Efter Holland – jag är orolig.

09 april 2016

ANTWERPEN: Alldeles söder om gränsen till Nederländerna finns det kanske anledning att reflektera lite över utgången av folkomröstningen där i onsdags och dess konsekvenser på kort och lite längre sikt.

Valdeltagandet i omröstningen blev kring 32%, vilket gör att man passerade den magiska gräns över vilken frågan – i detta fall EU:s avtal med Ukraina – återförs till parlamentet för behandling.

Som valdeltagande var det knappast imponerande. I själva verket är det, så vitt jag kan förstå, det lägsta deltagande i någon folkomröstning om EU-frågor någonstans någonsin.

Det brukar vara populärt att ifrågasätta den demokratiska legitimitet i de val till EU-parlamentet som har ett valdeltagande kring 50%, men här är ju siffran vida lägre.

Och vi har den något paradoxala situationen att samma krafter som brukar ifrågasätta den demokratiska legitimiteten i EU-valet på grund av valdeltagandet nu ser just detta resultat som legitimt, demokratiskt och heligt.

Ser vi på siffrorna på annat sätt är det nu 19% av den holländska valmanskåren som röstat nej. Övriga röstade antingen ja eller ansåg väl att frågan fortsatt kunde hanteras inom den representativa demokratins ram.

Och det senare är ju en rätt rimlig synpunkt. Det är den representativa demokratin som är vårt europeiska demokratiska system. 

Den direkta demokratin har en traditionellt stark roll i Schweiz, men i övriga Europa bara i vissa typer av speciella frågor. I vissa länder med bitter erfarenhet av populismens härjningar – Tyskland t ex – finns t o m spärrar mot detta instrument.

I just detta fall handlar det om ett avtal som förhandlats och diskuterats under åtskilliga år, och som nu dessutom diskuterats och godkänts av inte mindre än 29 demokratiska parlament – samtliga EU-länder, inklusive Nederländerna, samt EU-parlamentet.

Den holländska folkomröstningen drevs fram genom en bestämmelse som tillkommit under senare år och gör det möjligt att med 300.000 namnunderskrifter få fram en rådgivande folkomröstning av detta slag. Och det var en tämligen militant anti-europisk grupp som nu utnyttjade denna möjlighet.

Och den tydliga minoritet som de senare lyckades mobilisera i skälva folkomröstningen har nu lett till en kris med betydande konsekvenser.

De viktigare delarna av avtalet i fråga är s k gemensamhetskompetens och det är svårt att se de kommer att vältas över ända. Men förmodligen måste det till någon form av nationellt undantag för Nederländerna för de delar av avtalet som är nationell kompetens. 

Exakt hur detta kan ske återstår att se. Och det kommer nog att ta sin tid innan det sorteras ut fullständigt. Åtskilliga jurister kommer att få mycket att göra.

Men de vidare konsekvenserna kommer sannolikt att bli både omfattande och bekymmersamma.

Jag ser en omedelbar risk för att räddhågsna regeringar nu inte kommer att våga gå vidare med de åtaganden man gjort om viseringsfrihet för bl a Ukraina och Turkiet. Och det kommer i sin tur att få konsekvenser för EU:s trovärdighet och möjligheter i dessa relationer.

Den vidare faran är självfallet att hela utvidgnings- och närområdespolitiken bromsas upp eller stoppas. 

Kommer man att ens våga tala om EU-medlemskap för t ex Bosnien eller Serbien, för att inte tala om det förvisso betydligt mer långsiktiga perspektivet för länder i det Östliga Partnerskapet?

Var finns det framåtsyftande politiska ledarskap som är en nödvändighet i viktiga frågor som dessa? Och som vill och vågar ta den långsiktiga striden mot den negativa populismens militanta krafter? 

Jag spanar, men utan att finna. 

Om nu allt detta, i rädslan för de minoriteter som driver fram folkomröstningar, bromsas upp kommer konsekvenserna på sikt att bli allvarliga.

Balkans konflikter ligger nog nu för de flesta långt tillbaka i tiden. Men vi har inte rätt att glömma att det har varit den successiva utvidgningsprocessen som varit det som gjort det möjligt att steg för steg börja komma över krigens bittra minnen och konsekvenser.

Skulle detta nu stoppas upp, och faran är överhängande, kommer vi att hamna i en annan utvecklingscykel. Förr eller senare fruktar jag att vi riskerar att hamna i Bosnien igen.

Jag är orolig för ett Europa utan ledarskap som riskerar att kapitulera för populismens negativa krafter, och som därmed riskerar att komma tillbaka till och i konflikter som vi alla hade hoppats att vi hade lagt bakom oss.

Hanteringen i Nederländerna – föga imponerande i alla dess delar – har fört oss hit.


Världen i Flandern.

08 april 2016

ANTWERPEN: I denna Flanders historisk metropol har jag nu infunnit mig för styrelsesammanträde under de närmaste dagarna med International Crisis Group. 

Och kriser att diskutera saknas som bekant inte.

Antwerpen är en stad med en fascinerande historia. Efter det att handelsfartygen inte längre kunde nå Hansa-knutpunkten Brügge blev Antwerpen under ett skede den tidens globaliserings verkliga nav.

Staden räknades som Europas rikaste, även om konkurrensen med Venedig måste ha varit hård. Och det sägs att ca 40% av den tidens mer internationella handel på ett eller annat sätt passerade genom staden.

Men reformationens konvulsioner satte stopp för staden. Dess hamn blockerades, och handelns fokus försköts norrut till Amsterdam, som därmed fick sin glansfyllda blomstringsperiod.

Världskrigen under förra århundradet satte naturligen sina spår. 

Staden drabbades av fler tyska V1 och V2-attacker än någon annan när Hitler-riket desperat försökte förstöra den hamn som var av central betydelse för den västallierade styrketillförseln 1944 och 1942.

I dag är Antwerpen åter en handelstad. 

Hamnen är Europas näst största efter närbelägna Rotterdam. Och man bibehåller sin position som diamanternas stad. Närmare 90% av världens oslipade diamanter handlades genom Antwerpen förra året.

Och det är en stad präglad såväl av invandring – ca 40% av stadens invånare, och ökande – som av att vara en av högborgarna för den flamländska nationalism som åtminstone verbalt talar om självständighet från Belgium.

Så nog finns det åtskilligt att diskutera här.

Och det börjar redan i kväll. 

Borgmästare Bart De Wever, som tillika är partiledare för det flamländska nationalistparti som är Belgiens största, bjuder på middag, och där skall bl a jag inleda diskussionerna om hur vi skall hantera den fjärde vägen av jihadism och motverka radikalisering av inte minst unga människor runt om i Europa.

Det gör vi bl a med utgångspunkt från en mycket läsvärd rapport ICG publicerat kring dessa frågor.

Och sedan fortsätter vi med listan av kriser och utmaningar under morgondagen. 


Till slut dock till Bryssel.

05 april 2016

BRYSSEL: Efter diverse tråcklande lyckades jag sent i går kväll ta mig hit. Hur det blir med återresan återstår att se. En sak i taget.

Men det är för mig ett mysterium att de belgiska myndigheterna inte lyckas att få igång flygplatsen Zavantem snabbare. Nu talas det om ett utdraget skede med begränsad kapacitet.

Det var förvisso ett allvarligt attentat, men de rent fysiska skadorna på flygplatsen var knappast massiva, och en rejäl och prioriterad insats skulle ha fixat dem alla till för ett tag sedan.

Men nu skall tydligen åtskilligt göras om. Och till detta kommer olika belgiska fackföreningar som har synpunkter. Sådant kan pågå i åtskillig tid.

Detta spelar ju snarast terroristerna i händerna. Den bästa långsiktiga säkerheten är att demonstrera att attacker som dessa inte förlamar våra samhällen. 

Snabbast möjliga återgång är det bästa sättet att visa att attacker inte lönar sig.

Men de belgiska myndigheterna verkar nu inriktade på tvärt om. Och om resultatet blir att de i månader bromsar bl a EU:s arbete så är detta ju ett sätt att säga att attacker just här har en betydande effekt långt utöver den omedelbara.

Och därmed fruktar jag att de kommer att göra Bryssel mindre säkert i stället för tvärt om.

I dag presenterade vi så resultatet av vårt arbete inom Atlantic Council om de olika digitala möjligheterna, och efter den mera officiella presentationen blev det också informell lunch med olika intresserar här i Bryssel kring dessa frågor.

Rapporten finns tillgänglig genom länk på min Twitter.

Och på eftermiddagen hade jag möjlighet att gå förbi också en diskussion om samarbete kring cybersäkerhet med såväl Estland nuvarande utrikesminister Marina Kaljurand som hennes företrädare Urmas Paet. 

Det är påtagligt i alla dessa olika diskussioner hur Estland kommit att inta en framskjuten position. Också olika persone därifrån i ledande positioner i dessa frågor i olika internationella institutioner.

Och att det handlar om framtidsfrågor av största betydelse råder det knappast någon tvekan om.

I kväll fortsätter jag med informell middag på temat Ryssland och dess utveckling med en del av de personer här som har anledning att syssla med dessa frågor.

I morgon blir det så deltagande på kommissionens konferens om investeringar och ekonomisk utveckling i Europa. Det är kommissionens egen tankesmedja som än en gång vill att jag skall vara med om dess överläggningar, och det har självklart sitt Knesset

Och sedan hoppas jag att det kommer att vara möjligt att ta sig hem till Stockholm igen.

I morgon är också dagen för folkomröstningen i Nederländerna om avtalet med Ukraina, och dessvärre tyder nu samtliga opinionsundersökningar på att nej-krafterna kommer att segra.

I ett inlägg som finns bl a på ECFR:s hemsida, och länk på min Twitter, har jag åter argumenterat för hur betydelsefullt detta avgörande är.


Faror i Holland – och sorg i Sverige.

03 april 2016

STOCKHOLM: I dag har så flygplatsen i Bryssel öppnat igen, sägs det. I sak innebär detta att tre flygplan avgår – till Turin, Faro och en annan mindre prominent destination som jag glömt bort.

Och hur det i realiteten kommer att bli de närmaste dygnen återstår att utreda.

Jag säger detta eftersom min kommande vecka är tämligen beroende av just denna flygplats.

Men i stället för att hoppas att det hela löser sig till tisdag morgon – besked från Belgien bör nog tas med en nypa salt – får jag nu nog dessvärre försöka tråckla mig på annat sätt till Bryssel redan i morgon kväll.

På tisdag presenterar vi där resultatet av arbetet i en arbetsgrupp inom Atlantic Council som handlar om samarbete och spänningar över Atlanten i olika digitala frågor – Building a Transatlantic Digital Marketplace – Twenty Steps Toward 2020. 

Och jag har lett det arbetet tillsammans med USA:s tidigare ambassadör till EU William Kennard.

Sedan är jag kvar där under onsdagen för att då delta i diskussionerna på en större konferens som EU-kommissionen ordnar om investeringsfrågor i Europa. Åter är det situationen på det digitala området som de bett mig uppmärksamma.

Och hur jag därefter tar mig tillbaka till Stockholm återstår att utreda – liksom hur jag skall ta mig tillbaka i samma riktning två dygn senare.

Veckans viktigaste händelse blir med all sannolikhet folkomröstningen på onsdag i Nederländerna om samarbetsavtalet mellan EU och Ukraina.

I formell mening är det bara en rådgivande folkomröstning, och den har drivits fram av en ny bestämmelse som gör att 300.000 namnunderskrifter gör en sådan nödvändig.

Och i formell mening handlar den förvisso om avtalet med Ukraina, men i realiteten har den nu blivit samlingspunkten för allsköns opposition och motstånd mot det mesta, med just EU som det som man fokuserar på.

Förvisso mobiliseras också de krafter som på ett eller annat sätt kommit att ligga på samma våglängd som den ryska propagandans budskap. 

Det handlar om motstånd mot invandring, om motvilja mot varje form av utvidgning av EU, om motvilja mot Ukraina och om vad som endast kan beskrivas som längtan efter nya murar mot världen i övrigt.

Opinionsundersökningar tyder på att 2/3 i Nederländerna i och för sig tycker att avtalet med Ukraina är OK, men samma undersökningar tyder på att det blir nej som kommer att vinna på onsdag.

Och skälet till det är att motståndarna mot det mesta mobiliserar starkt, medan många andra nog hellre stannar hemma dels därför att de knappast ser frågan som särskilt viktig och dels i tron att det i alla fall inte blir nödvändiga 30% av de röstberättigade som deltar.  

Ett nej i Nederländerna på onsdag stjälper inte nödvändigtvis avtalet, men skulle onekligen av den ryska propagandan basuneras ut som en väldig seger och skulle förvisso bromsa den samlade EU-politiken gentemot Ukraina.

Och i sin tur skulle detta alldeles självklart leda till att de krafter i Moskva som fordrar en mer aggressiv rysk politik i frågan får ny luft under vingarna med alla de konsekvenser detta kan komma att få.

Det vore med andra ord utomordentligt illa om det blev så.

Dessvärre är mönstret när det gäller folkomröstningar som dessa i tider som dessa att det leder till ett nej. Så blev det ju överraskande i den danska folkomröstningen om deras juridiska undantag i slutet av förra året.

Och vi skall inte glömma att det också var en folkomröstning i Nederländerna 2005 som stjälpte EU:s s k författningsfördrag. En light-version av detta kom ju dock senare att uppstå i form av Lissabon-fördraget.

Ett nej i Nederländerna på onsdag skulle riskera olika vidare konsekvenser. 

Utan tvekan skulle det ge ett stöd till Nej-krafterna inför den folkomröstning i Storbritannien den 23 juni som på många sätt är alldeles avgörande för det EU-samarbetets framtid. 

Och därtill kommer att nej-initiativ av denna typ sannolikt skulle bli allt flera, och då sannolikt inte bara i Nederländerna. 

Med stor säkerhet skulle t ex samma Nej-krafter som mobiliserat fram denna försöka mobilisera fram en folkomröstning om TTIP-avtalet om frihandel över Atlanten när väl detta ligger klart för godkännande.

Tyskland med sin historia av populismens faror har ingen möjlighet till folkomröstningar i sin författning – där är den representativa demokratin fast förankrad – men många andra länder ligger öppna för de faror som kan ligga i dessa.

Det är lätt att förfasa sig över att en Donald Trump har framgångar i USA, men farligt att inte se att samma lättsinniga nej-populism riskerar att ställa till mycket betydande skador också i vår egen del av de västliga demokratiernas värld.

Ett nej i Nederländerna på onsdag och ett nej i Storbritannien till midsommar skulle förändra den europeiska historien, och göra det i en tid när utmaningar såväl i Öst som i Väst som i den digitala världen kräver mer av samarbete mellan de gamla nationalstaterna.

När jag skriver detta kommer budet att författaren Lars Gustafsson har gått bort.

Utan tvekan tillhör han en våra allra största författare. Men jag hade också förmånen att lära känna honom som en inspirerande sällskapsmänniska och en engagerad debattör när det gällde det öppna och fria samhällets värderingar.

Sist jag träffade honom var typiskt nog när vi hamnade på samma plan till Berlin för något år sedan. 

Han var ett mycket sort namn i Tyskland, en stor europé och tillhörde de tyvärr alldeles för få som aktivt upprätthöll också de kulturella banden mellan Sverige och Tyskland.

I kväll tar jag ut någon av alla de böcker av honom jag har i hyllan, minns engagerade samtal genom åren och känner i läsningen tacksamhet över det han gett oss.

 


Toppmöten och tribunaler.

31 mars 2016

TABIANO CASTELLO: Något dygn till hoppas jag att den italienska solen skall lysa över mig innan det är dags att återvända hem inför den kommande veckan.

I går var det toppmöte i Bryssel mellan EU och Indien. 

Om man lyckades att föra de besvärliga handelsfrågorna framåt under dess diskussioner vet jag inte, men att det var viktigt att mötet till slut kom till stånd råder det ingen tvekan om.

Indien är ett miljardland med miljoner av problem, men det är samtidigt en av världens snabbast växande ekonomier och en iblabd till frustrationens gräns mångsidig och vital demokrati. 

I mångt och mycket är det en kontinent snarare än ett land. 

Men inte minst därför är det viktigt att vi anstränger oss att bredda och fördjupa relationen. Och här har Bryssel under något år släpat fötterna efter sig på ett sätt som inte har varit bra.

Förhoppningsvis har man nu kommit igång, och det var förvisso en imponerande bred agenda för de närmaste åren som man kom överens om. 

Nu gäller det bara att gå från ord till handling.

I Washington inleds i dag det fjärde Nuclear Security Summit, och ett stort antal ledare från hela världen är där för att diskutera kring frågor som president Obama gett stark prioritet under sin tid som president.

Det handlar knappast om kärnvapen och nedrustning på det området, även om det sannolikt kommer att nämnas, utan främst om att öka säkerheten kring olika radioaktiva ämnen så att de inte kommer i felaktiga händer.

Jag har själv deltagit i diskussionerna på de tre tidigare mötena i Washington, Seoul och Haag, och Sverige gjorde ju ett eget viktigt bidrag när vi i mars 2012 under betydande inledande hemlighetsmakeri sände iväg tre kilo plutonium av vapenvilors som vi fortfarande hade kvar efter 1950- och 1960-talets ansträngningar på området.

Det löste i viss mån ett problem för oss, men först och främst bidrog vi till den internationella strävan att reducera förekomsten av höganrikat uran och motsvarande ämnen runt om i världen. 

Om någon annan stat hade plutonium att bidra med vet jag inte, men skulle knappast tro det. Vårt hade ju sin lite speciella bakgrund.

Men mötet i Washington är också en förevändning för många andra möten.

Reguljära bilaterala möten med president Obama blir det bara för Kinas president Xi Ji-ping, och det är ju ett tecken så gott som något. 

Turkiets Erdogan och Polens Duda tillhör de som fått finna sig i lite lägre nivå på dialogen, och för det finns det nog just nu inte bara rent kalendariska skäl.

När jag skriver detta kommer beskedet från Haag att FN-tribunalen där friat den serbiske uptranationalisten Vojislav Seselj från alla anklagelser.

Det är, milt sagt, anmärkningsvärt, och jag måste självfallet läsa domen mer eller mindre i dess helhet innan jag kommentera det mer i detalj. 

Just den rättegången tillhör dem som tett sig som mest märkliga i tribunalens hela historia, och domen kommer med all säkerhet att bli mycket omdiskuterad. 

På ett eller annat sätt för jag säkert anledning att återkomma till frågan. 


Domen över Radovan Karadzic.

26 mars 2016

TABIANO CASTELLO: I torsdags kom så, efter en utomordentligt omfattande rättegång, FN-tribunalens dom över Radovan Karadzic och hans roll i kriget i Bosnien mellan 1992 och 1995.

Än har jag inte tagit mig igenom domslutets alla 2.615 sidor med dess omfattande genomgång av vissa av de avgörande skedena i det långa och plågsamma kriget.

Men avgörande delar har jag dock nu noga läst igenom.

Medias uppmärksamhet var främst riktad på frågan om huruvida han skulle anses skyldig till folkmord eller ej, och här kom han att frias när det gällde olika skeenden i kriget i övrigt men fällas vad gäller Srebrenica i juli 1995.

Oväntat var det knappast.

En rad tidigare domslut från olika domstolar har inte ansett att händelser i Bosnien i övrigt lever upp till kravet på folkmord, men att just Srebrenica gör det.

Och självfallet kan detta, i bägge dess delar, diskuteras. Allt handlar om hur man definierar begreppet folkmord.

Själv har jag alltid ansett att det skall användas restriktivt, och det inte minst därför att det annars finns en risk för att man devalverar det brott som Hitlers försök till total förintelse av främst det judiska folket innebar.

Män, kvinnor och barn i miljoner fördes urskiljningslöst till gaskamrarna och avrättningsplatser i ett brott som saknar varje motstycke i vår tid.

Srebrenica var dels ett brutalt och medvetet massmord och dels en mycket medveten fördrivning av dess muslimska befolkning från detta område.

Siffror är och förblir starkt kontroversiella i detta sammanhang, men de siffror som ICTY använder i denna dom är ”minst 5.515” män dödade och ca 30.000 – huvudsakligen kvinnor och barn – mer eller mindre tvångsmässigt evakuerade.

Och i en rad domslut har tribunalen ansett att detta faller inom ramen för begreppet folkmord. Det har också kommit att bli allmänt accepterat.

Problemet som uppstår är dock att gränsdragningen mot andra händelser under det bosniska kriget är mindre klar.

Massmordet i Srebrenica var förvisso unikt till sin omfattande och till sitt utförande, om än självfallet inte i närheten av Förintelsen, men däremot knappast fördrivningen av personer på grund av deras etnicitet eller religion.

Nu har tribunalen valt detta sätt att definiera de olika brotten, och det är därmed detta som kommer att gälla i den internationella rätten framöver.

Men alldeles säkert kommer det att diskuteras om man hur dragit gränserna för definition av de olika brotten rätt. För snävt eller för brett – det finns företrädare för bägge skolorna.

Själv läste jag igenom det utförliga avsnittet om Srebrenica med speciellt intresse.

I samband med att det var 20 år sedan denna händelse förra sommaren satt vi ju olika personer några dygn i Haag och gick igenom händelsekedjan i detalj – jag skrev då också utförligt om det – och det var självfallet intressant att se om något nytt nu kon fram.

Domens beskrivning bekräftar den bosnienserbiska ledningens beslut den 9 juli att ändra en operation som syftade till att något begränsa enklaven Srebrenicas omfattning till att inta den i dess helhet.

Och Radovan Karadzic förnekar inte heller att han var en del av detta beslut.

Domen ger lite mer av bakgrund till händelseutvecklingen veckorna innan, med olika attacker och raider av de bosnienmuslimska styrkorna ut från Srebrenica.

Och mycket av detta skall ju ses i ljuset av den avgörande kraftmätning som ägde rum kring Sarajevo just då.

Däremot kastar domen knappast så mycket ytterligare ljus över frågan hur och av vem beslutet – senast den 13 juli, men enligt tribunalen sannolikt något dygn tidigare – att mörda alla de män man tagit till fånga togs. Eller varför det togs.

Att det togs, och sedan genomfördes framför allt under dagarna från 14 juli i området kring Zvornik, dit fångarna förts, är dock ett historiskt faktum.

Någon ”smoking gun” som alldeles entydigt binder just Karadzic till beslutet går det dock knappast att hitta. Man binder en väv av vad som är sannolikt och rimligt i den rådande situationen.

Här får vi kanske vänta på att rättegången mot Radko Mladic avslutas. Om hans och hans närmaste medarbetares också direkta ansvar för beslutet går det knappast att ha några tvivel.

Domslutet tecknar en bred bild av händelseutvecklingen upp till och under det långa kriget, och beskriver hur människor fördrevs och mördades i strävan att skapa etniskt rensade och rena områden.

Detta var det bosniska krigets kärna, ja, dessvärre kärnan i det jugoslaviska upplösningsdramat i dess helhet.

Och att just skapandet av etniskt rena områden var syftet råder det ingen tvekan om. Här var Radovan Karadzics roll självfallet central. För honom handlade det om serbiskt rena områden.

Andra i detta krig hade andra etniska agendor, inte minst på den kroatiska sidan, men också på den muslimska sidan fanns detta, om dock i väsentligt mindre omfattning.

De tusentals sidorna innehåller mycket som förtjänar att läsas och begrundas, och säkert kommer jag att finna mer av intresse när jag fortsätter med detta.

En icke ointressant detalj bör dock nämnas.

De tre domarna är eniga om så gott som allt på det sätt som de bör vara.

Men ett intressant undantag är frågan om beskjutningen av Markala-marknaden i Sarajevo den 5 februari 1994 med ett mycket stort antal civils döda.

Kontroversen kring denna är förvisso inte ny, men får nu sannolikt nytt bränsle, eftersom en av de tre domarna skiljer ut sig och säger att det inte kan uteslutas att det inte var serbiska styrkor som var ansvarigt.

Ett s k skyddat vittne har framträtt med information om att ansvaret snarare låg på den muslimska sidan.

Om någon klarhet någonsin nås i den frågan är väl oklart, men sett i det större sammanhanget av år av kontinuerlig beskjutning med artilleri och prickskyttar av den civila befolkningen i Sarajevo skall nog inte betydelsen av den saken överdrivas.

Och här är ansvaret, som tribunalen också slår fast, solklart.

Med detta viktiga domslut har en viktig punkt i arbetet att lägga denna konflikt till historien tagits, men än är tribunalens arbete inte avslutat.

Radovan Karsdzics försvarsadvokater har redan sagt att de avser att överklaga domen.

På torsdag i nästa vecka kommer, efter närmast oförsvarligt lång tid, domen mot Vovjislav Seselj.

Och rättegången mot Radko Mladic pågår fortfarande.


Vad är det som hänt – och händer?

22 mars 2016

STOCKHOLM: Den samordnade terrorattacken i Bryssel i dag dominerar alldeles självklart över allt annat just nu. 

I media är siffran över personer som förlorat livet just nu 34, och Bryssel är en i stort sett nedstängd stad. Daesh har, föga förvånande, tagit på sig ansvaret.

Det kommer att diskuteras åtskilligt om bakgrunden till detta attentat och vilka konsekvenser det kommer att få. Reflektioner i dag blir med nödvändighet mycket preliminära.

När Daesh bröt med Al Qaeda var det därför att man i stället för att fokusera på terrorattacker mot den ”fjärran fienden” i Väst ville inrikta sig på att bygga upp ett kalifat och en stat i Levanten.

I detta låg då också att det var på denna strid som man skulle koncenterera sina resurser, och det i kontrast mot att metodiskt byggda upp för olika terrorattacker i Väst. 

Den förbättrade samordning mellan västliga säkerhetstjänster under det senaste decenniet hade ju gjort sådana väsentligt svårare – framgångarna för Al Qaeda hade ju under senare år varit påtagligt begränsade.

Och då var det med all sannolikhet också under ett inledande skede. Farhågorna hos våra säkerhetstjänster låg mer på vad olika personer som kom hem efter att ha stridit hos Daesh skulle ta sig för.

Men vid någon tidpunkt är det tydligt att detta förändrades, och att Daesh inriktade sig också på attacker mot mål i Väst. Lyssnar man på vad de själva säger var detta en reaktion på de intensifierade attackerna mot Daesh från den internationella koalition som gradvis byggts upp.

Under 2015 är det i alla fall tydligt att ett betydande antal terrorister infiltrerades in i EU för att förbereda och genomföra mer storskaliga terrorattacker. Och Paris var det mål man hade valt ut, och här genomfördes ju också den stora attacken den 13 november med 130 döda.

Den attacken hade av allt att döma förberetts, och genomfördes, av en grupp med huvudsaklig bas i Bryssel. Där hade man, av allt att döma, också möjligheten att bygga de olika bomber och självmordsbälten som krävdes, och detta är knappast en uppgift för amatörer.

Efter Paris sattes alldeles självklart igång ett mycket omfattande arbete med att kartlägga detta nätverk, och så småningom blev det tydligt att det var större än vad man kanske ursprugligen hade trott.

I fredags kunde så belgisk polis slå till och arrestera en av de personer som var eftersökta för attacken i Paris. Man kan utgå från att detta skedde efter hjälp från också andra säkerhetstjänster efter det att man fått fram mer information om det samlade nätverket.

Om bakgrunden till dagens attack vet man sannolikt ännu mycket lite, men jag kan tänka mig att kvarvarande – eller delar av kvarvarande – nätverket i Bryssel i detta läge valde att slå till så snabbt man hade möjlighet till detta.

Det är ju ett inte orimligt antagande att de såg en överhängande risk för ytterligare tillslag och arresteringar, och då valde denna väg.

Om de då fanns i och kring Bryssel, vilket inte är ett orimligt antagande, var det naturligt att välja relativt mjuka mål av den typ man gjorde och slå till på ett sätt som, med undantag av tillverkningen av självmordsbälten, knappast krävde alltför sofistikerade förberedelser.

En alldeles avgörandet fråga just nu är självfallet vad som finns kvar av detta nätverk, i första hand med anknytning till Bryssel, men i andra hand vidare med de som av allt att döma infiltrerades under 2015.

Delar har alldeles tydligt sprängt sig själva i luften i de bägge attackerna. Men finns det de som kom undan, på samma sätt som i Paris? Och finns det de som kanske redan förberett en andra våg av attacker? 

Det är lätt att inse att det är frågor som dessa som i dessa timmar sysselsätter åtskilliga säkerhetstjänster inte bara i Belgien. Och serien av fel- och missbedömningar som alldeles tydligt gjorts sedan en tid tillbaka talar alldeles självklart för den allra största försiktighet.

Kan Sverige då beröras av detta?

Ja, alldeles självklart är vi berörda. 

Omedelbart är det många tusentals svenskar som inte bara är bosatta i Bryssel utan som ständigt i olika EU-ärenden rör sig fram och tillbaka till staden. 

Men det som lett till attentaten mot Bryssel kan leda till konkreta hot också mot oss. 

Siffror är höggradigt osäkra, men skall man tro dessa är Sverige det europeiska land som näst efter Belgien har flest personer som gett sig iväg och slåss för Daesh. Och det skapar ju en bättre attackmöjlighet också gentemot Sverige från deras utgångspunkt.

Men – jag upprepar detta – vi befinner oss fortfarande i en situation där slutsatser och resonemang med nödvändighet måste bli tentativa. 

Men det är av den allra yttersta betydelse att vi så snabbt som möjligt skaffar oss en så tydlig bild som möjligt av bakgrunden till det Europa nu drabbats av i först Paris och nu i dag Bryssel.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 709 andra följare