Om lärdomar från Athen, säkerhet i Norden, energi för Europa och klimat på COP27.

ATHEN: Så skall jag just lämna den grekiska huvudstaden efter mågar dygn med Trilateral Commission och dess diskussioner här.

De har förvisso centrerats kring alla de utmaningar som Europa stor inför i dessa dagar: kriget borta i öster, klimatkonferensen COP27 som just inletts, den gigantiska energiomställningen, bekämpandet av inflationen och åtskilligt annat.

Ämnen saknas inte i dessa dagar.

Men sitter man i skuggan av mäktiga Akropolis och dess Parthenon-tempel är det ofrånkomligt att också historien tränger sig på.

Och det är slående hur mycket av det som stod centralt i diskussionen här för ca 2.500 år sedan känns påfallande aktuellt i dag

Då diskuterades om demokratin som styrelseform – med folktalaren Perikles som främsta gestalt – kunde klara utmaningen från andra mer oligarkiskt styrda utmanare i närheten. För Athen fungerade det ett tag – men sedan inte längre.

Då handlade åtskilligt om fred eller krig när maktförhållanden började att förskjutas. Historikern Thucydides åberopas ju flitigt också i dagens debatt där hans observation om vad som ledde till det långa peloponnesiska kriget appliceras på riskerna i den tilltagande rivaliteten mellan USA och Kina.

I strategisk debatt i USA i dessa dagar får nog en viss förtrogenhet med diskussionerna om just det peloponnesiska kriget anses vara en nödvändighet. Thucydides ses ju lite som realpolitikens fader – en sin tids Henry Kissinger med böcker som ekat genom årtusendena.

Annars inleddes mina resor i veckan som gick i Köpenhamn med livliga diskussioner inte bara av vad som skall följa efter valet där i tisdags utan också om hur det nordeuropeiska samarbetet kan komma att utvecklas efter det att Finland och Sverige kommit med i Nato.

Det finns åtskilligt att diskutera. Kan Danmark hålla fast vid att först 2032 nå upp till målet om 2% av sin ekonomi till försvaret? I Sverige är ju nu siktet inställt på 2026, och alla andra länder i regionen är än mer ambitiösa.

Och hur skall det gemensamma försvaret av vår del av Europa ledas under kommande år?

I dag leds försvaret av Danmark och Norge av Nato-kommandot i Brunsum, men nu seglar det upp en diskussion om inte det nya kommandot i Norfolk i USA med dess fokus på Nordatlanten och kringliggande områden skulle vara meta lämpligt.

I Finland har det funnits eko av dessa tankegångar – men alls inte i de baltiska staterna eller Polen.

Och detta är bara ett av många exempel på strategiska frågeställningar som nu kommer att tränga sig på också för vår del.

Hos oss har det i stället utbrutit en diskussion om kärnvapen som bidragit till mycket mer av förvirring än av klarhet. Det har märkts hur ovana vi är vid dessa frågor – och hur stor okunskapen faktiskt är.

Några förbehåll i vårt Nato-medlemskap är inte aktuellt. Och någon basering av kärnvapen här är ju inte på minsta sätt aktuell. Jag har ju hört i diskussioner under tidigare år hur USA hellre vill ha dessa på färre än på fler platser i Europa, och hur som helst är det ju vår regering som bestämmer om det skall finnas några utländska militära baser på vårt territorium.

Att det finns ett viktigt element av kärnvapenavskräckning i Nato-samarbetet är dock en självklarhet. För Europas demokratier är det ju viktigt att den ryska kärnvapenmakten kan balanseras av den amerikanska.

Och redan på 1960-talet sade ju vår regering att vi antog att vi redan omfattades av detta s k kärnvapenparaply. I denna mening innebär vårt Nato-medlemskap ingen fundamental förändring.

Här i Athen har dock mycket av diskussionen kommit att handla om energi och klimat med utgångspunkt både i den aktuella europeiska situationen och i läget när nu COP27 inleds.

De europeiska gasreserverna är nu fyllda till en bit över 90%, och blir det ingen riktigt fimbul-vinter bör det klara sig väl tills våren kommer.

Men därefter blir det mer besvärligt. Av de ca 90 s k bcm som ju finns i dessa reserver kommer ca 60 bcm från Ryssland, och när reserverna nästa vår och sommar skall fylkas på igen kommer den möjligheten knappast att finnas.

Då har sannolikt den kinesiska ekonomin med dess glupskhet efter gas kommit igång igen efter covid, och det gör att tillgången på LNG-gas kanske inte blir så mycket lättare.

Mot den bakgrunden är diskussionerna i EU om ett pristak på gas inte alldeles självklara. Nu köper EU gas på världsmarknaden till högre priser, men om man inte är beredd att betala över en viss nivå kan andra mycket väl köpa upp denna gas.

Och vad händer då?

Även om situationen inför vintern således ser bättre ut finns det en smygande oro för vad dessa högre priser kommer att innebära för de europeiska ekonomiernas konkurrenskraft. I USA har man sin egen energi – Europa måste i hög grad importera.

Förnybart och kärnkraft kommer, men allt tar tid. En ny vindkraftpark tar åtta år eller så. Polen har nu beställt tre nya kärnkraftsreaktorer, och i Holland förbereder man nu att beställt två, men allt detta tar minst ett decennium.

Men mitt i alla bekymmer innebär dock detta att energiomställningen i Europa kommer att accelerera. På COP27 kan EU säga att man lever upp till sina åtaganden, men dessvärre är det inte så många andra som gör det.

På COP26 i Glasgow talades det om att alla skulle uppdatera sina åtagandena om utsläppsminskningar till 2030, men inte mindre än 170 länder har försummat det åtagandet.

Och i sak innebär detta att målet om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grad nu är allt svårare att nå. Som det nu ser ut är vi snarare på väg mot 2,5 grad med allt vad det kommer att innebära.

COP27 i Sharm El Sheik kommer knappast att bli någon framgång. Det blir viktigt att ladda om inför COP28 i Dubai om ett år.

Men då är det viktigt att dialogen inte minst med Kina kommer igång igen. Veckan efter den kommande är det ju G20-toppmöte på Bali i Indonesien.

Med all sannolikhet blir det där ett bilateralt möte mellan presidenterna Biden och Xi Jinping, och mycket viktigt är om man då kan komma överens om att återuppta den avbrutna klimatdialogen.

Kina svarar ju för nästan en tredjedel av de totala utsläppen – mer än USA, Europa och Japan tagit tillsammans.

Och även om man i mångt och mycket är ledande när det gäller förnybar energi, bygger mer kärnkraft än någon annan och leder vad gäller elbilar är man särklassigt ledande i världen också vad gäller att bränna kol.

Innan dess kommer dock president Biden att ha fått ta del av resultatet från de viktiga mellanårsvalet i USA nu på tisdag. Om dem skrev jag för en vecka sedan efter mina dagar där då, och bilden har knappast förändrats sedan dess.

Och till kommentar om dem får jag återkomma. Delar av min kommande vecka är jag åter i USA för styrelsemöte i RAND Corporation borta i Santa Monica.