Och nu blir det faktiskt sommar.

10 juli 2016

STOCKHOLM: Hemkommen från det andra besöket i Visby och Almedalen under den gångna veckan packar jag nu ihop lite prylar för att emigrera mot mer sydliga nejder under de kommande veckorna.

I morgon bär det av.

Jag avstår från mer av kommentarer till vad som sades eller inte sades under dagarna i och kring Almedalen i Visby. Det är i grunden rätt sönderkommenterat redan.

Möjligen hade jag trott att dramatiken i omvärlden denna gång skulle spela en markant större roll i diskussionerna än vad som faktiskt förefaller att ha blivit fallet.

Intresset var förvisso större, och några av de arrangemang kring dessa frågor jag deltog i hörde nog till veckans mest besökta. Men i de politiska anförandena flimrade omvärlden trots allt förbli lite snabbare än vad jag nog tycker borde ha blivit fallet.

Vi står ju dock inför betydande prövningar i utrikes-, Europa och säkerhetspolitiken.

Och lite större avtryck borde detta ge i vårt politiska samtal. Åtminstone enligt min mening.

Efter det att jag i torsdags kväll lämnade Warszawa drog så Nato-toppmötet mer formellt igång för att sedan avslutas nu under söndagen.

Resultaten var i allt väsentligt framförhandlade och kända i förväg.

Och viktigast var att Nato återvände till sin grundläggande uppgift – samverkan för försvar av alla medlemmars territoriella integritet – och gav den ökad trovärdighet genom beslutet om de fyra nya Nato-bataljonerna på andra sidan Östersjön.

Det stärker också Sveriges säkerhet, och det tycker jag att vi skall vara generösa nog att också säga.

Och det fördjupade samarbete mellan Sverige och Nato som ju inleddes för några år sedan markerades ju också ytterligare. Också detta var självfallet bra.

Diskussionerna i Warszawa skedde samtidigt som tumultet i Storbritannien fortsatte och fördjupades.

Sannolikt är dock att det kommer att bli Theresa May som kommer att bli ny konservativ partiordförande den 9 september och därmed Storbritanniens näste premiärminister.

Men sannolikt är också att hon kommer att slira avsevärt på kopplingen vad gäller nästa steg i den plågsamma process att föra landet ut ur EU som hon – trots att hon röstade för att vara kvar – är förpliktigad till.

Och därmed riskerar vi en rätt uppslitande diskussion om hur detta skall hanteras lite längre fram på hösten.

Då kommer vi också att se resultatet av den politiska dragkampen på andra sidan Atlanten.

En seger för Donald Trump skulle göra detta 2016 till den dubbla katastrofens år för vår västliga världs viktiga institutioner och samarbeten.

Men det är allt lång senare – nu infinner sig sakta sommaren.

Kommande vecka är det dock toppmöte mellan EU och Kina, nog så viktigt, men den permanenta skiljedomstolen i Haag kommer också att komma med sitt uttalande om Sydkinesiska Sjön, och det kan komma att bli än viktigare.

Och kring den frågan kommer det också att utvecklas en betydande diplomatisk aktivitet under de kommande dagarna.

Men då befinner jag mig på sydligare breddgrader, och frekvensen av olika kommentarer och inlägg på denna plats kommer ty följande att gå ner högst väsentligt under de kommande veckorna.

Kring mitten av augusti kan vi nog räkna med att också världen i övrigt drar igång igen.


Sverige knyts nu allt närmare Nato. Bra det.

07 juli 2016

WARSAWA: I morgon drar det formella Nato-toppmötet igång här, men nu återvänder jag till Visby för middag där i kväll och en del saker också i morgon.

Senare i kväll väntas president Obama landa. Och jag vet hur det blir. Senast han var i Warsawa var jag också med, och arrangemangen var milt sagt omfattande.

Det blir knappast mindre nu.

Varje Nato-toppmöte har sin karaktär och betydelse, och det kommer att skrivas mycket inte minst om detta.

Det första jag var med på var i Bucharest i april 2008, och det var ett möte som historien nog kommer att skriva åtskilligt om. Det var felstegen snarare än stegen som skulle komma att bli ihågkomna.

Viktigare för vår del var mötet i Chicago 2012.

För första gången var Sveriges statsminister inbjuden på riktigt, och Fredrik Reinfeldt var inbjuden att inleda diskussionen om det bredare samarbetet i den lite bredare kretsen av deltagande länder.

Fortfarande var det självfallet den gemensamma insatsen i Afghanistan som dominerad mycket av överläggningar och diskussioner.

Vid det följande mötet i Wales 2014 hade Fredrik på grund av valrörelse inte möjlighet att vara med, utan nu var det åter jag som ledde delegationen. Det var här vi undertecknade det Värdlandsavtal med Nato som ju senare kom att bli mycket diskuterat.

Möte i Wales var efter Krim och efter Donbass, men ändå var det Daesh som kom att dominera. I marginalen talades det självfallet mycket om den ryska aggressionen och dess konsekvenser, men andra frågor kom dock att ta över.

Här i Warsawa återvänder Nato till sina rötter.

Nu är det försvaret av medlemsstaternas territorium som står i centrum. Fyra bataljoner kommer att roteras in till Polen, Litauen, Lettland och Estland för att handgripligt visa att ett angrepp på något av dessa länder är ett angrepp på alliansen i dess helhet.

På sina håll diskuteras om det räcker med bataljoner. Tidigare studier var visat på behovet av kanske en brigad i vartdera landet för att få tillräcklig kraft i försvaret.

Men det avgörande är trots allt att dessa förband innebär att en angripare kommer i strid med t ex den amerikanska, brittiske eller tyska armén, och gör man det vet man att det som börjar med den taktiska drabbningen riskerar att sträcka sig över år och oväntade områden och sluta i ett så gott som säkert nederlag.

Och även om Ryssland under kommande år kommer att bli militärt allt starkare är landet i dess helhet inte så starkt att det skulle klara av en sådan konfrontation. Jag tror dessutom att medvetenheten om detta finns där den borde finnas.

På mötet i Wales satte vi i sjön vad som kom att kallas ett guld-partnerskap med Nato där bl a Sverige och Finland, men också några andra länder var med. Bakgrunden var inte minst den gemensamma operationen i Libyen 2011.

Men nu är det säkerheten i Europa självt som står i centrum, och guld-partnerskapet blir nu främst med Sverige och Finland och då med ett fokus på de centrala europeiska säkerhetsfrågorna.

Vi knyts allt närmare Nato-samarbetet, och det är självfallet mycket bra. Warszawa blir ytterligare ett steg på den viktiga vägen.

Att det sedan finns de som fortfarande kommer att tala om hur farligt ett medlemskap skulle vara får nog förklaras med inrikes- snarare än säkerhetspolitiska hänsynstaganden och begränsningar.

Vi kommer också att indirekt knytas allt närmare Nato. Här kommer att ingås ett samarbetsavtal mellan Nato och EU, och eftersom ju vi är medlem i den senare organisationen är detta ett samarbete som inkluderar också oss.

Så det blir således både direkt och indirekt som vi kommer att knytas allt närmare Nato under de närmast dygnen.

För min del har dygnet här bjudit intressanta diskussioner med fokus på främst polska och amerikanska företrädare.

Hur skall vi hantera den nya osäkerhetens tid i Europa och i västvärlden? Kring detta tema har de flesta samtalen kretsat.

Och till detta har så kommit frågetecknen kring den politiska utvecklingen i Polen. De är inte så få.

Men nu lyfter jag strax mot Visby och andra diskussioner där.


I osäkerhetens Warsawa.

06 juli 2016

WARSAWA: Efter en trevlig kväll och förmiddag på den polska landsbygden en bit utanför Bydgoszcz har jag nu anlänt till den polska huvudstad som ju nu rustar sig för Nato:s toppmöte under de närmast dagarna.

Jag är dock bara här under morgondagen – i morgon kväll skall jag vara tillbaka i Visby.

Efter mottagning på USA:s ambassad blev det middag med USA:s f d utrikesminister Madeleine Albright och ett utval av personer från såväl Polen som andra europeiska länder för att diskutera också vidare frågeställningar än de som kommer att diskuteras på Nato-toppmötet.

Och det blev en påtagligt bekymrad diskussion.

Jag talade om att efter den osäkerheten vi har söder om Europa och i östra Europa kommer det nu osäkerhet också från väst såväl vad gäller vad som kommer att hända med Storbritannien som presidentvalet i USA.

Och vad allt detta kommer att leda till tror jag att det är alltför tidigt för att ha några mer bestämda slutsatser om.

Men att det är mycket som riskerar att förändras är det nog ingen som kan förneka.

I morgon blir det så en heldag med diskussionerna med Atlantic Council och unga ledare från en lång rad olika länder.

Men också en rad intervjuer med olika främst polska media. Det finns en oro och osäkerhet som är påtaglig.

Tidigt i morgon kväll flyger jag så tillbaka till middag i Visby.

Och i det sammanhanget hoppas jag hinna återkomma med lite relationer också om Nato, dess toppmöte och Sverige.


Vecka mellan Visby och Warszawa.

04 juli 2016

VISBY: Det var mer eller mindre luftbro från Stockholm till Visby i går när Almedals-veckan inleddes.

På Bromma ställde jag mig naivt i kön för at gå ombord på planet till Visby, men avvisades vänligt av det digitala systemet.

Det gick nämligen tre plan till Visby vid ungefär samma tidpunkt, och det gällde att hålla reda på vilket man var bokad på.

Det löste sig dock. Jag landade i ett sedvanligt soligt Visby.

Mitt fokus här dessa första dagar ligger naturligt nog på de baltiska och europeiska frågorna.

I går kväll var det middag med bl a Estlands och Lettlands utrikesministrar, liksom Litauens försvarsminister, på förföriskt vackra Furillen på Gotlands östkust, och i kväll blir det middag med bl a Estlands president.

Och mellan det är det stort seminarium om olika utmaningar i vår region ett kvarts sekel efter det att de tre baltiska nationerna återvann sin statliga självständighet.

Men det blir också diskussion senare i eftermiddag om vart EU är på väg – och självfallet vår roll i det sammanhanget.

Att det finns mycket att diskutera i detta avseende är knappast en överdrift.

I morgon vidgas mitt fokus dock något.

Då blir det stor diskussion om framtiden för Väst i bred bemärkelse med bl a Estlands president Toomas Ilves, författarinnan Anne Applebaum, Polens f d utrikesminister Radek Sikorski och mig själv.

Fullsatt och fulltecknat redan nu.

Men därefter flyger jag till Polen – först till Bydgoszcz för övernattning och sedan vidare till Warszawa – för arrangemang med Atlantic Council inför Nato-toppmötet där i slutet av veckan.

Tillsammans med USA:s f d utrikesminister Madeleine Albright leder jag bl a ett seminarium med ”unga ledare” från den vidare Nato-världen.

På torsdag kväll återvänder jag dock från Warszawa till Visby.

Det är Sverigedemokraternas dag här, och på en middag skall bl a PM Nilsson från Dagens Industri, Björn Rosengren och jag från våra olika utgångspunkter diskutera just den delen av den politiska utvecklingen i våra olika länder.

För det är ju ett fenomen som vi i olika tappningar ser i en rad olika länder.

Fredag här blir det sedan lite av vare innan jag på eftermiddagen återvänder till huvudstaden vid Mälarens mynning.

När liberalernas Jan Björklund inledde i går var det naturligt och riktigt att han satte EU-frågorna i centrum. Han var tydlig med att det för att möta de olika utmaningar vi nu står inför krävs mer snarare än mindre av europeiskt samarbete.

Och jag skulle tro att centerns Annie Lööf fortsätter på samma linje när hon håller sitt anförande här senare i dag.

Anna Kinberg Batra kommer i år inte förrän på lördag, och hon har ju då faktiskt en möjlighet att summera upp och dra slutsatser av i alla fall en del av det som sagts under veckan.

Men dit är det långt.

Nu börjar denna dag här – med vår baltiska värld i fokus.


Putin, Finland och Nato.

02 juli 2016

HELSINGFORS: Två dagar av spännande diskussioner i det sommarvackra landskapet vid Finska Viken är till ända, och jag styr nu tillbaka till Stockholm.

I går gästades Finland dessutom av Rysslands president Putin som besökte president Niinistö på Gullranda strax utanför Åbo.

Det var tre år sedan han senast var i Finland, och besöket tilldrog sig av lätt insedda skäl åtskilligt intresse.

På presskonferensen kom frågan om Rysslands inställning till ett möjligt finskt medlemskap i Nato att dominera. Och det var kanske inte så underligt.

Och Putin återkom till ett resonemang vi hört tidigare.

Dels att det är Finlands – eller Sveriges – eget val, och att man respekterar det val vi träffar.Dels att om Nato:s militära infrastruktur flyttas närmare Rysslands gräns kommer det att leda till att man vidtar sina egna militära dispositioner.

Särskilt sensationellt är detta knappast.

Lite förbryllande på presskonferensen var att han tre gånger upprepade att Ryssland dragit tillbaka sina militära styrkor 1.500 km från Finlands gräns.

Det är ett faktiskt felaktigt påstående som tedde sig mycket underligt. Rimligen måste Rysslands president veta hur det förhåller sig, och rimligen vet han att man i Finland också vet detta.

Uppe i Alakurtti bara 50-60 km från den finska gränsen har man t ex nu förlagt såväl ett nytt arktiskt förband som ett nytt förband med attackhelikoptrar.

En möjlig förklaring till det märkliga uttalandet är att han menade att det i närheten av den långa finska gränsen från ungefär Alakurtti i norr och söderut inte längre finns några substantiella militära förband.

Och då stämmer både siffran och sakförhållandet någorlunda. Dock förblir det underligt att han blandar bort saker i ett resonemang så viktigt som detta.

Värt att notera är dock att vad han sade om Nato-medlemskap var milt i förhållande till det han hade att säga om de amerikanska antirobotsystem som nu utplacerats i Rumänien och som planeras utplacerats i Polen 2018.

Här är det tydligt att man ser ett hot som man knappast kommer att vara likgiltigt för.

Och på denna punkt råkar det vara så att jag tillhör dem som anser att det vore klokt av USA och Nato att iaktta större försiktighet.

I kombinationen av det han sade ligger att det är mindre medlemskap i Nato i sig och mer faktiskt militär infrastruktur av visst slag som föranleder ryska tydliga reaktioner och dispositioner.

Det har sin betydelse också för diskussionen om Finlands och Sveriges möjliga medlemskap i Nato. Om ett sådant förenas med restriktioner mot vissa typer av infrastruktur eller system skulle detta innebära ett klokt hänsynstagande till rimliga ryska intressen.

Huvuddelen av de finsk-ryska diskussionerna förefaller dock ha varit fokuserade på olika aspekter av den ekonomiska relationen.

Och jag utgår från att president Niinistö i de mer interna diskussionerna var tydlig när det gälle kravet på att Ryssland fullt ut skall respektera Minsk-avtalet.

Vi får ju inte glömma at det pågår ett utnötningskrig på låg nivå i östra Ukraina. I juni dog inte mindre än 27 ukrainska soldater i detta – jag tror knappt det blivit en rad om den saken i svenska tidningar.

Nu blir det en kväll i Stockholm, men i morgon eftermiddag bör det iväg till Gotland och diskussioner där på kvällen med i alla fall två av utrikesministrarna från de baltiska staterna.

Det kommer säkert till del att handla om Ryssland, men till än större del att handla om konsekvenserna av den brittiska folkomröstningen.

Under tiden fortsätter knivarnas tid i det brittiska konservativa partiet. Förräderi, komplotter och ambitioner blandas i ett drama värre än vad någon TV-serie skulle kunna hitta på.

Uppbyggligt är det sannerligen inte. Och vi får nog vänta ett bra tag på att någonting liknande stabilitet kan resas ur det brittiska politiska livets rykande ruiner.


Bekymmer i Bryssel – och nu till Helsingfors.

30 juni 2016

BRYSSEL: Om någon timme lämnar jag ett regnigt och grått Bryssel för att ta mig till Helsingfors och olika diskussioner där under de kommande dygnen.

Det dominerande ämnet här i staden behöver knappast påpekas.

Det var inte så få brittiska medborgare man träffade som var genuint skakade, och kände sig närmast förrådda av sitt land. Det pågår ett genuint sökande i stamträden efter någon irländsk rot som gör att man kan söka medborgarskap där och fortfarande kunna vara en del av EU.

Det värsta tumultet om den omedelbara hanteringen lade sig nog i samband med de olika toppmötena här de senaste dygnen. Det blev Angela Merkels lugnare linje som dominerande över Jean-Claude Junckers något mer jäktade.

Man inväntar en ny brittisk regering efter det kommande konservativa partiledarskiftet, och förväntar sig att denna lämnar ett besked enligt fördragets artikel 50 för att skilsmässoprocessen kan inledas under ordnade former.

Och man sorterade också ut hur dessa sedan skall hanteras mellan medlemsstaterna och de olika intressenterna i de olika institutionerna i Bryssel. I sedvanlig ordning hade det utbrutit en animerad rivalitet kring frågan.

Den stora frågan därefter blir dock viken annan form av relation till EU som Storbritannien vill sträva efter. Och här förefaller förvirringen i London fortfarande total.

Premiärminister Cameron har nu tillsatt en grupp för att se på de olika alternativ som finns, och den gruppen kommer att lägga ett dokument med sin analys och sina rekommendationer högst upp i den hög av ärenden som väntar den nye premiärministern.

Det är då det riktigt besvärliga börjar i London.

I mellantiden intensifieras tumultet och striderna i såväl Conservatives som Labour. Den brittiska härdsmältan har många komponenter.

Jag utgår från att det finns de i Bryssel som mer genuint nu börjar att fundera över hur ett EU utan Storbritannien skall fungera.

Utmaningarna kommer att bli betydande. Glada rop om att nu går vi vidare utan de där britterna som var så besvärliga kommer nog snart att fastna i halsen på dem som försöker dem.

På det utrikes- och säkerhetspolitiska området hade jag ju tidigare några reflektioner om vad dom kan inträffa. Det är svårt att se att vi inte riskerar olika förskjutningar som kan komma att minska bl a Sveriges möjligheter till inflytande.

Men det gäller åtskilliga andra frågor också.

En förskjutning kan mycket väl komma att ske i olika frågeställningar med anknytning till den digitala utvecklingen. Och när det gäller handelsfrågorna är det svårt att se att detta går att undvika.

Det är allt detta som gör att jag anser att vi nu har ett behov av en europeiskt aktiverad svensk utrikespolitik. Och en intensifierad diskussion om hur alla dessa olika frågor skall hanteras.

Men nu bär det för min del iväg till Helsingfors för en snart lite traditionell försommardiskussion i bredare europeisk krets av de olika utmaningar vi står inför.

Någon opera i Savonlinna hinns nog dessvärre inte med i år, men förhoppningsvis i alla fall ett besök på Sveaborg.


Haag – och FN:s säkerhetsråd.

28 juni 2016

HAAG: Att stämningen var speciell vid mötet med European Council on Foreign Relations här i går och i dag säger sig självt.

Jag missade visserligen, p g a engagemang hemma i Stockholm, gårdagens olika panel som mer direkt diskuterade konsekvenserna av Brexit, men det säger sig självt att den frågan hängde också över dagens olika diskussioner om Europas olika utrikespolitiska utmaningar.

I Bryssel pågår nu det formella EU-toppmötet, där David Cameron på middagen skall redogöra för läget i sitt land, och i morgon fortsätter toppmötet mer informellt utan att Storbritannien är närvarande.

Ett andra sådant informellt 27-möte har redan utannonserats till Bratislava i september. Det är ju Slovakien som vid månadsskiftet tar över det roterande ordförandeskapet i EU.

Att konsekvenserna för EU som utrikespolitisk aktör kommer att bli betydande av att Storbritannien lämnar är dessvärre mycket uppenbart.

Landet är inte bara en permanent medlem av FN:s säkerhetsråd, utan också en ledande diplomatisk och militär makt i Europa med mer betydande resurser än något annat land, med Frankrike som stark med dock tvåa i detta sammanhang.

Och landet kommer självfallet att fortsätta att vara utrikespolitiskt aktivt, men då utanför den ram av koordinering som ju EU-samarbetet innebär, och som medför att de gemensamma ansträngningar får en styrka som de annars inte skulle ha haft.

Hur detta kommer att fungera i framtiden återstår att utreda, men att det kommer att bli en påtaglig ömsesidig försvagning råder det dessvärre knappast någon tvekan om.

En möjlig och långt ifrån osannolik utveckling är att samarbetet inom Nato kommer att öka i betydelse också när det gäller olika mer utrikespolitiska frågeställningar.

För USA kommer det nog att framstå som konstigt att när det gäller Europa koordinera och samarbeta såväl med EU som med Storbritannien, och från dess utgångspunkt blir det då sannolikt naturligt att sträva efter att lägga mer av detta i Nato.

Och om så sker är det ju någonting som minskar bl a Sveriges och Finlands möjligheter till inflytande också i frågor som ju är viktiga för oss.

Också detta kommer vi att ha anledning att reflektera över när det brittiska utträdet ur EU så småningom blir ett faktum.

När detta kommer att ske återstår att utreda, men min mer personliga bedömning just nu är att 1 januari 2019 eller möjligen marginellt senare kan vara en möjlig tidpunkt för detta.

Det utgår från att en ny brittisk regering mot slutet av detta år inleder förfarandet enligt Artikel 20 i de europeiska fördragen, och detta förväntas ju då avslutas inom två år.

Med all sannolikhet kommer man från brittisk sida att försöka att skjuta på detta och värja sig mot en fast tidtabell eftersom man anser att en sådan försämrar landets förhandlingsposition.

När Brexit-ledaren Boris Johnson lade ut texten i en artikel i The Telegraph i går om hur man vill samarbeta med och vara en del av Europa lät det knappt som om man hade lämnat EU alls. Plötsligt ville han vara med i det allra mesta.

Det kommer dock knappast att vara möjligt, och den gryende insikten om denna realitet kommer att leda till vad som riskerar att bli tämligen plågsamma förhandlingar.

På sina håll ser jag att man talar om en möjlighet som man kallar Norge Plus, men hur en sådan skulle se ut är oklart, och hur ens en ren Norge-lösning skulle vara förenlig med allt det som Brexit-sidan sade under kampanjen är inte lätt att se.

Efter diskussionerna här i går och i dag tar jag i kväll tåget till Bryssel.

Där har jag i morgon bl a en presentation i Europaparlamentet av rapporten om internet-frågor med de olika intressenter som finns i dessa frågor i Bryssel.

Och självfallet blir det en del andra samtal också för att fånga upp de olika stämningarna.

Hur länge det mer informella toppmötet utan Storbritannien kommer att pågå under förmiddagen är oklart, men reaktionerna efter detta kommer alldeles självklart också att bli av intresse.

En ny, besvärlig och plågsam fas i den moderna europeiska historien har inletts. Vi vet något om hur den börjar, men föga om hur den slutar.

I dag blev det klart att det blev Sverige som under de kommande två åren kommer att sitta på en av de två icke-permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd som tillhör vår grupp. Om den andra platen kommer att berättas av Italien eller Nederländerna är i skrivande stund inte klart.

Det är självfallet utmärkt, och var ju också det resultat för vår del som jag skrivit om tidigare här.

Och naturligt blir ju med nära samarbete mellan två EU-länder. Under 2017 sitter dessutom Ukraina i säkerhetsrådet.

Vi kommer säkert att sköta detta väl. Det handlar om att hantera en löpande materia av frågor, där kanske mandaten för olika fredsoperationer tillhör de viktigaste och besvärligaste av de frågor som ligger på rådets bord.

Vårt inflytande skall inte överdrivas, men är ju heller inte obefintligt om vi är duktiga på att bygga koalitioner. Jag vet dock av mycket konkret erfarenhet hur arbete i rådet i mycket hög utsträckning domineras och närmast dikteras av de fem permanenta medlemmarna.

Dock skulle jag uttala förhoppningen att hanteringen av denna rådsplats inte leder till att vi försvagas i aktivitet och engagemang i de stora europeiska frågor som nu plötslig ligger på bordet, och som ju berör direkta och påtagliga svenska intressen.

Under kampanjperioden har det funnits en kanske ofrånkomlig tendens i den riktningen, men nu är vi inne i en annan fas i de flesta olika avseenden, och då är det viktigt att våra utrikespolitiska prioriteringar ligger rätt.