Tåg till Washington.

28 april 2015

NEW YORK: Kväll på Manhattan, och jag samlar ihop papper och annat efter dagarna här och inför avfärd tidigt i morgon bitti med tåget till Washington.

Tåg i detta land är kanske inte mycket att skryta med, men denna tre timmars färd har dock sin lilla charm.

Till dessa hör att sakta rulla förbi Old Swede Church i Wilmington i Delaware, som i dag är den äldsta i tjänst varande kyrkan i detta land. Dess ursprung är tämligen uppenbart.

Och just där, fast på andra sidan, kan man titta ner mot den plats där en gång New Sweden, detta rätt kortvariga koloniprojekt, etablerades och där ofta den nybyggda kopian av fartyget Kalmar Nyckel brukar ligga vid kaj.

Sedan kommer jag att passera det Baltimore som nu dessvärre är i nyheterna, och snart vara framme vid Union Station i Washington för mina dagar där.

Och där bär det rätt omedelbart till amerikanska UD och möte med den biträdande utrikesministern för Europa-frågor Victoria Nuland.

Min dag här har dominerats av de diskussioner vi haft hos Council on Foreign Relations i kombinerad regi av ICG och tidskiften Foreign Affairs.

Den som är intresserad kan de huvuddelen av dessa diskussioner i efterhand. Jag skall försöka att lägga upp en länk på Twitter till de intressantare och större panelerna – en del var dock inte öppna på samma sätt.

I går avslutade vi styrelsemötet med International Crisis Group, som ju innebar att vi med dess analytiker och andra inbjudna diskuterade igenom olika konflikthärdar och möjliga strategier framåt.

Och styrkan är ju de breda lokala kontakter och djupa information som ICG ofta har.
Intressant var att när vi hade en diskussion med en högst uppsatt företrädare för Obama-administrationen sade denna att de analyser han får från ICG inte sällan är bättre än dem han har tillgång till i övrigt.

Och om det är riktigt tror jag att det beror på att ICG har som en av sina principer att tala med alla. Stater kan inte alltid göra det, och vissa stater begränsar sig själva mer än andra i detta avseende.

Iran och det nukleära avtalet har alldeles självklart varit en stor fråga i våra diskussioner, liksom möjligheterna för en bredare diplomati också mellan Iran och Saudiarabien i regionen.

För ögonblicket ter det sig inte alldeles enkelt, men förr eller senare måste det komma till stånd. 

Och det har varit åtskilligt Iran även i övrigt här i New York under dagen.
Nere i FN har översynskonferensen för NPT, som jag skrev om tidigare, inletts. Men mest uppmärksamhet fick mötet mellan USA:s Kerry och Iran:s Zarif på det iranska FN-residenset uppe vid Metropolitan Museum.


Inför vecka mest i Washington. 

26 april 2015

NEW YORK: Styrelsemötet med ICG är nu inne på sin andra och avslutande dag, med intressanta och viktiga diskussioner med våra analytiker om olika konfliktsituationer och utmaningar i olika delar av världen.

Gårdagskvällen ägnades åt situationen i Yemen, men med slutsatser som knappast var alltför optimistiska. 

Vi fick en detaljerad genomgång som lämnade intrycket dels att den akuta krisen möjligen hade gått att undvika men dels att det som nu hänt sannolikt gjort den avsevärt svårare att lösa. 

Och i dag har vi ägnat oss åt olika aspekter på utvecklingen i Latinamerika, men huvudsakligen var det varit de olika kriserna i Mellersta Östern i övrigt som stått på vår dagordning. 

Den här inrikespolitiskt omdebatterade frågan om avtalet med Iran tillhör självfallet detta, men här har ICG naturligt nog varit tydligt i stödet för det avtal som håller på att växa fram.

Veckan som kommer inleds för mig här i New York i morgon när vi har gemensamt mer eller mindre publikt möte mellan ICG och Council on Foreign Relations under morgondagen.

Även det blir en genomgång av olika konflikter och utmaningar, men då också med de perspektiv som CFR och dess olika experter har att bidra med. 

Under Richard Haas har ju CFR ytterligare konsoliderat sin mycket starka ställning i dessa frågor, och är utan tvekan denna stads ledande tankesmedja när det gäller internationella frågor. 

Morgondagen på FN här innebär den officiella starten för den s k översynskonferensen för det s k NPT-fördraget för att förhindra kärnvapenspridning.

De samtalen kommer att pågå ett antal veckor, men förväntningarna vas gäller reella framsteg är i den situation som råder påtagligt dämpade.

Det kommer att talas en hel del om att kärnvapen är farliga, vilket ju faktiskt är ett skäl till att ett antal stater anskaffat dem, och knappast kommer att övertyga dessa om att omedelbart avskaffa dem.

Möjligen kan man hoppas på att det blir möjligt med vissa begränsade steg framåt när det gäller tankarna på Mellersta Östern som en zon fri från massförstörelsevapen, men även här är motsättningarna påtagliga.

Till stor del handlar detta självfallet om Israel och dess faktiska men aldrig erkända innehav av kärnvapen.

 
Men på tisdag förflyttar jag mig till Washington för ett antal dagar där.

Samtidigt kommer Japans premiärminister Shinzō Abe dit för ett besök som bl a innebär det första anförandet av en japansk premiärminister inför kongressen någonsin.

Det är 70 år sedan det andra världskriget tog slut, men det är också avgörande förhandlingar om frihandelsavtalet TPP för Stilla Havs-området, och dessa två frågor kommer alldeles säkert att dominera det besöket.

Handelsfrågorna hållet på att bli mer kontroversiella här, eftersom ett stort antal demokrater tydligen vill gå mot president Obama när det gäller att ge honom en fullmakt för dessa förhandlingar.

Motståndet gäller nog främst TPP-förhandlingarna, men det är självklar att det har konsekvenser även för TTIP-förhandlingarna med EU. 

Mitt program i Waahington är diverse olika samtal, men på onsdag är jag inbjudan att hålla angörande på CSIS – Center for Strategic and International Studies – och det kommer jag att göra med fokus på utvecklingen i Europas närområden i öster och i söder.

Samma dag är f ö EU:s Federica Mogherini på snabbesök i Washington. Innan dess skall hon i morgon ut med örlogsfartyg i Medelhavet för att följa upp diskussionerna om hur EU bättre skall hantera den akuta flyktingkrisen.

Med där finns också FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, och det kommer nog inte att bli alldeles lätt at övertyga honom om visheten av de militära tillslag mot flyktingbåtar i Libyen som EU:s toppmöte i torsdags också talade om.

Denna utflykt medför att Federica Mogherini knappast kommer att vara med på det viktiga toppmötet mellan EU och Ukraina i Kiev i morgon. 

Där är det dock viktigt att det sänds tydliga signaler till Moskva om konsekvenserna om man skulle återuppta militära operationer i öster i strid mot vad som kommits överens i Minsk.

Dessa frågor – krisen med Ryssland och utmaningarna söder om och i Medelhavet – kommer alldeles självklart att vara centrala ämnen i många av de samtal som jag kommer att ha i Washington under resten av veckan.

Det är alltid av sitt värde att ta temperaturen på olika frågor i den amerikanska huvudstaden.


Början i New York.

25 april 2015

NEW YORK: Det är lite kallare på denna sida Atlanten än i soliga Bryssel, men det sägs att det skall bli bättre under de närmaste dagarna. Vi får väl se vad helgen har att bjuda.

Som vanligt tog det sin lilla tid att komma in från Kennedy-flygplatsen, men jag hann i alla fall med en kort promenad till Barnes & Noble på Fifth Avenue innan det var dags att börja mina olika möten.

Men inköpen inskränktes till en bok om bärnstenshandeln tillbaka till antikens dagar. Östersjö-områdets strategiska betydelse är ju ingen alldeles ny uppfinning.

Det hanns dock också med några kaffe på en synnerligen lokal sylta med vår nye FN-ambassadör Olof Skoog. Han tillhör ju våra skickligare diplomater, och kommer alldeles säkert att göra en utomordentlig insats här.

International Crisis Group serie av möten denna helg inleddes med en lite större mottagning, och här fanns självklart bland många andra också Jan Eliasson. 

Men sedan blev det middag i elegant våning vid Central Park som helt och hållet dominerades av diskussioner om hur krisen mellan Ukraina och Ryssland skall hanteras.

Javier Solana, George Soros, Wolfgang Ischinger, Wesley Clark och andra garanterade att diskussionen i alla fall var både livlig och sakkunnig.

Och om betydelsen av frågan rådde det förvisso inga delade meningar i denna krets.

Det bör nog noteras att andra middagar ägnade sig åt andra delar av de olika globala utmaningarna. Mellersta Östern, Asien, Afrika…

Och när vi börjar våra mera formella möten i morgon blir det i första hand dessa andra globala frågor vi kommer att ägna oss åt. 


Från Bryssel till New York.

23 april 2015

BRYSSEL: Intensivt men påtagligt intressant sedan  jag anlände hit på eftermiddagen.
Först en timme på informellt dialogmöte om och med Iran i regi av ECFR. 
Det säger sig själv att olika perspektiv och åsikter bröts mot varandra, men det var uppenbart att alla såg meningsutbytet som viktigt och intressant.
Sedan snabbt till diskussion om hur vi skall få fart på den europeiska ekonomin i samband med den stora lanseringen av nya PoliticoEurope. Många var där, och intresset var påtagligt.
Sist middag med Australiens Julie Bishop och olika näringslivsföreträdare.
Fokus låg på möjligheterna av ett frihandelsavtal mellan EU och Australien, men det säger sig självt att vi hade anledning att diskutera också annat, inklusive frågor på den mer utrikespolitiska dagordningen.
I en annan del av staden var det toppmöte med EU:s stats- och regeringschefer om flyktingkrisen i Medelhavet. Åstadkom mötet ingen annat så orsakade det i alla fall trafikkris i Bryssel.
Resurserna till EU-operationen Triton skall nu tredubblas, och åtskilliga nationer erbjöd sig att ställa olika resurser till förfogande. Det är utomordentligt, även om det nog kommer att ta sin tid att få allt på plats.
Förslag om fler legala vägar in i EU fick uppenbarligen ett mer kyligt mottagande, och de förlag som cirkulerat om någon form av militär insats för att leta upp och förstöra flyktingbåtar innan de ger sit iväg hänvisades klokt nog till ytterligare studium.
Allt detta dock sagt utgående från snabba mediarapporter. Jag skall självfallet också läsa igenom den formella kommunikén och försöka värdera dess innehåll.
I morgon bär det så av härifrån till New York och något dygn av styrelsemöte med International Crisis Group där. Början sker med mottagning och olika middagar i morgon kväll.
Och det kommer också att medföra att vi diskuterar igenom en rad olika av de kriser och utmaningar som nu står på den internationella agendan.


Försvar, Bryssel och flyktingkris.

22 april 2015

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm som kom att fokuseras inte minst på olika frågeställningar kring de globala nätfrågorna.
Det händer mycket – och det kommer att hända ännu mycket mera.
Under dagen hade jag dessutom möjlighet att lite mer i detalj gå igenom det sakliga innehållet i försvarsuppgörelsen.
Mina tidigare kommentarer i det ärendet står sig, men möjligen med en lite positivare tonart. 
Det sker operativa förstärkningar, och det finns dessutom viktiga och explicita öppningar för de viktiga operativa förstärkningar lite längre fram när det gäller luftstridskrafter och kontrollen över Östersjön som jag argumenterat för tidigare.
Och det finns också andra positiva inslag som kanske inte är omedelbart uppenbara för den som läser dessa texter mer översiktligt.
Sedan hänger ju mycket på att det sakliga innehåll som beskrivs i uppgörelsen också kan förverkligas med de finansiella resurser som ställts till förfogande. Men det har försäkrats mig att de grundas i de beräkningar som försvarsmakten levererat.
Och då gäller det sedan att se till att dessa faktiskt håller. Budgetdisciplin är viktig i varje också statlig verksamhet.
I morgon bär det så för min del iväg till Bryssel, och det riskerar väl att bli en mindre mardröm.
Kombinationen av någon typ av stor strejk i staden och ett extra EU-toppmöte borgar för en röra väl utöver det sedvanliga. Det gäller nog att ha rejäla tidsmarginaler.
Där är jag först för att medverka vid lanseringen av den nya publikationen Politico.eu.
Förr fanns veckopublikationen European Voice, startad och driven av The Economist, men den tas nu över av amerikanska Politico som avser att göra för den politiska journalistiken i Bryssel vad man redan gjort för den politiska journalistiken i Washington.
Och man har redan visat en del av den nya stilen genom en inledande artikel kring kommissionspresidenten Jean-Claude Junckers närvaro – eller icke närvaro – i olika sammanhang i Bryssel.
Men där kommer jag att tala om ekonomiska utmaningar främst tillsammans med kommissionären Margaret Westager – som ju i dag inlett en process mot ryska Gazprom – och den liberala gruppens i Europaparlamentets ordförande Guy Verhofstadt. 
Sedan på kvällen blir det middag mer fokuserad på relationerna med Australien. Utrikesminister Julie Bishop har ju sedan jag träffade henne i Haag i förra veckan hunnit med att besöka bl a Teheran.
Utgången av toppmötet återstår självfallet att se, men ECFR kommer att publicera ett uttalande med olika förslag på hanteringen av flyktingkrisen som kommer att undertecknas av bl a Javier Solana och mig.
 


Om Finland och Medelhavet.

20 april 2015

STOCKHOLM: Det blev en spännande valvaka efter det finska valet i går, och de svenskspråkiga sändningarna på Finlands TV gav en mycket bra bild av utvecklingen, även om det blev en djupare belysning av resultatet i de mer svenskspråkiga bygderna.

Centerpartiet blev, som väntat, valets stora vinnare, om än något mindre så än vad de olika undersökningarna förutspått. Men att det blir dess ledare Juha Sipilä som kommer att leda Finlands kommande regering råder det knappast någon tvekan om.

Sammansättningen av denna regering i övrigt kommer det nog sannolikt att dröja innan vi får besked om.

En viktig fråga var hela tiden vilket parti som skulle bli näst störst.

För samlingspartiet var det uppenbart att man skulle förlora en del stöd. 

Den regering man lett sedan 2011 har varit ett rätt problematisk kapitel eftersom den ju inledningsvis inkluderade i stort sett hela det politiska spektrat. 

Inte minst har den haft svårigheter med att formulera en tillräckligt kraftfull ekonomisk politik, vilket inte minst avgående statsminister Alexander Stubb gång på gång påpekat.

Men när resultatet räknades blev samlingspartiets resultatet dock ett snäpp bättre än vad de flesta hade väntat. 

Problematiskt blev dock att medan samlingspartiet blev näst störst i antal röster medförde matematiken i valkretsarna att det blev de s k sannfinnländarna som blev näst störst i antalet mandat i riksdagen.

Riktigt illa gick det dock för socialdemokraterna, och det kan noteras att den samlade vänstern levererade ett svagare resultat än på många decennier i landets politik.

Med stor sannolikhet kommer Juha Sipilä,  att försöka att bilda en relativt bred regering för att kunna få ett så starkt stöd som möjligt för den ekonomiska politik som måste föras. 

Uppenbarligen är hans syfte att före den formella regeringsbildningen få till stånd någon form av bredare uppgörelse också med arbetsmarknadens partner kring detta.

Allt detta tyder på att det kommer att ta sin tid, och att utgången knappast är given. Efter valet 2011 tog det två månader att snickra ihop den regeringen.

Att spekulera i personfrågor lönar sig väl i detta skede knappast. 

Ett antal kompetenta namn cirkulerar i spekulationerna om utrikesminister, men det finns också någon ur den finska politikens vaxkabinett som förefaller att aspirera. Den nuvarande utrikesministern Erkii Tuomioja omvaldes med fina personvalssiffror i Helsingfors valkrets.

Och på posten som försvarsminister är det väl ingen tvekan om att Svenska Folkpartiets Calle Haglund gjort ett mycket gott arbete. Men om SFP kommer med i den nya regeringen eller inte är inte klart.

Den ekonomiska politiken blir tveklöst den nya regeringens viktigaste och svåraste uppgift. Den analys som b l a Anders Borg på den finske statsministerns uppdrag tog fram visade ju magnituden av de utmaningar man står inför.

Vad gäller utrikes- och säkerhetspolitiken tror jag att det kommer att bli en betydande kontinuitet. Vissa skillnader kom i dagens under valdebatten, men i slutändan tror jag att det skedde en konsolidering kring vad som skulle kunna kallas den nordiska linjen.

Frågan om ett möjligt kommande medlemsskap i Nato kommer man med all sannolikhet att hålla öppen, men om man tar några steg därutöver i den frågan återstår att se. 

Den typ av beröringsångest som finns i delar av Sverige har man knappast – det säkerhetspolitiska tänkandet i detta vårt östra grannland har historiskt ett tydligt drag av både klarsyn och rationalitet.

Nyhetsflödet under dagen har till betydande del handlat om de nya flyktingtragedierna i Medelhavet, och detta har utlöst sedvanliga mer eller mindre mediedrivna panikmöten i Luxembourg och Bryssel.

Det blir nu ett extra toppmöte med EU:s stats- och regeringschefer i ärendet på torsdag, och det är väl sannolikt att det inte minst är krav från Italien som ligger bakom detta. Att man är mycket plågad av situationen är högst förståeligt.

Om man lyckas att åstadkomma någonting av substans till på torsdag är dock högst osäkert. Frågeställningen är ju dessvärre inte direkt ny, och har diskuterats vid åtskilliga tidigare tillfällen.

En möjlig och lämplig åtgärd vore ju att förstärka resurserna för den EU:s s k Operation Triton som nu opererar i området med främst isländska fartyg. 

Jag har i andra sammanhang sagt att här borde Sverige kunna ställa upp med något eller några av de större fartyg som Kustbevakningen numera har. Men om det finns någon beredskap för detta vet jag inte.

S k legala vägar in i EU finns ju inte minst genom FN:s system för s k kvotflyktingar, och logikt vore att åstadkomma en rejäl utökning av detta i förening med alla berörda stater att ta sin beskärda del. Och det handlar då inte bara länder inom EU.

Om det finns en politisk beredskap för detta i alla länder är dock en mer öppen fråga.

Jag har tidigare skrivit om att de bedömningar som görs inom EU:s myndighet FRONTEX är att det nu finns mellan en halv och en miljon människor som i det söndertrasade Libyen väntar på möjligheten att på ett eller annat sätt komma över till Europa.

Och det anger ju lite av dimensionen på den utmaning som nu det handlar om att hantera.

Till på torsdag, om jag har förstått saken rätt.


Lite om försvar och om Finland.

19 april 2015

STOCKHOLM: Solig vårsöndag hemma i huvudstaden. Men åtskilligt att både följa upp efter veckan som var och förbereda inför den som kommer.

Den breda försvarsuppgörelse som träffades i veckan som gick kommer säkert att skärskådas i detalj av åtskilliga. Och riksdagens mer detaljerade diskussioner av frågan återstår ju.

Det kommer att kunna sägas såväl att det var en mycket viktig framgång att det var möjligt att i stort sett fördubbla den ökning av anslagen som den rödgröna regeringen hade tänkt sig som att det egentligen borde ha varit mer.

Och bägge påståendena är både riktiga och viktiga.

Men efter den dramatiska neddragning av försvaret som beslutades 2000-2003, och som en mycket bra dokumentär i SVT i veckan beskrev i detalj, sker nu en tydlig fortsättning av det trendbrott vad gäller försvarsanslagen som faktiskt inleddes under alliansregeringens sista år.

Alldeles avgörande, enligt min mening, är att denna nya trend nu etableras för en längre tidsperiod.

Jag hade önskat, i linje med vad allianspartierna lade förslag om för snart ett år sedan, att det kunde ha inkluderats åtagande om beställningar såväl av fler Gripen E-flygplan som en utökning av antalet ubåtar.

Men den möjligheten tror jag dessvärre försvann när ÖB valde att formulera sitt underlag inför försvarsbeslutet på det sätt han gjorde.

Det är lätt att tala om de säkerhetspolitiska utmaningarna i dagsläget, och mycket av debatten hävdar ju om detta, men jag är betydligt mer bekymrad över vad som kan inträffa längre fram – säg perioden mellan 2018 och 2024 – och hade gärna sett tydligare markeringar av nödvändigheten av ökad operativ förmåga i detta perspektiv.

Och då är luftherravälde och kontroll över Östersjön, enligt min mening, av alldeles avgörande betydelse. 

Vad som kommer att komma ut ur den nya utredning som nu tillsätts också om Nato återstår att se. 

Socialdemokraterna fortsätter att vara närmast paniskt förskräckta över varje tendens till att ens tänka på den frågan.

Med rationellt tänkande har detta ingenting alls att skaffa.

Sverige säger ju nu tydligt att vi måste vara beredda att såväl ge som ta emot militärt stöd i olika konfliktsituationer också i vårt närområde.

Detta har upprepats från riksdagens talarstol åtskilliga gånger, och ingår nu i den centrala säkerhetspolitiska liturgin, men med visst undantag för relationen med Finland finns det inga konkreta förberedelser för detta.

Och det ser jag nog som den allra allvarligaste bristen i vår samlade säkerhetspolitik just nu. 

Att reparera den är en mycket viktig uppgift, och att göra det är ju dessutom någonting som tydligt ligger inom gällande säkerhetspolitisk doktrin.

Konkret handlar det om att med andra länder diskutera operativa planer och att göra operativa förberedelser. 

Sker inte detta blir ju deklarationerna i riksdagen bara tomma ord, och vi blir sittande med ett svart hål mitt i vår säkerhetspolitik.

Mer detaljerade diskussioner om denna del av vår säkerhetspolitik är – med all respekt för betydelsen av miljarderna – utomordentligt viktig.

I kväll kommer det alldeles självklart att bli spännande att se hur riksdagsvalet i Finland utfaller, och så småningom kommer det ju också att bildas en ny regering på dess grundval, även om det enligt finsk modell nog kommer att ta sin tid.

Säkerhetspolitiken kom att bli en viktig fråga i valrörelsen, och efter en del konstigheter är det nog mitt intryck att debatten stärkta stödet för såväl att stärka det nordiska försvarssamarbetet som för att hålla dörren till Nato öppen under den kommande mandatperioden.

Men vi lär få avvakta regeringsbildningen för att få definitiva besked på dessa punkter.

Och då bör det ju också ges besked om hur man kommer att utforma den ekonomiska politiken. 

Finland har ett rätt påtagligt behov av ekonomiska reformer just nu, och det trots att landets mer långsiktiga förutsättningar är mycket goda.

Jag ser nu fram mot en vecka som kommer att inledas med några påtagligt hektiska dagar i Stockholm – det har varit lite klent med tid för min del här under de senaste veckorna – innan det på nytt blir en längre period borta.

På torsdag reser jag till Bryssel, och därifrån bär det på fredag vidare till USA för ca tio dagar i New York och Washington med olika engagemang. 

Några dagar in i maj kommer jag att vara tillbaka här i Stockholm.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 645 andra följare