Bra att KU kan klargöra.

19 juli 2015

VID MEDELHAVET: Hemma ser jag att diskussionen nu handlar om frågan om vice statsminister. Och att den nu också anmälts till riksdagens konstitutionsutskott.

Det tycker jag är bra.

Inte för att nödvändigtvis ”pricka” och plocka politiska poäng, utan för att få besked om och lägga fast vad som bör vara konstitionell praxis. 

Begreppet ”vice statsminister” finns inte i vår regeringsform, utan där talas i stället om möjligheten att utse ett statsråd som ersätter statsministern när det finns skäl till detta.

Men begreppet har detta till trots etablerat sig under de senaste decennierna. 

I de borgerliga regeringar som jag har erfarenhet av – och det är sedan 1976 – var det självklart att det begreppet användes för det statsråd som också formellt gavs funktionen att träda in i statsministerns ställe.

Hur det var i de socialdemokratiska regeringar innan dess som använde titeln vet jag inte, men jag skulle vara förvånad om inte samma sak gällde då.

Och därmed skulle man – även om saken inte är formellt reglerad i RF – med skäl kunna tala om en tämligen väl etablerad konstitutionell praxis i frågan. 

Någon journalist skrev i kommentar till att saken nu kommer upp i KU att vederbörande hade svårt att se att det skulle finnas något förbud i RF att göra som regeringen Löfven nu gjort.

Så är det säkert.

I formell mening finns det ju ingenting som hindrar att man skickar ut ett pressmeddelande och säger att ett visst statsråd skall kallas ”utbildningsminister” trots att det är något annat statsråd som är chef för utbildningsdepartementet och föredragande i regeringen för de frågor som bereds i detta.

Men det skulle förvisso uppfattas som mycket märkligt – så märkligt att jag betvivlar att någon ens skulle komma på tanken att göra det.

I det nu diskuterade fallet förhåller det sig likartat.

Strikt formellt går det sannolikt att göra som man gjort, men det överensstämmer näppeligen med den konstitutionella praxis som utvecklats under ett antal decennier, och därtill kommer att det ju lätt uppfattas som politiskt vilseledande.

Mot denna bakgrund är det bra att KU kan dokumentera hur denna fråga hanterats sedan begreppet ”vice statsminister” först användes och sedan på ett auktoritativt sätt kodifiera den konstitutionella praxis som man anser bör gälla.
Detta för att undvika den typ av förvirrade situationer som saken hamnat i just nu.


Ett år efter MH17.

17 juli 2015

VID MEDELHAVET: I dag är det ett år sedan det civila passagerarplanet MH17 sköts ner över östligaste Ukraine och 298 oskyldiga människor från 11 olika länder förlorade livet.

Själv var jag här också den dagen, och rätt snart efter det att rapportera kommit uttalade jag att det med all sannolikhet var de rysk-stödda separatisterna som hade skjutit ner planet.

På sina håll tyckte man att det var lite väl snabbt, men för den som följde noga med utvecklingen, inte minst med alla de möjligheter som sociala media gav, var slutsatsen inte svår att dra.

Hela konflikten i Donbass hade ju initierats av Kreml i mitten av april genom operationen i Slovyansk, och planen då var uppenbarligen att inom en tidsram av några månader sätta upp ett ”Novorossyia” som sträckte sig hela vägen till och inkluderade Odessa.

Övertagandet av Krim hade gått lättare än vad man nog hade varit rädd för, och man intalade sig själv att ett övertagande av betydande delar av södra Ukraina skulle vara en process man kunde klara av på nästan samma sätt.

Självfallet var den direkta ryska rollen i detta avgörande, men det var nog fortfarande så att man ville undvika mer massiv inblandning av större reguljära ryska militära förband. Det skulle man senare tvingas att förändra.

Fokus låg på s k frivilliga, olika typer av specialförband och ett tillflöde av olika typer av vapen – och en massiv politisk och propagandaoperation. 

Innan nedskjutningen av MH17 hade vi sett tydliga tecken på att man tillförde allt mer avancerade vapen. Skälet till detta var att det började gå dåligt. De inte alltför imponerande ukrainska operationer som dragits ingång höll på att vinna terräng.

I dessa försök att stå emot ingick alldeles uppenbart att föra in avancerade luftvärnssystem för att med dessa bekämpa inte bara det ukrainska flygvapnet utan också Ukrainas möjligheter till flygtransporter i området.

Det s k Buk-system som vi i dag vet sköt ner MH17 fördes in från den 53:e ryska luftvärnsbrigaden vid Kursk, och det är övervägande sannolikt att de som opererade systemet den aktuella dagen också kom från detta förband.

Avsikten var knappast att skjuta ner MH17, och omedelbart efter nedskjutningen meddelades från separatisternas sida också att man skjutit ner ett ukrainskt transportflygplan. 

Med all sannolikhet var det detta man trodde att man hade gjort – och när sanningen gick upp för dem började man med stor frenesi att sopa igen alla spår. Då var det för sent – spåren är och förblir mycket tydliga.

Och successivt kommer de olika utredningar som holländska myndigheter har huvudansvaret för också att visa detta.

Fortsättningen kommer att bli viktig.

Omedelbart efter det inträffade sade EU:s utrikesministrar att de som direkt eller indirekt bar ansvaret borde ställas inför rätta för detta.

Det är nu också vad Nederländerna, Australien, Malaysia, Belgien och Ukraina kräver i ett utkast till resolution i FN:s säkerhetsråd om att upprätta någon form av internationell tribunal.

Från rysk sida har man lagt ner stor energi på att marknadsföra snart sagt varje annan tänkbar teori om vad som hände och var ansvaret ligger. 

Bara dagar efter hade den ryska generalstaben en famös presskonferens där man hävdade att det var ett ukrainskt flygplan som ansvarade för nedskjutningen. Självfallet visste man att det var lögn.
Och olika ryska propagandamedia har sedan dess pumpat ut den ena versionen mer bisarr än den andra.
Nu motsätter sig Ryssland i FN:s säkerhetsråd förslaget om en internationell process för att ställa de ansvariga till svars. Det är inte alltför svårt att se de verkliga motiven bakom denna ståndpunkt.

Men kravet kommer att drivas. I ett uttalande i dag upprepar EU:s Federica Mogherini kravet på att de indirekt eller direkt ansvariga ställs till svars. 

Och det är bra att hon gör det.

Brottet den 17 juli 2014 får inte glömmas.


Historiskt avtal av stor betydelse.

14 juli 2015

VID MEDELHAVET: I dag på morgonen kom det så äntligen vit rök från Coburg-palatset i Wien där slutfasen av förhandlingarna med Iran i den nukleära frågan pågått under de senaste 17 dygnen.

Inte sedan Henry Kissingers dagar har en amerikansk utrikesminister spenderat så lång tid utomlands i enstaka förhandling som John Kerry nu gjort. Och han förtjänar förvisso stor uppskattning för de insatser han nu gjort.

Utan tvekan är den slutliga överenskommelsen i Wien den viktigaste diplomatiska överenskommelsen på många år. Det som kunde ha lett till ett nytt krig har nu lett till en överenskommelse och ett nytt skede i en utomordentligt konfliktfylld region. 

De som följt denna blogg under senare år vet att jag, också i tider då vindarna blåste åt helt andra håll, varit en envis förkämpe för en överenskommelse av ungefär den innebörd som vi nu till slut fått se.

Länge föreföll det närmast omöjligt. 

Tydliga trevare från iransk sida så tidigt som 2003 avvisades med vändande post. Misstron var monumental, och på sina håll var det säkert bekvämt att måla upp regimen i Iran som en ondskans representant.

En vändpunkt kom 2007 när en rapport från de amerikanska underrättelsetjänsterna gjorde bedömningen att Iran sedan 2003 inte haft någon aktuell ambition att skaffa kärnvapen. Det tog sin tid innan den insikten sjönk in och accepterades, men självfallet var det av stor betydelse.

Regimen Ahmedinejad i Teheran var inte lätt att hantera, och de möjligheter som möjligen fanns var inte lätta att utnyttja. 

Men när Hassan Rouhani i juni 2013 överraskande valdes till hans efterträdare som president öppnades i alla fall politiskt nya möjligheter. Försiktigt inleddes en trevande dans mellan Washington och Teheran.

Här spelade utan tvekan EU:s dåvarande högre representant Catherine Ashton en betydelsefull roll, inte minst i den relation hon kom att etablera med Irans nye utrikesminister Javad Zarif.

Jag tillhörde dem som efter ringa förmåga försökte hjälpa till. När jag reste till Iran i början av förra året var det formellt sett inte alls med de nukleära frågorna på agendan, men självfallet var ett av mina viktiga syften att försöka att övertyga också skeptiker i Iran om att detta var en historisk möjlighet.

Och om att – det var jag då övertygad om – att president Obama var seriös i sin öppning för en diplomatisk överenskommelse. Att det då fortfarande fanns en betydande skepsis på den punkten i Teheran var mycket tydligt.

Under åren har det också varit många samtal för min i Washington i ärendet. I början var misstron där total, och atmosfären var fylld av förebud om ett militärt angrepp mot Iran tillsammans med Israel.

Hur nära det i vissa skeden var vet jag inte. Att president Bush mycket seriöst studerade och planerad för möjligheten vet jag, men jag vet också att de spel man gjorde av detta visade på betydande utmaningar och problem. 

För president Obama var ett amerikanskt militärt angrepp sannolikt aldrig en option med undantag av i ett extremt kristall. Men nu handlade det om farhågorna för att Israel under premiärminister Netanyahu ensidigt skulle gå till anfall och därmed de facto dra in USA i en militär konflikt med Iran.

Inte heller i detta fall vet vi hur nära ett sådant beslut verkligen var. I debatten i Israel har ju senare såväl f d chefer för underrättelsetjänsten som f d överbefälhavare uttryckt sig mycket kritiskt om sin premiärministers politik.

Det avtal som nu fått sin slutliga form – efter den s k Joint Plan Of Action november 2013 och vad man kom överens om i Lausanne tidigare i år – innebär i all enkelhet att Irans nukleära program fredliga karaktär solitt säkras samtidigt som de omfattande sanktionerna mot landet lyfts.

Detaljerna är många, och kring dessa kommer der att tvistas inte minst i den debatt som nu kommer att följa i den amerikanska kongressen, och som självfallet också skall ses i ljuset av presidentvalet nästa år.

Republikaner kommer att försöka att kasta sand i maskineriet, och Israel kommer att lägga hårt tryck på de trogna vänner man har. Hillary Clinton borde självfallet entydigt ställa sig bakom sin president i denna fråga, men ett visst manövrerande är nog dessvärre inte uteslutet.

Men i slutändan är det svårt att se annat än att detta avtal kommer att träda i kraft och sanktionerna försvinna.

I Iran förefalle glädjen över avtalet påtaglig, och det förvånar mig inte. När jag var där mötte jag ett samhälle trött på isolering och förtryck, och jag är övertygad om att många iranier hoppas att detta avtal kommer att innebära mycket mer än vad dess text säger.

Samtidigt finns det alldeles säkert de mer konservativa krafter som nu fruktar just detta, och någon säker väg till uppluckring och öppning av regimen tror jag det är alldeles för tidigt att tala om. 

Men möjligheterna är dock betydligt större än vad som annars hade varit fallet. Att president Rouhani står för en med regimens mått mätt liberalare agenda också i övriga frågor är nog alldeles klart.

För EU öppnas nu en möjlighet till en mer aktiv diplomati i regionen, och ECFR har omedelbart efter dagens besked publicerat sin rapport med rekommendationer om detta. 

Säkert kommer vi att se en viss nationell kapplöpning till Teheran för att vinna kommersiella fördelar, men engagemanget från EU:s måste ha betydligt vidare syften än så.

Samtidigt är det viktigt att nu också stärka relationerna inte minst med de mindre stater i Gulf-regionen som historiskt känner en betydande oro för en persisk hegrmoni, och hos vilka det finns en fruktan för att all Västs uppmärksamhet nu kommer att riktas mot Teheran.

Stabilitet i denna region är av stor betydelse, och den kräver ett tydligt engagemang också för de mindre staternas intressen. 

Till bilden hör ju dessutom att Saudiarabien efter tronskiftet befinner sig i vad som förefaller att vara ett känsligt skede. Rationaliteten i dess agerande har ju i vissa avseenden inte varit alldeles uppenbar under senare tid.

På Twitter skrev jag tidigare i dag att överenskommelsen rimligen innebär att arbetet för den norska Nobel-kommittén detta år har underlättats. Men osvuret är som bekant alltid bäst i detta sammanhang.
Men alldeles entydigt handlar det om ett diplomatiskt genombrott av stor historisk betydelse. 


Viktig signal om TTIP.

08 juli 2015

TABIANO: Just nu njuter jag av norra Italiens sol och värme, och det saknas förvisso inte av någondera dessa dagar här.

I morgon är det besök på världsutställningen Expo som står på mitt program, och det lovar att bli påtagligt intressant.

Europa i övrigt verkar i huvudsak ägna sig åt det grekiska dramats fortsatta utveckling, men i allt väsentligt lägger jag det åt sidan för dagen.

I morgon skall ju den grekiska regeringen presentera ett konkret reformprogram för de andra Euro-länderna, och sedan kommer väl någon typ av avgörande senast i samband med det nya toppmöte som man nu talar om på söndag.

Och då finns det väl möjligen anledning att återkomma i det ärendet.

I dag på eftermiddagen röstade Europaparlamentet till slut om den rekommenderande rapport om TTIP-förhandlingarna som tumult och osäkerhet inom vänstern i början av juni gjorde att man inte kunde ta ställning till.

Och även om det bara var ett uttalande och en rekommendation var det en viktig politisk signal som sändes genom denna positiva omröstning. 

Det blev 436 röster för och 241 röster mot – det var en tydlig majoritet.

I en rad länder har ju olika vänsterkrafter gått till storms mot TTIP med en uppsjö av olika argument. 

Inte sällan har det rört sig om de krafter som är mot globalisering och handel i största allmänhet, men det har inte hindrat att de fått ett betydande genomslag i vissa länder.

Och inte minst mot den bakgrunden är dagens signal från Strasbourg positiv.

Den kommer också efter det att president Obama har lyckats att bryta igenom det motstånd som finns i den amerikanska kongressen, även om detta mer konkret riktat sig mot TPP-förhandlingarna med en rad asiatiska länder med Japan som det ekonomiskt tydligt tyngsta.

Nu borde det finnas förutsättningar för president Obama att föra TPP i hamn, och tillsammans med det avtal med Iran som det finns all anledning att hoppas på blir detta ju det särklassigt viktigaste avtal som kommer att ingås under Obama-administrationens åtta år.

TTIP ligger tidsmässigt dessvärre efter TPP, men när detta är i hamn blir nödvändigheten av TTIP än mer akut.

Ekonomer må strida kring beräkningar av hur stora de positiva effekterna av detta avtal kan bli, men de geopolitiska följderna för Europa av om TPP skulle lyckas medan TTIP skulle haverera skulle vara mycket betydande och entydigt negativa.

Men dagens votering i Strasbourg har förhoppningsvis minskat riskerna för en sådan utveckling.

I övrigt må noteras att de nukleära förhandlingarna med Iran i Wien skaffat sig ytterligare några dygn, och att FN:s säkerhetsråd på grund av oenighet fick skjuta upp sin debatt om Srebrenica ett dygn.
Så är det.


Blickar mot Athen, Bryssel, Wien och New York.

06 juli 2015

STOCKHOLM: En hektisk dag i Stockholm eftersom det bär iväg i morgon och viss osäkerhet om när jag måste ta mig tillbaka hit igen. Kan ta sitt tag – eller kan bli mer plötsligt.

Den grekiska folkomröstning gick som den gick men löser ju egentligen ingenting alls när det gäller själva sakfrågan. 

Och landets ekonomiska läge är ju nu en bra bit värre än när vänsterpopulisterna hittade på denna manöver.

Det skrivs nu mycket om de finansiella utmaningar som den allra närmaste tiden kommer att innebära. 

I morgon kväll möts ju eurozonens ledare i Bryssel, och det finns en förväntan på att då få en signal från Athen om hur de hade tänkt att hantera situationen.

Innan dess kommer det att bli diskussion i ärendet i Europaparlamentet på dess session i Strasbourg.

Att Athen bytt finansminister får väl möjligen ses som ett steg för att underlätta samtal. 

Företrädarens senaste uttalande om att de som gett generösa lån till Grekland ägnar sig åt terrorism rev väl den sista av spänger som möjligen fanns kvar.

Men i ärlighetens namn skall väl sägas att också premiärminister Tsipras förlorat åtskilligt i förtroende som förhandlingspartner efter de senaste turerna. 

Många blickar kommer i morgon att vara riktade mot konstellationen Athen och Bryssel, men själv tänkte jag följa också Wien och New York.

I Wien är det nu sista dagen för de nukleära samtalen med Iran. Alla utrikesministrar är nu på plats för att försöka att lösa de sista återstående frågorna.

Jag ser att USA:s John Kerry säger att det är 50/50, men jag har svårt att se att alla skulle bege sig till Wien på det sätt man gjort om det inte fanns bättre möjligheter till en överenskommelse.

Men i morgon vet vi – även om det aldrig kan uteslutas att morgondagen inte är den allra sista av de sista dagar vi sett i detta viktiga diplomatiska drama.

Vikten av en överenskommelse kan knappast överskattas. Ytterligare en öppen konflikt i dessa tider av allt fler konflikter tillhör det sista vi behöver.

Att en överenskommelse sedan förskjuter dispyten till den amerikanska inrikespolitiska scenen är en annan sak. För många där förblir Iran ett ”ondskans imperium” och varje överenskommelse med det har drag av förräderi över sig. 

I New York sammanträder i morgon FN:s säkerhetsråd för att diskutera Srebrenica 20 år efter folkmordet. 

Det hade väl kunnat bli en viktig ceremoni med möjlighet att bidra till försoning om det inte kastats in tanken på beslut om en formell resolution, och det sedan utbrutit strid såväl i regionen som i säkerhetsrådet om formuleringarna om denna.

Om detta var nödvändigt eller ej kan man diskutera, men nu är det som det är, och det finns all anledning att följa vad som kommer att ske. 

En viss risk för att det nya New York-spelet kring Srebrenica skapar nya spänningar går dessvärre inte att bortse från.

Själv styr jag nu några dagar till norra Italien för att bland annat passa på och besöka världsutställningen i Milano.

Sverige finns tyvärr inte där – men större delen av världen i övrigt gör det. Och det är inte minst frågor om livsmedelsförsörjning och uthållig utveckling som står i centrum, och där de olika länderna vill visa upp vad de förmår.

Spännande – och viktigt.


Visst avgörande i Grekland i dag.

05 juli 2015

STOCKHOLM: Tillbaka här för något dygn innan det bär av för mer långvarig semester i mer sydliga delar av vårt Europa.

Men det var intressanta och givande dagar i Helsingfors, med hänförande avslutning på operafestivalen på Nyslott/Savonlinna i går kväll.

I dag är det så i viss utsträckning en avgörandets dag i Grekland.

Jag säger ”i viss utsträckning”, för även om det självfallet gör skillnad om det är Ja eller Nej som vinner kvarstår ju de djupgående problem som dessutom fördjupats ytterligare av detta populistiska tilltag.

En uppgift säger att det avbokats ca 50.000 hotellnätter varje dag i Grekland sedan man bröt samtalen med de övriga Euro-länderna, och det betyder ytterligare ökad arbetslöshet och ytterligare minskade inkomster.

Regeringen säger att bankerna kommer att öppna igen på tisdag efter att ha varit stängda hela den föregående veckan, men åtskilliga förefaller att tvivla på att det kommer att vara möjligt.

Ett Nej kommer att vara början på den verkligt djupa grekiska krisen.

Det idealiska scenariot – och den enda positiva väg framåt jag kan se just nu – vore att ett Ja i folkomröstningen ledde till en ny regering – måhända en nationell samlingsregering – som skapade förutsättningar för en uppgörelse med djupare reformer och starkare stöd.

Någon annan väg att undvika avgrunden har jag för ögonblicket ingen möjlighet att se.

Och det måste medges att sannolikheten för att denna väg skulle vara möjlig dessvärre inte är överdrivet stor.

Sent i kväll vet vi om det över huvud taget finns någon öppning för den.

Regeringen i Athen har kampanjar hårt för ett Nej. Finansministern har gått så långt att han anklagat de länder som gett generösa lån till landet för terrorism.

Och man har spelat hårt på nationalistiska och traditionalistiska strömningar, där det finns en stark tradition att säga Nej till omvärlden.

Att det i detta läge ens är relativt jämnt i opinionsmätningarna mellan Ja och Nej är rätt anmärkningsvärt.


Oro över Grekland och Ryssland.

03 juli 2015

HELSINGFORS: Efter en kväll hemma kom jag hit i går för att delta i diskussionerna på den konferens för europeiska affärsledare som brukar ordnas här vid denna tid.

Och mer omedelbart var det François Heisbourg från Frankrike, Anne-Marie Slaughter från USA och jag som hade till uppgift att bringa klarhet i olika geopolitiska frågeställningar. 

Om vi lyckades med detta är väl långt ifrån säkert. Oron för att geopolitikens olika kriser skall äventyra globaliseringens goda krafter är mycket påtaglig.

Mycket i diskussionerna i går kom oundvikligen att handla om vad som kan komma att hända i Grekland och de konsekvenser det kan få.

Frågorna var även här avsevärt fler än svaren.

Tyvärr finns det runt om i Europa i dag knappast något förtroende för den grekiska regeringen efter det agerande – och brist på agerande – som man sett under de senaste månaderna. 

Den ses som oseriös i sak, ständigt taktiserande och opålitlig i förhandlingar. Ingen verkar riktigt säker på vad den egentligen vill åstadkomma.

Den folkomröstning man utlyst till på söndag är i grunden oseriös. Europarådets generalsekreterare har sagt att den inte uppfyller grundläggande demokratiska krav.

Och detta är ytterligt oroande. En regering i ekonomisk allt djupare kris som börjar att tumma på de demokratiska reglerna är ett mycket oroande tecken för framtiden.

Någon lösning kommer folkomröstningen knappast att åstadkomma. 

Ekonomin kommer att fortsätta nedåt. 

Reform- och finansieringsbehoven ökar hela tiden – samtidigt som förutsättningarna för att de kommer att kunna mötas med denna regering sannolikt är obefintliga.

Och med dessa utgångspunkter går det tyvärr att skissera olika mycket oroande scenarier för den närmaste framtiden för Grekland.

Frågan är sedan självfallet vilka effekter detta kan komma att få på Europa i övrigt.

Ekonomiskt är det svårt att se att de kommer att bli särskilt stora. Den grekiska ekonomin är bara lite mer än en hundradel av EU:s ekonomi.

Politiskt borde den katastrof vi nu ser i Grekland rimligen leda tull minskad aptit för väljare i t ex Spanien att kasta sitt land in i motsvarande äventyr. 

Vänsterpopulism leder till katastrof, och det demonstreras nu med dramatisk tydlighet.

Vad som kommer att hända konkret i Grekland är det som oroar mig mest, och det kommer i sin tur att ha effekter. 

Vi ser t ex nu hur strömmen av flyktingar från Mellersta Östern och Nordafrika allt tydligare söker sig till Grekland och därifrån via Balkan upp mot Europa i övrigt. 

Hitintills i år är det dubbelt så många flyktingar som kommit dessa vägar än över Medelhavet till Italien.

Idag fortsätter så diskussionerna här, och föga förvånande är det utvecklingen i Ryssland som är i fokus.

Nyheterna från Moskva i dag på morgonen säger att en framträdande affärsman arresterats på grunder som ingen egentligen vet. 

Osäkerheten om affärsklimatet är betydande. Och det oroar också här.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 656 andra följare