Trump och terrorn.

07 februari 2017

LONDON: Även denna vecka inleddes för min del med ett besök här, men nu får det vara slut med det för ett tag.

Men det blev en både spännande och spänstig diskussion i går efter middag runt bordet i det överfyllda sammanträdesrummet på Center for European Reform.

Ett stenkast från oss diskuterade parlamentsledamöterna regeringens förslag om hanteringen av artikel 50 och utträdet ur EU.

Men vi gjorde ett lätt desperat och för London närmast unikt försök att inte sätta just denna fråga i centrum för våra diskussioner.

Och då blev det, föga förvånande, Trump i stället.

Efter den tumultartade inledningen är det nu tydligt att delar av administrationen försöker att gjuta olja på upprörde och oroade vågor.

Och vänner från Washington kom med rådet att mindre försöka tala med presidenten än att försöka etablera förbindelser med de tyngre andra medlemmarna av hans kabinett.

Men hur långt en sådan strategi kan bära var det åtskilliga – inklusive mig själv – som tvivlade på.

Till gårdagens ämnen hörde också utvecklingen i Frankrike, men diskussionen gav knappast mer än vad jag skrev på denna plats under helgen.

På kvällen satt jag så i CNN:s studio med Christiane Amanpour och – på länk från Paris – Christine Ockrent för att kommentera detta och annat.

Och vår diskussion kom att sändas något senare efter det att direktsändningen av Trumps tal i Tampa i Florida avslutats.

Där uttalade han sig nu för första gången positivt om Nato – inte längre en ”föråldrad” allians – men svävade samtidigt ut när det gäller terrorhotet på ett sätt som knappast var seriöst.

Sakläget är ju faktiskt att terrorhotet mot Europa inte utvecklat så allvarligt som många befarade efter 11 september 2001 eller efter Irak-kriget.

Det innebär förvisso inte att det inte finns, men det innebär att det samarbete som etablerats mellan olika säkerhetsorgan börjat att fungera relativt hyggligt.

Inte perfekt – där är vi inte – men med ett resultat som innebär att terrordåden begränsats högst avsevärt.

Dessa rader skriver jag på Heathrow-flygplatsen utanför London som för något decennium sedan allmänt utpekades som det kanske främst terrormålet i Europa.

Och det har förvisso funnits allvarliga terrorplaner – men de har upptäckts och förhindrats.

Men den bild som president Trump tecknade var terrordåd ”all over Europe” i en sådan omfattning att media t o m slutat att rapportera om dem.

Det är ju helt uppåt väggarna.

Men gläder säkert Daesh nere i Raqqa eller var deras ledning nu håller till.

Deras intresse är ju att skapa en bild av terror över allt och därmed sprida en skräck som leder till en successivt stegrad konfrontation. De är mycket tydliga – detta är deras strategi.

Och i den strategin spelar president Trump faktiskt med såväl i sina åtgärder som i sin retorik.

Jag skrev några tweet i ärendet som jag ser plockades upp också av ett antal media på andra sidan Atlanten.

I dag har jag så passerar förbi ECFR:s brainstorming en bit utanför London för att kort vara med i diskussionerna där om hur vi skall prioritera insatser framöver.

Och det gav också möjlighet till koordinering av diverse om Ryssland, Balkan och Iran som också står på min agenda framöver.

Men nu bär det hem till Stockholm.

Från ett lugnt och soligt London.


Efter valen accelererar Europa.

04 februari 2017

STOCKHOLM: Efter chockerna under 2016 börjar det nu finns tecken på att EU:s ledare börjar att samla ihop koncepten inför framtiden.

De som trodde att det var ett korthus som bara väntade på att falla samman kommer att bli besvikna.

När EU:s stats- och regeringschefer träffades i Valetta på Malta handlade det delvis om detta, och då i perspektivet av att man skall samlas i Rom i slutet på mars med anledning av att det då är 60 år sedan Rom-fördraget undertecknades där.

Något större djup tror jag knappast att diskussionen i Valetta hade, men så gott som enstämmigt ville man i alla fall sända signalen om ett fortsatt stärkt samarbete.

Och det är viktigt.

Men många blickar riktas nu också mot de olika kommande valen runt om i Europa.

Kommer den populistiska ångvästen från 2016 att nu fortsätta eller t o m förstärka sina härjningar?

Osvuret är förvisso bäst i tider som dessa, men jag tror det trots allt inte.

I Nederländerna kan Gert Wilders mycket väl komma att bli största parti, men det då inte minst eftersom det politiska landskapet i övrigt har blivit allt mer splittrat.

Och det kan komma att krävas upp till fem partier, och åtskillig tid, att därefter få till stånd någon mer eller mindre fungerande regering i Haag.

Men det finns ingen anledning att tro att detta inte kommer att lyckas. Och att huvudlinjerna i den nederländska politiken därmed kommer att bestå.

I Frankrike är bilden dessvärre mer osäker, och har förvisso inte blivit mindre så efter den borgerliga huvudkandidaten Francois Fillons mycket påtagliga problem med att förklara betalningarna till sin familj under lång tid.

Sannolikheten för att han kommer att försvinna från kampen måste nog nu betecknas som påtagligt hög.

Det sker dessutom samtidigt som socialistpartiet nominerat en kandidat med så tydlig vänsterprofil att han nog måste ses som närmast chanslös när det kommer till upploppet.

Det är samma politiska självmordsinstinkt vi ser där som vi ju redan sett i det brittiska Labour-partiet.

Men fram stiger nu den f d ekonomiministern Emmanuel Macron. Och att döma av optionsmätningarna just nu skulle han med betydande marginal segra över Nationella Frontens Marine Le Pen i den avgörande andra omgången.

Det är dock först den 7 maj, och inte minst det vi sett under de senaste månaderna visar ju att det är mycket som kan hända tills dess.

Värt att notera är dock att Macron reser land och rike runt, och får ökat stöd, inte minst med ett uttalat pro-europeiskt budskap. Någon rusning mot utgången – Frexit – verkar det inte finnas några tecken på.

Och det är viktigt. Frankrikes position är avgörande för EU-arbetets framtid. Skulle Frankrike kollapsa är det åtskilligt annat som skulle riskera att gå samma väg.

Vad gäller Frankrike skall man också hålla i minnet att det efter presidentvalet dessutom blir val till nationalförsamlingen i juni. Och där torde den Nationella Frontens möjligheter att mer radikalt förstärka sin position vara begränsade.

Det tyska valet i slutet av september har förvisso blivit lite intressantare sedan SPD nominerat Martin Schultz som sin kandidat till förbundskansler.

Inledningsvis noterar han också mycket goda siffror, men frågan är om detta kommer att hålla i. För SPD handlar problemet inte bara om person, utan också om politik.

Förra helgen umgicks jag med en av de mer kända i tysk politik under senare decennier, och vederbörande skakade på huvudet och sade att det inte fanns något realistiskt alternativ till Angela Merkel.

Och vederbörande tillhörde förvisso inte hennes parti.

Men även här finns det skäl att lägga till att det är långt till september, och mycket kan hinna att hända.

Och dessutom att frågan om regeringsbildningen i Berlin efter valet måhända inte kommer att vara så okomplicerad. Vilket spel Martin Schultz då väljer att spela vet förmodligen inte ens han själv i dag.

Sedan finns det förvisso mer osäkra kort.

Många tror att Italien går till val redan till sommaren.

Kanske det, men jag skulle tro att den försiktige presidenten, som är den som avgör frågan, väntar ett halvår till eller så i förhoppningen att Beppe Grillo’s populister skall förlora mer av sin glans.

Dess maktutövning i stadsstyret i Rom har ju inte, försiktigt uttryckt, imponerat, även om det är ett notoriskt svårskött pastorat.

Till hösten, med de viktigare valen avklarade, kommer sannolikt EU-arbetet att skjuta ny fart.

Då har de konkreta utträdesförhandlingarna med Storbritannien dessutom börjat, och de första toppmöten med president Trump klarats av.

Jag skulle tippa att det blir någon typ av Nato-toppmöte i anslutning till att Donald Trump kommer till G7-toppmötet på Sicilien i slutet av maj.

Eller allra senast i anslutning till G20-toppmötet i Hamburg i juli.

Vicepresidenten Pence kommer dock till Europa redan veckan efter den kommande – för säkerhetskonferensen i München – men det är ju inte riktigt samma sak.

Men till hösten är det då också viktigt att det finns en tydlig färdriktning i den svenska Europa-politiken.

Där är vi ju inte ännu.


Cyberförsvar och annat i London.

01 februari 2017

LONDON: Åter ett besök i den brittisk huvudstaden – så var det förra veckan och så kommer det att bli också nästa vecka.

Tillfälligheternas spel, men samtidigt inte ointressant i dessa tider.

Huvudärendet var halvdagsmöte i går med RAND Europe.

Verksamheten ligger huvudsakligen i Cambridge, men också i Bryssel, men London är viktigt för kontakter med olika intressenter.

Verksamheten är mångfasetterad.

Nya metoder för att förbättra mental hälsa i Storbritannien. Legala förutsättningar för autonoma bilar i olika länder. Cyberförsvarsstrategi för Nato. Strategier mot multiresistenta bakterier. Säkerhetskonsekvenser av Storbritanniens EU-utträde.

Och åtskilligt mer därtill.

I dag fortsatte jag med besök på den nya cyberförsvarsorganisation som Storbritannien sätter upp, samtal inte minst kring premiärminister May’s besök i Vita Huset och därtill lite koordinering med European Council on Foreign Relations.

Att organisera cyberförsvar är långt ifrån enkelt, och olika länder stapplar sig fram med mer eller mindre improviserade och mer eller mindre väl fungerande strukturer.

Sverige är förvisso inget undantag i denna del.

Men britterna har nog kommit längst – i alla fall av de länder som jag haft möjlighet att se på. Och efter erfarenheter under de senaste åren organiserar man nu om och sätter upp ett centrum i centrala London som förenar den brittiska statens och det bredare brittiska samhällets både skydd och kompetens.

Det är, enligt min mening, den väg man måste gå, även om det inkluderar åtskilliga inte alldeles enkla avvägningar.

I London ses detta också som ett sätt att värna den brittiska ekonomins konkurrenskraft. Man vill vara en säker plats i en digital tid med snabbt växande både möjligheter och hot.

Bank of England spelar en viktig roll. Finansministern är den som leder den speciella regeringskommittén för cyberfrågor. Men operativt är det självklart att olika underrättelse- och säkerhetsorgan är viktiga.

Frågor som dessa är också höggradigt aktuella på andra sidan Atlanten. Trots att en speciell presidentkommission om cybersäkerhet lade fram en omfattande rapport i december beställer nu Vita Huset en ny genomlysning av den samlare amerikanska strategin i dessa frågor.

Viktigt – och viktigt att det inte leder fel.

Den brittiska premiärministern May levererade viktiga budskap under sitt besök i Vita Huset, och i telefonsamtal har Angela Merkel och Francois Hollande gjort samma sak.

Vilka avtryck detta sänder återstår att se.

Tydligt är att Vita Huset hoppas på någon form av uppgörelse med Ryssland om att bekämpa Daesh. Och offentligt har man sagt att det kan leda till att man lättar på sanktionerna.

Men det är självfallet feltänkt.

Sanktionerna handlar om Ukraina – och i Donbas har vi de senaste dygnen sett de allvarligaste striderna sedan februari 2015. Fjärran är den fulla respekt för Minsk-avtalet som satts som villkor för att häva dessa sanktioner.

Och samarbete mot Daesh strävar Ryssland aktivt efter. Att sedan det för dem i hög grad är liktydigt med att stödja regimen Assad är nog någonting som Trump-administrationen inte har några avgörande svårigheter med.

Men politiken vad gäller Syrien har knappast utkristalliserats.

När president Trump vagt talar om att inrätta s k skyddade zoner i såväl Syrien som Yemen är det inte alldeles uppenbart vad han menar med det.

Vad som allt tydligare kommer ut ur Vita Huset är en allt mer merkantilistisk handelspolitik.

Amerikanska underskott i handel skall bekämpas med olika typer av mer eller mindre protektionistiska åtgärder, produktionskedjor över gränser skall bekämpas och multilaterala handelsavtal, oavsett om det är med Stilla Havs-länder som TPP eller EU som TTIP, vill man inte ha alls.

Det är en tämligen primitiv och utpräglat bakåtsträvande politik. Därtill är den, i sin förlängning, faktiskt farlig.

För EU representerar detta en utmaning. Och viktigare än på länge är ju att EU står samman i sin syn och i sitt agerande. Om enskilda länder skall föras till rakning i Vita Huset kommer resultatet ofrånkomligen att bli ett elände för alla.

I den brittiska debatten hoppas många på ett frihandelsavtal med USA. Men det blir förmodligen inte fullt så enkelt.

Även britterna har ett överskott i sin handel med USA, och när jordbruksprodukter och livsmedelsstandard kommer in i bilden blir det nog inte så enkelt att stå alldeles ensam.

Men nu bär det hem till Stockholm.

Där har Angela Merkel varit på besök, vilket självfallet var bra.

I morgon fortsätter hon på ett nog något både viktigare och besvärligare besök i Turkiet, och därefter åker hon till Valetta på Malta för mötet med EU27-ledarna för diskussion om olika framtidsfrågor.

Vi får se vad som kommer ut ur diskussionerna där.

Flyktingvågen från Syrien via Turkiet har avstannat. Men migrationsströmmen från Afrika över centrala Medelhavet fortsätter.

Säkert blir det ett av de viktigare ämnena i diskussionerna i Valetta.


Ingen lindrad oro.

29 januari 2017

ZÜRICH: En helg vid denna tid på året är vi några som brukar bjudas in hit för att filosofera om olika utmaningar världen står inför under det kommande året.

I år var det, av lätt insedda skäl, en tämligen bekymrad församling som samlades.

En del amerikanska deltagare försökte hävda att det fortfarande fanns en möjlighet att administrationen Trump skulle ”normaliseras”, och att man kanske inte skulle hetsa upp sig alltför mycket över allting.

Men de flesta européer hade påtagligt svårt att svälja detta.

Att det i Vita Huset nu finns ett ideologiskt centrum närmast fientligt inställt till vad vi européer försöker att göra vad gäller samarbete regionalt och globalt är inte någonting som man kan bortse från.

Presidenten själv har en grundmurat negativ inställning till fri handel, prisar Storbritannien för dess beslut att lämna EU och hyllar en nationalism som med nödvändighet riktar sig mot andra nationer.

Att en utrikes- och försvarsminister i betydande utsträckning i det dagliga arbetet med stor sannolikhet kommer att moderera detta är självfallet utmärkt, men i avgörande frågor ligger makten alltid i Vita Huset.

Det är så det amerikanska systemet ser ut.

Frågan är vilken inverkan denna situation kommer att ha på utvecklingen i Europa. Efter en i grunden i Europa populär amerikansk president kommer vi nu att ha en som är i grunden impopulär.

Britterna kommer förvisso att göra vad de kan för att påverka situationen i positiv riktning. Men historien lär oss dessvärre att de har en tendens att överskatta sina egna möjligheter i det avseendet.

Premiärminister May var i Vita Huset i fredags och gjorde sona tydliga markeringar i viktiga frågor. Men från presidenten kom i alla fall offentligt ingen kvittens.

Och i går var det så viktiga telefonsamtal från Vita Huset med presidenterna Hollande och Putin liksom med förbundskansler Merkel.

De bilder som publicerades visade med all önskvärd tydlighet hur dessa samtal prioriterades. Vid samtalet med Putin var alla samlade i Ovala rummet, och notabelt var också närvaron av chefsideologen Banner.

Att denna nu också genom officiellt beslut gjorts till ledamot av National Security Council, medan den högste underrättelsechefen berövats denna plats, visar också vartåt det lutar vad gäller inflytande och makt.

Det som väl med stor tydlighet kan sägas är att den första veckan inte skingrat den oro som finns över vart Trump-administrationen är på väg.

Och våra diskussioner här visade också det med stor tydlighet.

Nu bär det hem för mig, och framför ligger en vecka som för min del innebär ett nytt besök i London på tisdag för möte med RAND Europe och diskussion om inriktningen av dess verksamhet.

Men med all sannolikhet blir det ytterligare diskussioner om Brexit, Trump och en liberal världsordning i kraftfull gungning.


Sorgearbetet i London.

25 januari 2017

LONDON: Ett par timmar av lugnt arbete på Eurostar-tåget har tagit mig hit till London efter några dygn i Bryssel.

Bryssel går på något sätt i både väntans och fruktans tider.

Men vet inte i detalj vad administrationen Trump kommer att innebära, men utgår från att TTIP är lagt på hyllan för överskådlig framtid, och att relationer med EU knappt finns över huvud taget på presidentens agenda.

Och till denna osäkerhet läggs då de kommande valen i Nederländerna, Frankrike och Tyskland. Det är nog först en bit in på hösten som det börjar att klarna igen i olika avseenden.

Däremot har det ju nu klarnat med Storbritannien så tillvida att dess regering vill ut ur både den inte marknaden och tullunionen.

Lite ironiskt är det att denna inre marknad ju inte minst lanserades av Margret Thatcher och den av henne utsedda kommissionären Lord Cockfield med målet att ha den förverkligad till 1992.

Det handlade om att rasera hinder för att göra Europa till en enhetlig marknad med de mycket betydande vinster som låg i detta. Den s k Cecchini-rapporten med sina uppskattningar av dessa vinster gav kraftfullt stöd till arbetet.

Och utan tvekan har den inre marknaden varit av stor betydelse.

Men denna vill man nu lämna, inte därför att man inte ser de ekonomiska fördelarna, utan därför att man vill begränsa EU-medborgares tillträde till den brittiska arbetsmarknaden och för att man inte kan acceptera EU-domstolen.

Egenartade prioriteringar, men så är det.

När britterna inkommer med sin utträdesansökan är EU redo att förhandla. Ett toppmöte med de 27 någon gång i början av april ser väl ut att komma att ge det formella startskottet, med målet att ara i hamn hösten 2018.

Men dessa förhandlingar handlar enbart om ”skilsmässan”. Den är förvisso inte okomplicerad, och potentialen för problem är betydande, men den betydligt både svårare och viktigare frågan om den framtida relationen återstår då.

I Bryssel vill man göra först skilsmässa och därefter den nya relationen, men det är alldeles uppenbart att man i London helst skulle vilja göra dessa parallellt.

Och min gissning är att det när man kommit en bra bit på väg i arbetet med skilsmässan också kommer att vara rimligt att också formellt börja tala om den nya relationen.

Enkelt blir det inte. Den brittiska strategin beskrivs som ”kak-strategin, d v s man strävar efter att både ha och äta kakan. Det kommer de resterande 27 staterna med all sannolikhet inte att tillåta.

Till det anmärkningsvärda i hela denna historia hör ju också hur regeringen i London knappt ens försöker skaffa sig vänner runt om i Europa.

Tvärt om.

När utrikesminister Boris Johnson i uppenbar lyhördhet för signaler från Trump Tower saboterar EU:s ansträngningar till en enig linje om en fredsprocess i Mellersta Östern är det ju uppenbart att känslorna blir rätt starka.

På fredag är så premiärminister Theresa May som första utländska ledare i Vita Huset, och det tillhör i och för sig vanligheterna att det är från Storbrirannien som det första besöket kommer.

Hon har att gå en besvärlig balansgång. Om det ser ut som om hon låter sig dras in i ett allmänt undergrävande av EU kommer reaktionerna knappast att låta vänta på sig.

Och i viktiga frågor som frihandel och relationerna med Ryssland är det inte svårt att se spänningar mellan deras olika positioner.

Så det blir intressant att se signalerna som kommer ut ur det det mötet.

Här i London blir har det efter möte och diskussion på eftermiddagen varit middag i kväll med Brexit i självklart fokus för diskussionerna.

Det var ett kvalificerat sällskap med bl a f d ministrar från både Labour och Conservative som haft centralt ansvar för dessa frågor, men som vanligt med middagar som dessa i London så dominerades det hela av det ofullbordade sorgearbete över det historiska misslyckandet med att ge landet en plats och en roll i Europa.

Men det är dessvärre som det är – det historiska misslyckandet är ett faktum – och nu gäller det hur man på ett eller annat sätt skall försöka att stappla sig in i en ny framtid.

Det kommer förvisso att ta sin tid. Först skilsmässan från EU till våren 2019. Sedan ett nya avtalet med EU – lägg till ett par år. Och sedan den verkliga nya rollen.

Vi talar nog om ett decennium eller så.

Och på vägen blir det nog också för mig åtskilliga fler både besök och middagar.

I morgon förmiddag bär det så hemåt med Uppsala och ärkebiskopsgården där som första anhalt för ett pod-samtal med ärkebiskop Antje Jackelén.

Och sedan till Stockholm för ny middag med åter Europa-frågorna i centrum.


Och nu ”återställarnas” dagar.

22 januari 2017

STOCKHOLM: I morgon börjar på allvar den nya tiden i USA när Donald Trump har sin första riktiga arbetsdag i Vita Huset.

Och under de närmaste dygnen har vi att vänta oss en kaskad av olika ”återställare” när Trump med presidentdirektiv upphäver vad Obama försökt att åstadkomma med sina presidentdirektiv.

Det är bäst att ha säkerhetsbältet väl fastspänt.

Med utrikespolitik var det ju klent beställt i installationstalet, och de texter om utrikes- och försvarspolitiken som snabbt lades ut på Vita Husets hemsida gjorde knappast vare sig till eller från.

De underströk dock hans prioritering av en i grunden protektionistisk ansats när det gäller de ekonomiska relationerna med omvärlden.

Det är illa nog, och sannolikt kommer vi att se detta återspeglat också i en del av de beslut som väntas under de kommande dagarna.

Den mer operativa utrikespolitiken i Washington går med nödvändighet på sparlåga eftersom det inte finns någon av senaten godkänd utrikesminister och rummen för alla de högre tjänstemännen på State Departement gapar tomma.

När det inleds nya samtal om Syrien i Astana på onsdag har USA t ex ingen möjlighet att ens skicka en delegation.

Man har ingen politik, och man har ingen personal.

Och det är i sanning anmärkningsvärt att det inte ens kommit besked om en biträdande utrikesminister.

Allt tyder på svårartad intern dragkamp, och samma sak gäller av allt att döma tillsättningen av de högre tjänstemännen på försvarsdepartementet.

Men här finns i alla fall en försvarsminister på plats.

Och ett antal personer från Obama-administrationen har ombetts att provisoriskt sitta kvar tills efterträdare finns.

På State Departement sägs det att några som tillfrågades om att provisoriskt sitta kvar ett litet tag artigt tackat nej, packat och lämnat sina rum.

Den kommande veckans ”återställare” i Washington kommer med all sannolikhet att ha inrikespolitiken och ekonomin i fokus.

Världen får vänta – och lika bra är väl det.

Själv styr jag i morgon till Bryssel – det var ett bra tag sedan jag var där senast – med främst frågor kring Brexit i fokus, och det blir i grunden samma agenda när jag på onsdag fortsätter till London för ett snabbt besök.

Premiärminister May gav ju besked om en s k hård Brexit i sitt anförande förra veckan, och det säger sig självt att det skapar nya utmaningar och problem.

Såväl den brittiska, men också den samlade europeiska, ekonomi kommer ofrånkomligen att ta skada.

Frågan är bara hur mycket och på vilket sätt, och det kan fortfarande påverkas med klok politik.

Men på torsdag är jag i alla fall hemma med bl a snabbt besök i Uppsala innan det på fredag bär åter till Schweiz för olika samtal där under den kommande helgen.


Illavarslande från Trump.

21 januari 2017

STOCKHOLM: Om det tidigare fanns förväntningar om att presidenten Donald Trump skulle vara radiakalt annorlunda än kandidaten Trump får man nog säga att de dämpats rätt avsevärt efter hans installationsanförande i går.

I mångt och mycket var det en fortsättning på hans kampanjretorik.

USA framställdes som närmast liggande i ruiner efter eliternas förrädiska handlingar mot vanliga hederliga människor under de senaste decennierna.

Men från och med i går ändras allt med en turbodos av ekonomisk nationalism och protektionism.

“America First!” skulle gälla i varje tänkbart avseende också ekonomiskt.

I den mån omvärlden fanns med så handlade det om att “den civiliserade världen” skulle enas om att utrota den radikala islamska terrorismen från jordens yta.

Och allt detta skall förverkligas av hans nya regering med dess föga folkliga men alls icke inkompetenta kombination av generaler och Goldman Sachs.

Det som var frånvarande var kanske ännu mer oroande än det som fanns med.

USA:s ekonomiska framgångar har alltid byggt på innovationer, företagande och konkurrenskraft, men av detta fanns ingenting alls i hans tal.

Silicon Valley skapades inte genom att bygga murar, säga upp handelsavtal och predika nationalism. I stället var det öppna sinnen, nya idéer och talanger från världen i dess helhet som skapade förutsättningar för framgången.

Och samma sak gällde under tidigare skede av USA:s ekonomiska utveckling. Aldrig har det varit protektionism som byggt den amerikanska ekonomin.

Men det är i den riktning som politiken alldeles tydligt är på väg.

Handelsavtal skall skrotas eller förhandlas om, och det talas om åtgärder mot länder som på ett eller annat sätt anses handla på från USA:s utgångspunkt felaktiga sätt.

Tydlig var presidenten med att man skulle köpa amerikanska produkter. Buy America!

Vad som ligger i detta återstår att se.

Om det innebär att europeiska företag skall börja att diskrimineras i USA kommer detta förr eller senare att leda till att amerikanska företag börjar diskrimineras i Europa och att vi alla förlorar och förlorar stort.

Retoriken är illavarslande.

Värderingar som frihet och demokrati har också alltid varit viktiga för den lyskraft som USA haft och fortfarande har i världen.

Men inte heller av detta fanns någonting med i detta tal.

Ingenting sades om “den fria världen”. I stället fick vi höra om någonting som kallades “civiliserade världen”, och tydligen är det någonting som på ett eller annat sätt är annorlunda.

Man kan anta att det skulle bli svårt att pressa in Ryssland i “den fria världen”, men lättare att få in i begreppet “den civiliserade världen”.

Också här är retoriken påtagligt illavarslande.