Starkt av Biden. Lite konstigt i Moskva. Blandat från Peking. Och öppet om Kosovo.

LONDON: En vecka dominerad av att det gått ett år sedan Putin inledde sitt krig har passerat.

Överraskningen under veckan var väl främst att president Biden gjorde resan till Kiev och därefter måhända att Putin i sina två tal egentligen inte hade så mycket att säga.

Resan till Kiev var en stark amerikansk markering.

Jag minns från tidigare att amerikanska presidenter normalt reser med ca 800 personer om man räknar allt som finns runt honom i form av säkerhet, kommunikation och annat, men i detta fall hade allt uppenbarligen bantats till det minimala.

Och det blev även för honom att ta det sedvanliga nattåget från sydöstra Polen på vägen in, även om han sedan hittade ett dagtåg på vägen tillbaka.

Intressant att notera var såväl den påtagliga uppsättningen av amerikanska flygplan för signal- och radarspaning som cirkulerade över östra Polen inför och under besöket och att man för säkerhets skull också informerade Moskva en stund i förväg om besöket.

Allt avlöpte väl. Det blev ett par timmar i Kiev, men det var allt som behövdes. Bilderna gick över världen.

För Putins del blev det först det närmare två timmar långa anförandet inför församlade ryska eliten och därefter hans anförande på massmötet på Moskvas stora stadium.

Det senare blev en mycket märklig affär.

Åtskilliga tiotusen hade forslats dit från när och fjärran, utrustats med ryska flaggor i mängder och lyssnade på ett uppvärmningsprogram med artister och annat väntande på Putins tal.

Men när han väl kom blev det bara kort tre-fyra minuter där han sade att soldaterna skötte sitt arbete och förtjänade stöd – varefter han lämnade scenen.

Det måste ha varit åtskilliga som var besvikna. Och någon förklaring måste finnas till denna underlighet.

Möjligen var han rädd för sin säkerhet. Det hade satts upp luftvärnsrobotar alldeles i närheten inför mötet. Möjligen var det något annat. Men märkligt var det.

Några avvikelser kunde också noteras i samband med hans stora anförande dagen innan. Ett antal personer i och kring den ryska ledningen som rimligen borde ha varit där, och alltid varit där vid motsvarande andra tillfällen, var frånvarande.

För detta kan det finnas helt naturliga och vardagliga förklaringar. Men det går inte att komma ifrån att det var lite märkligt.

I övrigt innehöll hans tal föga mer än sedvanlig retorik kring kriget.

Notabelt var väl dels att han försökte göra gällande att det inte var han eller Ryssland som startat kriget – egenartat att ens försöka – och att det fanns en viss medvetenhet om alla de offer som hans dårskap lett till.

Alternativt hade han kunnat säga att det var han som startade kriget och allt hade gått enligt plan – men det första vågade han inte, och andra kunde han inte säga.

Då och då talade han om vikten av att ”försvara Donbas”, men notabelt var att han återkom till att Ukraina blivit ett ”anti-Ryssland” som inte kunde tolereras och att han t o m återknöt till dragkamp på 1800-talet med Österrike-Ungern och Polen om kontrollen över Ukraina.

Och därmed gjorde han åter tydligt att det för honom handlar om Ukraina i dess helhet. Många också i den församling han talade inför skulle med all säkerhet gärna se att han begränsade sina ambitioner till Donbas, men det är alldeles tydligt att det är inte ett öra han lyssnar med.

Det som annars var att notera under veckan var att Kina presenterade tolv s k punkter om konflikten.

De flesta kommentatorer i Väst har rätt summariskt avfärdat dessa, men när jag var i Kiev i fredags var president Zelenskyy klokt nog lite mer öppen, och själv har jag positivt kommenterat det faktum att den första av dessa tolv punkter handlar om man måste säkra staters rätt till ”oberoende, självständighet och territoriell integritet”.

Och kärnan i konflikten är ju att detta är just det som Putin vill beröva Ukraina.

Ty följande har ryska kommentatorer till de kinesiska punkterna nogsamt undvikit att notera just den första av dem. Kreml kan inte ha varit alldeles lycklig.

På andra punkter lutar de kinesiska punkterna föga överraskande tydligt i rysk riktning – men alls inte i det som ju faktiskt är konfliktens kärna.

Politiskt har Xi Jinping ju bundit sig hårt vid Vladimir Putin, men nu är det tydligt att man vill ta ut i alla fall en viss diplomatisk distans.

Sedan får vi se hur det blir i övrigt.

USA har ju offentliggjort olika uppgifter om att Peking överväger att ge efter för ryska krav på vapenleveranser, men om det skett eller inte är mindre klart. Att det förnekas från kinesisk sida behöver inte betyda så mycket.

Och forfarande förefaller det oklart när Xi Jinping kommer att dyka upp i Moskva.

I FN:s generalförsamling beslutades i fredags en ny resolution som fördömde den ryska aggressionen och krävde ett omedelbart tillbakadragande av de ryska styrkorna.

Röstbilden hade knappast förändrats med 141 länder som stödde resolutionen, sju som var mot och 35 som lade ner – således en tämligen förödande majoritet och global meningsyttring.

Sju var två mer än tidigare. Mali har nu tydligen helt tagits över av sina kuppgeneralers beroende av den ryska Wagner-gruppen, och Nicaragua hade nu också tydligen givit upp för trycket från Moskva.

På den omedelbara europeiska agendan nu står inte minst ett viktigt möte i Bryssel i morgon mellan Serbiens president och Kosovos premiärminister.

Kosovo-kriget var för snart ett kvarts sekel sedan, och många länders erkännande av landet ligger ca femton år tillbaka i tiden, men mycket är ännu inte avgjort och bromsar bägge länders och regionens utveckling.

Ett konstruktivt EU- förslag med starkt stöd av USA om hur man kan gå vidare ligger nu på bordet, och har i princip redan godkänts av bägge sidor. Men i detta ligger också att fullt ut respektera tidigare ingångna avtal, och egenartat nog är det nu där som den största stötestenen ligger.

Vi får se. Inte ens i det allra bästa fallet torde allt lösas ut redan nu.

Själv har jag nu anlänt till London för ett par dagar här innan det på onsdag kväll bär vidare för två veckor i Indien. De inleds redan på torsdagen när stora Raisina Dialogue öppnas i Delhi. Åtskilliga kommer i sedvanlig ordning att vara på plats.

Mycket står på agendan där. För Indien är det viktigt att man detta år har ordförandeskapet i det globala G20-samarbetet.

Perspektivet på Ryssland är ju i Indien lite annorlunda. Han har ett gammalt både politiskt och rent militärt beroende som tynger.

Så det är upplagt för både laddade och intressanta diskussioner i Delhi under resten av veckan.