Nya krav och framtida konflikter.

11 januari 2021

STOCKHOLM: På Folk och Försvars i huvudsak digitala rikskonferens i dag hade jag ombetts att vara en av dem som sade någonting om kommande konflikters möjliga karaktär.

Och här vad jag hade att säga:

Det är ofta klokt att återvända till Clausewitz.

Krig är politikens fortsättning med inblandning av andra medel. Och: Det handlar om att bryta motståndarens vilja.

Så har det alltid varit – och så kommer att förbli.

Jag har talat och skrivit om den nya oredans tid. Om hur maktförhållanden förskjuts, nya instabiliteter öppnar och kampen om och med nya teknologier blir allt viktigare.

Om hur vi lämnar den industriella eran och går in i den digitala.

Och därmed förändras också förutsättningar för makters ständiga konkurrens och kamp.

I den industriella eran gick det att se en tydlig skillnad mellan fred och krig.

Det blir svårare nu. Den digitala eran kännetecknas av ständigt pågående konflikt. Och en bredare skala av instrument för att uppnå politiska mål.

Så vilka är då de politiska mål som i ett visst läge kan leda till att en makt i vår del av världen beslutar att ta till också det öppna kriget på ett sätt som påverkar eller drar in även oss?

Den alldeles avgörande frågan lägger jag åt sidan – den ligger utanför det jag betts att tala om.

Men hur kan i en sådan konflikt motståndarens vilja brytas?

Mycket beror självklart på vilket politiskt mål en motståndare vill uppnå. Medlen för att bryta vår vilja är ju också beroende av målet som skall uppnås.

Ytterst kan det handla om att erövra vårt territorium och avskaffa vår demokratiska stat. Men det behöver inte alls vara nödvändigt. En konflikt kan ha många stadier. Det kan i en spänd situation handla om att övertyga oss om att inte göra vissa saker som kanske vi eller kanske andra makter vill att vi skall göra.

I den digitala eran öppnas dramatiskt nya möjligheter att fjärrförvirra våra samhällen och att fjärrförstöra våra ekonomier i syfte att bryta vår vilja.

Och vi har bara sett början av de möjligheterna ännu.

Cyber ses numera som den kanske avgörande arenan – vid sidan av land, sjö, luft och rymd – för konflikter före, under och kanske också efter det skede i en konflikt där också våldsanvändningen är viktig.

Bara ett exempel.

Den nya tidens trojanska hästar – trojaner kallar vi ju dem – kan nu placeras ut långt i förväg. Det sker alldeles säkert redan i dag – och system spanas ut för att göra det möjligt.

Förprogrammerade och fjärrutlösta sammanbrott av först kanske mer harmlösa – i förening med politiska signaler – och sedan tilltagande allt mer kritiska funktioner för en stat och ett samhälle är en ny realitet.

Då är försvar mot detta redan för sent. Trojanerna finns ju redan där.

En annan realitet.

Vi kan drabbas av insatser som primärt inte alls är riktade mot oss. Men hur vet vi då vad som verkligen gäller? Och våra system kan utnyttjas för operationer mot andra utan att vi är medvetna om det. Men hur vet de som drabbas då att vi inte har något ansvar?

Och det kan gå snabbt. Mycket mycket snabbt.

Om viljan att säga nej inte redan brutits kan en konflikt övergå i ett också väpnat skede.

Kanske sker det först mycket snabbt genom fjärrverkande system som slår på djupet. Vi ser en påtaglig satsning hos ledande makter på system som just kan slå mycket snabbt och mycket långt bort. Exklusiva i dag – men sannolikt mindre så i morgon.

Kanske sker detta i successivt stegrade vågor avbrutna av pauser för politiska signaler.

Och samtidigt trappas de fjärrförstörande och fjärrförvirrande digitala insatserna upp. Allt mer automatiserade system identifierar snabbt svagheter och slår till. Igen och igen. Artificiell intelligens spanar och styr. Vi får ett algoritmernas krig som avgör enstaka systems eller hela samhällenas förmåga att stå emot. Molnet kan blir det avgörande slagfältet. Millisekunder blir av kritisk betydelse.

I ett sådant läge betyder avstånd och gamla nationella gränser allt mindre. Konflikten kan snabbt bli global. Då handlar det om säkerheten hos satelliter och servrar, om uthålligheten hos nätverk och om möjligheten att säkert kunna kommunicera. Satelliter måste snabbt kunna ersättas. Servrarnas kraft måste snabbt kunna distribueras. Nätverken måste ha redundans i flera dimensioner. Och kan kommunikation säkras när kvantteknologier blir en ny realitet?

Men allt det nya innebär inte att allt det gamla försvinner.

Ett exempel:

Med denna utveckling ökar sannolikt också risken för användning av kärnvapen. En kärnvapenmakt som ser sina satelliter och servrar hotade vet att detta hotar dess förmåga också till sitt yttersta försvar med sina kärnvapen. Risken för att de kommer till användning innan denna fara blir akut kan då öka.

Vi har ju dessutom sett en viss tendens att se hot om kärnvapen som ett sätt att signalera. När Putin snabbt tagit Krim påminde han om att Ryssland också hade kärnvapen. Budskapet var tydligt. Jag skall inte utveckla det i andra scenarier.

Utvecklingar som dessa kommer att ställa extrema krav på vår stats och vårt samhälles samlade förmåga till ledning och beslutsfattande. Ständiga avgöranden – ständiga beslut. En kraftmätning eller konflikt som drar in eller är direkt riktad också mot oss kan bölja fram och tillbaka över en längre tid.

Skiften kan ske snabbt. Ett avgörande kan vara nära – eller mycket avlägset.

Och mitt i allt detta allt annat. Ett finansiellt system som bryter samman. En livsmedelsförsörjning som sviktar. Människor på flykt.

Åter till Clausewitz.

Kriget är politikens förlängning med inblandning av andra medel. Och det handlar om att bryta motståndarens vilja.

Och enligt min mening gäller det också när vi nu står uppe i den digitala erans dragkamper, konfrontationer, konflikter och möjliga krig. Men medan teknologin var tämligen konstant på Clausewitz dagar är det nu dramatiskt annorlunda.

Den geopolitiska oredan förenas med en geoteknologiskt snabbt accelererande utveckling och konkurrens.

Den skapar dramatiskt nya sårbarheter i våra system och samhällen, innebär dramatiskt nya möjligheter att påverka oss och innebär – förvisso – substantiellt nya utmaningar också för vår samlade säkerhetspolitik.

Med detta vill jag alls inte säga att kriget står för dörren. Det gör det enligt min mening inte.

Men vi lever i en geopolitiskt mer utmanande och teknologiskt mycket mer omvandlande tid. Vi måste vara mer vaksamma. Vi måste våga tänka på framkant.


Trumps kollaps i USA och EU-genombrott med Kina.

03 januari 2021

STOCKHOLM: Så har nu det nya året tagit sin början riktigt på allvar.

En del skrivande blir det alltid i anslutning till årsskiftet.

I Dagens Industri skrev jag en del om utmaningarna inför det nya året, men också om de möjligheter som ligger i det kommande skiftet i Washington. I centrum kommer att stå frågorna kring makten över de teknologier som kommer att forma framtiden.

Geoteknologin blir en allt viktigare del av geopolitiken.

På Project Syndicate skrev jag om situationen tio år efter den s k arabiska våren med alla de förväntningar som vi då hade. Men snart fick vi den arabiska kontrarevolutionen med allt vad detta kom att innebära. De grundläggande problem som utlöste utvecklingen för ett decennium sedan finns dock kvar – och har i vissa avseenden t o m fördjupats.

Länkar till dessa artiklar finns i sedvanlig ordning på mitt svenska respektive engelska twitter-konto.

Men annars har det alldeles självklart varit dramatiken i Washington som varit i fokus. Det blev ett dygn i olika TV-studios för min del för att försöka att bidra med kommentarer.

Onsdagen blev en mörk dag i USA:s historia.

Landets president uppviglade mot dess demokrati genom ett militant ifrågasättande av dess demokratiska val och genom att de fakto hetsa sina anhängare till marschen mot Capitolium.

Och därefter bröt sig en militant och målmedveten grupp av extrema huliganer in i kongressen, stoppade dess arbete och började plundra.

Till det mörka hör självfallet också det massiva misslyckandet att stoppa detta. Kongressens polisstyrka klarade inte av det, och det tog timmar innan försörjningar värda namnet anlände.

Men trots detta oerhörda kunde kongressen återuppta sitt arbete, och mitt i natten till torsdagen bekräfta valet av Joe Biden till ny president.

Bilden av USA som demokratins fyrbåk i världen har självklart solkats rätt påtagligt av det som inträffat. Det blir svårare för USA att ge andra länder pekpinnar när det gäller demokrati och politisk anständighet.

Men samtidigt skall sägas att den amerikanska konstitutionens konstruktion av olika balanserande institutioner bestod det allvarligaste prov som den utsatts för sedan inbördeskriget. Med en president som öppet föraktade demokratins metoder och principer, och dessutom är utrustad med mycket betydande makt, kunde det ha gått mycket illa.

Men i slutändan bestod institutionerna provet. Den 20 januari kommer Joe Biden att installeras som ny president.

Tills dess återstår dock tolv dygn.

I natt har Donald Trump påtagligt tvingats hala flaggan. De huliganer som han den mörka dagen sade att han ”älskade” har han nu tvingats att ta avstånd från. Och nu säger han att han accepterar skiffer vid makten.

Osvuret är dock bäst när det gäller denne man.

Oroande är att hans administration nu faller sönder. Det sker ett lämmeltåg ut från nationella säkerhetsrådet, även om dess chef tydligen övertygats om att stanna kvar de återstående dagarna. Det är bra. Världens ledande makt kan inte vara alldeles roderlöst under dessa dagar.

I dramatiken den mörka dagen noterades knappt att demokratins vann de två senatsplatserna i Georgien. Och därmed förlorade republikanerna majoriteten i senaten och den betydelsefulla maktposition denna skulle ha inneburit.

I en analys i Wall Street Journal är den republikanske valstrategen tydlig med att lägga ansvaret för det misslyckandet på Donald Trump. Denne startade ett inbördeskrig i det republikanske partiet i Georgia som var kunde ge detta resultat.

Hur den framtida utvecklingen i det republikanske partier kommer att bli återstår att utreda.

Donald Trump framstod under den mörka dagen mest som en klanledare för ett gäng huliganer. Men frågan är om han kommer att på lite längre sikt kunna bibehålla sitt grepp över det republikanska partiet och dess representanter.

Det blir av stor betydelse för utvecklingen i USA under kommande år.

I vår del av världen skiftar nu ordförandeskapet i EU från Berlin till Lissabon.

Ett nytt s k socialt toppmöte liksom ett toppmöte mellan EU och Indien tillhör det som står på det portugisiska ordförandeskapets program för det kommande halvåret.

Under de sista skälvande dagarna av det tyska ordförandeskapet åstadkoms inte bara det minimalistiska avtalet med Storbritannien utan också ett avslut i de sedan sju år tillbaka pågående förhandlingarna med Kina om ett s k investeringsavtal.

En politisk överenskommelse om det ingicks, och nu vidtar alla de processer som sedvanlig är förknippade med att sätta avtal som detta i kraft. Målet förefaller att vara att avsluta dessa under det franska ordförandeskapet 2022.

Okontroversiellt är avtalet inte.

Det innebär betydande framsteg när det gäller att komma till rätta med alla de begränsningar för europeiska företag i Kina som det klagats över sedan mycket lång tid tillbaka, och öppnar nu upp också nya sektorer av den kinesiska ekonomin för EU-företag. När det gäller finansiella tjänster handlar det t ex om att EU-företag nu får samma möjligheter som USA:s företag redan har.

Och Kina åtar sig nya förpliktelser när det gäller att ansluta sig till olika internationella överenskommelser.

Invändningarna mot avtalet från bl a delar av Europaparlamentet är i huvudsak två.

Dels att man borde ha väntat och koordinerat med Biden-administrationen i USA. Dels att detta avtal sannolikt inte innebär någon förbättring vad gäller t ex situationen med tvångsarbete i Xinjiang eller den nya säkerhetslagen i Hong Kong.

Förhandlingen har som bekant pågått i sju år, och det har länge sagts att målet var att komma till ett avslut detta år. När så Kina plötsligt och i ett sent stadium gjorde högst väsentliga eftergifter, som EU försökt få dem till sedan år tillbaka, hade det knappast varit möjligt att springa från förhandlingsbordet.

En gemensam förhandling med USA hade knappast heller varit möjlig. Hade USA nödvändigtvis varit intresserat av att pressa på för att ge EU-företag rättigheter som de redan har? Och fanns det inte en risk för att dessa fördelar för EU skulle bromsas för lång tid framöver på grund av helt andra frågor? En gemensam handelsförhandling av det slaget har aldrig skett.

Det som däremot måste ske är ju gemensamma förhandlingar om att stärka regelverket i WTO. Här har det funnits skillnader i synsätt mellan USA, EU och Japan, men dessa borde det vara fullt möjligt att överbrygga och sedan få en global förhandling kring detta.

Här skulle det komma att handla t ex om viktiga bestämmelser om statsstöd, dumping, skydd för intellektuella rättigheter och mycket annat. På punkter som dessa krävs det starka multilaterala regelverk.

Och det förtjänar ju noteras att investeringsavtalet ingenting förändrar vad gäller de olika skyddsmekanismer som EU-länder nu sätter upp när det gäller kinesiska investeringar.

Den andra invändningen är ju korrekt i den meningen att avtal som dessa inte förändrar grunderna i landets politiska system, och Kina är ju nu inne i en påtagligt mer auktoritär fas av sin utveckling. Något mandat att göra så gavs aldrig för dessa förhandlingar, och det hade knappast varit möjligt heller.

Dessa frågor får drivas på annat sätt.

Att USA nu åter kommer med i FN:s kommission för mänskliga rättigheter ökar påtagligt förutsättningarna för att sätta press på Kina där. Och en rad andra mer eller mindre viktiga instrument finns ju dessutom.

Här finns det all anledning att försöka forma en gemensam strategi över Atlanten.

En tredje möjlig invändning som finns i debatten är att man inte vet om Kina fullt ut kommer att respektera avtalet. Så är det självfallet, det gäller alltid, men då innehåller avtalet bestämmelser för att hantera den saken, och det finns också andra åtgärder som EU i ett sådant läge kan ta till.

Men i grunden har EU självfallet ett starkt intresse för att förbättra villkoren för handeln med vad som råkar vara världens snabbast växande större ekonomi.

De ansträngningarna har pågått under många år, och nu lett till viktiga framgångar.

Men debatten om detta kommer med all sannolikhet att fortsätta.


För ett år sedan denna dag…

01 januari 2021

STOCKHOLM: Så har då ett nytt år tagit sin början. Det gångna året 2020 kommer vi förvisso att komma ihåg. Det har redan skrivit in sig i historieböckerna.

Det var för ett år sedan som de första rapporterna började komma om ett nytt virus i Wuhan borta i Kina. Man hade fångat upp information från websidor och sociala media redan under det då gångna årets allra sista dagar, och WHO:s kontor i Peking hade börjat att få information.

Åtskilligt var ännu mycket oklart, och det är knappast så konstigt. Ingen visste vad det handlade om.

Det var för exakt ett år sedan som ett laboratorium först kunde konstatera att det rörde sig om ett nytt coronavirus.

Några dagar senare cirkulerades den genetiska informationen om det nya viruset, och den 9 januari sändes de första varningarna ut från EU:s ECDC här i Stockholm.

Mycket få brydde sig då om den saken.

Det skulle dröja intill dess att de kinesiska myndigheterna slog till med dramatiska restriktioner den 23januari innan allvaret i det som hände i Kina började att uppmärksammas.

Då hade lokala myndigheter i Wuhan under någon vecka av festligheter försökt att lägga locket på, men att döma av den dramatiska karaktären av de åtgärder som då vidtogs av Peking hade man där blivit medveten faran.

Omvärlden – med undantag av Taiwan och Kinas omedelbara grannländer – regerade dock knappt alls. President Trump ägnade sig åt att spela ner faran. Och i vår del av världen var det först när viruset med stor kraft dök upp i norra Italien en månad senare som man började inse att detta skulle komma att beröra oss också.

Men det skulle ta ännu längre innan Sverige började vakna. Och våra myndigheter tillhörde ju de som spelade ner såväl faran som behovet av åtgärder.

Hela detta uppspel till 2020 års globala tragedi – liksom historiska erfarenheter med pandemier – har jag ju skrivit rätt utförligt om i pocketupplaga av Den Nya Oredans Tid.

Den texten var klar i somras, men den information som kommit fram sedan dess om hur det hela började har inte förändrat de slutsatser som jag då drog.

Kina tog till dramatiska åtgärder och lyckades på några månader faktiskt få situationen i huvudsak under kontroll. I dag är restriktionerna internt i Kina i allt väsentligt borta, och den kinesiska ekonomin registrerar en påtaglig tillväxt.

Facit av pandemin och dess effekter har vi ännu inte, men en del vet vi i alla fall.

I våra nordiska grannländer Danmark, Norge och Finland vidtogs relativt betydande restriktiva åtgärder tidigt för att bekämpa smittspridningen, medan Sverige konsekvent avstod från sådana. I dag kan vi konstatera att antalet som dött i Sverige ligger vida över hur många som dött i Norden i övrigt.

Den ofrånkomliga slutsatsen är att åtgärder hade betydelse – och att inte vidta åtgärder hade konsekvenser.

Misslyckandet för Sverige är stort.

Det handlar i grunden om bristande ledarskap. Det är ju där snarare än någon annanstans som skillnaden mellan oss och andra länder ligger, även om det förvisso kommer att finnas anledning att kritiskt utvärdera också hur vårt offentliga maskineri på olika sätt fungerade.

Vi är nu raskt på väg mot 10.000 döda.

Och det går dessvärre inte att undvika slutsatsen att detta till betydande del hade kunnat undvikas.

Globalt ökar pandemin tydligt. Det talas om ca 1,7 miljoner döda hitintills. Och sannolikheten för att vaccin skall nå fram till världens miljarder innan den siffran ökar väsentligt är mycket låg.

Nu handlar mycket om vaccin och hur snabbt detta kan komma ut. Att vetenskap och företagsamhet har slagit rekord när det gäller att ta fram flera olika typer av vaccin är tydligt, men sedan handlar det ju om att få it dessa så snabbt som möjligt till tillräckligt breda grupper.

Och alldeles säkert kommer vi att se skillnader i hur olika länder klarar av den uppgiften.

Vi är fortfarande mitt uppe i den pandemi som tog sin början när det nya viruset konstaterades för exakt ett år sedan.


Dataflöden är faktiskt viktigare än fisk.

28 december 2020

STOCKHOLM: Efter fyra och ett halvt år av osäkerhet och förhandlingar blev det då till sist ett avtal om relationerna mellan EU och Storbritannien efter det att landet vid årsskiftet lämnar tullunionen och den inre marknaden.

Ett avtal var självfallet bättre än inget avtal alls, men där stannar i stort sett det positiva som kan sägas om detta.

Avtalet är ju unikt i modern tid i det avseendet att det reglerar en försämring av de ekonomiska förbindelserna. Undantagslöst har avtal mellan olika länder i frågor som dessa handlat om att på olika sätt underlätta förbindelserna. Här är det tvärt om.

Och avtalet är tämligen minimalistiskt.

Omedelbart efter folkomröstningen 2016 diskuterades en rad olika alternativ för mer eller mindre nära förbindelser mellan EU och Storbritannien, men när Theresa May kom att ersätta av Boris Johnson som premiärminister var det uppenbart att det var det mest minimalistiska av alla dessa alternativ som han eftersträvade.

Temat för hans del har varit ”återvinna kontroll” och ”suveränitet”, och det är ett ofrånkomligt faktum att vare avtal ett land – eller en individ – ingår med någon annan i någon utsträckning inskränker den handlingsfriheten. Att ett land är medlem av FN innebär t ex vissa åtaganden som inskränker den egna möjligheten att göra vad som helst-

Och mer ambitiösa ekonomiska samarbetsavtal innebär självfallet samma sak.

Nu innebär detta avtal i alla fall tullfrihet för handel med varor. Det är avtalets kärna, även om självfallet även förutsättningarna för handeln med varor kommer att försämras genom nya bestämmelser av olika slag.

Storbritannien har ca 45% av sin export av varor till EU, och detta är därför inte obetydligt. Det kan hävdas att det är ännu mer betydelsefullt för EU som har ett betydande överskott i sin handel med Storbritannien.

Men Storbritannien är inte längre främst ett industriland, utan det är tjänstesektorn – den finansiella och den övriga – som är långt viktigare också för utrikeshandeln. Och på dessa områden innehåller avtalet ingenting alls med undantag av vissa tillfälliga bestämmelser.

För Boris Johnson verkar det dock ha varit viktigare att förhandla om fisk – enstaka promille av ekonomin – än om den viktiga tjänstesektorn. Att fiskarna i Storbritannien känner sig förråda av honom i alla fall är knappast förvånande – det är en yrkesgrupp som är notabelt svår att tillfredsställa.

Trots uttryckliga löften om motsatsen beslutade Boris Johnson att lämna det framgångsrika studentutbytesprogrammet Erasmus, och här har protesterna också blivit osedvanligt starka.

Erasmus-programmet har blivit en stor framgång, och Boris Jonsons beslut var sannolikt ett medvetet försök att kapa banden mellan de kommande generationerna i Storbritannien och EU. Att det för Storbritannien har varit en enorm fördel att kunna ta emot och knyta framtidsband med studenter från hela Europa vid sina olika universitet förefaller inte ha spelat någon roll för beslutet.

Intressant är att den irländska regeringen nu sagt att den kommer att finansierar medverkan i Erasmus av alla studenter från Nordirland som så vill. En liten Erasmus-gräns uppstår i den Irländska Sjön.

När allt detta är sagt är ett avtal bättre än inget avtal alls, eftersom det ger någonting att bygga på för framtiden.

Vad detta sedan kommer att bli återstår att se.

Boris Johnson förefaller besatt av en önskan att i olika avseenden avvika från EU och vad dess bestämmelser innebär. Jag ser att han nu nämnt djurskydd som ett konkret exempel på ett område där han ville göra det, även om jag har svårt att se att just sämre djurskydd skulle kunna ses som en framtida brittisk konkurrensfördel.

Men det kan komma andra områden där spänningar då lätt kan uppstå.

Om dataflöden sägs inte mycket i avtalet. Och här blir det EU som kommer att besluta om skydd för privatlivet etc i Storbritannien lever upp till de krav som EU ställer och fortsatta fria dataflöden kommer att vara möjliga eller ej. För London kommer det att handla om huruvida man kommer att fortsätta att respektera bestämmelserna i GDPR eller inte.

Hur detta kommer att utvecklas under kommande år blir nog i mångt och mycket beroende av hur relationerna mellan EU och USA kommer att utvecklas under kommande år. Blir det en djupare spricka i de digitala frågan är det lätt att se att Storbritannien kommer att avvika allt mer från EU, medan ett närmande mellan EU och USA i dessa frågor självfallet medför att London måste anpassa sig.

Hur som helst är det utvecklingen av den digitala ekonomin som under kommande år kommer att vara av långt större betydelse än fisket.

Det återspeglas på intet sätt i detta avtal – men så ser verkligheten ut.


Brutala avslöjanden av Navalny.

22 december 2020

STOCKHOLM: Julen är så gott som redan här, men världen står sannerligen inte stilla för den sakens skull.

De senaste dagarna har inneburit ny dramatik kring mordförsöket på Alexej Navalny i Ryssland.

Den oberoende organisationen Bellingcat har redan tidigare gjort anmärkningsvärt detaljerade utredningar om olika händelser i eller med anknytning till Ryssland – nedskjutningen av MH17, mordförsöket i Salisbury m m – men överträffar snarare sig själva i hur man nu rullat upp hela FSB:s operation mot Navalny.

En viktig förklaring till att man lyckas är uppenbarligen korruptionen i Ryssland.

Man lyckas helt enkelt köpa data om flygreservationer och mobiltelefonianvändning som förvisso finns i våra länder, men alls icke är offentligt tillgängliga. Och med hjälp av detta lägger man så ihop hela mönstret av en omfattande och långvarig FSB-operation mot Navalny som kulminerar i mordförsöket i Tomsk.

Som kröningen på dessa avslöjanden ringer Alexej Navalny självt – förebärande att han är en tjänsteman i det ryska säkerhetsrådet – upp en av FSB-männen i operationen och får denna på telefon att ge ytterligare konkreta detaljer om hur hela förgiftningsoperationen gick till och varför den sannolikt misslyckats.

Och inspelningen av hela det samtalet lades sedan ut på Alexej Navalnys hemsida.

När jag kontrollerar nu har mer än 11 miljoner personer gått in och sett på YouTube-videon med inspelningen av samtalet. I morgon kommer det sannolikt att vara någon miljon till.

Föga förvånande har FSB sagt att det hela är lögn och dikt från början till slut, och antytt att västliga underrättelsetjänster står för det hela. Något annat var väl knappast att vänta.

Men därtill har Kreml inlett lite mer av motoffensiv.

Ambassadörerna från Tyskland, Frankrike och Sverige har kallats upp till ryska UD och informerats om nya sanktioner mot olika personer som anses ansvariga för dessa s k anti-ryska operationer. Urvalet av länder är länkat till de laboratorier – i Sverige FOI i Umeå – som oberoende av varendra konstaterade den extremt farliga nervgasen Novichok i Alexei Navalnys blod efter ankomsten till Tyskland.

Och jag skulle väl tro att man dessutom begärt att få ut allt möjligt och omöjligt material från dessa laboratoriet. Så brukar Ryssland agera. Det kommer dock näppeligen att beviljas.

Men alldeles uppenbart är att den redan stora Navalny-historien nu blivit ännu större.

Alexej Navalny finns fortfarande i Tyskland, men säger att han avser att återvända till Ryssland.

Vi kommer att höra mer om detta. Mycket mera, skulle jag tro.


Brexit? Och cybersäkerhet.

18 december 2020

STOCKHOLM: På gatan i går blev jag stoppade av en man som klagade på att jag inte gjort några uppdateringar på min blogg på ett tag. Jag erkände mina synder, skyllde på dessa märkliga tider och lovade i alla fall gradvis bättring.

Dessa dygn pågår de allra sista försöken att nå en överenskommelse mellan EU och Storbritannien efter det att man ju lämnar tullunionen och den inre marknaden vid årsskiftet.

Det handlar nu om möjligheten av ett påfallande minimalistiskt avtal. EU hade gärna sätt en mycket mer ambitiös ansats när det gäller samarbetet, men även ett minimalistiskt avtal är betydligt bättre än inget avtal alls.

Just nu signaleras från Downing Street att det ser dåligt ut, men det hela låter som ett spel för att tvinga EU till möjliga eftergifter. Åter förefaller frågorna om fiskekvoter att vara de svåraste, men trots de starka känslor som finns investerade i fiskekvoter förblir det nog sannolikt att det i alla fall blir ett avtal till helgen.

Och det innebär i så fall en utomordentligt skyndsam behandling såväl i det brittiska parlamentet som i Europaparlamentet för att allt skall kunna vara på plats 1 januari.

Det som då inträffar är ju även med ett avtal en avsevärd försämring av villkoren för handel och annat mellan EU och Storbritannien. under decennier har länder runt om i världen strävat efter att riva hinder för handel och samarbete, men i det här fallet handlar det med Brexit om ett medvetet försök att i stället göra handeln svårare.

Och så kommer det också att bli.

Andra förhandlingar förefaller att röra sig åt ett annat håll.

Jag tillhör fortfarande de som tvivlar, men plötsligt kommer det signaler om betydande framsteg i förhandlingarna om ett s k investeringsavtal mellan EU och Kina.

I motsats till det avtal med Kina som president Trump under stort oväsen förhandlade fram, och som ju i grunden handlade om att frisera handelssiffrorna, är detta ett avtal som skulle förändra förutsättningarna för handeln och det ekonomiska förutsättningarna.

Det återstår att se, men det är ju inte omöjligt att den kinesiska ledningen gör bedömningen att de nu behöver göra en del substantiella eftergifter för att inte hamna i en internationellt alltför utsatt position.

Till de verkligt stora nyheter som knappt trängt igenom i Sverige hör det mycket stora dataintrång som skett via dataserviceföretag i USA och vars dimensioner hela tiden förefaller att växa. Bakom intrånget anses den ryska underrättelsetjänsten stå.

Preliminärt talas det om att detta kan ha lett till att denna fått tillgång till datorsystem hos 18.000 operatörer runt om i världen. Att könsliga amerikanska myndigheter finns på listan är tydligt, men vi kommer säkert att se att också känsliga operatörer i andra länder finns med.

Att få bukt med detta kommer att ta tid. De ryska operatörerna kan ha ägnat månader åt att steg för steg försiktigt ta sig in i och parkera sig i känsliga system runt om i världen antingen för att exfiltrera information eller för att vid lämplig tidpunkt utföra olika typer av operationer. Då kan t ex handla om att helt enkelt ändra data i dessa system så att deras funktion påverkas.

Hur mycket av detta som kan ha skett finns det knappast någon som har någon uppfattning om ännu, men av det jag ser är det nog ingen tvekan om att detta är det största och allvarligaste säkerhetsintrång som någonsin konstaterats.

Om detta direkt påverkat Sverige eller ej vet jag inte, men sannolikheten för att så skett är rimligen mycket hög.

Och hos oss har det ju tagit år att börja att få en tämligen minimalistisk samordningsmyndighet för cybersäkerhet på plats. Det är ett plågsamt faktum att vi ligger påtagligt efter de flesta andra jämförbara länder i denna typ av oerhört viktiga frågor.

Samma känsla av lätt frustration över hur Sverige saknar fokus och kraft i viktiga framtidsfrågor får jag när jag bläddrar igenom regeringens nya forskningsproposition. Man skulle tro att nyckelfrågor som AI och kvantdatorer skulle ges en prominent plats i en sådan proposition, men så är det dessvärre inte alls.

AI nämns förvisso på en sida, och lite satsas, men det är tydligt att regeringen inte vill se detta som ett vare sig prioriterat eller speciellt viktigt område.

I världen i övrigt ser det annorlunda ut. Och risken är att vi kommer att bli omkörda.


Mycket bråda dygn för EU kommande veckan.

06 december 2020

STOCKHOLM: Det kommer att bli osedvanligt bråda dagar för EU under den kommande veckan.

Först i sedvanlig ordning Brexit där ett avgörande nu måste komma inom de närmaste dagarna.

Ett samtal mellan Boris Johnson och Ursula von der Leyen i går upprepade de låsta positionerna, nu vidtar en omgång förhandlingar till och sedan skall Johnson och von der Leyen ha ny kontakt måndag kväll.

Vad som kommer ut från 10 Downing Street är att ett avtal är fullt möjligt om bara EU accepterar det brittiska kravet på full suveränitet definierat av dem själva. Det är tydligen så Boris Johnson vill formulera saken. Han förefaller i grunden att vara anhängare av en mycket hård Brexit.

Och när man spelar upp det på det sättet tyder det på att man hoppas att EU i sista stund skall vika ner sig i avgörande frågor, vilket jag tror är relativt osannolikt.

De flesta förefaller fortfarande tro att det är 65% sannolikt att det blir ett avtal, men det går inte att komma ifrån att den siffran för en månad sedan var högre, och att den kommer att börja att sjunka om det inte blir ett genombrott under de närmaste dygnen.

Ovanpå detta har Bryssel och Berlin – det är ju tyskt ordförandeskap – att hantera hotet från Warszawa och Budapest att lägga in veto mot EU:s budget och räddningspaket om inte tydlig krav på en fungerande rättsordning tas bort.

Här förefaller positionerna än så länge tämligen låsta. Och det gäller inte minst de tydliga krav på ett villkor i fråga om rättsordning från Europaparlamentet.

Men också medlemsstater i övrigt är i åtskilliga fall mycket bestämda. Den holländske premiärminister Rutte har varit hård i sina krav. Han har val om bara några månader och inte mycket marginal alls för kompromisser i grundläggande frågor som dessa.

Så det är ingen lätt uppgift Angela Merkel står inför i den fråga under de närmaste dagarna.

EU-toppmötet på torsdag och fredag skulle egentligen som huvudfråga haft att fastställa klimatmålen för 2030, men nu finns det en risk för att den frågan kommer i skymundan, och alla frågor är inte heller utklarade vad gäller de målen. Polen tillhör de länder som kräver ökad ekonomisk hjälp om de skall gå med på det föreslagna målet med en 55% reduktion av utsläpp tills dess.

Och till detta skall så läggas effekterna av de fortsatta motsättningarna i olika avgränsningsfrågor i östra Medelhavet. Turkiet har kanske inte höjt sin trovärdighet genom att sända sitt exploateringsfartyg på nya uppgifter i omstridda vatten sedan det senaste toppmötet, och nu kräver Grekland att konkreta sanktioner skall riktas mot landet.

Även denna fråga ligger nog ytterst på bordet i Bundeskanzleramt i Berlin för faktiskt avgörande under de närmaste dygnen.

Således en alldeles sedvanligt laddad vecka för EU som ligger framför oss.


Konsekvenser också för Sverige.

27 november 2020

STOCKHOLM: Samtidigt som Donald Trump långsamt börjar att acceptera att han kommer att få lämna Vita Huset är delar av hans administration fullt upptagen med åtgärder för att på olika sätt försvara för den inkommande Biden-administrationen.

Och det gäller inte minst på det utrikespolitiska området.

När han besökte Israel härom dagen gick utrikesminister Pompeo över åtskilliga linser som tidigare varit röda.

Notabelt är att han officiellt besökte en illegal bosättning på den ockuperade Västbanken, liksom han avlade ett besök på likaledes ockuperade Golan-höjderna. Och han förklarade att USA nu kommer att anse uppmaning till bojkott av produkter från de illegala bosättningarna som ett uttryck för antisemitism.

Men mycket har också handlat om åtgärder för att så mycket som möjligt förhindra Joe Biden att återgå till det nukleära avtalet med Iran.

Så gott som varje dag har man förkunnat nya sanktioner mot Iran eller mot företag i t ex Kina eller Ryssland som har kontakter med landet. Och dessa motiveras och konstrueras på ett sådant sätt att de inte skall vara lätta att omedelbart avskaffa.

Mordet i Teheran i dag av den man som var chef för det program för att utveckla kärnvapen som Iran hade intill 2003, då man ju beslutade att avbryta det, ingår med stor sannolikhet i samma mönster.

Att misstankar riktas mot Israel är inte onaturligt efter en serie av motsvarande mord som det allmänt ansetts att Israel haft ansvar för.

Och mord som dessa utförs inte slumpmässigt utan efter beslut på hög politisk nivå.

Vad detta kommer att leda till återstår att se. Avsikten är med all sannolikhet att provocera fram reaktioner från de ledande i Iran som gör ett återupptagande av diplomatiska kontakter betydligt svårare.

Detta kan självfallet också ha negativa konsekvenser för Sverige med det aktuella och känsliga ärende vi just nu har med Iran.

Ännu är vi bara i slutet av november, och alldeles säkert kommer åtskilligt mer att hända innan den 20 januari. Vi kan vara övertygade om att det avgående Trump-teamet kommer att utnyttja varje dag.

Iran är självfallet i fokus.

Men jag skulle tro att Kina också kommer att vara det på olika andra sätt under de mörkaste veckorna.


Det goda skiftet i Washington.

24 november 2020

STOCKHOLM: Det är tveklöst ett mycket erfaret team som Joe Biden sätter i spetsen för den amerikanska utrikespolitiken.

Tony Blinken och Joe Sullivan är de två personer som hållit i Biden-teamets förberedelse på det utrikespolitiska området, och övergången när flyttar in dels på sjunde våningen i State Departement och dels hörnrummet på västra flygeln på Vita Huset har därför alla förutsättningar att bli smidig.

Framför allt Tony Blinken har lång erfarenhet av utrikespolitik på hög nivå i USA. Jag träffade honom bara ytligt när han var biträdande utrikesminister under Hillary Clinton, men betydligt mycket mera när han innan dess satt inklämd i det lilla rum i västra flygeln som rymmer den biträdande nationella säkerhetsrådgivaren.

Och det är en underskattad nyckelposition, eftersom det oftast är från den som den centrala samordningen av det stora utrikes- och säkerhetspolitiska maskineriet sker.

Jake Sullivan var den som ofta stod vid Hillary Clintons sida under Obama-åren. Under senare år har vi suttit tillsammans i styrelsen för International Crisis Group.

Medan Tony Blinken som utrikesminister ju kräver godkännande av senaten, kan Jake Sullivan som säkerhetsrådgivare tillträda omedelbart.

Mycket viktigt blir självfallet vilka personer som kommer att utnämnas på posterna på nivån omedelbart under dessa och nivån därunder.

Oftast är det som högst där där den mer operativa dagliga utrikespolitiken av betydelse för relationerna med länder som t ex Sverige sköts.

Dessa positioner på State Departement kan ta lite tid att besätta, men i Vita Huset kommer det sannolikt att gå snabbare. Jag skulle tro att nyckelmannen redan är beslutade.

Det som kan ta tid i det amerikanska systemet är dock den säkerhetskontroll som FBI utför, och dom kan vara rätt grundlig. Den genomförs också på personer som tidigare varit föremål för processen.

Men den goda nyheten är att maktskiftet i Washington nu börjar att ske på ett mer normalt sett – och att ett mycket erfaret och respekterar team vad gäller utrikespolitiken.


Om Balkan och lite strategisk autonomi.

22 november 2020

STOCKHOLM: I går var det 25 år sedan fredsavtalet om Bosnien och Hercegovina efter det grymma kriget förseddes med signaturer efter tre veckor av förhandlingar på den stora amerikanska flygbasen utanför Dayton i Ohio i USA.

Då hade jag varit EU:s sändebud i alla de frågor som hade med konflikterna att göra sedan lite mer än ett halvt år tillbaka, men kommit att ägna nästan all min tid åt det som skulle komma att bli det dramatiska slutskedet i försluten att få ett slut på kriget i Bosnien.

Och föga anade jag då att jag skulle hamna några år i svårt krigshärjade Sarajevo med en nyckelfunktion i det begynnande arbetet för att av ett avslutat krig göra en fungerande fred.

För min del blev det ju boken ”Uppdrag Fred” om dessa år när jag så småningom kom hem. Och den kom ju sedan ut också på engelska, bosniska och serbiska.

Men det var som bekant ett kvartssekel sedan.

Freden har bestått. Den enorma Nato-styrka som ryckte in i landet efter kriget har för länge sedan lämnat, men kvar finns fortfarande en liten EU-styrka som ett utryck för omvärldens beslutsamhet att förhindra att våldet och kriget kommer tillbaka.

Men landets spänningar har mildrats endast mycket långsamt. Alltför länge har alltför många av dess ledare sett freden mest som en fortsättning av kriget men med andra medel.

På den bosniska nivån tog det 14 månader efter det senaste valet att få till en regering. På den underliggande federationen – en av de två delarna av landet – har man fortfarande inte lyckats med den saken. I staden Mostar kommer man i december att kunna hålla lokalval efter det att detta inte varit möjligt på tolv år.

Det finns de som kritiserar att den konstitution som blev resultatet av kompromisserna i Dayton blev alldeles för komplicerad. En enhetstat grundad på ett maktcentra hade varit bättre.

Men så ser inte verkligheten i länder som dessa ut. Och kompromissen var den kompromiss som till slut enade de sidorna.

Ser man på överenskommelser efter långa inbördeskrig i t ex Nordirland eller Libanon ser det inte så annorlunda ut. I Cypern har man inte ens kommit så långt. I Belgien är det tämligen komplicerat trots att djup fred alltid rått i landet.

Och i andra länder ser vi hur krav på lokal autonomi växer. Det räcker med att peka på diskussionerna kring såväl Skottland som Katalonien.

Förr eller senare är det den bredare europeiska ramen som kommer att sluta stabilitet och integration i såväl Bosnien som i den vidare regionen. Men än är vi inte där.

I dessa dagar har Bulgarien stoppat inledandet av medlemskapsförhandlingar mellan Norra Makedonien och EU eftersom man inte är överens om tolkningen av vissa historiska skeenden.

Den minnesgode erinrar sig möjligen att den s k makedoneska frågan under många decennier stod på den europeiska politikens dagordning till följd av komplexiteten av intressen och folkgrupper i området. Och det är delar av dessa spänningar som fortfarande lever kvar.

Och skulle man vänta med varje steg framåt mot EU innan alla på Balkan har samma tolkning av varje historiskt skeende så kan vi nog glömma den saken för ett betydande antal generationer framöver.

Stockholms blodbad var ett tag sedan – men synen på saken är fortfarande lite annorlunda i Sverige och i Danmark. Vi hankar oss fram inom EU i alla fall – dock utan att i onödan ta upp saken.

På den lite mer aktuella europeiska scenen fortsätter de utdragna Brexit-förhandlingarna efter det att alla utsatta slutpunkter passerats, Berlin försöker att brotta ner Ungerns och Polens hot att lägga en veto mot hela budgeten med återstartspaketet och det har utbrutit en inte ointressant diskussion mellan Berlin och Paris om vad egentligen begreppet strategisk autonomi innebär.

I grunden säger Paris att det där med Biden är nog bra, men man vet aldrig vad som kommer längre fram, och därför måste vi fortsätta arbetet för att stå mer på egna ben i EU.

Jovisst, säger Berlin, men låt oss nu utnyttja den möjlighet som skiftet i Washington faktiskt kommer att innebära på viktiga områden för att förnya den gamla och sluta nya allianser, och trots allt är det ju så att vi militärt för stora uppgifter är påtagligt beroende av USA.

I grunden ligger det självfallet en del i bägge argumenten. Vi måste kunna stå på bättre egna ben, men vi måste samtidigt utnyttja den nya möjligheten med USA och när det gäller att balansera Ryssland kommer vi inte inom överskådlig framtid att kunna klara av detta själva.

Sedan finns det självfallet mer näraliggande intressen. Paris ser inte med blida ögon på hur det ena landet efter det andra köper amerikanska F35-flygplan när de anser att deras Rafale är mycket bra och hur som helst europeiskt.

Att Sverige köpte amerikanska Patriot-robotar i stället för ett franskt system som nog även objektivt var minst lika bra har satt inte obetydliga spår. Det försöker nu vår regeringen kompensera på andra sätt i relationen med Paris.

Och denna debatt har också andra inslag av intresse

I Bryssel talar Europeiska Rådets ordförande Charles Michel om strategisk autonomi som Alfa och Omega, medan kommissionens ordförande Ursula von der Leyen knappt ens tar begreppet i sin mun.

Och jag har en känsla av att vi mer lutheranskt präglade länder uppe i norr också har lite svårt med de latinska verbala utflykterna, och tenderar att fråga vad de egentligen betyder omsatta i faktiska och konkreta beslut.

Fortsättning följer, som det brukar heta.


Snabbare resultat i Moldavien än i USA.

15 november 2020

STOCKHOLM: Borta i USA har Donald Trump ännu inte offentligt medgett att han den 20 januari kommer att få lämna presidentämbetet. Hans stödtrupper fortsätter att tala om oegentligheter i valprocessen, och stundtals kanske en och annan inbillar sig att ett annat och ”riktigt” resultat skulle kunna komma fram.

Men så blir det inte.

Sannolikt kommer denna situation att bestå ett tag till. Jag skull tro att det behövs något mer definitivt besked om valresultatet, och det sannolikaste är väl att man kommer att acceptera när de valda s k elektorerna i de olika delstaterna den 14 december avger sina röster.

Intill dess skall alla möjliga oklarheter vara utklarade, och därmed kan det inte längre föreligga några oklarheter om själva valresultatet.

Det är inte första gången det tar tid att inleda den mer formella processen med maktöverlämnande. Vid presidentvalet 2000 uppstod ju strid om röster i ett valdistrikt i Florida, och det tog mer än en månad innan den kunde klaras upp och den officiella processen med att förbereda maktövergången inledas.

Och denna gång skulle jag då tro att det kommer att ta ytterligare en liten tid. Om det är det som krävs för att en stor majoritet av dem som röstade på Donald Trump också accepterar valresultatet kanske det är värt olägenheten av en viss försening.

På närmare håll har det i dag varit viktigt presidentval i Moldavien.

Mer EU-orienterade Maia Sandu har stått mot den nuvarande mer Moskva-orienterade presidenten Igor Dodon.

I skrivande stund tyder allt på att det faktiskt blir Maia Sandu som vunnit valet. Och det är i så fall en glädjande nyhet som ger nytt hopp om framtiden för detta utsatta land.

Många röster har avgivits av moldavier i andra länder. Det har varit länga köer utanför vallokaler i bl a Tyskland och Italien i dag, men med all sannolikhet också i Ryssland.

Och vi får väl utgå från att Igor Dodon kommer att acceptera ett valresultat med så klara marginaler som det förefaller att vara.

Kring Nagorno Karabach inleds i dessa dagar överlämnadet av områden som i dag har armenisk befolkning till Azerbadjan, och vi ser bilder på förtvivlade människor som bränner sina hus innan de lämnar.

Och för mig kommer då bilderna från situationen för snart 25 år sedan när efter Dayton-avtalet i Bosnien områden skulle skiftas mellan de tidigare stridande partnerna, inte minst i Sarajevos förorter. Då brann det också när kolonner av förtvivlade människor lämnade.

Sammantaget var det då närmare 100.000 människor som på nytt blev flyktingar i sitt eget land. I min bok ”Uppdrag Fred” från 1997 beskriver jag de mänskliga tragedier som utspelades då.

I dessa dagar är det dags för nya förhandlingar om ett Brexit-avtal mellan London och Bryssel, men tiden börjar nu riktigt på allvar att rinna ut. På torsdag har EU-ledarna videotoppmöte, och då kommer man rinligen att göra en värdering av om det finns anledning att förhandla vidare.

Ingen av de mer kniviga frågor som stått i centrum för förhandlingarna har man ännu löst ut, även om det är rimligt att anta att man kommit varandra närmare i huvuddelen av dem.

Kanske blir det till slut frågan om fiskerättigheterna som blir den allra svåraste.


Är fred nu möjligt?

10 november 2020

STOCKHOLM: Så lyckades Moskva få till stånd ett vapenstillestånd och ett preliminärt avtal i det brutala kriget mellan Armenien och Azerbadjan.

I grunden gjordes det möjligt genom de azeriska militära framgångarna. När man intog den viktiga staden Susha/Sushi i Nagorno Karabach var det uppenbart att det samlade armeniska försvaret stod inför kollaps. Fortsatta strider hade säkert lett till att den större staden Stepanakert hade fallit inom något dygn.

Ledningen i Yerevan hade att välja mellan denna förlust och en ännu större förlust.

Tre faktorer har bidragit till de azeriska militära framgångarna.

Den första är alldeles självklart att Azerbadjan är ett större och rikare land som därmed har haft möjlighet att investera mer i militära resurser under det senaste decenniet.

Det andra är alldeles uppenbart de framgångar man haft med de beväpnade drönare av olika slag som levererats av såväl Turkiet som Israel, och som effektivt slog ut stora delar av den materiel som det armenska försvaret var beroende av.

Och en tredje faktor som flämtar fram är att de armenska styrkorna var hårt drabbade också av COVID-19 med den nedsättande effekt på deras förmåga som de hade.

Ser man saken i ett lite längre perspektiv kan man självfallet sätta ett frågetecken kring varför Armenien inte tidigare varit berett till en politisk lösning enligt de s k Madrid-principer som situationen nu efter detta krig i alla fall rör sig mot.

De innebar ju att man skulle lämna tillbaka till Azerbadjan de tämligen stora områden man ockuperat, och att Nagorno Karabach skulle ha någon form av självstyre inom Azerbadjan som skulle definieras närmare längre fram.

Nu rycker ryska soldater in i Nagorno Karabach och tar över kontrollera över området liksom den korridor som förbinder den med egentliga Armenien. Därmed ter sig ett nytt utbrott av strider under de kommande fem eller tio åren som mycket osannolikt.

Tveklöst har Moskva fått en fjäder i hatten av det som skett. Man marginaliserade såväl Paris som Washington som ju också är delordföranden i den s k Minsk-grupp inom OSCE vars framtid nu måste vara mycket oviss. Och Ankaras roll att få en stark roll i den kommande processen har det hitintills inte heller blivit så mycket med.

Omedelbart återstår att se de politiska konsekvenserna för den sköra demokratin och ekonomin i Armenien. Bakslaget upplevs säkert som mycket bittert, och säkert upplever man att man svikits av traditionella vänner i såväl Moskva som Paris.

Sedan återstår att se om det under kommande år går att få fram ett genuint fredsavtal. Den faktiska situationen på marken ligger ju nu betydligt närmare den situation som ett sådant kan tänkas föra fram mot.

Jag skulle hoppas att ambitiös europeisk diplomati då skulle våga att ta upp möjligheten för att parallellt få ett fredsavtal också mellan Armenien och Turkiet. Här är svårigheterna egentligen hur stora som helst, men när det en gång var mycket nära ett sådant avtal stupade det i grunden på motsättningen om Nagorno Karabach.

Men om den konflikten när allt kring detta krig har falnat kan lösas ut borde det logiskt finnas skäl att göra ett försök också med relationen mellan Armenien och Turkiet.

Det skulle vara ett alldeles avgörande steg mot stabilitet och bättre möjligheter i hela denna av konflikter och krig så hårt sargade region.

Men dit är det långt – mycket långt.


Avgörandet i Pennsylvania.

08 november 2020

STOCKHOLM: Det har varit bråda dagar med media, samtal och anlyser med anledning av det inte oväsentliga presidentvalet i USA.

Valdagen var i tisdags, och som väntat vann Donald Trump när det gällde röster avgivna på själva valdagen.

Men sedan började, enligt olika bestämmelser i de olika delstaterna, räknandet av alla andra röster.

Min gissning redan i tisdags var att det skulle komma att avgöras när resultatet blev klart på fredagen i Pennsylvania. Så blev det inte riktigt.

Det var först i går eftermiddag vår tid som det blev klart och ledande nyhetsmedia kunde gå ut och säga att Joe Biden kommer att bli USA:s 46:e president.

Men viktiga val återstår.

Viktigt blir det omval av två platser i senaten som kommer att äga rum den 5 januari. Det sannolika är dock att republikanerna efter det valet kommer att kunna bibehålla sin majoritet i senaten.

Och det har alldeles avgörande betydelse framför allt för den amerikanska inrikespolitiken under kommande år.

Någon ”blå våg” av demokratiska framgångar blev det inte. Donald Trump gjorde ett bättre val än väntat, och republikanerna gjorde ett bättre val än vad hans gjorde.

Det kommer att sätta sina spår framöver.

Mer skall jag inte säga i detta ämne som ju fyller media och uppmärksamhet så till den milda grad under dessa dygn. Donald Trunp förblir USA:s president till den 20 januari, och åtskilligt kan komma att hända intill dess.

Och via twitter lägger jag ut de olika artiklar och annat som jag producerar med mer utförliga kommentarer.

I skuggan av allt detta fortsätter den azeriska framryckningen i och kring Nagorno Karabach, och jag skulle tro att det snart börjar närma sig en uppgörelse mellan Moskva och Ankara om hur konfliktens slutskede skall hanteras.

Därmed har OSCE:s s k Minsk-grupps USA och Frankrike satts åt sidan, och Turkiet tagit ett steg framåt i inflytande.

Men vi får se under den närmaste veckan hur detta utvecklar sig.


Vad händer i Pennsylvania, i Kina och i Kaukasus?

01 november 2020

STOCKHOLM: På tisdag är det så dags för val i USA, men om det kommer att leda till ett tidigt och tydligt resultat är långt ifrån säkert.

Jag har valt att efter bästa förmåga på distans försöka att följa valrörelsen i Pennsylvania, och det av flera skäl.

Det var en av de delstater som Donald Trump överraskande vann för fyra år sedan. Här appellerade han till bygder en gång dominerade av kol och stål att ge deras industrier en ny framtid. Hans vinst var visserligen bara 0,6%, men en vinst är en vinst och innebar att han tog alla delstatens 20 elektorsröster.

Därtill är det en delstat som jag haft anledning att besöka ett antal gånger under de senast åren. Och nu är det dessutom tydligt en av de delstater som såväl Donald Trump som Joe Biden koncentrerar sig på i slutskedet. I går hade Trump fyra möten i olika delar av delstaten, och nu i den sista slutspurten lägger också Joe Biden betydande energi här.

Erfarna bedömare ser Florida och Pennsylvania som kanske de stater där det stora avgörandet kommer att ske.

Hur det kommer att gå vet ingen – och kommer inte att veta det på ett bra tag.

Med all sannolikhet kommer Donald Trump att vinna de röster som avges på tisdagen, men när man dagen därpå – sådana är reglerna i denna delstat – börjar att räkna det mycket stora antalet poströster kommer detta att successivt svänga.

I bästa fall på fredag kan ett resultat föreligga, och det förutsätter då att det inte sker olika typer av försök till ingripande för att med domstolar påverka rösträkningen på ett eller annat sätt. Vid ett jämnt resultat framstår nog det som närmast ofrånkomligt.

Det är möjligt att det sena resultatet från Pennsylvania inte kommer att spela någon roll eftersom det blivit ett mycket tydligt utslag i USA i dess helhet. Men det är långt ifrån osannolikt att vi får avvakta ett utdraget skede i Pennsylvania innan vi börjar få en blick av vem som kommer att sitta i Vita Huset från den 20 januari nästa år.

En valrörelse handlar i mycket hög grad om att sätta agendan.

I denna amerikanska valrörelse förefaller Trump att ha högst trovärdighet om ekonomin och om lag och ordning, medan Biden leder om bl a COVID och sjukvård. Och det är tydligt hur de bägge kandidaterna försöker att få agendan dominerad av de frågor där just de har högre trovärdighet.

Också i USA – och tydligt i Pennsylvania – ökar nu COVID igen. Det blockerar i alla fall en del av Trumps agenda. Och även om USA:s ekonomi gått starkt under de senaste åren har det knappast hjälpt industrierna i de ”rostbälten” som Trump appellerade till för fyra år sedan.

Att Biden vill avveckla beroendet av fossila bränslen är dock ingen vinnare i den delstat där den amerikanska oljeindustrin en gång föddes.

Och om utrikespolitik talar så gott som ingen. Mer än då och då den sedvanliga attacken på Kina.

Borta i Kina har kommunistpartiers centralkommitté haft slutet sammanträde för att dra upp riktlinjerna för den ekonomiska politiken under de kommande åren.

Två teser förefaller att ha dominerat.

Dels talas det nu om ”cirkulär ekonomi”, med vilket förstås att man inte främst skall vara beroende av exportefterfrågan utan snarare sätta den inhemska efterfrågan i centrum, och dels om att man vill sträva efter att bli teknologiskt självständiga.

Det senare är knappast en nyhet, men med all sannolikhet kommer ansträngningarna nu att intensifieras med ytterligare satsningar på 5G, halvledare, AI, kvantdatorer och mycket annat. Det handlar om kampen om kontrollen över de teknologier som kommer att forma framtiden.

Däremot förefaller det att talas mindre om de kvantitativa mål för utvecklingen av BNP som under tidigare år ofta varit i centrum. Sannolikt siktar man på tillväxt kring 5% årligen, vilket är avsevärt mindre än under de mycket dynamiska decennierna, men ändå mycket betydande för en av världens allra största ekonomier.

Närmare här har under denna helg skett val i såväl Georgien som i Moldavien.

Och konflikten kring Nagorno Karabach kan nog vara på väg in i ett nytt skede. Överläggningar och överenskommelser om vapenvila i Moskva, Washington och Geneve har hitintills inte lett till någonting alls, och med all sannolikhet befinner sig Armenien nu i en allt mer pressad situation. Dess premiärminister har nu åberopat landets avtal med Ryssland och begärt konkret hjälp.

Hur Moskva kommer att hantera detta återstår att se. Formellt sett berör inte konflikten Armeniens territorium, och Azerbadjan är säkert noga med att det förblir så. Men om betydande delar av Nagorno Karabachs befolkning skulle se sig tvingade att fly till Armenien kan det redan sköra landet hamna i en påtagligt prekär situation.

I Washington har man tydligen börjat tala om möjligheten av en fredsbevarande operation med deltagande av trupper från de skandinaviska länderna.

Men där är vi inte än.

En fredsbevarande operation förutsätter att det finns en överenskommen fred som skall bevaras, eller i alla fall en utomordentligt robust vapenvila tydligt knuten till en väl definierad politisk process. Det har talats om olika sådan operationer i detta område tidigare, men förutsättningarna har aldrig funnits.

Som ordförande i OSCE-processen nästa år kan Sverige dock knappast komma undan om FN:s säkerhetsråd skulle fatta beslut om en sådan operation i FN:s regi eller ett mandat för en i annan regi. Men dit är vägen lång.


Om Belarus, Nagorno Karabach och lite mera.

25 oktober 2020

STOCKHOLM: Runt om i Europa ser vi nu nya restriktioner av olika slag eftersom det är alldeles uppenbart att vi kommit in i en stark andra våg av COVID-19.

Jag ser någon som säger att det inte är en andra våg – men det verkar vara samma som i det längsta försökte säga att det knappt fanns en första våg.

I slutet av veckan som gick var jag dock i Köpenhamn för olika samtal. Och kom hem strax innan man i Danmark på nytt varnade för resor till bl a Stockholm.

På Kastrup var det förvisso mer liv och rörelse än när jag passerade igenom i juni och upplevde platsen som tagen ur en dystopisk framtidsfilm. Flygplatsen är med normalt ca 25.000 anställda faktiskt Danmarks största arbetsplats, men nu var det bara en bit över hälften så många.

Och medan flygtrafik sakta börjat att öka efter sommaren är det nu tydligt att denna utveckling nu stannar av eller börjar att förbytas i sin motsats. Att det har ekonomiska konsekvenser är dessvärre uppenbart. Inte bara för de redan hårt drabbade flygbolagen.

Denna söndag finns det all anledning att uppmärksamma protesternas i Minsk och i andra delar av Belarus. Det talas om över 100.000 personer på gatorna i Minsk, och att det t o m skulle vara den största protesten sedan det förfuskade valet 9 augusti.

Men det verkligt intressanta blir i morgon.

Om inte Lukashenko avgår senast vid midnatt – vilket förefaller mindre sannolikt – vill oppositionen utlysa en generalstrejk med början i morgon. Och det blir självfallet höggradigt intressant att de i hur hög utsträckning man i olika delar av landet kommer att hörsamma detta.

Landets ekonomi är redan i en prekär situation, och en omfattande strejk ovanpå detta gör sannerligen inte saken bättre. Förr eller senare måste det komma till någon typ av lösning som innebär en normalisering och förhoppningsvis också demokratisering av landet.

Dagen var imponerande – morgondagen i Belarus kommer att bli än viktigare.

Längre bort i det post-sovjetiska området fortsätter striderna kring Nagorno-Karabach utan några tecken på att de vapenvilor som utlysts har haft någon nämnvärt dämpande effekt.

De bägge stridande ländernas utrikesministrar har efter omgångar av satsa i Moskva nu varit i Washington i samma syfte, men i huvudsak förefaller det ha varit för att få stöd för den egna positionen.

Att Armenien efterlyser en vapenvila är uppenbart.

Jag skulle tro att kriget blir svårt att klara om det fortsätter alltför länge. Det mobiliseras självfallet i Armenien självt liksom i den omfattande diasporan runt om i världen för att klara både striderna i och kring Nagorno-Karabach och den snabbt växande humanitära påfrestningen, men bördan blir självfallet allt tyngre.

Azerbadjan har satt som mål att återerövra området i dess helhet, och har för detta ett uttalat stöd från främst Turkiet. Det finns också tecken på att viktiga israeliska leveranser till landet fortsatt efter det att det azeriska anfallet inleddes.

För Ankara handlar det om att komma med i den förhandlingsprocess som förr eller senare blir en nödvändighet, och i Baku säger man att detta är en förutsättning.

Men i Moskva torde entusiasmen över detta vara mycket begränsad. Mer avlägsna USA och Frankrike som medordföranden i de s k Minsk-gruppen fungerar, men ett Turkiet som gör sig till en med Ryssland konkurrerande makt i södra Kaukasus vill man med betydande sannolikhet inte se.

Möjligen – men allt är spekulation – har Moskva inte alltför mycket mot att det nya styret i Yerevan får sig en läxa i maktpolitikens realiteter innan man är beredd att försöka rycka in på allvar för att få ett slut på stridigheterna. Om Armeniens territorium skulle hotas kommer man säkert att bidra till dess försvar, men allt tyder på att Azerbadjan nogsamt kommer att undvika det.

Iran försöker upprätthålla strikt neutralitet, men en betydande del av striderna har skett omedelbart vid dess gräns, och nu förefaller man att ha flyttat militära förband till området för säkerhets skull. Azerbadjan har hävdat att man nu erövrat hela området längs gränsen till Iran, och jag skulle gissa att förtjusningen över detta i Teheran är begränsad.

Men också här finns inrikespolitik. Ca en tredjedel av den iranska befolkningen har azerisk bakgrund. Balansgången är inte lätt – strikt neutralitet förefaller rationellt.

Men för såväl Moskva som Ankara och Teheran är det mycket som står på spel.

I övrigt domineras media i dessa dagar så gott som fullständigt av det amerikanska presidentval som nu ligger bara nio dygn bort. Världen väntar.

Till Washington Post skrev jag en krönika om vem som olika ledare runt om i världen sannolikt hållet tummarna för. Den har gett en del genljud. Senast såg jag den publicerad också i Kyiv Post.

För Project Syndicate skrev jag i dagarna min månadskrönika kring frågan om samarbete eller strid i Arktis i samband med att Ryssland i maj nästa år tar över ordförandeskapet i Arktiska Rådet. Den såg jag dyka upp i bl a Korea Times.

Men nu randas en vecka i Stockholm. Det blir nog åtskilliga sådana framöver. Jag kommer att blicka tillbaka på min middag i Köpenhamn.


Uppåt i flera avseenden.

18 oktober 2020

STOCKHOLM: Det har sannerligen noterats denna helg att vintern är i antågande. Bilder visar ett Kiruna vackert täckt i snö.

Runt om i Europa ser vi nu kurvorna för COVID åter peka mer eller mindre brant uppåt, och i t ex Frankrike och Storbritannien är det nu nya restriktioner som gäller.

Och gradvis ställer vi in oss på att detta nog kommer att ta betydligt längre tid än vad vi hade hoppats. Experter vill inte tala om en andra våg, men de kurvor jag ser skulle i alla fall jag nog inte tveka att beteckna som en sådan.

Kanske kan vi hoppas att det börjar att ljusna framåt våren. Men dit är det som bekant ett bra tag. Dessvärre.

Den gången veckan presenterade IMF sin uppdatering av sina bedömningar av läget i den globala ekonomin.

Bilden var aningen ljusare, men inte mycket. Världsekonomin kommer detta år att minska med mer än 4%, vilket är unikt mycket.

Men de regionala skillnaderna är viktiga.

I grova drag tror man att USA minskar med ca 4% och Europa med ca 8% medan Kina förväntas öka med ca 2%. Sedan IMF :s senaste prognos i juni handlar det framför allt om en rejäl uppvärdering av den amerikanska ekonomin, och en liten sådan av den kinesiska.

Den ekonomiska nedhänger är fortfarande djup i många avseenden, men det är påfallande hur många företag som nu efter vidtagna förändringar går bättre än väntat.

Och jag hörde i dagarna att containertrafiken mellan Asien och Europa nu är i full gång igen. Allt tal om att värdekedjor raserats eller kommer att omvärderas får man nog ta sig en ny titt på vart det lider.

Den gångna veckan passerades så änne av dessa tidpunkter då det här med Brexit skulle vara avgjort. Men då blev det inte, och i morgon kommer EU:s chefsförhandlare Barnier till London för att se om det finns några öppningar.

Efter EU-toppmötet i torsdags kväll, som inte signalerade några öppningar, blev tonen från London än hårdare. Logiken borde fortfarande tala för en uppgörelse, men det blir knappast lättare av allt det som sägs.

Svårast är sannolikt nu fiskefrågor. I mångt och mycket förefaller det från EU just nu handla om fiskarna vid den franska kusten längs den Engelska Kanalen. De vill inte förlora sina fiskevatten.

Förståeligt, även om man kan undra hur stor vikt just den frågan skall ha i det större sammanhanget.

Under veckan var dock EU påtagligt tydliga när man lade sanktioner på ett antal nyckelpersoner i president Putins omedelbara närhet för nervgasattacken mot Alexej Navalny. Att det är där ansvaret ligger hyste man tydligen ingen tvekan om.

Och omedelbart anslöt sig Storbritannien till dessa sanktioner. Men från Washington hörs fortfarande ingenting i frågan, vilket är vare sig mer eller mindre än skamligt.

Där har man uppenbarligen hoppats på en uppgörelse med Moskva om förlängningen av avtalet om strategiska rustningsbegränsningar. Efter att under något år ha tjatat om att det bara möjligt om också Kina var med har man nu klokt nog släppt det, men dock lagt till några andra krav som Moskva nu inte kan acceptera.

Det rimliga är att rakt av förlänga det nu gällande avtalet i fem år, och sedan använda den tiden för nya förhandlingar om nya frågeställningar.

Men det är Joe Bidens linje, och det gör det möjligen lite svårare för Donald Trump. Dumt nog.

På närmare håll har nu två vapenvilor brutits i striderna mellan Azerbajdzjan och Armenien, och allt talar nu för att Azerbaijan kommer att försöka nå så stora vinster som möjligt innan vintern kommer.

Och då kommer Armenien att bli allt mer trängt. Formellt berör ju inte kriget dess territorium, men inflödet av flyktingar och den hjälp man ger till Nagorno Karabach medför ju dramatiskt ökade bördor på en redan svag ekonomi.

Till saken hör också att Turkiet mycket tydligt ger Azerbaijan sitt stöd. länderna har stått varandra mycket nära sedan länge, och därtill kommer ju de sedan lång tid av främst historiska skäl dåliga relationerna mellan Turkiet och Armenien.

Hitintills har ansträngningarna från Ryssland, Frankrike och USA att få till stånd en mer varaktig vapenvila misslyckats, och någon politisk process ser vi inte heller. Utsikterna är just nu tämligen mörka.

Turkiet spelar ett allt högre spel i en rad frågor just nu. Delvis kan det handla om att president Erdogan vet att hans ställning inför kommande val är svag, och försöker att kompensera detta genom att spela på nationalistiska känslor.

Alldeles utan framgång är det dessvärre inte, men samtidigt borde det finnas gränser för hur högt man kan spela ett sådant spel.

Situationen i östra Medelhavet är ju också allt mer spänd.

Turkiet och Grekland har bägge maximalistiska positioner om avgränsning av kontinentalsockel och ekonomisk zon, och tillslut måste det avgöras med förhandling.

Men Cypern kommer nog att bli ett tilltagande problem.

Presidentvalet på öns norra del i dag ledde till seger för en mer naturalistisk kandidat, och det kommer med all sannolikhet att försvåra de tankar som FN:s generalsekreterare har om att försöka att åter få igång samtal för att övervinna öns delning.

Och detta kan i sin tur leda till ytterligare upptrappad spänning.

Nu nalkas en ny vecka, och i allt högre grad riktas världens uppmärksamhet självfallet på det amerikanska valet.

På torsdag skall Donald Trump och Joe Biden mötas för den sista debatten emellan dem, men om den verkligen kommer att bli av är i skrivande stund inte klart.

Och även om opinionsundersökningarna pekat allt tydligare till Bidens favör under den senaste veckan är valet förvisso inte avgjort. Ett komplicerat sätt att välja president kan dessutom öppna för mycket svåröverskådliga förlopp även efter valdagen.

Men till det för vi återkomma.

För min del blir det ännu en vecka med Zoom hemma i Stockholm – nej, mot slutet av veckan kan det möjligen bli en utflykt till Köpenhamn.

Det är ju utomlands det också.


Kurvorna vänder uppåt igen.

11 oktober 2020

STOCKHOLM: Trots kyla och regn var det ännu en söndag åtskilliga tiotusentals människor som manifesterade för demokrati i Minsk i dag, och det verkade som om de repressiva styrkorna nu började att ta till hårdare metoder för att stoppa protesterna.

Men mycket av uppmärksamheten ligger nu på andra instabila delar av det post-sovjetiska området.

En skör vapenvila råder nu mellan Azerbajdzjan och Armenien efter en tio timmars maratonförhandling i Moskva, men allt tyder på att den är ytterligt skör.

Snart kommer vintern i bergen, och det skulle inte förvåna mig om Azerbajdzjan tycker att man måste militärt förbättra sina positioner ytterligare innan strider blir än svårare, och det i synnerhet om ingen trovärdig politisk process snabbt kommer igång.

Armenien befinner sig sannolikt under hårt tryck inte minst humanitärt med betydande mängder flyktingar, och har därmed ett tydligt intresse av att vapenvilan består.

Hur det kommer att utvecklas i den synnerligen osäkra situationen i Kirgizistan återstår att se. Däremot är det väl i alla fall just nu mindre sannolikt att dagens s k val i sköra Tadzjikistan kommer att leda till ett motsvarande tumult.

I dag har det också varit val i Litauen med en som ofta tämligen splittrad bild som resultat, och presidentval i den turkiska delen av Cypern utan omedelbart avgörande. Det blir en omgång till.

Just nu är det påtagligt att större delen av Europa kommit in i ett nytt skede av COVID-pandemin. Kurvorna pekar tydligt uppåt i så gott som samtliga länder, och vi går mot ökade snarare än minskade restriktioner.

I början på veckan är det virtuella möten med IMF där hur detta påverkar den globala ekonomin står i centrum.

På tisdag publicerar man sin uppdatering av sina globala ekonomiska prognoser, och det kommer att följas med intresse. Pandemin verkar gå sämre än vad man antog förra gången prognoser publicerades, men ekonomin måhända inte fullt så dåligt. Men på tisdag får vi se.

På torsdag är det så dags för nytt EU- toppmöte och där kommer förhandlingarna med Storbritannien om den framtida relationen att stå i centrum.

Just torsdagen var det slutdatum som sattes tidigare för försöken att komma överens, men trots pågående samtal just nu finns det nog ingen som tror att detta går i mål tills dess. Kanske är det just nu fiskefrågorna som är de mest laddade och svåra.

Men möjligen kommer man på torsdag fram till att det är värt att trots allt fortsätta försöken att nå någon typ av uppgörelse. Det skulle i alla fall vara mitt tips.

För min del blir det en fortsatt vecka hemma i Zoomland.

I morgon har jag bl a styrelsesammanträde med ECFR, och mot slutet av veckan blir det åtskilliga viktiga möten. Då har vi bl a den informella s k Aurora-dialogen mellan de nordiska och baltiska länderna och Storbritannien, men också ett antal rådgivande organ på andra sidan Atlanten som jag är medlem i.

Och mycket kommer ofrånkomligen att handla om konsekvenserna av den pågående valrörelsen i USA.


EU-toppmötet och fortsatta strider om N-K.

04 oktober 2020

OBROV: Konflikten i södra Kaukasus om Nagorno-Kharabach har sedan jag skrev om den senast bara fortsatt och förvärrats. Risken för att den trappas upp ytterligare är nu påtaglig.

Min bedömning, grundad inte minst på offentliga uttalanden av president Aliyev i Azerbajdzjan, var ju att striderna inleddes av dem i förhoppningen att snabba militära framgångar skulle leda till att de armenska positionerna pressades tillbaka och möjliggjorde att man kunde återvinna större delen av sina territorier.

Att många långa år av förhandlingar inte lett till någonting alls hade tydligen gjort att frustrationen tog över.

För några år sedan såg det dock ut som om det fanns bättre möjligheter.

Då var det president Putin som i Kazan i juni 2011 samlade Armeniens och Azerbajdzjans ledare, och man kom mycket nära någonting som kunde ha lett till en överenskommelse.

Några år dessförinnan var det i Zürich i oktober 2009 som efter delvis hemliga förhandlingar under schweizisk ledning med medverkan också av EU och USA man var utomordentligt nära en överenskommelse mellan Armenien och Turkiet.

Men i bägge dessa fall stupade ansträngningarna på målsnöret. Hade man lyckats fullt ut i först Zürich och sedan Kazan hade mycket i denna volatila region i dag sett mycket bättre ut.

Men vi är där vi är.

Det är inte lätt att via media få en klar bild av vad som händer, men det ser knappast ut som om de azeriska stridskrafterna fått det stora genombrott i det inledande skedet som de rimligen måste ha planerat. Kartor man publicerat hävdar dock att man gjort vissa framsteg i de mindre kuperade områden som omger kärnan i den omstridda regionen.

Men nu hårdnar med all sannolikhet motståndet, och vill man undvika antingen ett utdraget ställningskriget eller en internationellt påtvingad vapenvila finns det nog en risk för att man eskalerar striderna ytterligare.

Då kan det handla om angrepp på betydelsefullare städer eller kritisk infrastruktur. Redan talas ömsesidigt om angrepp på städer.

Från Armeniens huvudstad Yerevan säger man nu att man är beredd att diskutera en vapenvila och en återgång till de arrangemang i området som rått tidigare, men i Azerbajdzjans huvudstad Baku är intresset för detta mycket begränsat, och man har uttalat stöd från Turkiet för den inställningen.

Moskva, Washington och Paris – som ju har ett gemensamt ordförandeskap i den s k Minsk-gruppen inom OSCE – har gemensamt vädjat om vapenvila, men hitintills har det diplomatiska engagemanget för att sätta press på framför allt Baku varit påtagligt begränsat.

Mot slutet av detta år övertar Sverige efter Albanien ordförandeskapet i OSCE, och det såg redan före detta utbrott ut att bli ett tämligen krävande uppdrag.

Nu kommer även denna konflikt i åtminstone delar att hamna på OSCE:s bord, och frågan kommer att bli om det kommer att vara möjligt att ange ramar som gör en mer realistisk politisk process för att i alla fall hantera konflikten möjlig.

Viktigt – kanske t o m avgörande – blir hur Moskva kommer att agera.

Men de senaste dagarnas ledande begivenhet har dock varit EU-toppmötet i torsdags kväll och fredags.

Cypern hade ju under veckor blockerat alla sanktioner mot Belarus om det inte blev sanktioner också mot Turkiet.

Men efter vad som måste ha varit rätt kylslagna diskussioner fick man inse att den vägen inte var framkomlig. Det blev äntligen beslut om sanktioner mot Belarus, men vad gäller Turkiet var det snarast ansträngningarna till dialog som sattes i centrum.

Och i detta läge tror jag det var klokt.

Nu ligger bollen i Ankara.

EU har ställt i utsikt också att modernisera tullunionen med Turkiet, vilket länge varit blockerat, liksom att gå vidare med hjälp också vad gäller flyktingar. Men allt förutsätter att man inte återupptar de provborrningar som man försökt att göra i Cyperns ekonomiska zon.

Så vi får se. Det är ett påtagligt omfattande erbjudande till Turkiet, men om situationen återgår till konfrontation är det ofrånkomligt att frågan om någon form av sanktioner åter kommer på bordet.

Sakfrågorna om avgränsning av kontinentalsockeln och de ekonomisk zonerna är långt ifrån enkla, men de måste lösas antingen vid förhandlingsbordet eller i en internationell juridisk process.

Och EU-toppmötet uttalade också en förhoppning om en ny FN-process för att försöka att lösa frågan om Cyperns delning. Sedan 1964 har ju FN-trupper varit stationerade på ön för att hantera motsättningarna. Men först skall det hållas presidentval i den turkkontrollerade delen av Cypern.

Toppmötet handlade också om annat, men till dess tankar om den digitala utvecklingen tänkte jag återkomma. Det finns åtskilligt att säga.

Dagarna framöver kommer säkert blickarna att vara riktade mot militärsjukhuset Walter Reed i Washington och den nya dramatiken när det är mindre än en månad kvar till presidentvalet.

På onsdag i den kommande veckan blir det i alla fall TV-debatt mellan de två vicepresidentskandidaterna.

Kanske kan man hoppas på en mer civiliserad tillställning än vad Donald Trump levererade i TV-debatten med Joe Biden i Cleveland.


Farligt krig kring Nagorno-Karabach

28 september 2020

TABIANO CASTELLO: Plötsligt utbryter så strider i tämligen stor skala mellan Azerbajdzjan och Armenien i form av utbrytarrepubliken Nagorno-Kharabach.

Bägge länderna inför undantagstillstånd, och i Armenien beordras allmän mobilisering. Turkiet ställer sig mer entydigt än vanligt på Azerbajdzjans sida, medan Ryssland tillsammans med Frankrike och USA i den s k Minsk-gruppen vädjar om omedelbar vapenvila.

I sedvanlig ordning haglar beskyllningarna övervarandes om ansvaret för detta utbrott. Azerbajdzjan säger att de svarat på armenska angrepp, men den snabba och breda offensiven från azerisk sida tyder liksom de officiella uttalanden som gjorts tyder tydligt på att det är därifrån initiativet kommit.

Och det är tydligt att det i motsats till tidigare i år inte handlar om ett mer lokalt begränsat utbrott av stridigheter. Det förefaller att ske över en bred front.

Nagorno-Kharabach är en av armenisk befolkning dominerad högre belägen enklav i Azerbajdzjan, och kring denna har det stått strider såväl när det ryska imperiet kollapsade med revolutionen 1917 som när Sovjetunionen kollapsade i början av 1990-talet. Intill dess hade området haft en viss autonom ställning inom ramen för Azerbajdzjan.

Då var striderna fram till en vapenvila 1994 mycket omfattande. Det var de armenska styrkorna som då inte bara skaffade kontrollen över NK utan också över betydande angränsande områden. Och så har det förblivit. Det uppskattas att ca 30.000 människor förlorade livet i de striderna och ca en miljon människor, främst azerier, tvingades på flykt.

Två principer står mot varandra i denna konflikt.

Å den ena sidan den om respekt för gränser och territoriell integritet. Och det är ingen tvekan om att detta är områden som erkänts tillhöra Azerbajdzjan. Respekten för de gränser mellan olika republiker som fanns vid Sovjetunionens upplösning är en princip som är mycket viktig.

Å den andra den i internationell rätt mer allmänt uttalade principen om självbestämmande. Det handlar tveklöst om ett område där den stora majoriteten sannolikt skulle föredra att förena sig med Armenien eller i alla fall inte styras från Baku. De har nu etablerat en egen republik erkänd av ingen.

Paralleller till denna situation har funnits och finns på många håll.

Ålandsfrågan kan nämnas som ett oss geografiskt närstående exempel som genom ett beslut av Nationernas Förbund på sin tid fick en lösning som kom att utfalla till allas belåtenhet.

Mer näraliggande i tid känns frågeställningen igen såväl från Kosovo som Cypern på lite olika sätt. Och i Kaukasus-regionen i övrigt saknas förvisso inte exempel.

Otaliga är de diplomatiska ansträngningar som gjorts för att få till Stone en lösning eller i alla fall en dellösning av konflikten. Den s k Minsk-gruppen inom OSCE är det relevanta formatet, och inom denna dess tre ordförande Ryssland, USA och Frankrike.

Av dessa är naturligt nog Ryssland det land som varit mest aktivt med olika initiativ. Man har en historisk stark länk med Armenien, och har dessutom vissa både land- och flygstridskrafter i landet. Främst skall nog dessa ses i ljuset av landets också historisk konflikt med Turkiet.

Meningarna är delade om den ryska politikens målsättning i området. Den fortsatta motsättningen ger Ryssland en naturlig roll i regionen som man nog ser som viktig, men samtidigt har man varit tydlig med att ingripa när risker för att konflikten spårar ur funnits. Status quo har nog tjänat Moskva bäst.

Vad som kommer att ske nu är oklart.

Att döma av president Aliyevs offentliga uttalanden är målet för den azeriska offensiven att återerövra området i dess helhet. Många miljarder har förvisso investerats i nya vapensystem, men om detta kommer att lyckas är långt ifrån säkert. Terrängen lämpar sig väl för försvar, och försvaret har vid tidigare tillfällen visat sig vara väl organiserat.

Hur Ryssland kommer att agera återstår att se. Att de skulle ingripa militärt för att försvara Armeniens territorium om detta skulle hotas är nog alldeles klart. Om man militärt är berett att försvara av Armenien de facto ockuperade delar av Azerbajdzjan är självfallet mer komplicerat.

Om Moskva sedan striderna bröt ut krävt omedelbar vapenvila har detta inte gällt Ankara. Här har man i stället ostentativt ställt sig på Bakus sida. Med Azerbajdzjan förenas man kulturellt och språkligt och samarbetet även i övrigt är nära.

I alldeles närhet finns självfallet också Iran, som dock bemödat sig om att h goda förbindelser med bägge länderna. I den aktuella situationen har man krävt att striderna skall upphöra.

Också andra intressen kan snabbt dras in om konflikten eskalerar än mer. Azerbaijan är en viktig olje- och gasproducent med känsliga pipeline-system till både Svarta Havet och Medelhavet.

Så det finns all anledning att mycket uppmärksamt följa utvecklingen. Den kan snabbt bli mycket farligare än vad det ser ut.

Och vid slutet av året övertar dessutom Sverige ordförandeskapet i OSCE.


Åtskilligt på agendan kommande veckan.

27 september 2020

ARLANDA: Dessvärre ser det nu ut som om vi är i början av en andra våg av COVID-19 runt om i Europa. Det talas om en uppgång praktiskt taget i varje land, om än styrkan i den varierar högst avsevärt.

Och lite av samma får man intryck av om man höjer blicken till resten av världen.

Det finns länder som alldeles tydligt misskött utmaningen och där situationen nu ser allvarlig ut – Storbritannien, Spanien, Israel och USA – tillhör dem som oftast brukar nämnas. Här talas det nu om nya restriktioner i varierande omfattning.

Hur detta kommer att påverka de olika ekonomierna återstår att se. Kommer den uppgång vi trots allt ser att bromsas?

I det globala perspektivet är det ingen tvekan om att det är den kinesiska ekonomin som nu klarat sig relativt bäst. Som enda större område i världen kommer man att ha positiv tillväxt detta år.

Och det finns tecken på styrka också i den amerikanska ekonomin. En mycket flexibel arbetsmarknad tillhör det som ofta ger den styrka också i uppgång.

För Europa är bilden blandad. Att stora paket finns på plats både nationellt och på EU- nivå är viktigt.

Men det finns anledning att vara oroad. I min månadskolumn för Project Syndicate jämförde jag utvecklingen i EU, USA och Kina när det gäller olika indikatorer på den digitala omställningen, och det ger ett tämligen katastrofalt resultat.

På nästan alla viktiga områden håller vi på att hamna efter i en utveckling som ju dessutom accelererat ytterligare under denna kris. Och jag förvånas över att detta knappt får någon uppmärksamhet alls – vare sig i diskussionen i Sverige än i EU.

Mot slutet av den kommande veckan samlas EU:s stats- och regeringschefer till uppskjutet toppmöte, och då står också frågor med anknytning till dessa på dagordningen.

Det skall t ex antas en s k digital kompass för att EU skall uppnå vad man kallar digital suveränitet. Men vad det konkret innebär är inte alldeles lätt att sätta fingret på. Vi kan hur som helst inte reglera oss tillbaka till konkurrenskraft.

Uppmärksamheten kring mötet kommer nog annars att ligga på motsättningen mellan Athen och Ankara om de olika maritima avgränsningsfrågorna i östra Medelhavet – där samtal efter efter flera års uppehåll kommer att återupptas – och huruvida Cypern kommer att släppa sitt veto mot de åtgärder mot Belarus som alla länder i övrigt sedan ett tag varit överens om.

President Anastasiades i Nicosia har onekligen kört in sig i ett hörn. Han kräver hårda sanktioner mot Turkiet, och har självklart fått en högljutt nationalistiska hemmaopinion på sin sida. Men entusiasmen för sådana i t ex Berlin lär inte vara så hög när man just lyckats få fram återupptagna förhandlingar och knappast vill äventyra dessa.

Men problem finns. Athen har en betydligt mer begränsad agenda för samtalen än vad Ankara har. Och problemen med Cypern och dess ekonomiska zon är delvis annorlunda.

Och till agendan på mötet hör också relationen med Kina. Den bilden har ju blivit avsevärt mer komplicerad, om än beskedet om den nya kinesiska klimatambitionen sannolikt stärker linjen att det behövs både politisk samverkan och politisk strid i den viktiga relationen.

Längre österut i Medelhavsregionen har nu försöken att bilda en ny regering i Libanon misslyckats. Det var ju inte minst president Macron som försökte att få till en sådan som förutsättning för internationell hjälp till det hårt drabbade landet.

I bakgrunden ligger också den upptrappade offensiven från inte minst USA:s utrikesminister Pompeo mot Iran. På område efter område försöker han nu trappa upp den.

Försöket i FN att återinföra generella FN-sanktioner havererade snöpligt. Nu har man motarbetat varje regering i Libanon där Hezbollah och en del andra ingår, vilket ju blir problematiskt eftersom de ju faktiskt i val representerar landets största befolkningsgrupp. I Jemen vill man stämpla Houti-grupperingen som terrorister vilket kan få negativa konsekvenser för såväl fredsdiplomatin som humanitär hjälp. I Irak hotar man nu att helt stänga sin ambassad om inte den sköra regeringen går till attack mot grupper som står Iran nära.

Det ligger ett lätt drag av desperation över summan av dessa olika åtgärder. Men det hindrar inte att de tillsammans riskerar att ytterligare destabilisera redan mycket sköra stater och situationen. Libanon, Jemen och Irak behöver inte upptrappad konfrontation.

Hur president Macron kommer att hantera krisen i Libanon återser att se, men i morgon dyker han i alla fall upp i Litauen i ett besök som inte saknar intresse.

Det kommer alldeles självklart att handla åtskilligt om Belarus, vilket har sin betydelse också inför EU- toppmötet. Men han är alldeles säkert också där för att försöka dämpa något av den misstro som hans iver att räcka ut en hand till president Putin orsakat i dessa delar av EU.

Så värst bra har det dock knappast gått med det initiativet. Det ryska uppträdandet i olika frågor under senare tid har ju knappast kunnat tilltala ens de ivrigaste anhängarna av det macronska initiativet. Det senaste planerade ministermötet fick snabbt ställas in. Hur han väljer att hantera detta i Vilnius kommer säkert att bli intressant.

På tisdag kväll vänds dock blickarna mot i USA och den första av de tre planerade TV-mötena mellan Donald Trump och Joe Biden. Det blir 90 minuters utfrågning i 15-minuterssegment i en serie av inrikespolitiska ämnen.

De lärde tvistar om hur stor betydelse debatter som dessa har, men min egen erfarenhet säger att de inte skall underskattas när det gäller att påverka hur de fortsatta kampanjerna fram till valet kommer att utvecklas.

Stora succéer är svåra att åstadkomma, men misstag med konsekvenser finns det åtskilliga exempel på från debatter som dessa.

Själv utlokaliserar jag mig denna vecka till lite sydligare breddgrader. Men breddgrader spelar mindre roll när man i alla fall tillbringar stora delar av tiden i Zoomland.