Viktigt genombrott med Iran

STOCKHOLM: Efter en synnerligen intensiv period på resande fot är jag nu tillbaka hemma igen. Och hoppas kunna förbli så fram till i alla fall torsdag i den kommande veckan.

Jag lämnade Washington sent fredag kväll efter mycket givande samtal där, med Ukraina, Syrien och Iran som de dominerande frågorna, och kom tillbaka hit sent i eftermiddags i går.

Dagens stora nyhet är självfallet överenskommelsen i Geneve mellan Iran och de internationella förhandlarna under ledning av EU:s Catherine Ashton om en arbetsplan för att lösa ut motsättningar kring landets nukleära program.

Och det är en mycket viktig överenskommelse.

Den bryter den onda cirkel vi sett i frågan sedan några år tillbaka, och som skulle ha kunnat lett till ett nytt krig, och etablerar ett momentum som förhoppningsvis leder fram till en mer total överenskommelse längre fram.

I sak innebär interimsöverenskommelsen att möjliga farhågor om att Iran var i färd med ett program för att snabbt skaffa sig tillräckligt mycket klyvbart material för en kärnladdning nu kan avskrivas.

Sedan 2010 har dessa farhågor fokuserats på den anrikning upp till 20% som Iran inledde som ett resultat av att de diplomatiska ansträngningarna då misslyckades. Det är denna anrikning som inte minst Israel fokuserat sin kritik på.

Denna upphör nu helt, och allt det uran som anrikats till 20% konverteras nu till antingen bränsle-element till en forskningsreaktor eller reduceras på annat sätt. Därmed borde de senaste årens ibland rätt upptrissade alarmism i frågan kunna tas bort.

Till detta kommer andra begränsningar när det gäller mer avancerade centrifuger för anrikning liksom arbetet med den tungvattenreaktor som håller på att färdigställas vid Arak. Speciellt viktigt i det senare avseendet är Irans åtagande att inte skaffa sig någon kapacitet för upparbetning.

De lättnader i sanktionerna som sker är viktiga om än tämligen modesta, och jag kan bara hoppas att de är tillräckligt tydliga för att säkra det politiska momentum internt i Iran som är en förutsättning för framgång i de vidare förhandlingarna.

Tanken är att dessa inom en period av sex månader skall leda fram till en mer permanent och mer fullständig överenskommelse, och att denna också skall medföra att de omfattande sanktionerna mot Iran, såväl de beslutade av FN:s säkerhetsråd som de som beslutats av EU eller nationellt, successivt kan hävas.

Och det är alldeles självklart att de politiska ansträngningarna nu måste fokuseras på att göra detta möjligt.

Israels premiärminister Netanyahue har omedelbart riktat skarp kritik mot överenskommelsen, trots att det ju borde ligga i Israels mycket tydliga strategiska intresse att det nu sätts tydliga begränsningar på Irans nukleära arbete.

Och de förstärkta inspektionerna gör ju dessutom att eventuella möjligheter att på olika sätt fuska reduceras till ett tämligen teoretiskt minimum.

Också från de s k Gulf-staterna finns det reservationer, och dessa hade jag ju anledning att diskutera under mina olika samtal i regionen under den senaste veckan.

Dessa har dock mindre med den nukleära frågan att göra, utan handlar mer om farhågor för Irans regionala ambitioner och för att eventuella sådana plötsligt skulle accepteras av USA och andra.

Men även från deras utgångspunkt borde dagens överenskommelse vara positiv, eftersom en strävan att lösa den nukleära frågan borde göra det möjligt att gå vidare i dialogen också vad gäller möjliga regionala ambitioner.

Jag tillhör ju dem som ofta pekat på hur man från 2003 och framåt vid ett antal tillfällen missat de möjligheter till en diplomatisk överenskommelse som funnits, och inte minst mot den bakgrunden var det så viktigt att det nu kunde etableras ett nytt och bättre momentum i frågan.

Inte minst i USA stundar nu politiska strid, där man kan förvänta sig att Israel på olika sätt söker att mobilisera mer konfrontatoriska krafter för beslut om nya sanktioner som då med all sannolikhet kommer att sabotera både detta avtal och möjligheterna att gå vidare.

Vi har all anledning att hoppas att dessa ansträngningar misslyckas, och ge vårt tydliga stöd till Obama-administrationens viktiga arbete på detta område.

Arbetet med ett mer omfattande avtal kommer inte att vara enkelt. Här kommer olika uppfattningar om vilken omfattning av framtidas anrikning i Iran som kan accepteras att brytas mot varandra, även om det förefaller rimligt att utgå från att ett fredligt anrikningsprogram under internationell översyn kommer att accepteras.

Från iransk sida understryker man att man anser att man har en sådan rätt, och jag noterar att Hans Blix med bakgrund såväl som Sveriges utrikesminister som chef för internationella atomenergiorganet IAEA varit ute och offentligt sagt samma sak.

Med stor sannolikhet kommer de största svårigheterna ligga i avvecklingen av det omfattande sanktionsprogrammet, inte minst de delar som beslutats av USA:s kongress.

Det var ju med nöd och näppe man alldeles nyss kunde ena sig om att lyfta de sista sanktionerna mot Sovjetunionen – mer än två decennier efter det att denna Sovjetunion upphört att existera.

EU:s Catherine Ashton har spelat en nyckelroll i arbetet fram till dagens avtal, på samma sätt som hon gjorde i det viktiga arbetet som ledde fram till genombrottet mellan Serbien och Kosovo. Nobels fredspris har redan tilldelats EU, men detta visar åter att det hamnade hos en värdig mottagare.

För min del blir det nu tre dagar i Stockholm innan jag tidigt onsdag beger mig till Vilnius för att medverka i toppmötet med det Östliga Partnerskapet. Självfallet är det dock Fredrik Reinfeldt som leder vår delegation där och deltar i toppmötet.

Men redan innan dess kommer det att bli åtskilliga diskussioner om inte minst utvecklingen vad gäller Ukraina. I dag har vi ju sett massiva demonstrationer inte minst i Kiev för det avtal med EU som president Yanukovich efter kraftfulla ryska påtryckningar tagit en paus med.

Och vi har all anledning att diskutera vägen framåt inte bara för Ukraina för tiden efter det viktiga mötet i Vilnius.