Lite tur och retur Italien denna vecka

08 juni 2014

TABIANO: Detta blev för min del en mer privat helg här i norra Italiens underbara landskap och kulturella miljö. Och vädret har varit så bra man kan begära.

I morgon är det dock åter Stockholm som gäller.

I lördags installerades så Petro Poroshenko som Ukrainas nya president med vice statsminister Jan Björklund där representerade Sverige.

Om de olika samtal som fördes med Rysslands president Putin i samband med ceremonierna i Normandie kommer att leda till någon i grunden förändrad politik eller ej återstår att se.

Att Rysslands ambassadör i Kiev var med på installationsceremonin var dock ett gott tecken.

Mindre bra, för att uttrycka sig försiktigt, var dock att president Putin upprepade hotet om betydande ekonomiska åtgärder mot Ukraina om avtalet med EU undertecknas.

Det var det vi hörde redan när den ryska kampanjen började i augusti förra året, och vi borde ha lärt av misstaget att då inte reagera tydligt på dessa ryska hot.

De expertsamtal som förts mellan Ryssland och EU-kommissionen, och vars resultat redovisats offentligt, har tydligt visat att de ryska påståendena om att detta avtal skulle skada Rysslands ekonomi saknar varje grund.

Och mot bakgrund av också detta är det viktigt att vi tar upp de ryska hoten och de motåtgärder som kan bli aktuella till diskussion när EU:s utrikesministrar möts i Luxembourg nästa måndag.

Ukraina har rätten att välja sin egen väg, och det råder ju ingen tvekan om att såväl president dom premiärminister är angelägna om ett snabbt undertecknande av dessa avtal.

I dag har också generalen Sisi installerats som ny president i Egypten, och enligt diplomatisk praxis har vi formellt gratulerat honom.

Att det är en gratulation omgärdad med mycket starka reservationer är dock uppenbart.

Egyptens framtid ter sig nu mer oroande än på mycket länge med en situation för mänskliga rättigheter sämre än på mycket länge och avsaknaden av ansträngningar för att sätta ekonomin på säkrare fötter.

Subsidier från oljestaterna på Arabiska Halvön kommer i det långa loppet inte att räcka.

Och repression begränsar landets möjligheter och riskerar på sikt att leda till helt andra konsekvenser.

På tisdag blir det för min del fortsatt arbete i Stockholm, men på onsdag besöker jag tillsammans med försvarsminister Karin Enström den multinationella flottövningen Baltops i södra Östersjön.

Medverkan i multinationella övningar, oftast i regi av Nato, har ju blivit allt viktigare för vårt försvar, och har självfallet också vidare säkerhetspolitisk betydelse.

På torsdag och fredag har jag så lovat att delta i diskussioner på det årliga rådsmötet med European Council on Foreign Relations.

Detta har ju utvecklats till att bli en allt mer betydelsefull europeisk tankesmedja när det gäller de olika utrikespolitiska utmaningar vi står inför.

Och det äger detta år rum i Rom. Så det blir fram och tillbaka dit.

På Harpsund blir det så på måndag och tisdag viktigt informellt möte mellan Sveriges, Tysklands, Storbritanniens och Nederländernas statsministrar för att diskutera uppgifter för det europeiska samarbetet framöver.

Säkert kommer det att spekuleras åtskilligt om olika personfrågor i anslutning till detta möte, men än viktigare är självfallet diskussionerna om samarbetets mer politiska inriktning under de kommande åren.

Det kommer inte att saknas politiska utmaningar att hantera för de europeiska institutionerna.


Då Gdansk och nu Maidan

05 juni 2014

KIEV-STOCKHOLM: Två dygn i först Warszawa och Kiev har varit två dygn med i grunden ett förenande tema: arbetet med ett friare, mer demokratiskt och stabilt Europa.

Firandet i Warszawa av de 25 år som gått sedan det halvfria valet den 4 juni 1989 gav det resultat som kastade landets kommunistiska regim på historiens sophög var lika väl organiserat som väl besökt.

Att USA:s president Obama stod i centrum för åtskilligt av arrangemangen var knappast förvånande. Alliansen med USA är av utomordentligt central betydelse för Polen, och händelserna längre österut har förstärkt detta ytterligare.

Ändå var det nog Ukrainas tillträdande president Poroshenko som kom att tilldra sig den största politiska uppmärksamheten. Och det nästan en och halv timma långs mötet mellan dessa två presidenter var Warszawas viktigaste under dessa dygn.

Men ett tema som ständigt återkom i tal och arrangemang, och som även jag anspelade på i mitt lilla anförande på den stora prisceremonien på tisdagskvällen, var att om det för ett kvarts sekel sedan var Gdansk som inspirerade drömmar om ett bättre Europa är det nu Maidan som gör detta.

Ukraina står Polen nära av såväl geografiska som historiska släp, och Rysslands agerande gentemot landet har påtagligt påverkat det polska samhället.

När president Komorowski höll sitt stora högtidstal invid statyn av kung Sigismund utanför det Kungliga Palatset handlade det om de stora dragen i den polska nationens historia, och det saknades inte anknytningar till de utmaningar vi nu möter i Ukraina.

Åren som gått sedan 1989, med medlemskapet i såväl Nato som EU, beskrivs som de bästa i den polska nationens tusenåriga historia.

President Obamas perspektiv stannade mer vid de senare decennierna, men formades till ett starkt stöd inte bara för Ukrainas rätt att själv välja sin väg utan också en mycket klart formulerad förpliktelse att stå upp för inte bara Polens utan också bl a de baltiska ländernas frihet och självständighet.

Det fanns ingen tvekan i de formuleringarna.

Vad som mer i detalj kommer att ligga i den miljard dollar han vill använda för förhandslagring och övningar i bl a Polen återstår att se, men utan tvekan kommer detta att innebära förstärkningar av dessa länders säkerhet.

Från Warszawa flög jag direkt till Kiev för diskussioner centrerade kring de olika ekonomiska frågeställningarna.

Först den stora konferens som vi var med och ordnade om de möjligheter som ligger i det s k DCFTA-avtalet med EU och därefter inledningen i går kväll av dagens möte med framför allt svenska företagare om de långsiktiga möjligheterna i landet.

Diskussionen i går med bl a EU-kommissionens Peter Balas kom inte minst att handla om hur Rysslands agerande siktat till att underminera Ukrainas möjligheter.

Men de handlade också om hur Ryssland under senare år ändrat kurs när det gäller det ekonomiska samarbetet med EU.

Då och då återkommer visserligen tal om fri handel mellan Lissabon och Vladivostok, men sedan juni 2009 har det i stället varit att bygga upp den egna tullunionen som man prioriterat, och förhandlingarna med EU inom ramen för det s k Nya Avtalet har så hotet som helt stannat upp.

Och det var självfallet med syftet att försöka pressa in också Ukraina i denna som man från augusti förra året inledde sin kampanj och sitt tryck för att bryta möjligheten till ett avtal mellan Ukraina och EU.

På vår sida – jag talar nu om EU i dess helhet – var vi inte tillräckligt snabba att se denna förändring och bemöta den desinformationskampanj som man satte igång.

Det tog också närmast skandalöst lång tid att få någon reaktion på de dramatiska handelsåtgärder som Ryssland med totalt försökt för existerande regler och åtaganden inledde.

Men detta är historia.

Nu diskuterade jag med Petro Poroshenko om hur snabbt undertecknandet av detta avtal kan ske, och om den historiska möjlighet för landet som ligger i s k djupgående frihandel och de djupgående ekonomiska reformer som är en nödvändighet.

Utmaningarna skall alls inte underskattas, men det handlar om en möjlighet till en ny start för Ukraina – kanske med vissa paralleller till den möjlighet som Polen gavs för ett kvarts sekel sedan och sedan dess utnyttjat så väl.

På lördag installeras Petro Poroshenko som ny president, och Sverige kommer att företrädas på installationen av vice statsminister Jan Björklund. Att Sverige har en stark ställning i Ukraina hör man inte sällan i Kiev och annorstädes.

För oss handlar det ju i grunden om att försöka att medverka till ett så fritt, så demokratiskt och så säkert Europa dom möjligt.

Så var det när Polen efter krigstillståndet 1981 och fram till 1989 kämpade för sin frihet. Och så är det i dag när Ukraina kämpar för sin territoriella integritet och sin rätt att välja sin egen väg.


Då Gdansk – i dag Maidan

03 juni 2014

WARSZAWA: En festlig polsk huvudstad, ett imponerande internationellt deltagande och en både angenäm och intressant kväll på det återuppbyggda Kungliga Slottet mitt i Warszawa.

Ceremonin för Solidaritets-priset var kvällens stora händelse – direktsänt på polsk TV – och jag hade förtroendet att tala som representant för den internationella nomineringskommittén.

Men den gäst som nog tilldrog sig störst intresse – i konkurrensen med USA:s president Obama – var nyvalda Petro Poroshenko från Ukraina.

Och i mycket kom denna polska kväll att handla om Ukraina.

I mitt lilla anförande sade jag också att på samma sätt som det var Gdansk som inspirerade oss för ett kvarts sekel sedan är det Maidan som inspirerar oss i dag.

Sedan blev det trevlig middag med små- och storprat om alla de frågor som råkar stå på den internationella dagordningen just nu.

Men i morgon är den stora dagen 4 juni ett kvarts sekel efter de halvfria val som välte den kommunistiska regimen i Polen över ända och ändrade Europas historia.

Det blir ståtliga ceremonier, och det blir tal också av president Obama.

Och när dessa nått sitt slut fortsätter jag härifrån till Kiev och de mer ekonomiskt inriktade diskussionerna där.

Vilket besök i ordningen i Ukraina detta blir för min del under det senaste året har jag vid det här laget nästan tappat räkningen på.


Till firandet i Warszawa

02 juni 2014

STOCKHOLM: Nyttig arbetsdag i Stockholm. som också gav möjlighet att diskutera såväl arbetet på UD med olika frågor om kompetensutveckling som förberedelserna för det sedvanliga s k chefsmötet efter sommaren.

Och i år blir det till Göteborg som alla våra hemvändande ambassadörer kommer att komma.

Tidigt i morgon blir det så avfärd till Warszawa för de olika ceremonierna och diskussionerna där under morgondagen och onsdagen.

Och det blir en betydande närvaro från olika håll med alla de möjligheter också till samtal och överläggningar som ligger i detta.

Alldeles säkert kommer frågorna om Ukraina och Ryssland att vara i centrum.

För Polen handlar det om en grannstat – men det handlar också om hela Europas säkerhet.

Tydligt är att Ryssland direkt eller indirekt fortsätter att sända in beväpnade grupper i östligaste Ukraina, och det samtidigt som man i diplomatin talar ett något annat språk.

Nu säger man att man vill lägga fram ett utkast till resolution i FN:s säkerhetsråd med diverse krav, inklusive tal om s k humanitära korridorer i östligaste Ukraina.

Att man med kraft motsatt sig varje sådant resonemang när det gäller Syrien är värt att notera. I det ena fallet en regim som man uppenbarligen stöder – i det andra ett land som man tydligt försökt att splittra och destabilisera.

Det bästa sättet att hjälpa Ukraina vore självfallet att se till att inte olika beväpnade grupper tar sig över gränsen och in i landet. Att detta sker med ryska myndigheters medverkan eller tolerans kan det knappast råda någon tvekan om.

Men självfallet blir det viktigt i morgon att uppmärksamma det remarkabla som hände i Polen för ett kvarts sekel sedan, liksom den framgångsrika utveckling landet haft sedan dess inte minst genom medlemskapet i EU, men också genom klok egen politik.

Och för Sverige har ju Polen blivit en allt viktigare partner i den ena frågan efter den andra.

Solidarnosc-rörelsen hade ju sina rötter vid Östersjöns strand, och under dessa decennier har ju såväl de politiska som de ekonomiska banden knutits allt starkare.

Men i Warszawa kommer det självfallet också att handla om att blicka framåt.

Ett starkare och bättre europeiskt samarbete – och inte minst ett fortsatt engagemang för det EU:s Östliga Partnerskap som ju har sina rötter i samarbetet mellan Stockholm och Warszawa.


Vecka med Warszawa och Kiev

01 juni 2014

STOCKHOLM: Så är jag då tillbaka hemma och börjar blicka framåt på den kommande veckans olika uppgifter.

Efter en måndag i Arvfurstens Palats flyger jag på tisdag till Warszawa för att vara där i samband med högtidligheterna 25 år efter det demokratiska val där som ju innebar slutet på den kommunistiska regimen och det sovjetiska väldet över östra Europa.

Och det är sannerligen ett minne värt att fira.

Uppbådet av gäster är ty följande betydande, med USA:s president Obama och Ukrainas tillträdande president Poroshenko som de som sannolikt kommer att tilldra sig den största uppmärksamheten.

På tisdag kväll är jag tillsammans med min polske kollega Radek Sikorski med och delar ut det första Solidaritets-priset, och det går till Krim-tatarernas legendariske ledare Mustafa Dzhemilev.

Efter festligheterna i Warszawa fortsätter jag senare på onsdagen till Kiev för att vara med dels på en större konferens om de frihandels- och samarbetsavtal som EU nu kommer att ingå med Ukraina, Moldavien och Georgien och vad de kan komma att betyda och dels en konferens om möjligheten för framtida svenska investeringar i Ukraina.

Inte minst från rysk sida drevs det ju länge en tämligen omfattande desinformationskampanj mot dessa avtal, och det är inte minst i ljuset av denna som vi nu samlar olika ekonomer och andra för en diskussion om de betydande fördelar som ju ligger i dessa avtal.

Där kommer vi också att ha möjlighet att diskutera de överläggningar kring dessa som ju ägde rum mellan EU-kommissionen och Ryssland i början av detta år, och som inte saknade intresse.

Under veckan håller ju också G7-länderna sitt toppmöte i Bryssel, och där kommer självfallet frågan om Ukraina och Rysslands politik att vara ett mycket viktigt ämne. Att Ryssland på ett eller annat sätt sanktionerar de väpnade grupper som nu kommer in i östligaste Ukraina kommer alldeles säkert att påverka diskussionerna där.

Från Bryssel fortsätter åtskilliga under fredagen till Normandiet för att fira minner av den allierade landstigningen 1944.

Att president Putin kommer dit representerande en av det andra världskrigets allierade segrarmakter är en sak, men viktigt är att Ukrainas Poroshenko också kommer som representant för samma makt. Hur den dynamiken kommer att utvecklas återstår att se.

Och på lördag sker så den mer officiella installationen av Poroshenko som Ukrainas nya president.

Att han fick över 54% av de avgivna rösterna var viktigt, men än viktigare var att han vann mer eller mindre överlägset i landets alla regioner.

Alla tidigare presidentval har visat upp en tydlig skillnad i resultat mellan landets västra och östra delar, men nu har krisen med Ryssland och självfallet inte minst invasionen och annekteringen av Krim enat nationen på ett sätt som tidigare inte hade varit möjligt.