Om ett Indien i utveckling, om EU-toppmöte, om Rysslands krig och lite Balkan.

STOCKHOLM: Efter en vecka i Delhi i Indien återvände jag i går till ett snöigt Stockholm.

Någon gång i vår kommer Indien att passera Kina som världens folkrikaste land med något mer än 1,4 miljarder invånare. Men därtill kommer att Indien till skillnad från Kina fortfarande växer, medan Kina ju passerat sin kulmen nu gradvis blir ett åldrande samhälle.

Den kinesiska ekonomin är i dag fyra till fem gånger större än den indiska, och det är att föra tillbaka på en mer reforminriktad ekonomisk politik i Kina under åren sedan slutet av 1970-talet.

För Indien kom det att dröja till början av 1990-talet innan man lade om kursen i den ekonomiska politiken och försiktigt började att liberalisera.

Men Kina har haft ett försteg på närmare två decennier i reformpolitiken och det är ingen tvekan om att det också märks.

Nu börjar dock Indien att skjuta fart – och det sker samtidigt som en rad faktorer talar för att den kinesiska ekonomin kommit in i ett mer problematiskt skede inte minst genom den omläggning av politiken som skett.

I dag är Indien världens sjätte största nationella ekonomi, men siffrorna nu tyder på att landet om ett decennium kan komma att ha blivit världens tredje största ekonomi. Och därmed också kommer att svara för en betydande del av den samlade globala tillväxten under det kommande decenniet.

Många faktorer bidrar. Politiken är viktig, och samtidigt är det nu uppenbart att olika länder och företag håller på att se över hur värdekedjorna ser ut för att minska risken för ytterligare negativa överraskningar av den art som ju detta år bjudit på.

Och då är det naturligt att många blickar riktas inte minst mot Indien.

En mycket viktig fråga i det avseendet blir om det kommer att bli möjligt att åstadkomma ett bra handelsavtal mellan EU och Indien.

Efter att helt ha legat nere under sju långa år återupptogs förhandlingarna om ett sådant tidigare i år, tre förhandlingsomgångar har hunnits med, men alldeles uppenbart är att det kommer att krävas betydande och ömsesidig politisk vilja för att föra dem i hamn.

Jag är inte alldeles övertygad om att man på alla håll i det indiska politiska systemet ser hur betydelsefullt ett sådant avtal i denna geopolitiska situation skulle kunna bli. Gammalt tänkande finns fortfarande kvar.

Men inte minst för det svenska EU-ordförandeskapet blir det en viktig uppgift att försöka ge lite kraft åt dessa förhandlingar.

Den indiska politiken domineras nu mycket tydligt av premiärminister Narendra Modi och det BJP-parti han leder. Under den gångna veckan noterade BJP som sjunde valseger i rad i den viktiga delstaten Gujarat, och det kunde nog till stor del föras tillbaka just på Modis roll.

Att detta är den delstat där han startade sin politiska karriär hade förvisso också sin betydelse.

Under de första decennierna efter självständigheten 1947 dominerades indisk politik helt av kongresspartiet och familjen Gandhi, men det som skett under de senaste decennierna är att partiet BJP successivt växt fram som den nu mycket tydligt dominerande politiska kraften, medan kongresspartiet allt mer förlorar mark.

Utländska bedömare fokuserar, inte helt utan rätt, på den hindu- nationalism som bör upp stora delar av BJP och dess budskap, men till det skall läggas en utomordentligt imponerande organisatorisk satsning med också synnerligen moderna inslag.

I dag är BJP världens största politiska parti med ca 110 miljoner medlemmar, och det är dessutom medlemmar som förväntas att kontinuerligt göra aktiva insatser i de ständiga valrörelser som ju kännetecknar den indiska politiken.

De närmaste 18 månaderna i Indien blir en kontinuerlig uppmarsch till de nationella valen 2024, och i dessa avser BJP att säkra en tredje mandatperiod efter sina segrar i valen 2014 och 2019.

Hur ekonomin utvecklas blir självfallet viktigt, men dessutom kommer men starkt att betona Indiens globala roll i och med att landet för det kommande året nu övertagit ledarskapet i det globala G20-samarbetet.

Till detta kommer det att finnas anledning att återkomma. Det blir för min del fler resor till Indien under de närmaste månaderna.

I veckan som kommer samlas EU-ledarna till årets sista toppmöte i Bryssel, och mycket kommer fortsatt att handla om Rysslands krig. Det tjeckiska ordförandeskapet lyckades undvika ungerska försök till blockeringar och har nu fått beslut på det stora stödpaketet från EU på 18 miljarder euro, vilket var synnerligen viktigt.

Samtidigt har G7-ländernas pristak för rysk olja trätt i kraft, men ännu är det för tidigt att bedöma hur detta kommer att fungera. Oljepriserna har ju faktiskt fallit den senaste tiden, och det pris som Ryssland får ut från den olja man exporterar ligger nog till stora delar i dag under det pristak som man enades kring.

Ryssland fortsätter sina försök att slå ut den ukrainska energiproduktionen, med omfattande inte minst humanitära konsekvenser, men intensiteten förefaller dock att ha avtagit något. Problem med försörjningen med ammunition finns nu tydlig på bägge sidor.

Trots stora ryska försök att komma framåt vid den lilla staden Bakhmut i östliga Ukraine tyder det mesta på en minskad krigsaktivitet när vintern nu börjar att göra sig påmind.

Och för Ryssland handlar det ju dessutom om nödvändigheten av att återuppbygga sin armé efter det att den armé med kontraktsanställda som man byggt upp sedan 2009 till stora delar slagits sönder de senaste månaderna.

Om det sedan komme att gå att göra en ny slagkraftig armé av de hundratusentals som man nu mobiliserar råder det delade meningar om bland dem som har att bedöma dessa saker. En bit in i det nya året kommer vi kanske att ha svaret på den frågan.

Men alldeles säkert blir det också Balkan på EU-toppmötet.

Situationen i norra Kosovo håller åter på att spetsa till sig, och samtidigt kommer Kosovo under veckan att lämna in en formell ansökan om medlemskap i EU med de frågeställningar som detta omedelbart möter.

Och på agendan står dessutom frågan om att ge s k kandidatlandstatus också till Bosnien.

Var för sig är detta frågor som skulle kunna leda till en längre utläggning, men det för bli en annan gång.

För min del blir det en vecka med fortsatta resor.

I början av veckan är jag i Warszawa för styrelsesammanträde med ECFR, mot slutet av veckan är jag i Washington olika ärenden, men på onsdag är jag i alla fall hemma i Stockholm bl a med en konferens i regi Atlantic Council.