alltför starkt Tyskland – historien präglar hans sätt att forma politiken – och riktade därför in sin politik på att skapa ett ”europeiskt Tyskland” i syfte att minska farhågorna för ett ”tyskt Europa”.

I denna strävan lades grunden till Maastricht-fördraget 1991 som omvandlade den tidigare Europeiska Gemenskapen till en långt ambitiösare Europeisk Union. Och Helmut Kohl satsade på att i en ekonomisk och monetär union också ge upp den D-mark som för den tyska efterkrigsgenerationen var det kanske viktigaste av alla tecken på den nya stabilitet och välfärd man förmått att bygga efter världskrigen.

På de europeiska toppmöten under dessa år var det så gott som alltid Helmut Kohl som till slut formulerade de kompromisser som blev Europas politik – och som i övertygelsen om den starkastes större ansvar ofta också var beredd till de största eftergifterna. Den taktiska eftergiften tjänade det större strategiska målet – ett starkare Europa som ram för det större Tyskland som växt fram.

Och allt gick tillbaka till strävan efter det hemska som präglat den första delen av århundradet aldrig skulle kunna upprepas.

Jag var med om det europeiska toppmötet på Korfu i juni 1994 och därefter ett extra toppmöte i Bryssel på min födelsedag i juli samma år. Men sedan blev det åtskilliga andra toppmöten inte minst i EPP-kretsen där jag såg hans genuina statsmannaskap.

Jag minns ett lokalt CDU-möte någonstans i sydvästra Tyskland – det hände att jag bara åkte med honom för att också köära känna Tyskland bättre – när han ville visa för mig hur viktig frågan om fred och försoning var för honom och för Tyskland. Han bad var och en i salen som hade någon nära anhörig som dött i krig att räcka upp handen.

Det var få som inte gjorde det.

Och bland de många minnena finns också när jag följde med honom på den första resan till f d Östtyskland som han gjorde efter Tysklands återförening de första dagarna i december 1990.

Vi flög från Bonn, landade på en nedgången östtysk militärflygbas utanför Rostock och åkte till gamla svenskanknutna staden Greifswald.

Stora torget där var så fullt av människor som man kunde föreställa sig. Det sades att det rörde sig om 50.000 människor som hade kommit för att lyssna på det äntligen återförenade Tysklands demokratiska ledare.

Helmut Kohl höll ofta långa tal. Ibland var det mer föreläsningar. Någon högre svävande retorik handlade det sällan om.

Men denna kalla decemberkväll berättade han om Tysklands historia, om Hitler-diktaturens brott, om krigets vansinne, om smärtan i alla som tillbringat år i krigsfångenskapen i Sibirien, om orättvisan och orättfärdigheten i landets delning med de helt olika möjligheter detta gett olika människor, om försoningens nödvändighet och uppgiften att bygga ett förenat Europa som kunde förhindra att kommande generationer någonsin fick uppleva vad hans och den tidigare generationen upplevt.

Ingen applåderade. Det var inget sådant tal. Men tiotusentals människor bokstavligen grät. I sorg över det som varit och i glädje över det som hade varit möjligt.

Det var, med alla rimliga mått mätt, en mycket stark upplevelse.

Jag minns också ett möte i Luxembourg när Helmut Kohl och jag – två förvisso mycket olika storheter – skulle få någon europeisk utmärkelse.

Och efteråt bjöd dåvarande premiärministern Jean-Claude Juncker på lunch. Det var bara vi tre.

Som vanligt kom Kohl lätt in på den tyska historien och dess tragedi. Och det blev en diskussion om de omfattande illgärningar som den nazistiska ockupation av Luxembourg under det andra världskriget hade inneburit. För mig var det en nyhet att detta välde hade varit värre än kanske t o m det över Polen. Detaljerna var många och smärtsamma.

Men hans slutsats var lika klar som den var stark.

Det är bara, sade han, när också de minsta av Tysklands grannar, efter allt det som inträffat, kan se oss som en verklig vän som Tyskland kan få verklig fred.

I dessa ord ligger en sann statsmans vishet. Och det var mycket just detta som styrde hans starka europeiska övertygelse. Tysklands och Europas återförening i fred och frihet var oupplösligen förenade.

Från vårt lilla perspektiv skall vi i detta sammangäng inte heller glömmas hur betydelsefull för våra svenska förhandlingar om medlemskap i EU, vilket jag med viss detalj beskrivit i min bok ”Uppdrag Europa” för ett antal år sedan. Vi hade inte klarat den förhandlingen så bra och så snabbt utan hans tydliga stöd.

Vi har all anledning – runt om i Europa – att minnas hans gärning med stor tacksamhet.

Och att fortsätta att inspireras av den.


Visafritt och segrar för Ukraina.

11 juni 2017

STOCKHOLM: Denna söndag är det viktiga parlamentsval i såväl Frankrike som Kosovo, och samtidigt den första dagen när ukrainska medborgare med moderna pass kan resa till EU utan att behöva visum.

Det är ett symboliskt mycket viktigt steg, och visar att EU, om än inte sällan med en viss tröghet, står fast vid sina utfästelser.

Och det kommer ju strax efter att det blivit klart att associering- och frihandelsavtalet mellan EU och Ukraina nu fullt ut kommer att kunna träda i kraft – detta efter att senaten i Nederländerna som allra sista instans ratifierat avtalet efter de olika förklaringar av dess betydelse som skett.

Om historien om detta avtal och dess betydelse skulle mycket kunna skrivas.

Det började att förhandlas 2008, och i början av 2012 var det i princip färdigt och skulle så småningom också undertecknas.

Men sommaren 2013 började Kreml sätta in en brutal offensiv för att stoppa avtalet, och i stället tvinga in Ukraina i en ny union med Ryssland, och det var detta som ledde till först Maidan, sedan Yankovich-regimens sammanbrott och därefter den öppna ryska aggression mot Ukraina.

I sitt grundläggande syfte – att stoppa detta avtal och dess närmande mellan EU och Ukraina – misslyckades Kreml mer eller mindre totalt. I själva verket är det nog så att man stärkte just denna inriktning av Ukrainas politik för de kommande åren.

I varje rimligt avseende måste detta betecknas som ett strategiskt misslyckande av första rangen.

För Ryssland är Ukraina knappast vilket land som helst.

De historiska, mänskliga och kulturella banden är alldeles självklart starka. I Sovjetunionen var Ukraina alldeles tydligt den näst mest viktiga republiken.

Så det handlar om en försvagning av också Rysslands ställning långsiktigt när utvecklingen av dess relationer med Ukraina nu skett på det sätt som skett.

Och det finns anledning att påpeka att det alls inte hade behövt att bli så. Ukraina kunde mycket väl ha förenat detta avtal med EU med fortsatt goda och nära relationer med Ryssland.

Det hade i grunden välkomnats även av EU.

Men Kreml kunde inte acceptera detta, trodde att det stod i dess makt att med hot och sanktioner vrida Ukrainas politik åt ett helt annat håll, och kom i grunden att förlora.

Den ryska historiens dom över Vladimir Putins missbedömningar och misstag i denna fråga borde rimligtvis bli bli hård.

Noteras i detta sammanhang skall också en annan betydelsefull händelse för Ukraina som gått så gott som alla media så gott som spårlöst förbi.

För någon vecka sedan avgjordes ett skiljedomsmål i Stockholm mellan Ukrainas Naftogaz och Rysslands Gazprom.

Det var inga småsaker det handlade om.

Gazprom krävde att Naftogaz skulle betala 49 miljarder dollar mot bakgrund av ett kontroversiellt tioårigt gasavtal som undertecknades i början av 2009 av Ukrainas dåvarande premiärminister Yulia Tymoshenko.

Det var för att ha undertecknat detta för Ukraina mycket oförmånliga avtal som regimen Yankovich såg till att döma henne till sju år i fängelse, vilket självfallet var alldeles oacceptabelt.

Och det var i skräck för de ekonomiska konsekvenser detta avtal hade som Yankovich också var mottaglig för olika former av utpressning av Kreml.

Kreml sade att om han gick vidare med avtalet med EU skulle han tvingas att betala vad som stod i gas-avtalet, och detta skulle Ukrainas ekonomi inte klara.

Efter Maidan och efter det politiska skiftet i Kiev har Ukraina steg för steg frigjort sig från dels avtalet och dels beroendet av rysk gas.

Men risken fanns ju att dess juridiska position i ljuset av avtalet från 2009 inte skulle vara tillräckligt stark, och det kunde ha blivit ytterligt dyrt.

Nu vann man en juridisk seger som också är av stor både ekonomisk och politisk betydelse.

Viktigt är nu att Ukraina fortsätter på reformernas väg.

Om detta skrev jag ju i samband med att jag åter var där för någon vecka sedan.

Till dagens val i Frankrike och Kosovo kommer det att finnas anledning att återkomma.

Allt tyder på att Macron-vågen i Frankrike kommer att fortsätta. Och parlamentsvalet sker ju i två omgångar med den andra nästa söndag.

Därefter blir det dags för Macron att börja regera med de nya parlamentariska förutsättningar som då etablerats.


Brittiskt val – och globala städer.

10 juni 2017

CHICAGO: Mitt i den mycket både spännande och konstruktiva konferensen här om globala städer och dess olika utmaningar har det blivit många samtal dels om den rullande krisen i Washington och dels om den nya krisen i London efter valresultatet där.

Theresa May chansade på ett nyval, spelade dåligt och förlorade stort. Det finns inget annat sätt att se på situationen.

Hennes retorik om Brexit har varit hård och föga konstruktiv.

Och enligt min mening har hon vikt undan från varje försök att ge seriösa svar på de seriösa utmaningar som situationen innebär för Storbritannien.

Hur det nu kommer att gestalta sig återstår att se.

När jag intervjuades av CNN i ärendet tidigare i dag sade jag att det nu krävdes mer av både tankar och tid för att klara ut situationen.

Och det rimliga borde väl vara att söka en bred överenskommelse mellan partierna i Storbritannien om hur processen skall hanteras.

Förhoppningsvis skulle detta kunna leda till en mindre fyrkantig inställning i avgörande frågor än den som Theresa May hitintills getts uttryck för.

Och det skulle nog välkomnas brett såväl i Storbritannien som i det övriga Europa.

Men vad som verkligen kommer att hända – det får vi återkomma till.

Det är nog åtskilliga blad som skall vändas i London efter detta val.

Här i Chicago har det varit dagar med borgmästare från globala städer från världens alla hörn, och diskussioner om hur samarbete mellan dem kan föra arbetet med globala frågor framåt.

Och det har inneburit ett annat perspektiv på många av de utmaningar vi står inför.

Mindre av de stora frågorna om krig och fred – mera om frågor hur man skall möta högst konkreta utmaningar i människors vardag.

I inledningen av konferensen sade jag att urbanisering och digitalisering är de två megatrender som kommer att forma vår framtid.

För tvåhundra år sedan var det kring en procent av världens befolkning som bodde i städer.

För ett halvt sekel sedan bodde ca en tredjedel av världens befolkning i städer.

Nu är det hälften, och kring mitten av seklet räknat man med att det är två tredjedelar.

Vi ser hur Stockholm växer med ca 40.000 människor varje år.

Men det stora sker i andra delar av världen.

Kring mitten av sekelskiftet kommer ca 600 miljoner människor att bo i de 25 största städerna. Ingen av dessa ligger inom dagens EU.

Men där finns Karachi, Kabul, Khartoum och Kinshasa, för att nu bara ta fyra lite mer dramatiska exempel. Och de kommer också att digitaliseras med betydande hastighet.

Här har vi lyssnat på borgmästare från städer som Toronto, Lahore, Prag, Amman och Sao Paolo förutom självfallet värdstaden Chicago.

I mångt och mycket är utmaningarna och möjligheterna desamma.

Jag talade om tre områden.

Digitaliseringen och delningsekonomins enorma möjligheter att förändra och förbättra städer.

Hållbarhets- och energifrågorna som ju kommit i nytt fokus efter Trumps besked om klimatavtalet och det motstånd detta mött inte minst från viktiga städer i USA.

Och säkerhets-, migrations- och integrationsfrågeställningarna.

Kring dessa frågeställningar handlade också många av samtalen under dessa dagar här i Chicago.

Jag får se om jag är tillbaka nästa år – men alldeles säkert kommer konferensen att ha växt mer i betydelse tills dess.

Men nu bär det hem. SAS flyger direkt till Arlanda.

Och några dagar hemma blir förvisso inte helt fel.