Inför veckan som kommer.

02 april 2017

STOCKHOLM: Hemma igen, och dags att titta lite på veckan som kommer.

I morgon flyger jag över Östersjön till Riga för att delta i en diskussion som Lettlands parlament ordnar med anledning av att det är 60 år sedan Rom-fördraget.

Det är alltid viktigt att hålla nära kontakt med våra grannländer på andra sidan Östersjön.

Utvecklingen i Lettland är viktig i många avseende. Och det är alltid nyttigt att lyssna på perspektiven från Riga.

På onsdag flyger jag så åt andra hållet – till Oslo för att tala på en stor kommunkonferens tillsammans med såväl statsminister Erna Solberg som oppositionsledaren Jonas Gahr Störe.

Det förestår val till Stortinget efter sommaren, och det har självfallet redan börjat påverka den politiska atmosfären i detta vårt viktiga västliga grannland.

På den lite vidare fronten kan noteras att USA:s utrikesminister Rex Tillerson varit i Ankara på ett möte som inte kan ha varit helt enkelt, och att han närvarade vid Nato:s utrikesministermöte i Bryssel med klara formuleringar om Rysslands aggression mot Ukraina.

Upptakten till Nato-toppmötet i slutet av maj kan dock komma att bli besvärlig. Washington kräver klara åtaganden från alla Nato-länder om tydligt ökade försvarssatsningar.

I Washington har president Trump i torsdags haft besök av Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmusen, och i morgon kommer Egyptens president Sisi på ett besök som nog inte är utan betydelse.

Än mer uppmärksamhet blir det med all säkerhet när Kinas president Xi Jiping kommer till herr Trumps anläggning i södra Florida för möte på torsdag och fredag.

Om det blir golf återstår väl att se.

Men om Japans premiärminister begav sig ut på golfbanan kommer Kinas president säkert att försöka göra samma sak.

Optik har sin betydelse.

Men innan Xi Jiping dimper ner i Florida kommer han på onsdag att besöka också Finland. Självfallet viktigt.

Han passerar därefter genom svenskt luftrum, får man förmoda.

Arabstaterna har nyss haft toppmöte i Jordanien, och det pågår en liten dans kring Trump-administrationens politik och möjligheten av någon typ av nytt regionalt initiativ relaterat också till en möjlig fredsprocess mellan Israel och Palestina.

Själv har jag dock lite svårt att se att det skulle kunna lyfta.

I Bryssel är det utrikesministermöte i morgon och på tisdag stor konferens om Syrien.

Så mycket med möjlig fred har den dock knappast att göra – den processen trampar fortfarande vatten, och EU är tämligen marginalerat – utan fokus ligger i stället på humanitära hjälpinsatser, vilket är nog så angeläget.

Också Libyen står – i sedvanlig ordning, frestas man säga – på dagordningen i Bryssel i morgon.

Rimligt vore att det pratades också om den allvarliga situationen i Makedonien.

EU-presidenten Donald Tusk är samtidigt i Skopje och träffar president Ivanov, och utgången av de santalen är självfallet av betydelse.

Hitintills finns knappast några tecken på ljusning.

I dag har det varit första omgången av presidentvalet i Serbien liksom parlamentsval i Armenien.

I Serbien är frågan som vi får svar på under kvällen om premiärminister Vucic kommer att kamma hem segern redan nu med mer än 50% av rösterna eller om det blir en andra omgång.

Så det finns åtskilligt att hålla ögonen på också under den kommande veckan.


Världen från Valetta.

02 april 2017

VALETTA: Gatorna i den vackra gamla staden här pryds av maltesiska och EU-flaggor som symbol både för den stolthet det lilla landet har i sitt medlemsskap som det faktum att man detta halvår innehar det roterande EU-ordförandeskapet.

Och det innebär att ministermötena avlöser varandra här. Liksom toppmötena. Och andra arrangemang, som t ex EPP-kongressen.

Med sin situation mitt i Medelhavet har Malta varit mitt i den europeiska historiens stormbyar sedan århundraden, ja, årtusenden tillbaka.

Här finns de äldsta tempel som världen känner med rötter ca 7.000 år tillbaka i tiden. Då var, med all sannolikhet, Malta in en grupp av öar, utan en del av en landbrygga mellan Afrika och Europa.

Sedan dess har imperier, riken och härskare passerat förbi. Och kontrollen av ön och dess fantastiska hamn har alltid varit viktig.

1565 slog de riddare som då styrde och ställde här – korsriddare som ursprungligen kastats ut från Jerusalem – tillbaka det osmanska rikets mäktiga flotta.

Och under andra världskriget stod ön mot Hitlers och Mussolinis samlade försök att erövra denna nyckel till förbindelser mellan Europa och Afrika.

Då hade britterna styrt här sedan Napoleon-krigen, och byggt Malta till bastion för sin flottmakt i Medelhavet på den viktiga vägen till Suez och till Indien.

Men 1964 fick landet sin självständighet, och 2004 blev man därtill en del av den Europeiska Unionen.

Länge var landet djupt splittrat om sin väg framåt. Och lite av spår av detta finns fortfarande.

Nationalistpartiet firar självständigheten 1964, medan Labour-partiet mer firar att den sista brittiska militära basen stängdes 1979.

Och det var de förra som under decennier drev EU-frågan under bittert och envetet motstånd från de förra.

Men det var då det.

Nu är tilltron till EU liksom valutan Euron hög, EU-mötena avlöser varandra och regerande Labour funderar på nyval för att kunna surfa på glansen från landets ordförandeskap i EU.

Tiderna har förändrats. Och Malta med dem.

Det finns inga siffror, men uppskattningen är att det bor 8-9.000 svenskar här i detta land av ca 430.000 invånare.

Spel- och IT-industrierna har förmånliga villkor här, och det är tydligt att det är åtskilliga tusen som är anställda i svenska företag här inom dessa branscher.

Och det är en del i ansträngningarna att utveckla ekonomin.

Det var bara några decennier sedan de brittiska baserna var basen för landets ekonomi. Men nu etableras åtskilligt av intresse här på Malta.

Finanssektor. Betydande frihamn. Och självfallet turism.

När jag som utrikesminister gjorde det första besöket någonsin av en svensk utrikesminister här var det framför allt för att lyssna till de bedömningar man gjorde här av Libyen.

Och det är så EU fungerar.

Vart och ett av dess medlemsländer, med sin historia och geografi, besitter sin unika kunskap och kompetens, och det oavsett storlek.

Och när det gällde kunskap och kompetens om just Libyen var och är Malta en av de verkliga stormakterna inom EU. Man gr klokt i att lyssna på Valetta.

Nu tog jag tillfället i akt att, f ö tillsammans med Cathy Ashton, som också är här, att sitta ner med och lyssna på den expertis som man har här i frågan.

Det är något av en självklart, men det förtjänar att upprepas att det måste till en libysk politisk lösning på den libyska krisen.

Den FN-förhandlade uppgörelse som ledde fram till den nuvarande regeringen i Tripoli måste alldeles uppenbart modifieras och vidgas för att få in de starka krafter som nu kontrollerar Cyrenaika, d v s landets östliga delar.

Här finns generalen Haftar, som nu tydligt spelar med såväl Egypten som Ryssland, och som på ett eller annat sätt måste ges en roll i en ny överenskommelse.

FN har en nyckelroll när det gäller att underlätta allt detta, och det behövs en ny FN-representant med högt förtroende för att få igång en ny process.

Antonio Guterres föreslog den f d palestinske premiärministern Salam Fayyad, vilket var ett utmärkt val, men blockerades av USA.

Om han kan återkomma med det namnet, eller tar fram ett nytt, vet jag inte, men en ny FN-representant måste alldeles uppenbart till.

Men nu bär det för min del hem med SAS som faktiskt flyger direkt mellan Stockholm och Valetta.

Och hemma får jag ta itu med förberedelserna för den vecka som kommer.


EPP blickar framåt.

30 mars 2017

VALETTA: För några timmar sedan avslutades EPP:s stora kongress här, och flygplatsen började fyllas med alla partidelegationer som återvänder till Europas alla hörn efter diskussionerna här.

EPP är Europas särklassigt största och starkaste partifamilj om än, i dessa fragmenteringens tider, måhända inte fullt lika stark som för några år sedan.

Och på kongresserna samlas man för att dels manifestera enighet men också för diskussioner om olika frågor på den gemensamma vägen framåt.

EPP skapades genom att olika politiska traditioner i olika delar av Europa – kristdemokrater, konservativa, moderata, liberala – fann att det var mer som förenade än som skiljde dem, och att det låg ett betydande värde i att sätta upp strukturer för samarbete.

Självfallet är detta samarbete starkast i de europeiska institutionerna. I Europaparlamentet är EPP-gruppen t ex den särklassigt största och opererar också som en sammanhållen grupp.

Det säger sig självt att det finns skillnader i politiska traditioner och kultur i Europas olika delar. Men det viktigaste är att det är mer som förenar än som skiljer.

Själv har jag inte varit på en EPP-kongress sedan början av 1990-talet, men var nu inbjudan för att tala kort om framtidsfrågor på ett sidoevemang kallat #EPPTalks som försökte att något vidga perspektiven.

Och det gav mig självfallet möjlighet att träffa många gamla vänner från Europas olika hörn. Och att lyssna på hur det låter just nu också i länder som jag mer sällan besöker.

Kongressens tydliga stjärna, och avslutande talare, var Angela Merkel. Och det var slående hur hon hade tydliga strategiska perspektiv i sitt anförande.

Där fanns ett europeiskt ledarskap som inte bara repeterade vad som uppnåtts – viktigt nog! – utan som utan omsvep tog upp vad som nu måste göras.

Det motsatta politiska perspektivet representerades av den ungerska ledaren Victor Orban. Han har en annan vision som är tydlig, och som självklart kräver ett svar.

För honom hotas Europa av någon typ av muslimsk invasion – ordet användes – och den avgörande gemensamma uppgiften är att försvara oss mot denna.

Men så är det knappast.

Angela Merkel var tydlig med att 2015 inte bör upprepas, men också med att vi har humanitära skyldigheter när det gäller att hjälpa människor, också de som söker sig till våra länder.

Och det var hon som fick de särklassigt starkaste applåden på kongressen.

Hon representerar mycket tydligt den politiska tyngdpunkten i EPP-familjen – samtidigt som det också finns andra strömningar.

Peronligen hade jag svårt att undvika att notera hur framtidsperspektiven i den digitala omvandlingen var – med undantag för vårt #EPPTalks – tämligen frånvarande i de olika anföranden som avlöste varandra.

Att olika val uppmärksammades var självklart. Framgångar under de senaste veckorna i Nederländerna och Bulgarien. Den kommande kraftmätningen i Tyskland.

Men knappt ett ord om de nära förestående valen i Frankrike.

En kongress som denna är också viktig för länder som mer eller mindre framgångsrikt söker sig mot det europeiska samarbetet.

Jag lyssnade på röster från Moldavien och Vitryssland, och utbytte synpunkter med Ukrainas president Pero Poroshenko liksom Bosniens presidentskapsmedlem Mladen Ivanic.

Och Balkan i övrigt var också starkt närvarande. Mycket skulle kunna sägas om detta.

Men nu är EPP-kongressen slut. Anna Kinberg Batra och andra har redan landat hemma i Stockholm.

Och jag har bytt över till de närmaste dagarnas överläggningar här i solen i Valetta med Global Leadership Foundation.


I morgon börjar så det brittiska EU-utträdet.

28 mars 2017

STOCKHOLM: Två dagar hemma i härligt väder som låter antyda att våren på riktigt kan vara på väg har inte varit alldeles fel.

I morgon lämnar så Storbritannien in den formella ansökan om utträde ur EU som är en konsekvens av folkomröstningen i juni förra året, och därmed inleds den process som kommer att medföra att landet våren 2019 lämnar EU.

Då har man ju varit medlem sedan 1973, och under denna långa period spelat en mycket betydelsefull roll när det gällt att forma det EU vi har i dag.

Enligt min mening är det ett historiskt misstag man begår, men det misstaget eslutades i juni förra året, och nu är det dessvärre näppeligen så mycket spm kan göras åt den saken.

Det mesta som just nu kan sägas om processen med utträdet är sannolikt redan sagt, men åtskilligt kommer nog trots detta att sägas i morgon.

Jag är inbokad på bl a en intervju med CNN i frågan.

Två – eller sannolikt tre – processer skall nu inledas.

Den första är det som kan kallas skilsmässan. Det är de olika arrangemangen i samband med att man lämnar.

Mycket kommer här att handla om de olika finansiella åtaganden som Storbritannien har varit med om att fatta beslut om, och som man ju knappast bara kan vandra ifrån.

Men också frågan om rätten för EU-medborgare i Storbritannien och brittiska medborgare i olika EU-länder behöver en snar lösning.

Till detta kommer så tekniskt besvärliga frågor som t ex hur gränsen mellan Nordirland och Republiken Irland skall hanteras. Att det är en känslig fråga är uppenbart.

När lösningar på dessa frågor närmar sig kommer det att bli dags att gå in på frågan om den framtida relationen och det avtal som skall reglera detta.

Hör finns ett självklart ömsesidigt intresse av RN konstruktiv lösning, men samtidigt är utrymmet rätt begränsat.

Den brittiska regeringen har uteslutit närmare anknytningar, och därmed kommer det att handla om ett arrangemang som har ett frihandelsavtal som grund.

Det låter enkelt, men i detta ryms åtskilliga frågor som alldeles säkert kommer att ta sin tid att reda ut. Och det är därför det med all sannolikhet kommer att krävas ett övergångsarrangemang medan dessa förhandlingar i ordnade former förs i hamn.

I sak behöver ett sådant knappast vara så komplicerat om det inte varit för de olika låsningar som den brittiska regeringen gett sig in i.

Med dessa kan det komma att bli riktigt besvärligt, och därmed riskerar just dessa aspekter att påtagligt försvåra ett mer harmoniskt förlopp av den samlade processen.

I dag har det skotska parlamentet i Edinburgh formellt fattat beslut om att man vill ha ett eget avgörande om Skottlands framtid i form av en ny folkomröstning.

Premiärminister Mays förtjusning i detta är mycket begränsad, men förr eller senare måste med största sannolikhet en sådan ny folkomröstning äga rum.

Men allt talar för att den ligger ett antal år fram i tiden, och mycket är självklart beroende av hur utträdesförhandlingarna hanteras.

Tidigt i morgon bitti styr jag kosan mot Malta och kongressen där med European Peoples Party EPP.

Min mer begränsade uppgift är att tala om förutsättningar för västvärldens välstånd på ett av de olika sidoarrangemangen där.

Men samtidigt ger det ju möjligheter att känna av stämningar i de olika frågor som i övrigt står på den europeiska politiska dagsordningen.

EPP-kongressen pågår i morgon och på torsdag, men därefter skiftar jag över till ett annat möte i Valetta med olika personer med erfarenhet av olika internationella utmaningar för att diskutera vissa av dessa.


Stapplande relationer till omvärlden.

27 mars 2017

KASTRUP: På hemväg från Washington är det ofrånkomligt med några reflektioner om hur den amerikanska maktens relationer med världen i övrigt utvecklats under detta stapplande inledande skede av den nya administrationen.

Först bör dock noteras självklarheten om inrikespolitikens dominans i den amerikanska debatten.

Donald Trump är dessutom långt mycket mer en inrikes- än en utrikespolitiker.

Fortfarande är mönstret – jag tror jag noterat detta tidigare – att åtskilliga amerikanska företrädare försöker säga att detta inte behöver bli fullt så illa som det ser ut, medan företrädare för andra länder torrt noterar att hitintills ser det inte alltför uppmuntrande ut.

Vad gäller relationerna med Europa har farhågorna vad gäller ett möjligt brott med Nato stillats – alla amerikanska utlovade förstärkningar fortsätter som planerat – samtidigt som kontroversen om försvarsanslag riskerar att bli besvärlig.

Hur detta i detalj kommer att hanteras vid Nato:s toppmöte i maj återstår att utreda.

Att de tre baltiska ländernas utrikesministrar i morgon har gemensamt möte med utrikesminister Tillerson får tveklöst föras till listan över positiva tecken.

Handelsrelationerna med Europa är ett separat kapitel.

Förhandlingarna om ett möjligt TTIP-avtal har ju lagts långt ner i frysboxen, och jag noterade i en diskussion härom dagen att vi kan vara lyckliga att vi inte har något handelsavtal mellan USA och EU som Vita Huset kunde hota att riva upp eller röra till.

EU och dess gemensamma handelspolitik är nu vårt gemensamma försvar – annars hade risken för att vi skulle utsättas för bilateral utpressning varit överhängande.

I den lyckliga situationen är dock inte de närmaste grannarna Canada och Mexico.

NAFTA-avtalet har för dem bägge inneburit modernisering och ekonomisk integration, men detta hotas nu på ett sätt som leder till betydande farhågor.

Inte minst gäller detta Mexico.

Här har Trumps attityd gett näring till anti-amerikanska reaktioner som nästa år mycket väl kan föra en vänsterpopulist med högst tveksamt politiskt program till makten.

Och detta kommer då ovanpå de rent ekonomiska effekterna av handelshoten från Washington. Utsikterna är inte goda.

På andra sidan Stilla Havet är det alldeles tydligt att man känner sig övergivna och misshandlade av det sätt på vilket TPP-avtalet övergivits.

Inte minst gäller detta Japan, men jag hade förstått att känslorna i Australien är desamma. Och i Singapore.

Och Kina-politiken utvecklas steg för steg.

Hur Vita Huset kommer att hantera handelsfrågorna återstår att se – det är ju här de verkligt stora underskotten, och de starka känslorna, finns – men i övrigt verkar det nog som Peking tycker att man efter inledande tumult lyckats sätta Trump och hans administration på plats.

Men här återstår då inte bara handelsfrågorna utan också den nordkoreanska kris som kommer att gå genom många stadier.

Den inre krisen i Sydkorea med presidentval i maj kan mycket väl leda till en president med en helt annan inriktning, men om Seoul i den rådande situationen har några reella utrikespolitiska alternativ är väl högst tveksamt.

I Moskva har inledande entusiasm över vänner i Vita Huset ersatts av känsla av att detta kan komma att bli mycket mer besvärligt än vad man hade föreställt sig.

Någon stor uppgörelse med Kreml har presidenten knappast inrikespolitiskt utrymme för just nu, och det återstår att se när ett första möte med president Putin kommer att äga rum.

Ingenting har sagts offentligt om detta ännu, men det är rimligt att föreställa sig att det finns informella samtal om ett datum.

Situationen i Syrien är i fokus också vad gäller relationen till Moskva, och här kommer utrikesminister Tillerson strax att dessutom bege sig till Ankara för samtal som lovar att bli tämligen så besvärliga.

Den planerade offensiven mot Raqqa skjuts framåt på grund av den politiska osäkerheten, men framåt sommaren kommer värmen att försvåra högst avsevärt.

Inställningen till multilaterala organisationer är än så länge påtagligt negativ, med tal om att skära ner bidrag till FN-systemet med 50% eller mer, men med betydande osäkerhet om hur detta egentligen skall gå till.

Och detta är ju en del av nedskärningar av egna biståndsinsatser, och dessa kommer självfallet att påverka den amerikanska politikens möjligheter i olika regioner.

Samtidigt fortsätter utnämningspolitiken att halta sig fram. En biträdande utrikesminister utan nämnvärd diplomatisk eller utrikespolitisk erfarenhet förefaller nu vara på gång.

Man träffar åtskilliga också djupt republikanska vänner som mitt i försäkringarna om att det inte behöver bli så illa diskret skakar på huvudet.

Men diskret pågår något av ett politiskt inbördeskrig om politikens inriktning.

Ett ideologiskt centra i Vita Huset i dragkamp med mer pragmatiska instinkter i de tyngre delarna av administrationen. Och en president som har mycket starka åsikter i ett begränsat antal frågor men som nog i övrigt ser sig själv som en ”dealmaker”.

Men ringarna på vattnet av det spektakulära haveriet om den viktiga sjukförsäkringspolitiken kommer alldeles säkert att ha sin påverkan även här.


Från tumultens och Trumps stad.

26 mars 2017

WASHINGTON: Körsbärsträden blommar vid Tidal Basin som de brukar göra när våren kommer hit, men i övrigt verkar det mesta var upp och ned hör i staden.

Trump-administrationen har klarat av sina första 100 dagar, men trots mycket av muller och buller är det faktiskt inte så mycket som åstadkommits.

Den berömda spärren för resande från ett antal muslimska länder har för andra gången kört fast i olika domstolar, försvunnit från rubrikerna i konkurrensen med annat men återkommer väl förr eller senare i den ena eller den andra formen.

Utredningar pågår om olika anklagelser om ryska kontakter, avlyssningar och åtskilligt annat och allt tyder på att detta kommer att pågå ett bra tag i en politisk atmosfär som tenderar att bli allt mer polariserad.

Men i fredags havererade administrationens storstilade planer på att bli av med den ”Obamacare” som man byggt upp har mot under hela valrörelsen.

Att demokraterna var mot det förslag man yxat till förvånade inte, men plötsligt insåg Vita Huset att man inte heller hade alla republikaner med sig och tvingades till en djupt förödmjukande reträtt.

Hur och om man kommer att hämta sig från detta är vad det talas åtskilligt om här under dessa dagar.

Vita Huset vill gå vidare och ta itu med en stor skattereform, och att en sådan behövs råder det bred enighet om.

Men att sänka bolagsskatten från 34 till 20% ger ett betydande hål i budgeten, och måste förenas med andra åtgärder som kanske inte blir så alldeles lätta att få igenom.

Och det är i detta sammanhang man också diskuterar en ”gränsskatt” som också drivs av dem som vill ta itu med handelspolitiken i presidentens mer merkantilistiska anda.

Om det kommer att vara möjligt att konstruera och få kongressen att acceptera en sådan råder det delade meningar om, men skepsisen är betydande på bägge punkter.

Och det som inträffade i fredags visade att presidenten nog överskattat sina möjligheter att skrämma eller tvinga kongressen att dansa efter sin pipa i alla frågor.

Mitt besök här handlade i allt väsentligt om möte med Trilateral Commission, vilket gav möjlighet till åtskilliga diskussioner med också företrädare för den nya administrationen.

Oron var betydande för den nya administrationens inställning till frihandel.

Att man blockerat ett uttalande av G20-länderna som varnar för protektionism har förvisso noterats runt om i världen, och det var betydligt fler frågor kring detta än vad det var svar.

Men efter 100 dagar är det forfarande mycket som är oklart kring hur den nya administrationens politik mer i detalj kommer att utformas. Viktiga poster i administrationen står fortfarande obesatte, inte minst på utrikespolitikens område.

Nu återvänder jag strax hem, men kommer att återvända hit redan om några veckor, och då kanske dimmorna lättat ytterligare något.

Det blir några dagar hemma i Stockholm, men sedan bär det av till Malta för först kort besök på EPP-kongressen där och sedan ett annat möte som sträcker sig över den kommande helgen.


Makedonien och Storbritannien i Bryssel.

24 mars 2017

BRYSSEL: Nu lämnar jag strax denna stad för något dygn på andra sidan Atlanten.

Två ämnen har varit i mitt fokus här.

För det första den europeiska närområdespolitiken i allmänhet och situationen på Balkan i synnerhet. Och för det andra vad som händer vad gäller de kommande relationerna mellan EU och Storbritannien.

Närområdespolitiken förblir mycket viktig, om än inte utan sina utmaningar.

Ett nytt toppmöte skall äga rum med det Östliga Partnerskapet i november i år, och det är dags att börja fördjupa tankearbetet kring vad det skall innehålla.

I nästa vecka träder viseringsfriheten för georgiska medborgare i kraft, vilket visar att samarbete och integration ger resultat. Och när vi kommer fram till november hoppas jag innerligt att det skall gälla också ukrainska medborgare.

Men det är Balkan i allmänhet och Makedonien i synnerhet som just nu oroat.

Min månadskolumn för Project Syndicate, som det finns länk till på Twitter, handlade om detta, och det har varit åtskilliga samtal om vad som kan och måste göras för att situationen inte försämras.

Riskerna är dessvärre påtagliga. Än är situationen inte explosiv, men det kan inte alls uteslutas att den rör sig i den riktningen.

Men i går öppnades också det 12:e Brussels Forum med dess breda debatter med förankring på bägge sidor av Atlanten.

Min mer konkreta roll var en dialog med brittiska UKIP:s enda företrädare i parlamentet om vad som kommer att hända efter det att premiärminister May lämnar in den formella utträdesansökan i nästa vecka.

Det är slående vilken bristande realism det finns i delar av den brittiska debatten.

Han hävdade å den ena sidan att näringslivet inom EU hämmas av olika regler och byråkrati, å den andra att ingenting behöver förändras i handelsrelationen mellan EU och Storbritannien eftersom man ju har i grunden samma regler.

Men så är det ju inte.

Storbritannien kommer att backa ner till ett frihandelsavtal av liknande modell som det som Ukraina har.

För Ukrainas del innebär detta ett mycket stort framsteg med tanke på var de tidigare var, men för Storbritannien är det självfallet precis tvärt om.

Sedan är det en viktig fråga om själva skilsmässan, och inte minst dess ekonomiska delar, går att lösa ut utan allvarliga störningar, liksom hur lång tid det kommer att ta att förhandla fram den. Ha relationen.

På bägge dessa punkter visade gårdagens diskussion att realismen i den brittiska debatten lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Förr eller senare utgår jag från att vi kommer att komma fram till ett mer stabilt Västligt Partnerskap, men det kommer att ta sin tid, och kan mycket väl komma att gå igenom några rejäla kriser.

Och vi skall inte glömma att det ankommer på politiker i Storbritannien att hantera såväl den skotska som den utländska frågan.

Jag är mycket mer oroad för en möjliga upplösning av Storbritannien än för en möjlig upplösning av EU efter det brittiska EU-beslutet.

Men tyvärr tvingas jag nu lämna Brussels Forum med dess diskussioner och samtal.

Nu bär det av till Washington för möte där med den s k Trilateral Commission.

Och en möjlighet att åter följa dramat i den amerikanska huvudstaden på lite nämnare håll.

Jag har inte varit där sedan i mitten av januari, och ett och annat har ju hänt sedan dess.