Alarmerande utveckling i Kiev

STOCKHOLM: Det har varit en snabb och dramatisk händelseutveckling i Ukraina sedan toppmötet med det Östliga Partnerskapet avslutades i Vilnius mitt på dagen i går.

Under de olika förhandlingarna i Vilnius fanns det tydliga tecken på olika meningar bland de ukrainska företrädarna, men i slutändan var det president Yanukovich som lade fast linjen att något undertecknande av avtalet med EU nu inte skulle komma att ske.

I sitt anförande talade han visserligen om att han ville att så skulle ske i en ”nära framtid”, men räknade samtidigt upp olika krav på EU som han ju visste saknade varje form av realism i det läge som han själv skapat.

Tydligt var dock att han var utomordentligt angelägen om någon form av gemensamt uttalande med EU. Syftet föreföll vara att kunna tala om för den inhemska oppositionen att allt var frid och fröjd i relationen. Men därav blev, trots upprepade försök från deras sida, självfallet ingenting.

Måhända var det därför som president Yanukovich lämnade Vilnius utan att över huvud taget tala med pressen. Någon såg tydliga tecken på att han var nervös inför den reaktion han skulle möta i Kiev.

Tidigt i dag på morgonen gick så vad som sägs ha varit specialstyrkor till attack mot de demonstranter som tillbringade natten på Maydan-platsen i centrala Kiev, och med påtagligt våld rensades platsen och spärrades sedan av.

Med all sannolikhet skedde detta på direkt order av presidenten. Det är så det fungerar i situationer som denna.

Men allt eftersom reaktionerna mot det våldsamma ingripandet växt under dagen har också sprickorna i regimen blivit allt tydligare. Presidentens stabschef har avgått, och premiärministern har tagit avstånd från det inträffade.

Och nu sker demonstrationerna i stället på den stora platsen direkt utanför det ukrainska utrikesdepartementet.

Såväl jag som EU har tydligt fördömt våldet och krävt att rätten till fredliga demonstrationer respekteras. Viktigt är självfallet också att demonstrationerna förblir fredliga på det sätt som hitintills varit fallet.

Hur detta kommer att utvecklas vet vi inte. Jag fruktar att president Yanukovich har beslutat sig för repressionens väg, och vi skall nog inte underskatta de resurser han i så fall kan stödja sig på. Men samtidigt växer av allt att döma motståndet, och då inte minst i den yngre generationen.

Situationen kan lätt bli farlig, och därför är vi så tydliga i våra uppmaningar att avstå från allt våld.

På torsdag och fredag skall ministrar från alla OSCE:s medlemsländer samlas i Kiev för det årliga ministermötet.

Det kommer att bli både intressanta och viktiga dagar fram tills dess.

Jag kommer att inleda veckan här i Stockholm. Jag tar bl a emot nya ambassadörer och har ett möte med vårt strategiska råd med olika rymdfrågor i centrum.

Men på tisdag bär det sedan av till Helsingfors för att delta i ett seminarium till Max Jacobsons ära och med fokus på nordisk säkerhetspolitik. Jag träffar också såväl president Sauli Niinistö som utrikesminister Erkki Tuomioja för samtal.

På onsdag flyger jag tillsammans med den senare till Bryssel för att i Nato-högkvarteret delta i ett möte med utrikesministrarna från de länder som har styrkor i ISAF-insatsen i Afghanistan.

Det råder ju fortfarande en viss osäkerhet om det säkerhetsavtal mellan USA och Afghanistan som är en viktig grund för de kommande internationella insatserna i landet.

Från det mötet bär det så hem till Stockholm för att hålla ett anförande om Sveriges säkerhetspolitik inför Krigsvetenskapsakademien.

Men därefter är det lite osäkert. Möjligt är att jag mer eller mindre direkt efter det åker till Kiev för att kunna vara där i samband med att OSCE:s ministermöte öppnar där på morgonen på torsdagen.

Det kan dock ha inträffat åtskilligt innan dess.

Och på fredag skall jag så vara i Berlin för olika samtal. En ny tysk regering håller ju så sakteliga på att formeras.

Så det blir en intensiv europeisk vecka – med utvecklingen i Ukraina fortsatt i centrum.

Entusiasm och energi i Vilnius

VILNIUS: När jag skriver dessa snabba rader har det förmedla toppmötet med det Östliga Partnerskapet inletts här.

För några år sedan var det nog få som hade hört talas om detta och sannolikt allt färre som tog det på något större allvar.

Men nu har ledare för alla EU-länder utom Finland och Irland kommit hit till Vilnius för ett omfattande toppmöte och en påtagligt livlig diskussion om vägarna framåt.

I går ägnade jag större delen av min tid till att delta först i Civil Society Forum och därefter i Business Forum.

Och även om det Östliga Partnerskapet inte skulle ha åstadkommit något annat skulle den dynamik, det engagemang och den energi som fanns på dessa bägge möten mer än väl vara värd hela satsningen. Och det är ju genom dynamiken i dels civilsamhället och dels ekonomin som samhällena successivt förändras.

I dag har så de viktiga associeringsavtalen med Georgien och Moldavien paraferats, och de markerar avgörande nya möjligheter för dessa bägge länder. Att de nu kommer art utsättas för starkt yttre och inte ryskt tryck för att överge denna väg är nog någonting man måste räkna med.

Ukraina har under såväl middagen i går som mötet i dag försökt att förklara sin politik, men framgången kan knappast sägas ha varit så stor.

President Yanukovich säger nu att avtalet med EU kommer att undertecknas inom en ”snar framtid”, men hur det skall gå till är inte alldeles lätt att se.

Han har vikt sig för det ryska trycket nu och därmed försatt sig i en mycket sårbar situation.

Sannolikheten för att Kreml först skulle förse honom med de miljarder som hans svears hål kräver för att därefter ge honom grönt ljus för ett avtal med EU tror jag, försiktigt uttryckt, är något begränsad.

Det vet man i Kiev. Och det är lite naivt att tro att vi inte också inser det. Empirisk erfarenhet tyder på att försök att sitta på två stolar samtidigt i allmänhet slutar illa.

I diskussionerna här handlar åtskilligt självfallet om det ryska agerandet under den senaste tiden och de konsekvenser detta kommer att gå. Den diskussionen är än så länge bara i sin linda, men kommer förr eller senare att avsätta konkreta resultat.

Till det positiva i dagens diskussioner hör dock den påtagligt mildare tonen mellan Armeniens och Azerbaijans presidenter efter deras möte i Wien nyligen. Annars brukar den relationen bjuda på viss verbal dramatik på möten som dessa, men i dag var det påtagligt annorlunda.

Mötet här kommer att pågå några timmar till. Därefter kommer nationella och internationella media att kräva sitt.

Men sedan återvänder Fredrik Reinfeldt och jag till Stockholm.

För min del har det varit påtagligt nyttiga och bra dygn här i Vilnius – alldeles bortsett från att det är en charmerande stad.

Framme i Vilnius

VILNIUS: Efter en intensiv dag hemma med besök såväl av Nigerias tjänstgörande utrikesminister Oawuliri som Irans vice utrikesminister Ravanchi har jag nu landat här i den litauiska huvudstaden för morgondagens och fredagens olika viktiga möten.

Jag måste medge att Vilnius tillhör mina favoriter bland städer. Mer Centraleuropa än Nordeuropa, det skall medges, men tät charm och tät historia.

Och jag började tiden här med middag med min polske kollega Radek Sikorski för att stämma av våra olika bedömningar av vad den närmaste tiden kan erbjuda.

Samtidigt pågår förhandlingar om det gemensamma uttalande som toppmötet på fredag skall resultera i.

Och det är inte alldeles enkelt.

Svårast är, i sedvanlig ordning, de olika frågor som kan föras tillbaka på konflikten mellan Armenien och Azerbaijan om Nagorno-Karabach. Hur de kommer att lösas ut återstår att se.

Någon gång mitt på dagen i morgon anländer Fredrik Reinfeldt hit, men jag är då redan engagerad i dels det stora mötet med civilsamhället i de olika partnerländerna och dels det också stora möte som äger rum om de ekonomiska relationerna.

Åtskilligt här kommer under morgondagen säkert att kretsa kring olika spekulationer om vilken väg Ukrainas president Yanukovich egentligen kommer att gå.

Jag tror inte man skall underskatta möjligheten eller risken för att han försatt sig i en situation där han kommer att tvingas gå i en riktning som han ursprungligen kanske inte tänkt.

Hans finansiella situation kommer nu rätt snabbt att närma sig ett närmast desperat läge.

Men samarbetet inom det Östliga Partnerskapet är både bredare och mer långsiktigt än bara denna fråga just nu, och det finns all anledning att rikta uppmärksamheten också mot andra länder.

Här sitter vi bara ca 30 km från gränsen till Vitryssland, och Minsk är den särklassigt närmaste huvudstaden.

Det är inte vara Vitrysslands utrikesminister som kommer att finnas på plats här, utan också betydande delar av den vitryska oppositionen. Det kommer art finnas goda möjligheter till samtal.

Sverige tillhör ju också de viktiga finansiärerna av det European Humanities University som här i Vilnius utbildar unga vitryssar för den bättre framtid som förr eller senare kommer att komma.

Fredrik Reinfeldt kommer i morgon mer formellt att också träffa Moldaviens premiärminister Iuri Leanca för att uttrycka vårt stöd för den moldaviska regeringens arbete. Sverige är ju den bilateralt största givaren till Moldavien, även om EU-bidragen självfallet är en bra bit större.

Hur många utrikesministrar från EU som kommer hit också till den middag vi har tillsammans med partnerländernas utrikesministrar och Cathy Ashton i morgon kväll vet jag inte, men det blir med all sannolikhet en mycket intressant sådan.

Inte minst mot bakgrund av det han sade också offentligt när jag för inte så länge sedan var i Kiev kommer det att finnas anledning att lyssna extra noggrant på vad Ukrainas utrikesminister Leonid Kozhara möjligen har att säga.

Intressanta dygn blir det med all säkerhet – till och med mycket intressanta.

EU:s hälsosäkerhet och UD:s budget och verksamhet

STOCKHOLM: Ännu en arbetsdag hemma i Stockholm med ärenden av sedvanligt varierande karaktär.

Viktigt i dag var att Ewa Björling, Hillevi Engström och jag hade möjlighet att träffas med medarbetare för att gå igenom utgångspunkterna för den samlade verksamhetsplaneringen för UD för 2014.

Och då var det också naturligt att vi gick igenom ekonomin.

Skillnaden mot när vi tog över efter valet 2006 är tack och lov mycket stor. Då tog vi över en utrikesförvaltning med stora underskott och ekonomisk kris.

Det tog några år och bestämda åtgärder för att komma ur den situationen, men sedan några år tillbaka är det uppenbart att allt fungerar bättre.

Det finns ett tydligt och viktigt kostnadsmedvetande i hela organisationen, och det samtidigt som jag tycker vi blivit bättre i en rad viktiga avseenden.

Vi klarar oss inom en ungefärlig ram på 2,6 miljarder kr, och inom den ramen finns vi i dag på fler platser runt om i världen, har en större synlighet och klarar nog de flesta av våra uppgifter rimligt väl.

De konsulära frågorna har ju fått en allt viktigare plats i vårt samlade arbete, men vi har samtidigt både förenklat och förbättrat det sätt på vilket många av dem kan klaras av. Det ger oss bättre möjligheter att göra insatser i de svårare fallen, och sådana saknas det dessvärre inte.

Så vi satt ner ett tag och gick igenom de politiska prioriteringarna inför arbetet med budgeten för 2014.

Under eftermiddagen hade jag så möjlighet att göra ett länge uppskjutit besök på European Center for Disease Control vid Tomteboda här i Stockholm.

ECDC är ju en EU-institution som egentligen kom till efter den allvarliga SARS-epidemien 2003, och är med sina lite mer än 300 medarbetare den enda EU-institution som har sitt säte i Sverige.

Att det är en viktig institution råder det ingen tvekan om. I nära samarbete med bl a Center for Disease Control i Atlanta i USA och Världshälsoorganisationen WHO i Genève kartlägger och varnar man för allvarliga sjukdomar och epidemier.

Det handlar, högst konkret, om en EU-institution som räddar liv.

Till det jag hade möjlighet att diskutera med ECDC var den förekomst av polio som nu konstaterats i ett antal fall i Syrien, men också det faktum att poliovirus nu kunnat konstateras vidare i regionen.

Redan tidigare vet vi ju hur svår situationen i detta avseende är i delar av Afghanistan och Pakistan.

Och här ser vi hur ECDC:s och utrikespolitikens perspektiv går samman: Där stater bryter samman eller inte fungerar är det inte bara terrorism och brottslighet som riskerar att få fotfäste, utan också dödliga smittsamma sjukdomar som sedan snabbt kan sprida sig.

På den positiva sidan berättades det om hur mycket bättre och öppnare Kina blivit sedan det stora debaclet med SARS.

Och ECDC har dessutom en viktig funktion när det gäller att hjälpa kandidatländer eller länder i EU:s närområde att få tillräcklig kapacitet när det gäller att spåra och bekämpa dessa farsoter.

Det var ett lärorikt och bra besök – tyvärr tror jag inte det är så många som vare sig vet hur viktigt detta arbete och denna EU-institution är eller att den faktiskt ligger i Sverige och i Stockholm.

I morgon blir det så en ny dag – den kommer att inledas här hemma, men mot kvällen beger jag mig till Vilnius för fortsatta förberedande diskussioner inför de olika mötena med Östliga Partnerskapet där under torsdagen och fredagen.

Vart drivs Ukraina egentligen?

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma med ärenden i mängd som flög förbi i en till synes aldrig sinande ström.

Men mycket har handlar om värdering av avtalet med Iran i den nukleära frågan och fortsatta diskussioner inför mötet med det Östliga Partnerskapet på torsdag och fredag.

Tillsammans med Fredrik Reinfeldt satt jag ner och gick igenom de olika förberedelserna för det. Och hade dessutom självfallet en del andra kontakter.

Exakt vart den ukrainska statsledningen syftar är inte alldeles lätt att förstå om man tar del av deras olika offentliga uttalanden.

Det talas om en ”paus” och om behov av att på ett eller annat sätt ordna de ekonomiska relationerna med Ryssland, men vad detta konkret innebär framgår egentligen inte. Och det talas en del också om de tydliga krav som IMF ställt för att rycka in med de nya lån som den ukrainska ekonomin är i ett tilltagande.

Men vilka slutsatser man drar av allt detta är långt ifrån klart.

Innebär det att man vill komma tillbaka och underteckna avtalet med EU vid en tidpunkt då man på ett eller annat sätt fått ordning på sin ekonomi? Kanske.

Men hur det skall ske är högst ovisst.

Den internationella kapitalmarknaden har man knappast tillgång till. Ett IMF-lån med de villkor som ett sådant är förknippat med förefaller man inte berett till. Och att Moskva skulle ställa upp med miljarder utan att man samtidigt kröp in i dess tullunion förefaller mindre sannolikt.

Men så värst många fler alternativ är det inte säkert att det finns. Att bara fortsätta och hoppas på det bästa är med största sannolikhet att hamna i det värsta.

Jag tror inte att det är den ukrainska statsledningens vilja att gå in i Kremls tullunion. De ekonomiska såväl som de politiska konsekvenserna för landet skulle bli betydande.

Men om de inte skapar trovärdighet kring någon politik alls – och det är där de befinner sig nu – finns det en snabbt ökande sannolikhet för att de inte kommer att ha något egentligt val.

Och alldeles säkert finns det de som medvetet vill driva in dem i just denna situation.

Det stundar intressanta och viktiga dagar.

Viktigt genombrott med Iran

STOCKHOLM: Efter en synnerligen intensiv period på resande fot är jag nu tillbaka hemma igen. Och hoppas kunna förbli så fram till i alla fall torsdag i den kommande veckan.

Jag lämnade Washington sent fredag kväll efter mycket givande samtal där, med Ukraina, Syrien och Iran som de dominerande frågorna, och kom tillbaka hit sent i eftermiddags i går.

Dagens stora nyhet är självfallet överenskommelsen i Geneve mellan Iran och de internationella förhandlarna under ledning av EU:s Catherine Ashton om en arbetsplan för att lösa ut motsättningar kring landets nukleära program.

Och det är en mycket viktig överenskommelse.

Den bryter den onda cirkel vi sett i frågan sedan några år tillbaka, och som skulle ha kunnat lett till ett nytt krig, och etablerar ett momentum som förhoppningsvis leder fram till en mer total överenskommelse längre fram.

I sak innebär interimsöverenskommelsen att möjliga farhågor om att Iran var i färd med ett program för att snabbt skaffa sig tillräckligt mycket klyvbart material för en kärnladdning nu kan avskrivas.

Sedan 2010 har dessa farhågor fokuserats på den anrikning upp till 20% som Iran inledde som ett resultat av att de diplomatiska ansträngningarna då misslyckades. Det är denna anrikning som inte minst Israel fokuserat sin kritik på.

Denna upphör nu helt, och allt det uran som anrikats till 20% konverteras nu till antingen bränsle-element till en forskningsreaktor eller reduceras på annat sätt. Därmed borde de senaste årens ibland rätt upptrissade alarmism i frågan kunna tas bort.

Till detta kommer andra begränsningar när det gäller mer avancerade centrifuger för anrikning liksom arbetet med den tungvattenreaktor som håller på att färdigställas vid Arak. Speciellt viktigt i det senare avseendet är Irans åtagande att inte skaffa sig någon kapacitet för upparbetning.

De lättnader i sanktionerna som sker är viktiga om än tämligen modesta, och jag kan bara hoppas att de är tillräckligt tydliga för att säkra det politiska momentum internt i Iran som är en förutsättning för framgång i de vidare förhandlingarna.

Tanken är att dessa inom en period av sex månader skall leda fram till en mer permanent och mer fullständig överenskommelse, och att denna också skall medföra att de omfattande sanktionerna mot Iran, såväl de beslutade av FN:s säkerhetsråd som de som beslutats av EU eller nationellt, successivt kan hävas.

Och det är alldeles självklart att de politiska ansträngningarna nu måste fokuseras på att göra detta möjligt.

Israels premiärminister Netanyahue har omedelbart riktat skarp kritik mot överenskommelsen, trots att det ju borde ligga i Israels mycket tydliga strategiska intresse att det nu sätts tydliga begränsningar på Irans nukleära arbete.

Och de förstärkta inspektionerna gör ju dessutom att eventuella möjligheter att på olika sätt fuska reduceras till ett tämligen teoretiskt minimum.

Också från de s k Gulf-staterna finns det reservationer, och dessa hade jag ju anledning att diskutera under mina olika samtal i regionen under den senaste veckan.

Dessa har dock mindre med den nukleära frågan att göra, utan handlar mer om farhågor för Irans regionala ambitioner och för att eventuella sådana plötsligt skulle accepteras av USA och andra.

Men även från deras utgångspunkt borde dagens överenskommelse vara positiv, eftersom en strävan att lösa den nukleära frågan borde göra det möjligt att gå vidare i dialogen också vad gäller möjliga regionala ambitioner.

Jag tillhör ju dem som ofta pekat på hur man från 2003 och framåt vid ett antal tillfällen missat de möjligheter till en diplomatisk överenskommelse som funnits, och inte minst mot den bakgrunden var det så viktigt att det nu kunde etableras ett nytt och bättre momentum i frågan.

Inte minst i USA stundar nu politiska strid, där man kan förvänta sig att Israel på olika sätt söker att mobilisera mer konfrontatoriska krafter för beslut om nya sanktioner som då med all sannolikhet kommer att sabotera både detta avtal och möjligheterna att gå vidare.

Vi har all anledning att hoppas att dessa ansträngningar misslyckas, och ge vårt tydliga stöd till Obama-administrationens viktiga arbete på detta område.

Arbetet med ett mer omfattande avtal kommer inte att vara enkelt. Här kommer olika uppfattningar om vilken omfattning av framtidas anrikning i Iran som kan accepteras att brytas mot varandra, även om det förefaller rimligt att utgå från att ett fredligt anrikningsprogram under internationell översyn kommer att accepteras.

Från iransk sida understryker man att man anser att man har en sådan rätt, och jag noterar att Hans Blix med bakgrund såväl som Sveriges utrikesminister som chef för internationella atomenergiorganet IAEA varit ute och offentligt sagt samma sak.

Med stor sannolikhet kommer de största svårigheterna ligga i avvecklingen av det omfattande sanktionsprogrammet, inte minst de delar som beslutats av USA:s kongress.

Det var ju med nöd och näppe man alldeles nyss kunde ena sig om att lyfta de sista sanktionerna mot Sovjetunionen – mer än två decennier efter det att denna Sovjetunion upphört att existera.

EU:s Catherine Ashton har spelat en nyckelroll i arbetet fram till dagens avtal, på samma sätt som hon gjorde i det viktiga arbetet som ledde fram till genombrottet mellan Serbien och Kosovo. Nobels fredspris har redan tilldelats EU, men detta visar åter att det hamnade hos en värdig mottagare.

För min del blir det nu tre dagar i Stockholm innan jag tidigt onsdag beger mig till Vilnius för att medverka i toppmötet med det Östliga Partnerskapet. Självfallet är det dock Fredrik Reinfeldt som leder vår delegation där och deltar i toppmötet.

Men redan innan dess kommer det att bli åtskilliga diskussioner om inte minst utvecklingen vad gäller Ukraina. I dag har vi ju sett massiva demonstrationer inte minst i Kiev för det avtal med EU som president Yanukovich efter kraftfulla ryska påtryckningar tagit en paus med.

Och vi har all anledning att diskutera vägen framåt inte bara för Ukraina för tiden efter det viktiga mötet i Vilnius.

Ukrainas Svarta Torsdag

WASHINGTON: Att det Östliga Partnerskapet skulle bli en stor fråga i mina samtal här var inte alls oväntat när jag landade efter mer än 13 timmars flygning från Dubai, men att det skulle bli ett så stort ämne var kanske inte alla som väntat.

Omgående efter det att jag landat kom beskedet att Ukrainas regering i ett officiellt uttalande sagt att man ville göra en paus i allt som har med EU-närmandet att göra, och att det inte längre var aktuellt att underteckna avtalet med EU i Vilnius vid toppmötet nästa vecka.

Och man var tydlig med att detta berodde på mycket tydliga ryska påtryckningar.

I ukrainska media var det omedelbart braskande rubriker om ”svarta torsdagen”.

Beskedet var inte överraskande. Jag har ju tyckt att president Yanukovich har vacklat betänkligt under de senaste veckorna, och i veckan sade han direkt till EU att detta besked skulle komma.

Det som sagts oss är att handeln med Ryssland minskat med ca 25%, och att de ryska åtgärder som hotats med riskerade att mer eller mindre försätta Ukraina i konkurs.

De uppgifterna säger åtskilligt såväl om vad som föregått bakom kulisserna som om hur bräckligt tillståndet i den ukrainska ekonomin nu har kommit att bli. Om något tyder de på att tillståndet är än värre än vad vi varit medvetna om.

På det avgörande regeringssammanträdet i Kiev i dag diskuterades uppenbarligen också villkoren för att få ett lån från IMF, och det är uppenbart att man inte är trakterad av dem.

Men nu står Ukraina med få alternativ.

När EU-närmandet läggs på is läggs också moderniseringen av Ukrainas ekonomi på is, man får inte det tillträde till EU-marknaden som hade varit viktig och man förlorar en attraktivitet för utländska investeringar man annars hade fått.

I stället är man nu i desperat behov av finansiellt stöd från Ryssland. Med all sannolikhet kommer vi nu att se Ryssland köpa upp för dem intressanta ukrainska industrier, och rimligen får vi också se en sänkning av det gaspris som i alla fall låg på en nivå som man i ljuset av nya omständigheter inte hade kunnat hålla.

Om Ukraina därmed kan undvika en besvärlig ekonomisk situation är mycket oklart. Sannolikt skjuts den något framåt, men blir i gengäld en bra bit värre. Också vägen till ett lån från IMF har väl rimligen blivit både längre och svårare efter denna dag.

För EU:s del kommer dörren för Ukraina alldeles självklart att förbli öppen, även om det nog inte är sannolikt att landets nuvarande politiska ledning kommer att klara av att ta steget genom den.

Viktigt är att vi nu ger tydligt stöd till de länder i det Östliga Partnerskapet som nu vill gå vidare i detta med också det fördjupade avtalet.

Och viktigast i det avseendet är utan tvekan Moldavien.

Det krävs ingen större fantasi för att inse att det brutala tryck vi sett först mot Armenien och sedan mot Ukraina nu kommer att riktas mot Moldavien. Och då är det viktigt med europeisk solidaritet så att Moldavien verkligen har möjlighet att själv välja sin väg.

Mitt första möte här i Washington var med säkerhetsrådgivaren Susan Rice i Vita Huset, och det är självklart att detta var ett av de ämnen vi diskuterade. Men under det närmare timslånga samtalet, och fortsättningen med hennes medarbetare, var det också åtskilligt annat som hanns med.

Och sedan har dagen fortsatt med diskussioner på svenska ambassaden liksom en mycket välbesökt diskussion om just det Östliga Partnerskapet på Brookings Institution.

Nu närmar sig kvällen, och diskussioner i något bredare krets fortsätter i det magnifika brittiske residenset på Massachusetts Avenue.

Vidare till Washington

ABU DHABI: Alldeles strax bär det så av härifrån efter diskussionerna i World Economic Forum, med åtskilligt av intresse på agendan.

Först bil till Dubai och flygplatsen där, och sedan den långa flygningen genom natten till Washington.

I morgon förmiddag lokal tid är jag så framme där.

Och börjar dagen med att träffa säkerhetsrådgivaren Susan Rice i Vita Huset för att sedan fortsätta med bl a en öppen diskussion på tankesmedjan Brookings om utvecklingen med EU:s Östliga Partnerskap.

Frågetecken blir ju allt flera kring Ukrainas president Yanukovich och vart han egentligen vill föra sitt land.

Den årliga s k Transition Report som europeiska utvecklingsbanken EBRD publicerade tidigare i dag ger ju en tämligen deprimerande bild av tillståndet i landets ekonomi.

Han behöver förvisso kortsiktig hjälp, men än viktigare är att landet behöver långsiktiga europeiska reformer. Om han sedan är intresserad av det är dessvärre en annan fråga.

På kvällen i Washington blir det så middag med olika tänkare, tyckare och andra på den brittiska ambassaden där bl a jag förväntas tala om aktuella frågor i den transatlantiska relationen.

Lite urvattnad har vår grupp denna gång dock blivit genom att vissa från bägge sidor av Atlanten nu i stället sitter i de viktiga iranska förhandlingarna i Genève. Men prioriteter är prioriteter.

Men det kommer förvisso inte att saknas samtalsämnen.

Det gör det aldrig i Washington.

Åter i Abu Dhabi

ABU DHABI: Tillbaka här, men nu för diskussioner inom ramen för World Economic Forum och dess s k Global Agenda Council.

Ett tusental personer har samlats för diskussioner i de mest skilda ämnen, och man stöter på inte så få svenskar i anläggningen där diskussionerna äger rum.

Vår Arktisambassadör Gustaf Lind är t ex här för att diskutera just dessa frågeställningar, och det är självfallet nyttigt.

Själv är jag hitbjuden främst för att diskutera kring den europeiska utvecklingen i olika delar.

Under dagen har det dock blivit åtskillig diskussion också om handelsförhandlingarna TTIP mellan USA och EU och den ytterligt osäkra utvecklingen i Ukraina.

Allt tyder på att det sker en dramatisk ökning av det ryska trycket på landet. Och ingen har något alldeles tydligt svar på vad Ukrainas president Yanukovich egentligen vill.

Men det har också varit åtskilliga frågor om det internationella samarbetets utveckling i övrigt.

I morgon fortsätter så dessa diskussioner, men sent på kvällen bär det för min del vidare till Washington för fortsatta samtal i olika frågor där.

I kväll har så den nya omgången av nukleära samtal med Iran inletts i Geneve. Och nu är det verkligen på allvar.

Vid förra samtalsomgången snubblade man på målsnöret, och sedan dess är det ju åtskilliga som gjort sitt bästa för att kasta grus i maskineriet. Det gäller med all sannolikhet också på den iranska sidan.

Utgången av dessa samtal blir viktig. Den blir t o m mycket viktig.

Dag i Bryssel – tillbaka till Abu Dhabi

BRYSSEL: Mycket tidigt på morgonen anlände jag hit, och sedan var dagen helt dominerats av mötet med EU:s utrikesministrar och dess olika diskussioner.

Åtskilligt intresse riktas mot våra överväganden kring det Östliga Partnerskapet i allmänhet och Ukraina i synnerhet, men även om vi hade en viss diskussion är det för tidigt med några bestämda ställningstaganden.

Europaparlamentet speciella sändebud Pat Cox och Alexander Kwasniewski kommer att återvända till Kiev i morgon, och på ett eller annat sätt måste vi fortfarande invänta den slutgiltiga rapport som de kommer att avge.

Exakt när detta är vet jag för ögonblicket inte. Men det är då det blir aktuellt att värdera situationen i dess helhet och fatta beslut.

Jag skulle tro att detta kommer att dra in i nästa vecka – toppmötet med det Östliga Partnerskapet inleds i Vilnius på torsdag kväll.

Det finns en betydande och berättigad oro för de olika åtgärder som Ryssland tydligt antyder att man avser att vidta om Ukraina skulle välja att gå vidare på den europeiska vägen.

Med en redan misslyckad ekonomisk politik, och en finansiell situation som håller på att bli allt mer desperat, riskerar landets situation en bit in på nästar under alla omständigheter att bli prekär.

Avgörande i detta avseende tror jag är att man kommer till en uppgörelse med IMF om ett stöd- och reformprogram. Med ett sådant kan också möjligheten öppnas för ett substantiellt program av makroekonomiskt stöd från EU.

Och allt detta kommer förvisso att behövas.

Situation i vårt södra grannskap blir allt mer besvärlig i olika avseenden.

Syrien alldeles självklart, och det var bra att vi fick alla med oss i kravet på att FN:s säkerhetsråd bu fattar beslut om en resolution om humanitärt tillträde.

Situationen är förfärlig, och ca 40% av dem som nu drabbas är barn eller unga ungdomar.

I Libyen blir situationen samtidigt allt mer komplicerad.

Den EU-mission EUBAM vars uppgift varit att hjälpa till med att ordna gränsbevakningen har tidigare knappt kunnat lämna sitt hotell i Tripoli p g a säkerhetsläget, men nu har situationen försämrats ytterligare, att de har evakuerats till Malta.

Ett Libyen som söndras blir självfallet en allt större fara i flera hänseenden.

Flyktingar och människosmuggling är en sak, men i detta kan alldeles självklart ligga mycket annat.

Nu tas fram olika alternativ för vad vi skulle kunna göra i en situation som ser ut att bli allt mer besvärlig. Och vi skall vara medvetna om att detta i hög grad berör även vårt eget land.

Eftermiddagen ägnades gemensam överläggning med försvarsministrarna om utvecklingen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Det handlar om förberedelser för Europeiska Rådet i december.

Och på kvällen var det informell middag som inte minst handlade om att tacka Guido Westerwelle innan han under den närmaste tiden avgår som Tysklands utrikesminister. Han har varit en tid kamrat och kollega under dessa år.

Nu bär det alldeles strax tillbaka till Abu Dhabi efter dagen här.

Ytterligare en natt på flygplan.

Av sex nätter denna vecka kommer jag faktiskt att tillbringa fyra på flygplan. Kanske lite i mesta laget. Men världen står inte still. Och inte heller utrikespolitiken.

Dialoger i öknen

ABU DHABI: Dagarna av diskussioner här i den arabiska öknen har spänt över vida fält och sannolikt genererat fler frågor än vad den producerat svar.

Men så är det ju ofta med diskussioner som verkligen försöker blicka framåt.

Syrien har varit ett naturligt fokus.

FN:s Valerie Amos kom direkt hit från arbetet på Filippinerna, och rapporterade tillsammans med andra om den allt mer katastrofala situationen i och kring Syrien.

Och i tilltagande grad ser vi tecken på att man nu också börjar att använda hunger som ett vapen. Främst regimen. Men också andra.

FN:s säkerhetsråd borde reagera. Det har vi förvisso sagt förr, men det måste sägas igen.

Diskussionen om den politiska lösning alla eftersträvar blev mer trevande. På plats fanns både ledningen för Free Syrian Army och för Syrian National Coalition.

Och de var tydliga i att de var beredda att komma till en fredskonferens i Geneve, även om osäkerheten om vad den skulle resultera i var betydande.

Men signalen från deras sida var positiv.

Vi befinner oss där vi gör, och här är det svårt att undgå att notera en ny misstro mot USA som under senare tid inte minst företrädare för Saudiarabien givit konkret uttryck för.

En av regionens utrikesministrar gick så långt som att hävda att de och Israel i viktiga frågor har mer gemensamt än vad var och en av dem nu har med USA.

Men det motsatta perspektivet fanns också på plats. Officiella företrädare för Obama-administrationen. Och New York Times Tom Friedman som officiellt meddelade att amerikansk opinion är hjärtligt trött på regionens och dess problem.

I grunden kan det bara vara regionen som svarar för att lösa sina egna problem.

Och inte minst gäller det den explosiva kombinationen av ekonomisk och demografisk utveckling i stora delar av den. Till mitten av seklet kommer befolkningen i regionen att ha ökat med ca 50%, och för att ge jobb och framtidshopp åt alla krävs en ekonomisk tillväxt en bra bit över dagens.

Jag tillhörde dem som pekade på det besvärande faktum att kortsiktigt har utvecklingen under de senaste åren blivit allt sämre när det gäller förutsättningarna för att klara detta. Den politiska osäkerheten har lett till en mer kortsiktig ekonomisk politik, lägre tillväxt och i alla fall just nu klart mer besvärlig situation.

I dag fortsätter så våra diskussioner med fokus först på utvecklingen i Egypten och därefter med både kort- och långsiktiga frågeställningar i relationen mer Iran på agendan.

Att det finns starkt delade meningar kring bägge dessa frågeställningar gör inte saken mindre intressant.

Egypten är och förblir arabvärldens ledande nation, och många blickar riktas alltid mot Cairo.

Och historien vad gäller relationerna till det Persien som numera heter Iran har många dimensioner.

Dagens olika nyanser inte minst inför onsdagens fortsatta nukleära diskussioner med Iran i Geneve är i mångt och mycket återspeglingar av historiskt olika perspektiv på utvecklingen i ett Persien vars relation till arabvärlden aldrig varit okomplicerad.

Så det blir fortsatt intressanta diskussioner.

Sent i kväll lämnar jag dock Abu Dhabi för att i morgon förmiddag kunna vara på plats när EU:s utrikesministrar samlas i Bryssel.

Men på tisdag är jag tillbaka här för två dagar av diskussioner i annat sammanhang innan det mot slutet av veckan kommer att bära vidare till Washington i en annan del av världen.

För dialog i Abu Dhabi

ABU DHABI: Efter mötet med EU-nämnden i dag och dess alltid intressanta diskussioner har jag nu sent på kvällen anlänt hit till Abu Dhabi och de informella diskussioner här som blivit lite av en tradition.

Det är Arabemiratens utrikesminister som inbjuder en antal kollegor liksom en del andra företrädare till något dygn av informella diskussioner om de olika utmaningar regionen står inför.

Och sådana saknas – som bekant – inte.

Resan gjorde att jag tyvärr inte hade möjlighet att vara med om den inledande diskussionen om huruvida det finns någon framtid för den s k Oslo-processen, d v s ansträngningarna att få en fred mellan Israel och Palestina.

Men i morgon förmiddag står situationen i Syrien på dagordningen – liksom den f ö gjorde vid motsvarande diskussion för ett år sedan.

Och jag minns att en av de frågor som ställdes innan vi då lämnade mötet var om vi trodde att konflikten där skulle pågå när vi träffades igen ett år senare.

Om jag inte missminner mig tillhörde jag den hoppfulla minoritet som inte trodde det. Men utvecklingen har som bekant blivit en annan.

Och därefter kommer diskussionerna att fortsätta med också situationen i Egypten och relationerna till Iran som lika viktiga som kontroversiella ämnen.

Säkert kommer meningar att brytas mot varandra.

I delar av denna region finns det ju en mycket påtaglig rädsla för de krafter som frigjorts i arabvärlden under de senaste åren, och vi ser en ny repressiv tendens i delar av dem med allt vad det kan komma att innebära.

Situationen i Egypten är ju mycket i fokus i det sammanhanget, men också här i Gulf-staterna känns återverkningarna.

De ekonomiska framstegen är mycket påtagliga, men den politiska situationen har ju tenderat att bli mer spänd under de senaste åren. Stabilitet är den strävan som dominerar.

Men diskussionerna brukar vara öppna och konstruktiva. Vi måste finna vägar framåt tillsammans. Hela denna region tillhör det europeiska grannskapet, och vårt intresse för och beroende av dess utveckling är mycket påtagligt.

Det är ett bra tag sedan mörkret föll över den arabiska öknen, och nu är det dags att få några timmars vila innan morgondagens samtal och diskussioner tar sin början.

Också inför Bryssel

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma. Och den inleddes med sammanträde och beredning med regeringen.

Äntligen blev FN klara med alla formaliteter till det C130-flygplan vi ställer till förfogande för OPCW:s arbete med att eliminera Syriens kemiska vapen, och därmed kunde vi fatta det formella regeringsbeslutet.

Därmed står flygplanet till FN:s förfogande, och kan bege sig iväg till Cypern och operationsområdet.

På regeringen informerade Hillevi Engström och jag om arbetet med anledning av tyfonkatastrofen på Filippinerna.

Våra insatser samordnas nu med och av FN-systemet, vilket är en betydande fördel i situationer som denna.

Om alla bara kommer farande med okoordinerade nationella insatser skapas ibland med problem än vad man löser. Det har det tyvärr funnits exempel på.

På UD arbetar vår konsulära avdelning med att etablera kontakt med alla svenskar som kan ha befunnit sig i området.

Det är ett mödosamt och viktigt arbete där antalet namn på listan över dem man ännu inte fått kontakt med successivt kan reduceras. Och ibland händer det ju dessutom att namn kommer till.

Vår ambassadör i Bangkok och en del av hans personal finns nu på Filippinerna. Och vi har stor hjälp av Norges ambassad, som är den enda nordiska ambassaden i landet.

Men dagen har också inneburit mycket annat, bland annat förberedelser för mötet med EU:s såväl utrikes- som försvarsministrar i Bryssel på måndag.

Och jag inleder min fredag med att tillsammans med försvarsminister Karin Enström gå till riksdagens EU-nämnd och informera om de olika frågor som står på dagordningen på måndag.

Viktig bland dessa är förberedelserna för mötet om säkerhets- och försvarspolitik med EU:s stats- och regeringschefer i december. Men självfallet kommer utvecklingen i såväl de sydliga som de östra grannskapen att tillhöra de frågor som vi kommer att diskutera på måndag.

Under morgondagen beger jag mig så iväg till Abu Dhabi för att under helgen där mer informellt träffa olika personer för att diskutera de olika utvecklingarna i denna bredare region.

Och därifrån bär det så natten mellan söndagen och måndagen av till Bryssel och det viktiga mötet där.

Framtidslandet Indien

ÖVER ASIEN: Så är jag då på väg tillbaka hem, och skriver dessa rader i planet som högt över Asien, och så småningom delar av Europa, tar mig hem till Norden efter dagarna i New Delhi.

Just har vi glidit över mäktigt vackra Hindu Kush med dess historiska höga barriär mellan Central- och Sydasien.

Jag anade i utkanterna av Mazar-e-Shariff den anläggning för svenska och finska soldater som nästa år kommer att tillhöra historien.

Indien är världens största demokrati, och när Kina om några decennier på allvar kommer in i sin besvärliga demografiska omställning kommer landet också att befolkningsmässigt bli världens största.

Hur man än vänder och vrider på det – Indien är viktigt och kommer i framtiden att bli ännu mycket viktigare.

Just nu är Indien ett land i mycket påtaglig valfeber.

Omedelbart handlar det om pågående eller omedelbart förestående delstatsval i Madhya Pradesh, Rajasthan, Chhattisgarh, Delhi och Mizoram, men även om de förvisso har sin betydelse i sig ses de först och främst som viktiga indikatorer inför de nationella val till parlamentet Lok Sahba som kommer att äga rum i april-maj nästa år.

Den av kongresspartiet ledda s k UPA-regeringen ses av många nu mot slutet av sin andra mandatperiod som kraftlös och lite handlingsförlamad inför de utmaningar Indien står inför, och detta har lett till att oppositionspartiet BJP under karismatiske men kontroversiella Narandra Modi fått påtagligt vind i seglen.

Icke minst handlar det om ekonomin. När dåvarande finansministern Manmohn Singh i början av 1990-talet bröt med regleringar och socialism ledde det till en period med påtaglig och imponerande tillväxt.

Men det som hänt sedan dess är att världen i övrigt fortsatt att förändras, medan reformtakten stannat av i Indien. En ekonomisk tillväxt kring 8% årligen har nu kommit ner till kring 4%, och det räcker knappast för att klara utmaningarna.

Och vi ser hur Indien i globala mätningar av konkurrenskraft ligger på plats 60, medan det Kina som nu har en BNP per capita dubbelt så hög som Indiens klamrat sig upp på plats 29. Och det saknas förvisso inte problem i dessa hänseenden i Kina heller.

Säkert är det faktorer som dessa som lett till att BJP nu förefaller att ha ett betydande stöd såväl bland unga väljare som i den snabbt växande urbana medelklass som Indien ju numera kan uppvisa. Och i det kommande valet är det ca 150 miljoner förstagångsväljare – av totalt ca 725 miljoner röstberättigade.

Allmänt förväntas de nu aktuella delstatsvalen leda till betydande framgångar för BJP, och lika allmänt förutspås en tillbakagång för kongresspartiet i Lok Sabha-valet nästa år.

Men om detta innebär att BJP:s framgångsvåg kommer att fortsätta, eller kongresspartiets tapp kommer att bli så betydande att man förlorar förmågan att bilda en ny om än mer komplicerad koalition är dock inte säkert. Olika regionalt baserade partier har trendmässigt vuxit sig allt starkare, och se ser det ut att bli även 2014.

BJP:s ledare Narandra Modi hävdar att hans affärsinriktade handlingskraft har gjort delstaten Gujarat, där han är regeringschef, till en av Indiens verkliga framgångssagor. Och den bilden betyder nog mycket för BJP:s framgångar just nu.

Men det som ligger honom i fatet är stora frågetecken kring de upplopp i Gujarat 2002 som ledde till att 1.200 muslimer dödades. Att BJP är ett parti sprunget ur en ibland militant hinduisk nationalism som ofta riktats sig mot muslimernas ställning i landet tillhör självfallet denna bild.

Kongresspartiets historia är förvisso inte fläck- eller problemfri, men genom sin historia har man dock varit bärare av visionen om ett sekulärt Indien med lika rätt och lika möjlighet för alla religiösa, nationella och kulturella grupper.

Och även om hinduerna är en överväldigande majoritet är Indien en kontinent med en växlingsrik historia och en väldig och viktig mosaik av kulturer och religioner. Att bevara denna förblir avgörande för landets framtid.

Den muslimska minoriteten är betydande. Indien är världens tredje största muslimska land som ett resultat av nästan ett halvt årtusende av det mäktig Moghul-väldet.

Men också andra religioner är betydande. Landets premiärminister är sikh, och ledaren för dess största parti katolik. Kristendomen kom till delar av Indien ett årtusende före den accepterades i Sverige. Och buddhismen har sina historiska rötter här.

Då och då bryter dock sekteristiska motsättningar ut i våldsamma urladdningar.

Upplopp i Muzaffarnagar i september i år ledde till att 62 personer dödades och inte mindre än 45.000 människor drevs på flykt, och bakgrunden till dessa spelar nu sin roll också i valrörelsens inledningsskede.

Trots detta förefaller det sannolikt att det är ekonomiska frågeställningar som kommer att dominera den kommande valrörelsen.

BJP kommer att trumma in sitt budskap om att Indien nu behöver en handlingskraftig regering för reformer, medan kongresspartiet under främst Rahul Gandhi kommer att sträva efter att mobilisera sin traditionella bas i byarna på den fattigare landsbygd där ju fortfarande en klar majoritet och landets befolkning finns.

Trovärdighet när det gäller att hålla nere livsmedelspriser är en viktig fråga i detta land. Och dessa har ökat väsentligt under den senaste tiden. Priset på lök är en långt större fråga i en indisk än i en svensk valrörelse.

Utrikespolitiken tränger sig knappast på i någon större utsträckning, men alldeles frånvarande är den inte.

Premiärminister Singh skulle nu ha befunnit sig på samväldesländernas toppmöte i Colombo på Sri Lanka, men trycket från delstaten Tamil Nadu, med dess starka band av solidaritet med Sri Lankas tamiler, blev för stort och han fick ställa in besöket.

Med små marginaler i inrikespolitiken kan inga risker tas.

Relationen till Pakistan är alltid känslig, om än långt mindre så än vad relationen till Indien är i Pakistan.

Nyvalde pakistanske premiärminister Nawaz Sharif har mycket tydligt och mycket positivt signalerat sin vilja till bättre relationer till Indien, men det märks att man i New Delhi misstänker att bakom nya attacker i Kashmir under den senaste tiden finns grupper i Pakistan som vill sabotera denna politik.

Och intill en ny regering formats i New Delhi efter valet nästa år är nog förutsättningarna för mer betydande framsteg dessvärre begränsade.

Att de behövs för hela regionens säkerhet och utveckling är uppenbart. Inte minst har det sin betydelse i perspektivet av ett Afghanistan vars utveckling alldeles uppenbart oroar.

Hindustans ohyggligt tättbefolkade slättland avgränsas skarpt av Himalayas höga berg, och bortom dessa ligger den tibetanska högplatå som är källan till många av de floder som är en absolut förutsättning inte bara för Indiens utveckling.

Med Kina delar Indien en 4.000 km lång, svårtillgänglig och delvis fortfarande omstridd gräns, och här finns stundtals en oro för vad som kan hända.

Det är dock tydligt att ledningarna såväl i New Delhi som Beijing strävar efter att tona ner och kontrollera dessa.

Den bilaterala relationen mellan dessa världens två växande giganter är för viktig. Men under ytan i New Delhi är det inte svårt att känna en oro för vad ett allt starkare Kina kan innebära på sikt.

Sveriges bilaterala relationer med Indien är på alla sätt goda, och under de senaste åren tror jag att vi förbättrat dem ytterligare.

Det var i går kväll faktiskt den tredje Nobel-middagen på vår ambassad, med framstående företrädare också för svenskt näringsliv, som jag haft anledning att delta i.

Och besöken i stort har självfallet varit allt fler. Vi har ju nu också öppnat ett generalkonsulat i Mumbai med inriktning inte minst på de ekonomiska förbindelserna.

Vi har under de senaste åren också sett allt fler som kommer från Indien för att arbeta i Sverige, inte minst inom IT-sektorn, och antalet indiska studenter i Sverige är nu större än antalet kinesiska.

Med alla sina problem och utmaningar är Indien utan tvekan ett framtidsland, och vi har all anledning att fortsätta våra ansträngningar att knyta allt närmare band i alla avseenden.

Dag två av dialoger i Delhi

NEW DELHI: I dag har så diskussionerna här på ASEM-mötet fortsatt, med lite mer av allmän diskussion om de olika utmaningar våra olika länder står inför. Och det har förutom varit nyttigt att lyssna på varandra.

Själv hade jag anledning att i diskussionen lyfta fram den allt mer katastrofala humanitära och politiska situationen i och kring konflikten i Syrien.

Men jag passade också på att tacka olika asiatiska länder för konstruktivt intresse för och engagemang i vårt viktiga arbete i Arktiska Rådet.

Från såväl Indiens som Kinas sida lyfte man fram de utmaningar som Afghanistan står inför under det viktiga året 2014, och från EU:s sida var Catherine Ashton tydlig med vårt fortsatta engagemang i och för Afghanistan.

Hon informerade också om våra diskussioner om Myanmar, och om den stora EU Task Force som hon kommer att leda där under de närmaste dagarna.

Hon flyger senare i dag härifrån till Bangkok för ett besök där och senare visare för de viktiga mötena i Myanmar. Landet befinner sig i ett känsligt skede såväl vad gäller de olika interna fredsprocesserna som förberedelserna för presidentvalet 2015.

Men mycket annat passerade också revy i våra diskussioner.

Situationen på den koreanska halvön, olika meningar om Sydkinesiska Sjön liksom den iranska frågan var ofrånkomliga ämnen.

Över 100.000 fartyg passerar varje år genom Sydkinesiska Sjön, och det säger sig själv att denna fråga är av betydelse inte bara för de omedelbara strandstaterna.

Men de olika perspektiven på denna fråga var tydliga i diskussionerna även på detta ASEM-möte, om än kanske inte riktigt på samma dramatiska sätt som senast i Vientiane.

Allt i allt har det varit dagar av intressanta och viktiga diskussioner och möten här i New Delhi. ASEM spelar en viktig roll som plats för möten och dialoger mellan Europas och Asiens olika länder.

Och det blev en intressant avslutning på mötet med lunch tillsammans med Polens Radek Sikorski med våra kollegor från Indien, Indonesien och Bangladesh – tre länder som tillsammans har mer än tre gånger fler medborgare än hela EU…

Resten av denna dag har jag kommit att ägna mer åt situationen i Indien och våra viktiga bilaterala relationer.

Nu ger jag mig av för att åter träffa Rahul Gandhi, som jag mött tidigare och som ju kommer att bli regerande kongresspartiets främsta företrädare i de viktiga nationella val som kommer att äga rum i april-maj 2014, och som allt tydligare dominerar Indiens politiska liv.

Och i kväll är det således den stora och traditionella Nobel-middagen på Sveriges Ambassad med möjlighet till fortsatta samtal mer bl a tre medlemmar i den indiska regeringen.

Men till dessa olika indiska frågeställningar har jag måhända möjlighet att återvända i samband med att jag börjar att steg för steg vända hem mot Stockholm under morgondagen.

Dialoger i Delhi

NEW DELHI: Sedan i dag på morgonen sitter vi här en bit utanför själva Delhi på det s k ASEM-mötet och diskuterar de gemensamma utmaningar som Europas och Asiens länder står inför.

Men självfallet har mycket också handlat om den katastrof som supertyfonen har orsakat främst på Filippinerna.

Sverige försöker självfallet hjälpa, både direkt genom det som MSB och det vi gör indirekt genom finansiella bidrag till olika humanitära organisationer.

Och samma sak gäller alla andra nationer. Inte minst är det självfallet de med resurser i katastrofområdets närhet som nu omedelbart har de största möjligheterna.

Förmiddagens diskussioner här handlade annars mycket om den ekonomiska utvecklingen.

Tillsammans representerar de länder som är företrädda här ca 70% av den globala handeln, och såväl EU som de snabbt växande asiatiska ekonomierna är ju beroende av ett fritt och öppet handelsutbyte.

Att de flesta EU-länder nu förefaller att ha lagt den den mer akuta ekonomiska krisen bakom sig noteras självfallet positivt, men det innebär inte på något sätt att himlen är molnfri, vare sig hos oss eller i världen i övrigt.

Här i Indien är t ex bekymren betydande för en ekonomisk tillväxt som är en bra bit lägre än vad man skulle behöva, en inflation som är en bra bit högre och underskott i såväl statsfinanserna som bytesbalans som inger oro.

Och i Beijing pågår ju just i dessa dagar det viktiga partimötet om den fortsatta ekonomiska och politiska kursen.

Det var anledningen till att den kinesiske utrikesministern Wang Yi endast hade möjlighet att vara med i våra diskussioner en kortare tid.

Vårt ömsesidiga beroende är påtagligt.

2012 var handeln mellan EU och Asien ca 1.300 miljarder euro, vilket är en uppgång med inte mindre än 50% sedan 2009.

EU är t ex Kinas största enskilda handelspartner, och Kina är EU:s näst största.

De olika frihandelsavtal som nu förhandlas kommer, om de alla kan slutföras, att öka potentialen ytterligare.

Inom EU har beräknats att om alla de olika frihandelsförhandlingarna kan föras i hamn framgångsrikt skulle det kunna öka vår gemensamma BNP med 2,2%, vilket motsvarar mer än två miljoner nya arbetsplatser.

Betydelsen av detta i dagens europeiska situation är uppenbar.

Över enklare lunch hade vi ett möte mellan de nordisk-baltiska delegationerna och Japan och dess utrikesminister Fumio Kishida.

Vi har länge talat om en fördjupad dialog, och det blev ett intressant meningsutbyte om gemensamma utmaningar. Japan är världens fjärde största ekonomi efter EU, USA och Kina, och dessutom ett land på den teknologiska utvecklingens absoluta framkant.

På eftermiddagen har så diskussionerna fortsatt om andra utmaningar, och jag har tillhört dem som talat om alla de allt viktigare frågorna kring nätets frihet såväl som säkerhet.

Och jag återvände till de principer också för övervakning på nätet som jag talade om på den stora cyberkonferensen i Seoul för några veckor sedan. Också här tilldrog det sig en hel del intresse.

Men jag var inte ensam om att ta upp dessa frågor, vilket är positivt. Från Nederländerna och Estland hördes mycket likartade tankegångar. Och det är uppenbart att man från andra länders sida lyssnar på vad vi har att säga.

Diskussionerna har så fortsatt över och efter den informella middagen här, och i morgon är det tänkt att de skall fortsätta åtminstone under dagens första hälft i dessa mer informella och öppna former.

Sedan avslutas dock ASEM-mötet, och jag får möjligen någon timma över för att kanske hinna med ett besök på någon av bokhandlarna på Khan Market innan det är dags för den stora, festliga och viktiga Nobel-middagen på vår ambassad.

Till ASEM-möte i New Delhi

STOCKHOLM: Så är det åter dags att packa väskan, få ordning på pappren och börja att röra sig ut mot Arlanda.

Min destination nu är New Delhi i Indien, och dit planeras jag anlända tidigt i morgon bitti lokal tid. Och jag hoppas att vädret skall vara lika angenämt som det brukar vara i norra Indien vid denna tid på året.

I morgon förmiddag öppnas mötet med utrikesministrar från de inte mindre än 51 länder som ingår i ASEM – länder som tillsammans svarar för ca 60% av den globala ekonomin – och våra överläggningar i olika frågor kommer att pågå också in på tisdagen.

Alldeles säkert kommer vi att ha anledning att söka säkerställa att hjälp verkligen kommer fram till de områden på Filippinerna som nu drabbats mycket hårt av supertyfonen.

Sverige har redan ställt medel till FN:s och olika hjälporganisationers förfogande, men det är ju viktigt att den också når fram till människor i de hårt drabbade områdena.

Agendan på våra diskussioner är bred, men själv har jag hade tänkt att fortsätta en del av de resonemang om friheten på nätet, om säkerheten på nätet och om principer för övervakning på mötet som jag ju introducerade på cyberkonferensen i Seoul för några veckor sedan.

De sju principer i den senare frågan som jag lanserade där har ju mötts av betydande intresse, och det finns all anledning att försöka att förankra dessa frågor bredare också i den viktiga krets som ASEM-länderna utgör.

Större möten som dessa ger ju också möjlighet till en rad både formella och informella möten, och självklart fäster jag stor vikt vid möjligheten att träffa min indiske kollega Salman Khurshid.

Vi träffades faktiskt för första gången på ASEM-toppmötet i Vientiane i Laos.

Våra relationer med Indien är viktiga, och jag stannar kvar för att på tisdag kväll vara med om den stora Nobel-middag som vår ambassad i New Delhi traditionellt ordnar. Det blir tredje gången jag är med som gäst vid dessa middagar.

I år har den sin speciella betydelse i och med att det är hundra år sedan Indiens store författare Rabindranath Tagore fick Nobel-priset, och det kommer att högtidlighållas också med en rad andra arrangemang under främst den kommande veckan.

Alldeles säkert kommer det att samtalas åtskilligt i New Delhi om helgens överläggningar i Geneve med Iran i den nukleära frågan. Ett tag såg de ju ut att kunna leda till en överenskommelse, men så tillstötte andra faktorer och nu inriktas arbetet på ett nytt möte den 20 november.

I detta ligger självfallet betydande risker.

Det är uppenbart att det finns de på olika sidor som kommer att göra allt vad de kan för att kasta grus i maskineriet under tiden fram tills dess.

Israels premiärminister Netanyahue har ju varit mycket öppen med sina avsikter, och där talar man ju också om att försöka utnyttja den amerikanska kongressen i detta syfte. Och med all säkerhet finns det i Iran krafter som ser med yttersta missmod på vad som nu kan komma att ske.

Pressrapporter talar dessutom om att Frankrike intagit en påtagligt hårdare inställning.

Från EU:s sida kommer vi alldeles säkert att ha anledning att diskutera detta när vi möts i kretsen av utrikesministrar i Bryssel nästkommande måndag.

De tre EU-länderna i denna förhandling förhandlar ju i viktiga avseenden också på våra vägnar, och det finns all anledning att vi ges en möjlighet att göra vår stämma hörd. Det kan inte vara så att vi kommer in i frågan enbart när förslag om nya sanktioner läggs på bordet.

I många avseenden har detta ju varit, och är fortfarande, en konfrontation grundad i djup ömsesidig misstro mellan USA och Iran. Inte minst mot den bakgrunden är det viktigt att EU fullt ut utnyttjar de möjligheter till en överenskommelse som av allt att döma finns.

Efter möten och överläggningar i New Delhi kommer jag hem till Stockholm igen sent onsdag, och har möjlighet att vara här ett tag. Omedelbart efter EU-nämndens möte på fredag förmiddag bär det emellertid av till Abu Dhabi för ett informellt möte med också en rad utrikesministrar där under helgen.

Också där kommer frågan om Iran att vara viktig.

Hopp i Genève

STOCKHOLM: När jag skriver detta fredag eftermiddag ser jag på TV hur också USA:s John Kerry anländer till Intercontinental Hotel i Geneve för att ansluta till de nukleära förhandlingarna med Iran under Cathy Ashtons ledning.

Och det är nog ett mycket rimligt antagande att dessa utrikesministrar inte skulle rusa till Geneve om det inte fanns högst reella möjligheter till en överenskommelse och en presskonferens.

En som uppenbarligen utgår från att det blir en uppgörelse är Israels premiärminister Netanyahue eftersom han redan nu är ute och fördömmer den. Att det ger ett lite märkligt intryck behöver knappast påpekas särskilt.

Jag tillhör ju dem som inte haft svårt att se konturerna av en möjlig uppgörelse, men samtidigt understrukit att man inte skall underskatta det motstånd som finns mot en sådan.

Alldeles säkert finns det betydande krafter i Iran som ser med missmod på varje tanke på en uppgörelse i denna fråga. Vi har ju sett vid tidigare tillfällen hur det interna spelet i Teheran allvarligt har försvårat möjligheterna.

Just nu förefaller det dock som om det allvarligaste hotet ligger i försöken att i andra länder mobilisera motstånd.

Man skall nog inte underskatta premiärminister Netanyahue:s möjligheter att spela på och med den redan från Obama-administrationens utgångspunkt komplicerade inrikespolitiska scenen i USA.

Vilka strategiska syften man i så fall har är för mig inte alldeles klart.

I sak borde självfallet en uppgörelse som långt tydligare än vad som annars skulle kunna vara fallet säkrar den fredliga karaktären av Irans nukleära program tydligt ligga i Israels strategiska intresse.

Det är dialogen mellan EU:s Catherine Ashton och Irans utrikesminister Zarif som fört dialogen fram till denna punkt, och jag kan bara hoppas att det plötsliga tillflödet också av andra utrikesministrar inte kommer att alltför mycket komplicera deras ansträngningar.

Men inom ett dygn borde vi ha besked om huruvida det verkligen blir en uppgörelse i Geneve. Att den mycket tydligt ligger inom räckhåll råder det ingen tvekan om.

Själv har jag under dagen bl a spenderat en del tid med EU-ländernas ambassadörer här i Stockholm för att diskutera olika utmaningar, och det är alltid stimulerande.

Och därefter har jag haft också en längre videokonferens med en grupp inom ramen för World Economic Forum som diskuterar olika europeiska utmaningar. Inte minst var det trevligt att ha kontakt i dessa frågor också med Javier Solana.

Med tanke på att jag nu står inför två veckor då min närvaro i fäderneslandet kommer att vara tämligen begränsad har det under dagen också funnits anledning att gå igenom förberedelser för de olika frågor som förväntas bli aktuella under den perioden.

Måndagen 18 november samlas ju EU:s utrikesministrar i Bryssel för att möte som ser ut att bli viktigare än vanligt, men redan innan dess kommer ju många av oss att träffas i New Delhi i början av den kommande veckan.

Men närmast på programmet står helg hemma i Stockholm, och det finns det ju ingen anledning att klaga på.

Samrådens och informationens dag

STOCKHOLM: Detta har varit och fortsätter att vara dagen för olika mer eller mindre institutionella möten i Stockholm.

Och det började i dag på förmiddagen med konselj på Slottet med regeringen, Kungen och Kronprinsessan.

En gång i världen var det runt kungens konseljbord på Slottet som de formella regeringsärendena beslutades, men den ordningen försvann i och med den nya författningen 1970, och kvar blev en ordning med konseljer där regeringens statsråd informerar statschefen – d v s Kungen – om olika ärenden och frågor.

Och detta har ett betydande värde.

Dels är det självfallet viktigt att statschefen, som ju representerar Sverige i många avseenden inte minst utomlands, är väl informerad om landets regerings arbete i olika avseenden.

Men dels har dessa konseljer också ett betydande värde för oss statsråd. De aktuella ärendena för beslut vet vi stundtals, men inte alltid det mera långsiktiga arbete med olika frågor som sker i olika delar av regeringskansliet.

Det är åtskilligt som passerar revy på dessa konseljer. Stort som smått. Och man lämnar dem alltid en liten bit visare än när man kom.

På eftermiddagen var det så dags för det lite mer formaliserade samrådet med utrikesnämnden, som ju även den sammanträder på Slottet och under Kungens ordförandeskap.

Här informerar regeringens riksdagens ledande företrädare om olika frågor som är föremål för avvägningar eller ställningstagande.

Våra olika internationella insatser tillhör frågor som regelbundet finns på utrikesnämndens föredragningslista eftersom det ju är den typ av frågor där en regering alltid söker en bred parlamentarisk förankring.

Så var fallet även i dag, och på regeringssammanträdet i morgon kommer vi att besluta att lägga förslag till riksdagen om våra fortsatta insatser inom ramen för ISAF och kommande RSM i Afghanistan.

Nu på kvällen blir det så middag med riksdagens utrikesutskott, där Hillevi Engström och jag under lite mer avspända former kan informera om olika delar av vårt arbete, och där utskottets ledamöter förvisso också brukar utnyttja möjligheten att föra fram synpunkter.

Så det har varit en samrådens och informationernas dag. Nog så viktigt i vårt politiska system.

Men i morgon blir det annorlunda.

Rätt omgående efter regeringens sammanträde tar vi emot Turkiets premiärminister Erdogan för överläggningar i Rosenbad under Fredrik Reinfeldts ledning, och efter den lunch vi har rusar jag vidare och är värd för nästa lunch, som är med de företrädare för Gulf-staternas råd Gulf Cooperation Council som är i Stockholm för olika överläggningar.

Lite mycket köer i Bryssel i dag…

BRYSSEL: Allt här i världen blir inte som man önskar sig, som bekant.

Tågförarna i Bryssel begagnade ha strejk i dag, till detta kom ihållande regn och resultatet var lika ihållande köer in och ut och genom staden under dagen.

Och resultatet av detta blev att jag missade flyget hem jag var bokad på. Och nu sitter på flygplatsen och ser om det kommer att lyckas att komma hem senare.

Det vore ju, för att uttrycka saken försiktigt, lite förargligt att missa sammanträdet med Utrikesnämnden på Slottet i morgon förmiddag.

Men om jag – svårt som det är – bortser från detta har det varit en lyckad och intressant dag här i Bryssel.

Och av viss symbolisk betydelse var det väl att jag också var med när vi för första gången på 40 månader öppnade ett nytt kapitel i anslutningsförhandlingarna med Turkiet.

När premiärminister Erdogan kommer till Stockholm för överläggningar på torsdag kommer vi ju att ha anledning att diskutera hur vi kan gå vidare i den processen.

Men eftermiddagen här ägnades annars åt diskussioner om möjligheten att forma en tydligare strategi för EU:s samlade globala agerande under kommande år.

Och det blev ett genuint konstruktivt meningsutbyte mellan olika personer som ägnat denna fråga en del tankar.

Innan jag satt mig i bilen till det flyg som jag inte fann med hade jag också ett möte med Europeiska Rådets ordförande Herman Van Rompuy som inte minst kom att handla om denna fråga, även om vi hade också annat att diskutera.

Senare i kväll återkommer Catherine Ashton hit till Bryssel, och i morgon tar hon emot Serbiens och Kosovo:s ledare här för att diskutera den fortsatta processen mellan dem innan hon fortsätter till Geneve och de nukleära samtalen med Iran där.

Själv hoppas jag som sagt vara i Stockholm för bl a mötet med utrikesnämnden i morgon.

Den som lever får se…