STOCKHOLM: Efter dagar i Helsingfors och på den engelska landsbygden blev det i alla fall första advents-helg hemma i Stockholm på det sätt som bör.
Att tyda tecken är inte lätt, men jag tyckte mig fick uppfatta en helt ny ton i den brittiska debatten efter det att man nu kommit ut ur katastrofperioden Johnson/Truss.
Opinionsundersökningar visar en betydande majoritet som ser Brexit som ett misstag, och i den allmänna diskussionen blir rösterna som pekar på de ekonomiska skadeverkningarna allt större.
Regeringens egna ekonomer talar om att ekonomin förlorar ca 4% på Brexit, och siffrorna på handeln talar sitt mycket tydliga språk. Och detta läggs så ovanpå de övriga problem som den brittiska ekonomin brottas med.
Men någon omläggning av politiken är trots detta knappast att vänta – möjligen ett lite annat tonläge i relationen med Bryssel i olika frågor.
Det konservativa partiet kommer att ta lång tid att komma över den förödande Brexit-perioden och allt vad den medfört, och inte ens de konservative parlamentsledamöter jag träffade såg någon egentlig möjlighet för partiet att klara nästa val.
En längre period i opposition kan vara enda möjligheten att reparera allt.
Men inte heller Labour har det lätt, och vågar inte riktigt ta tag i Europa-politiken och avvisar t ex den återgång till den gemensamma marknaden med EU som den ekonomiska logiken ju talar för. Möjligen är Labours potential för konstruktiva steg dock större än vad som ännu finns i det konservativa partiet.
Premiärminister Sunak har nu återställt i alla fall viss arbetsro i den brittiska politiken, men de problem han stor inför i främst den brittiska ekonomin är betydande.
Under veckan som gick lyckades EU-medling med stöd av USA i alla fall förhindra att det blossade upp en ny allvarlig kris i norra Kosovo. Just den tvisten lades tills vidare åt sidan, och man enades om att koncentrera krafterna på att åstadkomma en större lösning på relationerna mellan Serbien och Kosovo.
På bordet ligger ett förslag till avtal som går tillbaka på arbete som gjordes för åtskilliga år sedan och som hämtat viss inspiration ur hanteringen på sin tid av relationerna mellan dåvarande Väst- och Östtyskland.
Det är ett försök att åstadkomma någonting som uppfyller vad jag brukade tala om i regionen – en överenskommelse som inte tillfredsställer någons maximala krav men fick hanterar allas minimala, eller t o m någonting mera.
Men det är en dans på diplomatins slaka lina som under de närmaste månaderna avgör om detta kan gå att föra i hamn.
På tisdag och onsdag träffas Nato:s utrikesministrar – liksom Sveriges och Finlands – i Bukarest med självklart fokus på den fortsatta ryska aggressionen mot Ukraina.
Två stora vågor av ryska missilattacker har slagit ut delar av Ukrainas kraftförsörjning med allt vad detta innebär, och en ny våg håller med all sannolikhet på att förberedas.
Så det blir alldeles säkert diskussioner om hur vårt stöd till Ukraina kan byggas ut ytterligare. Generatorer för elektricitet tillhör nu det som står högt upp på listan av vad som behövs – liksom luftförsvarssystem och ammunition för artilleri.
Alldeles säkert kommer Turkiet och Ungern också att få frågor om när de är beredda att ratificera vårt medlemskap i Nato, och hur de svarar blir inte ointressant.
Två omgångar av i allt väsentligt konstruktiva samtal har nu skett mellan Turkiet, Sverige och Finland, men ytterst är det nog inrikespolitiken i Turkiet i förening med Victor Orbans manövrerande med Bryssel som avgör.
Denna helg kommer det så plötsligt information om den ena protesten efter det andra runt om i Kina riktade främst mot Covid-restriktioner, men också med slagord som går långt längre än så.
Det var en brand i ett lägenhetshus i Urumchi i Xinjiang, som räddningsarbetet försvårades av Covid-restriktionerna, som blev den gnista som på bredden utlöste de protester som nu rapporteras från den ena staden efter den andra.
Kina var ju framgångsrikt i att få saker och ting under kontroll under pandemins första fas – när det stapplades påfallande i en rad andra länder – men dess politik slog sedan in på fel spår och de har nu med omikron sedan i mars detta år hamnat i en mycket svår situation.
Deras egna vaccin är mindre effektiva, de har inte velat ta emot mer effektiva västliga vacciner, och de har haft svårt att tillräckligt vaccinera främst den äldre delen av befolkningen.
Och detta har lett till ett svårt dilemma.
Släpper de på sin politik med hårda restriktioner finns det en påtaglig risk för att sjukhussystemet inte klarar situationen. Men att bibehålla nuvarande politik leder till såväl ekonomiska som politiska konsekvenser som nu blir allt tydligare.
Just nu har man stängt ner vad som motsvarar ca en femtedel av landets ekonomi – ungefär som var fallet med Shanghai i våras. Men spridningen ökar, och frågan är om man kan stänga ner mer samtidigt som protesterna ökar.
Jag skulle tro att det är bekymrade möten bakom muren runt Zhongnanhai i Peking i dessa dagar.
Till utvecklingarna i den delen av världen som det finns anledning att notera hör också utgången av valet av ny borgmästare i Taipei på Taiwan.
Överraskande vann det mer Kina-orienterade partiet KMT:s kandidat en övertygande seger, vilket lett till betydande förändringar inte minst när president Tsai Ing-wen avgått som ordförande i annars dominerande partiet DPP.
Och möjligen kan detta något minska risken för ökad spänning mellan Taipei och Peking.
För mig blir det den kommande veckan bl a en stor debatt i Bergen mot den amerikanske akademiker John Mearsheimer som ju trätt fram som ledande kritiker av den amerikanska och västliga politiken också när det gäller Ukraina.
Och nästa söndag sitter jag så på flygplan med destination New Delhi i Indien.
Alla Dessa Dagar 