STOCKHOLM: En djupt tragisk och i andra avseenden mycket märklig vecka går nu mot sitt slut.
Jordbävningen i Turkiet och Syrien är den största katastrof som drabbat vår del av världen på utomordentligt länge. När jag skriver detta ser jag uppgifter om att antalet döda nu överstiger 30.000, och det är ju inte säkert att det kommer att stanna vid detta.
Imponerande har varit de omfattande internationella hjälpinsatserna, och inte minst hur dessa blåst bort annars högljudda politiska konflikter.
Det grekiska flygvapnets C130 var bland de första från omvärlden som landade med hjälp, och snabbt kom också räddningsteam över den sedan 35 år stängda gränsen mellan Armenien och Turkiet.
Så småningom kom också hjälp från Sverige. I dag har en svensk C130 landat i området.
Och regeringen i dess egenskap av ordförande i EU tog snabbt initiativ till en s k givarkonferens för att mobilisera medel för det fortsatta arbetet med att hjälpa de som ju överlevt men som fått så mycket annat förstört.
Själv gick jag till den turkiska ambassaden och skrev i kondoleansboken. Inte mycket i sammanhanget, men alltid något.
Vi skall inte glömma att vi i Sverige har ca 150.000 personer som av ett eller annat skäl har sitt ursprung i Turkiet.
Situationen i Syrien – också ett land som många i Sverige har anknytning till – är på sitt sätt ännu svårare. Här arbetar nu framför allt FN:s olika hjälporganisationer på att försöka att komma in.
Vilka politiska konsekvenser katastrofen kommer att få i Turkiet tror jag att det är för tidigt att spekulera om.
Undantagstillstånd har utlysts i de omedelbart drabbade provinserna, kritik mot myndigheterna tolereras knappast men än så länge ligger det planerade president- och parlamentsvalen i maj fast.
Oppositionens sexpartikoalition skulle under den kommande veckan ha annonserat sin presidentkandidat, men det har av lätt insedda skäl skjutits upp. Och president Erdogan har haft samtal med vissa oppositionsledare som han inte haft kontakt med på åtskilliga år.
Om detta var det djupt tragiska med veckan var det märkliga vad som inträffat i luftrummet över Alaska och Canada.
Jag skulle tro att man efter incidenten med den kinesiska ballongen tittar extra noga på sina radarbilder för att se om där finns tecken på något ovanligt, och det kan nog komma att leda till en del falsklarm framöver. Ett sådant har nog redan konstaterats.
Men först över norra Alaska och sedan över norra Canada var det faktiskt obemannade och okända föremål flygande på hög höjd som man sköt ner.
I det första fallet sades att föremålet var stort som en bil, och i det andra har vi bara fått reda på att det var format som en cylinder. Så mycket klokare blir man inte av det.
Förr eller senare kommer man väl att på marken lokalisera rester av det man skjutit ner, och då kanske det kan gå att få klarhet i vad detta kan vara.
Intill dess framstår det hela som mycket märkligt gränsande till mystiskt. Jag kan inte ens bidra med spekulationer – men mer än bara anomalier på nervösa radarskärmar förefaller det ju att ha varit.
Föregående vecka innebar ju också extra EU-toppmöte i Bryssel, och i samband med detta en viss politisk skönhetstävling när president Zelensky kom på besök.
Först åke han till London, där han fick det att låta som om Storbritannien lovat honom stridsflygplan, men sedan lyckades president Macron fånga honom till Paris och inbjöd förbundskansler Scholz till detta möte vilket dock ledde till att Italiens Meloni surnade till och andra EU-ledare i Bryssel också suckade över paraden.
Men självfallet var det viktigt att president Zelenski kom till Bryssel, och stödet för Ukraina som uttrycktes var ju också mycket starkt och tydligt.
Toppmötet till tre-tiden på fredagsmorgonen tycks dock i övrigt ha lett till närmanden såväl i vissa viktiga frågor om migration som när det gäller den europeiska ekonomins konkurrenskraft.
Den senare frågan återkommer på ordinarie toppmöte i mars, men så vitt jag förstår hälldes det rätt mycket kallt vatten på en del av de förslag om nya fonder och lån och annat som man lagts fram på sina håll.
De kommande två veckorna kommer nog mycket att präglas – i alla fall i Europa – av att det är ett år sedan Putin gick till anfall mot Ukraina.
I slutet av veckan samlas den årliga stora säkerhetskonferensen i München.
I min senaste bok ”Mina Krig” skriver jag ju en del om diskussionerna på den för exakt ett år sedan och vad vi då trodde och tänkte. Det var ju timmarna efter det att konferensen slutade som det blev tydligt att kriget var omedelbart förestående.
Nu blir det att dra slutsatser och försöka blicka framåt. Uppslutningen i München är större än någonsin.
Och detta kommer sedan att leda in till veckan därefter när president Biden annonserat att han för andra gången inom ett år kommer till Polen och president Putin utannonserat stort tal följt av ett massmöte av samma typ som han hade i våras.
I Kiev råder viss nervositet inför vad dessa dagar kan komma att innebära. Jag ser dock inte riktigt någon omedelbar stor rysk militär offensiv – i striderna i östra Ukraina tar de sig fram ytterligt begränsat med mycket stora förluster.
För min del blir det en vecka som börjar i Stockholm, men sedan blir det självfallet München med diskussioner och möten där.
Alla Dessa Dagar 