Tur och retur Bryssel

05 november 2013

BROMMA: Denna morgon blir det fakirplanet ner till Bryssel för en arbetsdag där. Men någon gång senare i kväll hoppas jag vara hemma igen.

I eftermiddag deltar jag i det seminarium om behovet av en europeisk global strategi som jag skrivit om tidigare här.

Men omedelbart på förmiddagen är det andra frågor som står i centrum.

Jag träffar den för utvidgnings- och närområdesfrågor ansvarige Stefan Füle för uppdatering kring såväl utvidgningen som Östliga Partnerskapet.

Och omedelbart därefter är jag med när vi för första gången på tre år öppnar ett nytt kapitel i anslutningsförhandlingarna med Turkiet.

Det är Litauens utrikesminister Linas Linkevičius som leder det åtminstone symbolmässigt viktiga mötet, och självfallet finns Turkiets Europa-minister Egemen Bagis också på plats.

Men dagen ger också möjlighet till besök på den enhet i Bryssel som sammanställer informationer och analyser från olika medlemsländer i främst utrikespolitiska och internationella frågor.

De gör ett viktigt arbete.

Och innan jag åker hem träffar jag också Europeiska Rådets ordförande Herman van Rompuy för att dels följa upp seminariets diskussioner och dels diskutera en del andra frågor inte minst i anslutning till arbetet med den gemensamma europeiska säkerhetspolitiken.

Till detta skall på dagens agenda också läggas en del europeiska mediekontakter i aktuella frågor.


Viktigt värna Sverige

03 november 2013

TABIANO: Alldeles strax bär det av hem mot Stockholm och den kommande veckans olika uppgifter.

Och de börjar redan i kväll med middag med de som kommit till Stockholm för den informella trilaterala dialog om och med Turkiet som vi sedan ett tag tillbaka organiserar tillsammans med German Marshall Fund.

Mötet i Stockholm de närmaste dygnen ger ju en bra bakgrund också till Turkiets premiärminister Erdogans besök hos oss på torsdag denna vecka.

Det var ju inte så länge sedan vi hade statsbesök av Turkiets president Gül, och de bägge besöken visar ju de i grunden goda relationer som vi har mellan våra bägge länder.

Samtidigt skall vi inte underskatta de problem och utmaningar landet fortsatt står inför.

Konflikten i Syrien är en enorm och växande börda för Turkiet, och konfliktens olika spänningar kan inte undgå att påverka det turkiska samhället självt i olika avseenden.

Också i det perspektivet är självfallet utvecklingen av de s k demokratipaketen och den pågående fredsprocessen i den kurdiska frågan av utomordentligt central betydelse. Viktiga steg har tagits, men det har också sagts att fler kommer att tas.

Samtidigt har den turkiska ekonomins imponerande utveckling kommit in i en fas när en andra våg av reformer krävs för att man skall kunna nå de ambitiösa mål som satts upp. Såväl president som finansminister har talat om dessa under de senaste dagarna.

Allt detta förenas i Turkiets behov av en tydlig förankring i en reformprocess som i viktiga delar drivs av anslutningsprocessen till EU.

Att denna nu ser ut att åter få ett visst momentum tror jag inte minst mot denna bakgrund är av största betydelse.

Bortsett från besök i Bryssel under dagen på tisdag kommer jag att tillbringa hela den kommande veckan hemma i Stockholm – intill jag nästa söndag sätter mig på flygplan med destination New Delhi och inleder en period av två veckor som mestadels är utanför rikets och t o m Europas gränser.

I Bryssel på tisdag handlar det om olika frågor i förberedelserna för Europeiska Rådets diskussioner i december om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.

Och allra främst min medverkan på ett seminarium ordnat av tankesmedjorna Carnegie och European Council on Foreign Affairs i samverkan om behovet av en framåtsyftande global strategi för EU.

Detta är ju en fråga som kanske främst Sverige, Polen, Spanien och Italien drivit under den senaste tiden, men som har mycket starkt stöd hos alla dem som är bekymrade för Europas möjligheter att hävda sina intressen i morgondagens värld.

Jag ser fram mot en spännande diskussion kring detta i Bryssel på tisdag.

På den internationella agendan kommer veckan bl a att innebära nya viktiga nukleära samtal med Iran, och nu blir det väl ett möte där den positiva stämningen borde kunna börja att ge lite mer konkreta avtryck.

Då handlar det inte bara om att kräva flexibilitet från Iran. Jag tillhör dem som är övertygad om att det finns både behov av och möjlighet till flexibilitet från bägge sidor.

Annars har det varit mycket kring olika mer eller mindre sensationella uppgifter om amerikanska NSA.

Och på sina håll i media ser jag att de är lite irriterade över att jag inte ryckt ut med kategoriska uttalanden om varje uppgift som basunerats ut.

Så är det.

Som regel tycker jag att det är klokast att först försöka få en bild av vad som faktiskt gäller, och det har i det här fallet inte alltid varit alldeles enkelt.

Däremot har jag varit mycket tydlig dels med att också Sverige behöver en fungerande såväl underrättelse- som säkerhetstjänst och dels med att vi på ett sätt som jag tror är något av ett internationellt föredöme har lagfäst vad som gäller i dessa hänseenden.

Och inte minst gäller det den s k FRA-lagen och de olika institutioner och processer som reglerar denna del av vår underrättelsetjänst.

Att bägge dessa tjänster behöver ett väl fungerande internationellt samarbete är något av en självklarhet, men också att detta samarbete tydligt sker med utgångspunkt från våra intressen och inom de ramar som sätts av Sveriges lagar.

Jag har också varit tydlig med att vi inte skall vara naiva.

Underrättelseverksamhet också riktad mot Sverige förekommer förvisso, vilket ju säkerhetspolisen regelbundet rapporterar om.

Och det gäller också med utnyttjande av nätet på olika sätt. Stormakter satsar mycket betydande resurser på nätoperationer av olika slag, och vi vet att också vi är utsatta för betydande försök till inträngning för att få fram information.

I dagarna har Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja bekräftat uppgifter i media om att Finlands utrikesministerium varit utsatt för en betydande aggressiv nätoperation. Vi har all anledning att ta de risker som ligger i denna utveckling på stort allvar.

Och även detta understryker min tydliga slutsats att Sverige behöver en väl fungerande såväl underrättelse- som säkerhetstjänst.

Ytterst handlar det ju om skyddet av Sverige.


Frågor och svar om s k avlyssning

03 november 2013

TABIANO: Det skrivs och tycks mycket om s k avlyssning i dessa dagar, och det är i och för sig inte fel.

Vi behöver mer öppenhet om de underrättelse- och säkerhetstjänster som i vår osäkra värld är mycket viktiga för oss.

I går fick jag ett antal frågor från Svenska Dagbladet som jag också svarade på.

För den som är intresserad återges här frågor och svar. Huruvida de återgetts i tidningen vet jag faktiskt inte:

Tycker du att det går att jämföra Sveriges avlyssning av krigförande Tyskland på 40-talet med dagens avlyssning som sker mot fredliga länder och med helt annan teknik för massavlyssning?

Tekniken utvecklas, liksom förvisso den internationella situationen, men behovet av att med en effektiv underrättelsetjänst skydda landet förändras knappast. Vi vet inte hur framtiden kommer att se ut.

Att vi kunde avlyssna och dechiffrera Hitler-Tysklands trafik som gick på svenska kablar var en djup hemlighet ända till början av 1990-talet. Vi vill helt enkelt inte visa främmande makter vilken kapacitet i olika avseenden som vi har.

Det gäller fortfarande. Då som nu är inriktning av underrättelsetjänsterna mot risker för och hot mot Sverige och svenska intressen.

Hur ser du på avlyssning av statschefer i fredliga länder?

Vår inriktning av våra underrättelsetjänsterna inkluderar i alla fall inte detta.

Var tycker du gränsen går för när och hur man får avlyssna, och vem?

Inriktningen av de utrikes underrättelsetjänsterna i stort beslutas av regeringen, men besluten i detalj om inriktning fattas ju av av oberoende myndighet efter noggrann granskning. Det handlar om att insamla information utomlands om möjliga hot mot Sverige eller svenska intressen för att vi skall kunna skydda oss.

Till den alldeles övervägande delen handlar detta om militära eller andra säkerhetspolitiska förhållanden. Terrorism, illegal vapenhandel eller teknologier för massförstörelsevapen är också viktiga ämnen.

Fall av avlyssning av medborgare i Sverige är en helt annan sak och görs ju av polisen när det gäller vissa allvarliga brott efter beslut av domstol i särskild ordning. Framför allt ligger ju detta hos säkerhetspolisen.

Har Sverige någon gång gått utanför gränsen?

Det granskas ju numera av en helt oberoende nämnd, och deras rapporter är offentliga. Och de har ju i allt väsentligt sagt att så inte varit fallet.

Utifrån vad du vet om andra länders avlyssning, har USA eller England gått utanför gränsen?

Det har jag inte tillräckligt underlag för att bedöma. Deras respektive granskningar kommer säker att ge svar på den frågan.

Tror du att det finns en risk att enskilda medborgare hamnar i kläm med dagens avlyssning?

Nej. Avlyssning av medborgare i Sverige sker ju av polisen, och sedan decennier är den tydligt reglerad i lag och kräver beslut av domstol.

Det sker dessutom en årlig avrapportering till riksdagen av denna verksamhet.

Finns tillräcklig insyn i FRA:s metoder?

Ja. Vi har ett av världens tydligaste, mest lagbundna och sannolikt bästa system i detta avseende. Jag skulle tro att andra länder kommer att se oss som en förebild.

Hur tror du att den senaste tidens avslöjanden kring Sveriges signalspaning och inblandning i brittisk avlyssning påverkar svenskarnas syn på staten?

Ditt påstående om ”inblanding i brittisk avlyssning” är knappast korrekt. Vi har ett samarbete också med Storbritannien där det ligger i Sveriges intresse, och det är ingen hemlighet, men ”inblandning” i andra länders verksamhet handlar det förvisso inte om.


Georgien går vidare

01 november 2013

TABIANO: Skollov och lite längre helg ger möjlighet till ett par dagars avkoppling i ett norra Italien som just denna dag badat i sol med temperaturer upp mot 16 grader.

Så det finns absolut ingen anledning att klaga på den saken.

Bakom mig ligger två veckor då mitt fokus legat dels på utvecklingen i och av det Östliga Partnerskapet och dels de nordliga, nordiska och norska relationerna.

Den förra frågan fortsätter förvisso att vara i fokus.

Klockan tickar tydligt, och den fortsatta oförmågan hos ledningen i Kiev minskar successivt sannolikheten för att det kommer att vara möjligt att underteckna det vittgående avtalet om samarbete mellan EU och Ukraina i slutet av denna månad.

Men EU:s dörr kommer självfallet att fortsätta att vara öppen även efter dess. Jag såg i media att min polske kollega Radek Sikorski hade upprepat att avtalet ju lika gärna kan undertecknas nästa år, eller kanske t o m efter presidentvalet i Ukraina 2015.

Det är inte den utveckling vi önskar, men det är en utveckling som vi alldeles självklart är öppna för.

Förra helgens presidentval i Georgien avlöpte i allt väsentligt under demokratiskt tillfredsställande former, och om någon vecka kommer Michail Saakashvili att formellt lämna över presidentskapet till sin efterträdare Georgy Margvelashvili.

Och därmed ser vi det andra ordnade och demokratiska maktskiftet i Georgien under senare år. Det vittnar om en gryende demokratisk mognad som det finns all anledning att applådera.

Saakhasvili har varit en kraftfull, imponerande men alls inte okontroversiell president i sitt land.

Vid tiden för den s k rosornas revolution 2003 var Georgien ett söndertrasat, genomkorrumperat och fallfärdigt samhälle i snart sagt varje avseende.

Den grupp starkt västligt orienterade teknokrater och politiker som då tog över var besjälade av viljan att snabbt och oåterkalleligt göra sitt land till ett modernt och västligt samhälle. Man ville distansera sig från allt det sovjetiska och gamla så snabbt det bara gick.

Och mycket har man förvisso åstadkommit under dessa år. Demokratiska maktskiften är t ex en närmast revolutionerande nyhet i en region där det politiska våldet historiskt inte ligger långt under ytan. Men därtill har korruption bekämpats, ekonomin öppnats upp och nationen i dess helhet fått en orientering som tidigare var närmast otänkbar.

Tidigare slitna Tbilisi har till betydande delar fått ett nytt ansikte, för att inte tala om städer som Batumi nere vid Svarta Havet.

Men alla hängde inte med i den snabba omvandlingen.

Landsbygdens folk såg förvånade hur helikoptrarna svepte förbi, men så värst mycket mer blev det kanske inte för dem. I städerna satt en gammal sovjetisk nomenklatura och knöt sina nävar, samtidigt som den närmast reaktionära ortodoxa kyrkan förfasade sig över allt det moderna, västliga och främmande.

Till detta kom konfrontationen med Putins Ryssland.

Våren 2008 gled regionen mot krig, och i augusti provocerades den konflikt som ledde till Rysslands invasion av delar av Georgien och utropandet av de två provinserna Abchazien och Sydossetien som självständiga stater.

Den kurs Georgien hade styrt in på möttes av höggradigt motstånd från Kreml, och det råder ingen tvekan om att man helst hade sett att president Saakhasvili hade avsatts.

Så blev det inte. Georgien klarade krisen, och det var inte lättare eftersom den sammanföll med att den globala ekonomin djupdök. Men Europas och USA:s stöd var viktigt för att det skulle bli möjligt.

Den opposition som formades av multimiljardären Ivanishvili kom senare att besegra reformivrarnas kandidater i såväl parlaments- som presidentvalen. Den spelade på alla de krafter jag redan nämnt, och lade till dessa drömmen om att miljardärens miljarder skulle kunna göra under.

Hur det på sikt kommer att gå med detta återstår att se, men det är svårt att undvika intrycket av att reformpolitiken i landet förlorat kraft, och att politiken i största allmänhet verkar sakna kurs just nu.

Faran för en utveckling likt den vi sett tecken på i Ukraina, med en hämndens politik och fängslande av tidigare makthavare, är högst påtaglig, och vi har ju vid en rad samtal pekat på detta med stor kraft.

Dock kvarstår landets strävan efter närmare anknytning till Europa.

Här lever Michail Saakhasvilis arv mycket tydligt vidare, och samma sak torde i alla fall under överskådlig tid gälla huvuddragen av landets utrikespolitiska orientering.

Och detta är självfallet av betydelse. Anknytningen till Europa borde innebära en fortsatt förankring av landets i demokrati och ett öppet och fredligt samhälle. Någon självklarhet i denna del av vår värld är det annars knappast.

Det kommer säkert att skrivas mycket om Saakhasvili, hans reformer, framgångar och misslyckande. Med sin energi, otålighet och tveklösa begåvning är han knappast en person som lämnar många oberörda.

Han är utan tvivel en av den postsovjetiska erans och det postsovjetiska områdets intressantaste och betydelsefullaste personer.

Men nu går Georgien vidare.

Och vårt stöd till dess reformer och strävan efter samarbete mer Europa består alldeles självklart.