Till CNN-debatt i London.

13 juni 2016

STOCKHOLM: Sommarsolen lyser över staden dessa dagar, och det märks på tempot att sommaren sakta börjar att närma sig.

Efter en arbetsdag här denna dag, och efter skolavslutning i morgon, bär det för min del iväg till London för en debatt i CNN tisdag kväll inför den brittiska folkomröstningen nästa torsdag.

Tillsammans med Labour-parlamentarikern Caroline Flint skall jag företräda den sida som vill att Storbritannien skall förbli i EU och som en av dess ledande nationer.

Och debatten kommer att handla om ekonomi, migration och säkerhet liksom de övriga frågor som kan tänkas komma upp.

För mig rör det sig självfallet om en inte alldeles okomliplicerad balansgång. Avgörandet är det brittiska folkets, och alltför mycket av pekpinnar från företrädare för andra länder brukar sällan uppskattas i sammanhang som dessa.

Men samtidigt kan jag kanske ge ett lite vidare perspektiv på EU-utvecklingen än de mycket begränsade och delvis snedvridna diton som ju verkar ha ett ganska så stort utrymme i den brittiska debatten just nu.

Intressant blir det i alla händelser. Och debatten sker med publik i studion och med deras medverkan.

Eftersom det är CNN är väl publiken i Storbritannien en bra bit mindre än om det skulle vara BBC, men tydligen ändå ganska betydande. Den internationella publiken är dock självfallet betydande när det gäller CNN och Christiane Amanpour som är den som leder debatten.

Om jag läser tidningarna rätt sker det nu intensifierade försök att få dels Labour-väljare och dels unga väljare att verkligen gå till valurnorna och rösta Remain.

Labour-ledaren Jeremy Corbyn har hitintills var t o m svagare än vad man väntat, och nu är det f d premiärministern Gordon Brown som med viss kraft går in i debatten på den sidan. Hans insatser anses ju ha varit av stor betydelse i den skotska folkomröstningen om självständighet.

På den konservativa sidan är det uppenbart att inbördeskriget blivit allt bittrare under de senaste veckorna, vilket leder också till frågor om hur det kommer att vara möjligt att lagas ihop detta efter omröstningen, och det oavsett dess utgång.

Det är inte svårt att se påtagligt besvärliga scenarier också i dessa avseenden efter kommande torsdag.

Men efter TV-debatten i morgon kväll kommer jag säkert att ha anledning att återkomma med ytterligare reflektioner kring detta.


Warsawa, Rom och möjligen hem.

10 juni 2016

ROM: Denna dag började tidigt i Warsawa efter en kväll där som nog klokast borde ha slutat lite tidigare än vad som faktiskt blev fallet.

Men det fanns mycket att diskutera.

Anledningen till att jag var där var ju ett seminarium om säkerhetsfrågor i Östersjö-området. Och det var nog så både intressant och viktigt att lyssna till polska perspektiv på dessa frågor.

Den nya polska regeringen är forfarande tämligen ny, och dragkampen mellan Bryssel och Warsawa om de ändringar man gör i författningsdomstolen var ännu inte kommit till något avgörande.

Att man vill försvars domstolens ställning och dess möjligheter att blockera olika lagar som den nya majoriteten vill driva igenom är alldeles klart, liksom att detta sker på sätt som är milt sagt diskutabla.

Dilemmat, från en vidare europeisk utgångspunkt, är att det ju finns åtskilliga länder som inte har någon författningsdomstol av detta slag alls.

Sverige tillhör ju de länder där det för inte så länge sedan var närmast helig doktrin att den politiska majoritetens makt aldrig fick ha några gränser.

Författningsdomstol av det snitt som Polen har framställdes som en oacceptabel inskränkning av folkviljans möjlighet till fullt genomslag.

Tack och lov har Sverige utvecklats en del sedan dess. Vi har en viss lagprövningsrätt i domstolarna, och vi är underkastade Europa-domstolen när det gäller respekten för mänskliga rättigheter.

Men det tog åtskilliga decennier av tidvis rätt bitter kamp innan vi nådde dit. Jag minns, för jag var med.

Den nya regeringen i Polen har starka nationalkonservativa drag, och vill rulla tillbaka en del av den modernisering och liberalisering som skett i Polen under det senaste decenniet.

Och det är självfallet bekymmersamt.

I detta återspeglas en klyfta som funnits i det polska samhälle under lång tid. Det var i grunden dessa strömningar som gjorde att inte ens kommunisterna under det sovjetiska imperiets decennier riktigt kunde kontrollera och omvandla landet.

Men nu tror jag trots allt att moderniseringens krafter har vuxit sig starka. Och Polen har institutioner som inte alldeles enkelt kommer att låta sig undergrävas.

Än är, som de brukar heta, Polen inte förlorat.

Och jag tror heller knappast att det kommer att ske.

Men nu är det Rom som jag gjort ett nedslag i.

Här har jag varit för att tillsammans med den amerikanska författaren och journalisten Robert Kaplan diskutera olika globala trender och utmaningar.

Vi har träffats ett antal gånger förr, och jag tillhör dem som sätter värde på hans olika böcker. Han startar alltid i historia och geografi, och formar ur det sin bild av dagen.

Hans senaste bok om Rumänien ligger fortfarande oläst hemma. Men det skall bli.

I Rom blir det ju andra omgången av valet till borgmästare den 19 juli, och allt tyder på att det blir Virginia Raggi från protestpartiet M5S som går segrade ur den striden.

Italiens politik har ju kommit att i mångt och mycket reduceras till premiärminister Matteo Renzi:s demokratiska parti och den f d komikern Beppo Grillos protestparti.

Av det som en gång var de mäktiga kristdemokraterna och senare Berlusconi:s Forza Italia finns i dag bara rätt sorgliga rester kvar.

Premiärminister Renzi satsar nu allt på att en folkomröstning i höst skall godkänna de författningsändringar som han vill göra för att detta land lättare skall kunna reformeras.

Hur det blir med detta återstår att se. Just nu pekar undersökningarna på att det kan komma att bli besvärligt. Och vad som då händer med Italiens politik återstår att utreda.

Detta är ju ett land som behöver ledning, och som behöver reformer.

I morgon, på ett eller annat sätt, tänkte jag ta nog hem till Stockholm igen.

På ett eller annat sätt. Jag var bokad på SAS direktplan från Rom till Stockholm. Men det var då det. Sedan dess har det blivit strejk, och planet är inställt.

Jag klarar mig nog hem på ett eller annat sätt.

Men många andra drabbas nog betydligt hårdare av denna märkliga åtgärd – det sista vårt flygbolag behöver i dessa dagar.


Bekymmersamt i Storbritannien.

08 juni 2016

STOCKHOLM: Med bara två veckor kvar ter sig situationen inför den brittiska folkomröstningen den 23 juni som allt mer besvärlig och bekymmersam.

Opinionsundersökningar, vars tillförlitlighet inte skall överdrivas, har visat en successiv förskjutning i riktning mot Brexit, medan vadhållningsfirmorna fortfarande ligger kvar tämligen tydligt på Bremain.

Men avgörande tror jag blir vilken inriktning debatten kommer att ha under de kommande alldeles avgörande två veckorna – och därefter blir det också en fråga om hur valdeltagandet ser ut i olika grupper.

Med en stark förenkling tror jag man kan säga att om debatten domineras av de ekonomiska frågeställningarna kommer Bremain att vinna, medan om det är frågor om migration som står i centrum kommer det att vara klar fördel för Brexit.

Möjligen gjorde Bremain-sidan ett strategiskt misstag när man i början av kampanjen koncentrerade sig på de ekonomiska frågeställningarna, och då sköt av det mesta man hade av skarp ammunition i dessa frågor.

Det ledde till att man sannolikt vann den delen av debatten, men när den så börjat förlora fart på det sätt som alltid sker efter ett tag var det inte förvånande att det i stället var diskussionen kring migration som började att få luft under vingarna.

Och det var också då som Brexit-sidan började att mer tydligt lägga ved på just den brasan.

Och därvid förefaller det att vara.

I gårdagens utfrågningar i ITV förefaller det att ha varit dessa frågor som står i centrum, och därmed hamnar Bremain mer eller mindre automatiskt på defensiven.

Alldeles avgörande blir nu om man på det ena eller andra sättet lyckas med att förskjuta debattens fokus under den återstående tiden – annars fruktar jag att det ser mörkare ut än vad vadhållningsbyråerna anser.

Viktigt kommer också det relativa valdeltagandet i olika grupper att vara.

Äldre personer lutar mer mot Brexit, medan yngre tydligt tenderar nåt Remain. Men problemet är att valdeltagandet traditionellt ligger högre i de förra grupperna än i de senare.

Det man möjligen kan hopppas på är att insikten om att det riskerar att gå alldeles fel i avgörandet den 23 juni leder till en mer kraftfull mobilisering av sunt förnuft under de avgörande dagarna precis före.

Det var faktiskt det mönster vi hade i folkomröstningen om Sveriges medlemskap i EU hösten 1994 – helgen innan såg det ut som om den skulle sluta i ett Nej – liksom faktiskt också i fjolårets folkomröstning om självständighet i Skottland.

Möjligen är det detta som är hoppet – annars ser det just för ögonblicket påtagligt bekymmersamt ut.

Jag kommer att vara i London för en TV-debatt i ärendet nästa tisdag, men tills dess hinner det säkert att rinna mycket vatten under broarna.

I morgon är det Warsawa som står på min agenda med deltagande i ett seminarium om säkerhetssamarbete i Östersjö-området inte minst mellan Sverige och Polen.

Och det sker ju samtidigt som det pågår viktiga Nato- eller multilaterala övningar såväl i Östersjön som i Polen.

Regeringar kommer och går, men strategiska intressen består, och det gäller självfallet också mellan Sverige och Polen.

Också ekonomiskt är detta en viktig relation för Sverige. Det är få som vet att svenska investeringar i Polen är större än de investeringar svenska företag har i Kina.

Så det blir en dag och en kväll i den polska huvudstaden, och det kommer självfallet att ge möjligheter också till andra diskussioner.

Det inrikespolitiska läget i landet är ju, som bekant, inte alldeles okomplicerat.

På fredag bär sedan vidare till Rom för en kort diskussion där.

Och ett besök i den eviga staden känns ju sällan alldeles fel.


Också om FN och kandidaturer där.

06 juni 2016

STOCKHOLM: Skönt med några dagar hemma i Stockholm efter veckan runt i olika delar av Asien.

Men det var förvisso nyttigt med en uppdatering om en del av de olika utmaningar som de delarna av vår värld står inför. Vi kan inte vara likgiltiga.

I några av samtalen där borta kom det också att handla om valet av icke-permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd för de kommande två åren.

Och jag beklagade att vi hamnat i en situation med tre EU-länder som konkurrerar om två platser. Så borde det inte vara.

Det handlar ju dessutom om två andra länder som Sverige inom och utom EU har ett både viktigt och konstruktivt samarbete med – och strävar efter att ha så även framgent.

Jag tror att det är viktigt att alla länder i FN-systemet – 193 stycken, om jag inte missminner mig – har en möjlighet att då och då sitta med också i säkerhetsrådet.

Det får inte – med naturligt undantag för de fem permanenta medlemmarna – vara någonting reservat bara för vissa, eller för vissa är mer jämlika än andra, för att använda George Orwells gamla fras.

I just detta fall är det så att Italien suttit i säkerhetsrådet sex gånger, Nederländerna gjort det fem gångar medan Sverige faktiskt bara gjort det tre gånger.

Och därtill kommer att det var påtagligt länge sedan något nordiskt land över huvud taget satt med.

Detta är det alldeles avgörande argumentet för Sverige denna gång – inte att vi nödvändigtvis skulle vara mer moraliska, mer oberoende, mer godhjärtade, mer globala, mer generösa eller någonting av det andra som jag tycker att det stundtals antyds.

Sådant riskerar dessutom bara att reta andra – och leda till att de ägnar sig åt att försöka sticka hål på ballongerna.

Det är också det argument som av uppenbara skäl har tydlig bärkraft i de flesta huvudstäder. Och det är det argument som gjort att jag redan från början har sagt att vi har mycket goda möjligheter.

Sedan är det bara att beklaga att kampanjandet kring dessa val under senare år degenererat på ett sätt som jag tror skadar förtroendet för FN-systemet i dess helhet.

Jag minns hur det var i alldeles för hög grad inför det föregående valet: bjudresor, löften, undfallanden. Och när vi diskuterade detta då var vi fast beslutna att undvika att hamna i den situationen.

Blir vi invalda – vilket jag hoppas och tror – utgår jag från att vi kommer att göra ett gott arbete.

I hög utsträckning handlar det om att hantera en löpande global agenda som icke sällan bjuder på snabba överraskningar, och där det stundtals kan finnas ett lätt förödmjukande drag av diktat i det sätt på vilket de fem permanenta medlemmarna uppträder.

Även om denna fråga ju från svensk utgångspunkt är av självklart intresse är den avgörande frågan i FN-systemet just nu vem som skall efterträda Ban Ki-moon som generalsekreterare från årsskiftet.

Avgörandet kommer i höst – kanske i oktober när säkerhetsrådet har ryskt ordförandeskap. Men innan dess kommer det att hållas omröstningar i säkerhetsrådet, och de har sin betydelse inför det faktiska avgörande som sker i kretsen av de fem.

Det talas en hel del om öppenhet och diskussioner, och det är vackert så, men i slutändan blir det de fem som fattar sitt beslut och sedan tar det till generalförsamlingen för formellt godkännande.

Men till de olika kandidaterna kommer jag säkert att återkomma när dessa omröstningar tagit sin början. Åtskilliga av dem som nu kandiderar känner jag ju mycket väl.

I morgon och i övermorgon är jag hemma här i Stockholm.

Men på torsdag bär det av till Warsawa för att diskutera säkerheten i Östersjö-området – och det sker ju också mot bakgrunden av pågående internationella övningar – och på fredag är jag så i Rom för diskussion om de lite bredare globala utmaningarna.


I dag blev det lite fyrverkeri.

05 juni 2016

SINGAPORE: Efter en lite mer lågmäld dag här i går blev det lite mer politiskt fyrverkeri på den avslutande dagen av Shangri La dialogen.

Det var när den kinesiske amiralen Sun tog ordet och kom in på frågan om den Sydkinesiska sjön och som sagts tidigare i den frågan som det brände till ordentligt.

Om USA:s försvarsminister Carter i går försökt att resonera främst i mer principiella termer var amiral Sun mer direkt.

Dessa ögrupper hade tillhört Kina så länge man kunde minnas, Filippinerna hade invaderar delar av dem, FN-tribunalen har inte med saken att göra och Kina kommer hur som helst inte att bry sig om vad den kommer att säga.

Vi ställer inte till bråk, sade amiralen, men tillade omedelbart att man heller inte är rädd för bråk.

Och passade på att tillägga att vissa militära resurser måste man ju ha på öarna.

Andra kan avgöra den folkrättsliga situationen mer i detalj, och det är värt att notera att vare sig EU eller USA har tagit ställning till de olika territoriella kraven i området, men det förefaller tydligt att Kina är berett att tämja eller förändra principer i syfte att säkra det man anser vara sina intressen.

Och här finns ju lite av en parallell till vad vi ser i Europa med Rysslands agerande. Plötsligt sätts etablerade principer för Europas säkerhet och umgänget mellan stater åt sidan, och invändningar viftas bara bort.

På samma sätt som USA här talar om principer för säkerhet som måste respekteras talar EU om principer för säkerhet måste respekteras.

Och i detta ligger ju också att vi européer har ett stort intresse i hur dessa frågor utvecklas, eftersom det ju ytterst rör sig om respekten för folkrätten och en internationell ordning som bygger på att denna faktiskt respekteras.

När tribunalen i Haag kommer med sitt utlåtande är det därför viktigt att EU stämma är tydlig och klar.

Men om USA hoppas att det därefter skall bli en öppning för en viss dialog i frågan var det inte lätt att i diskussionerna här finna stöd för det hoppet.

Snarare det motsatta.

Om ett år kommer mycket att vara annorlunda.

Då vet vi om Obama-administrationen under sina allra sista månader lyckats att få det viktiga TPP-avtalet med elva andra av regionens state år ratificerat eller inte.

Försvarsminister Carter har sagt att i valet mellan att få ytterligare en hangarfartygsgrupp till flottan eller en ratificering av TPP väljer han det senare, vilket ju visar frågans också bredare betydelse.

Skulle TPP haverera är det alldeles uppenbart att Kinas relativa position i hela regionen skulle förstärkas – och USA:s försvagas.

Om ett år har USA dessutom en ny administration. Och blir det en Trump-administration kan väl i grova drag vad som helst hända. Han har ju lovat att börja med rejäla handelsåtgärder riktade mot Kina, och att de i så fall kommer att passera utan motåtgärder är väl inte särdeles sannolikt.

Det är ju inte direkt vad världsekonomin behöver just nu.

Och det finns ju dessutom åtskilliga tecken på att den kinesiska ekonomin är på väg in i en betydligt mera besvärlig fas med bl a påtagligt lägre tillväxt. Det påverkar regionen här – och det påverkar världen i dess helhet.

Nu återstår bara en lite mindre formell middag innan min vecka i olika delar av Asien är till ända.

I morgon förmiddag är jag tillbaka i Sverige igen. Åtminstone för några dagar.

Borta bra – men hemma bäst.


Shangri La Dialogue för 15:e året i Singapore.

04 juni 2016

SINGAPORE: Mer än 600 delegater, inklusive dussintalet försvarsministrar, trängs ihop på detta det 15:e Shangri La dialogue om säkerhetsutmaningar och samarbete i denna del av världen.

Mötet har växt och växt, men en person som var med redan på det första mötet är USA:s nuvarande försvarsminister Ash Carter, och i sedvanlig ordning var det det amerikanska anförandet som tilldrog sig störst intresse när mötet öppnades denna morgon.

Ash Carter talade om ett nätverk av säkerhetssamarbetet, och talade om ”principgrundad” säkerhet som avgörande för regionen.

Och i det låg självfallet en strävan att etablera regler och principer som kan bädda in eller dämpa pågående eller fruktad kinesisk styrkeutveckling i regionen.

Uttalat eller inte är detta självklart den stora frågan på ett möte som detta.

Men också andra säkerhetsfrågor nämns.

Åtskilliga tog upp frågan, men den koreanske försvarsministern var osedvanlig tydligt när det fälld den fara som regimen i Pyongyang utgör.

Fyra kärnvapenprov, och nu senast tre i och för sig misslyckade försök med en medeldistansrobot grundad på en rysk robot.

Och försvarsministrarna från Indonesien och Malaysia tog naturligt nog upp det hot som ligger i sekteristisk radikalisering och de risker för terrorism som ligger i detta.

Men det är alldeles självklart Kina som är den stora frågan.

Inget land i regionen vill vara Kinas fiende, men alla vill samtidig mycket tydligt vara USA:s vän. Och så länge det går vill man absolut inte tvingas in i en situation där man tvingas till ett mer digitalt val.

Så länge den kinesiska ekonomin växer starkt – om det sedan kommer att ske eller ej är en separat fråga utan alldeles självklart svar – kommer regionens beroende av Kina gradvis att öka.

Och i Kinas ”One Belt One Road” ligger ju möjligheten av stora kinesiska investeringar i olika delar av infrastrukturen i regionens olika länder. Pakistan må vara det tydligaste och första exemplet, men förvisso inte det enda.

Ash Carter ägnade tid åt att tala om USA:s starka och uthålliga engagemang i regionens säkerhet, och om de olika nätverk man bygger med regionens olika länder.

Här i Singapore är t ex fyra LCS-stridsfartyg baserade, och nya marinspaningsplan P8 roterar regelbundet hit. En hangarfartygsgrupp befinner sig just nu i Sydkinesiska Sjön.

Och allt detta är tveklöst viktigt för hur de olika länderna ser på sin och regionens säkerhet. Den amerikanska militära närvaron välkomnas – i dessa dagar kanske allra mest tydligt av Vietnam.

Den kinesiska närvaron på konferensen ligger i år på en något lägre nivå än vid flera tidigare tillfällen, även om det förvisso vimlar av kinesiska officerare i hallar och korridorer här.

En förklaring kan mycket väl vara den omfattande omstrukturering av den kinesiska försvarsmakten som nu sker, också vad gäller kommandostrukturen. Man minskar med ca 300.000 man, men moderniserar och effektiviserar högt avsevärt.

Men ser sig som en nation med att större och vidare strategiska intressen, gör ingen hemlighet av detta och det som nu sker är en utveckling av den egna militära förmågan mot bakgrund av detta.

Fullt ut kommer det dock att ta sin tid.

Under efter dagen fortsatta så våra diskussioner i en serie speciella sessioner.

Jag ägnade mig åt cybersäkerhet och nätfrågor i vidare bemärkelse, och det blev en alls inte ointressant diskussion främst med olika kinesiska företrädare.

Någon ställde frågan om vi står inför en situation liknande Sydkinesiska Sjön i cyberrymden. Något entydigt svar på den frågan blev det knappast.

Den kommer med all säkerhet att fortsätta att ställas.

I kväll var det så det dags för den sedvanliga middagen i presidentresidenset Istana här i Singapore.

Och det var som brukligt såväl trevligt som informativt.

I morgon fortsätter vi med anföranden av försvarsministrar eller biträdande sådana från Frankrike, Vietnam, Kina, Canada, Ryssland och Singapore innan det är dags att på olika sätt och i olika konstellationer försöka summera årets diskussioner.

Sent i morgon natt är det så dags att återvända hem till Sverige.

Nationaldagen väntar som bekant.


Och nu mot Singapore.

02 juni 2016

ABU DHABI: Så blev det ett stopp över dagen här på vägen mellan Islamabad och Singapore.

Gulf-staterna har just haft toppmöte i Riyadh där man tydligen fattat besluta om att intensifiera arbetet med ekonomi integration.

Om det har det talats länge – gemensam marknad, gemensam valuta – men av detta har det blivit föga så länge höga oljepriser gjorde att man kunde lägga ekonomiska bekymmer åt sidan.

Så är det inte längre.

Oljepriset har visserligen kravlat sig upp till omkring 50 dollar per fat, men expansionsplanerna här i regionen gjordes upp med tankar på väsentligt högre priset.

I UAE är olja och gas ca 40% av ekonomin – åtskilliga ligger åtskilligt högre.

Och i detta nya läge är det kanske naturligt att tankar på närmare ekonomiskt samarbete och integration kommer tillbaka. Hur det sedan kommer at gå med dem återstår att se.

Här i UAE har man nu emellertid kommit på tanken att introducera skatter. Något sådant har man aldrig haft – pengar har flödat in på andra sätt.

Men nu skall det göras ett försiktig försök mer en moms på 5%. Knappast särskilt skakande från vårt perspektiv, men lite av ett revolutionerande steg i denna del av världen.

Annars är det säkerhetsfrågor som dominerar mycket av det officiella tänkandet här, och detta i sin tur domineras av tesen om ett svagare USA och ett starkare Iran och konsekvenserna av detta på sikt.

Något överdrivet, enligt min mening, men så är det i alla fall.

Och det är genom detta filter man ser på mycket av utvecklingen i de bägge krigen i Syrien och Yemen – i något mindre utsträckning Libyen.

Det blev tid under dagen för samtal med bekanta p utrikesdepartementet här för att lyssna på perspektiven i dessa frågor.

Och det är från i alla avseenden är djupt engagerade i.

Men det blev också tid till ett återbesök i den väldiga och mycket vackra moské man byggt här.

Sedan bar vidare till flygplatsen i Dubai, ännu en natt på flygplan och direkt till Singapore.

Och där blir det direkt från flygplatsen till en lunchdiskussion som kommer att centreras kring möjlig arkitektur för säkerhetsdialog i Asien under kommande år.

Senare på dagen börjar så den officiella stora Shangri La-konferensen.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 731 andra följare