Om dagarna av diskussioner i München.

MÜNCHEN: När vi lämnade den stora årliga säkerhetskonferensen här i München vid denna tid förra året var åtskilliga av oss övertygade om att kriget stod för dörren.

Många hoppades dock fortfarande att den breda enighet som demonstrerats under dygnen av diskussioner här skulle kunna bidra till att bromsa Putin.

Och åtskilliga – även relativt väl placerade ryssar som då fanns med i kretsen här – vägrade att tro att presidenten Putin skulle fatta ett så vansinnigt beslut med alla de konsekvenser det skulle ha inte minst för Ryssland självt.

Men dagen efter blev allt klart med den TV-sända dockteater Putin gjorde med sitt s k nationella säkerhetsråd. Och tre dagar senare kom stora anfallet.

Diskussionen här ett år senare har av naturliga skäl skett mycket i skuggan av det stora kriget i Europa och alla de förändringar som detta lett till.

Och den kommande veckan kommer i minst lika hög utsträckning att präglas av ettårsdagen av krigets utbrott.

Två tema har dominerat här.

Dels om hur stödet till Ukraina kan trappas upp, och dels om hur den politiska klyfta om synen på konflikten som finns med delar av det som kallas Global South kan överbryggas.

Det första sker ju mycket tydligt. Åtskilligt handlar nu om försörjning med ammunition för ett krig som är mer intensivt och blivit mer långvarigt än vad kanske någon hade föreställt sig. I bakgrunden finns ju också den pågående mer diskreta diskussionen om olika mer avancerade vapensystem.

Men allt tar tid, och medan många av oss sade att vi nu måste vara inställda på ett långt krig sade åtskilliga ukrainska röster att det måste till ett betydligt snabbare avgörande. Landet blöder både bildligt och bokstavligt.

Men medan vi förvisso måste göra vad vi kan för att sträva efter ett snabbt avgörande, måste vi samtidigt göra klart för Putin och den lilla kretsen kring honom att tiden inte är på hans sida.

Rapporterna från striderna tyder på betydande problem för den ryska sidan.

Vid Bakhmut förefaller den s k Wagner-gruppen att malas ner och sönder i den ena massiva och misslyckade attacken efter den andra. Det ryktas om medvetna försök från den ryska arméledningen att kanske t o m förstöra en konkurrerande gruppering.

Vid Vuledhar mer i söder prövades ett mer konventionellt anfall med åtskilligt av pansar och resulterade i ett betydande ryskt bakslag.

Men samtidigt laddas det upp på andra håll. Förr eller senare kommer väl mer betydande ryska anfall.

I morgon landar president Biden i Warszawa för två dagar av anföranden och möten relaterade till årsdagen. Det blir anförande vid slottet i Warszawa, och dessutom träffar han representanter för de nio östliga länderna från Estland till Bulgarien.

På tisdag är det så dags för Putin att i Moskva hålla sitt årliga stora tal som ju uppskjutits ett bra tag . Det följs på onsdagen av ett massmöte av samma slag han hade i våras, och dessutom har han kallat till ett möte med det s k federationsrådet möjligen i akt och mening att ha dem att fatta något beslut.

Vad som kommer att komma ut ur detta kan vi bara spekulera kring. Tidigare har jag trott att föga nytt var att vänta, men måhända kommer det nya steg för att långsiktigt sätta Ryssland allt tydligare på krigsfot.

Och på fredag är det så årsdag och det planeras i alla fall stor presskonferens av president Zelenskiy i Kiev. Han söker ett slut på detta krig inom detta år.

Och vad som kan tolkas ur dessa olika anföranden får jag kanske återkomma till om en vecka.

Den andra viktiga aspekt som diskuterades mycket i München var klyftan mellan det som lite ytligt kan beskrivas som Väst och Syd i synen på konflikten.

Inte minst i Berlin är detta någonting som oroar. Kansler Scholtz var nyligen i Brasilien, och är på väg till Indien kommande helg. Brasilien har röstat rätt i FN, men vill inte vara med om sanktioner och liknande, medan Indien ju avstått i viktiga voteringar och nu gynnsamt påtagligt av att kunna köpa rabatterad rysk olja.

Frankrikes president Macron var noga med att beskriva Ryssland som ett imperialistiskt och kolonialt krig i akt och mening att få fler länder att fullt ut förstå vad det handlar om, och den retoriken kommer vi alldeles säkert att få höra mer av.

Att kriget dominerade i München var inte mer än naturligt, men det innebar inte att andra frågor var frånvarande.

Kinas s k statsråd för utrikesfrågor Wen Yi var på plats, levererade ett anförande där han talade väl om samarbete med Europa och hade så småningom efter viss diplomatisk dans ett tydligen relativt spänt möte med USA:s Tony Blinken.

Det var ömsesidigt hårda ord i den senaste ballongkrisen. USA vill ha ursäkt för ballongen över USA – Kina vill ha ursäkt för att en ballong som kommit på avvägar skjutits ned.

Men större frågor fanns också.

Kinas president Xi Jinping skall ju under den närmaste tiden till Moskva, och man får anta att Putin ligger på hårt för att få all hjälp han kan få från sin kinesiske vän.

Kanske är det i det ljuset vi skall läsa beskedet om att Kina kommer att lägga fram ett papper med principer för fred. Begreppet territoriell integritet nämndes uttryckligen i anförandet.

Möjligen vill Peking med detta visa i alla fall visst avstånd till Moskva, även om USA nu säger att man har uppgifter om att Kina samtidigt överväger mer konkreta stödleveranser till Ryssland.

Balansgången kommer inte att bli enkel. Men det blir intressant att se hur Kina kommer att väga orden framöver.

Men det blev självfallet många andra diskussioner också.

Den allt mer spända situationen med Israel och Palestina. Diskussioner om ny samarbetsstruktur för att möta nya pandemier. Erfarenheter av cyberförsvar och cyberkonflikt i Arktis. Växande utmaningar på de globala energimarknaderna. Klimatsamarbetets framtid när spänningarna i övrigt ständigt växer. Fortsatt konfliktlösning på Balkan.

Detta bara för att nämna några av de diskussioner jag hastade mellan under dessa dagar.

Men nu bär det äntligen hemåt.

Det blir en vecka som domineras av årsdagen av krigets utbrott.