På Korfu för 20 år sedan

24 juni 2014

STOCKHOLM: Denna dag för 20 år sedan undertecknade jag det viktigaste internationella avtal som Sverige sannolikt någonsin ingått.

Nere på den grekiska ön Korfu undertecknade jag avtalet om Sveriges anslutning till den Europeiska Union.

Det var högtidligt i den gamla kyrkan.

Det var inte bara statsministrar från Finland, Norge, Sverige och Österrike som undertecknade sina länders anslutningsfördrag. Där fanns också Rysslands president Boris Yeltsin och undertecknade det nya partnerskapsavtalet med EU.

Och självfallet var stats- och premiärministrarna från EU:s då tolv medlemsstater alla på plats.

Tysklands Helmut Kohl och Frankrikes Francois Mitterand var, som så ofta på den tiden, i centrum. Inte minst den förra hade varit avgörande för vår snabba medlemskapssförhandling.

Snabbt hade det gått. När jag tillträdde som statsminister i oktober 1991 hade jag satt upp inledande och avslutande av dessa förhandlingar som den första av de fyra avgörande uppgifterna för regeringen.

Då trodde knappt ingen på tidtabellen om medlemskap 1995.

Och det skulle komma att bli mer besvärligt än väntat.

Maastricht-fördraget, som undertecknades i december 1991, skapade både nya förutsättningar och nya kontroverser. Det var nu en långt mer ambitiös union vi sökte anslutning till, men samtidigt ledde dessa högre ambitioner till tumult i olika folkomröstningar.

Sverige, och övriga ansökarländer, stod inte högst upp på dagordningen.

Det var därför först i februari 1993 som de egentliga förhandlingarna kunde inledas nere i Bryssel.

De kom sedan att föras i snabbt tempo, med Ulf Dinkelspiel och hans team vid förhandlingsbordet, och jag ofta i skytteltrafik till olika huvudstäder för att bereda vägen för nödvändiga kompromisser.

Också här hemma var det ett mycket omfattande arbete.

Regeringskretsen i dess helhet var engagerad på sina respektive områden. Anne Wibble höll i pengarna, och Karl-Erik Olsson höll i jordbruket.

Samrådet med socialdemokraterna, där ju Ingvar Carlsson efter många om och men gett upp gammalt motstånd och lämnat in ansökan om medlemskap, var viktigt och konstruktivt.

Och varje måndag reste jag ut i landet och höll öppna diskussionsmöten om Sverige och Europa.

Efter en femtio timmar lång avgörande maratonförhandling kunde så förhandlingarna föras i hamn efter ett rekordsnabbt och mycket lyckat arbete i februari 1994, och i den grekiska solen den 24 juni raspade så pennorna mot det högtidliga dokumentet.

Framför oss låg då fortfarande folkomröstningen, och den kom ju den 13 november att leda till ett ja till avtalet med 52,3% av rösterna. Finland hade då redan röstat ja – men Norge hade ännu inte kommit med sitt andra och för oss alla djupt beklagliga nej.

Då var meningarna i Sverige djupt delade. När vi kom fram till folkomröstningen var det ingen hejd på de eländen som skulle drabba Sverige vid en anslutning, och jag tror att majoriteten av socialdemokraterna då fortfarande röstade nej.

Gamla fördomar satt djupt.

Min ambition då var att Sverige skulle tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet.

Vi är ett litet men öppet och framtidsinriktat samhälle, och det var för mig självklart att ett engagerat och nära deltagande i integrationen skulle vara bra för vår utveckling.

Till detta kom alldeles självklart de vidare frågorna om fred och stabilitet i Europa. Det sovjetiska väldet hade just störtat samman, men nere på Balkan hade nya krig brutit ut.

Ett tag kom det kring 3.000 flyktingar varje vecka till Sverige.

Om vi nu blickar tillbaka är det mycket som gått betydligt mycket bättre än vad nog de allra flesta hade trott.

Att vi fick i huvudsak bra decennier av ekonomisk utveckling har flera förklaringar, men medlemskapet i EU med dess inre marknad och dess stabilare ramverk för den ekonomiska politiken betydde åtskilligt inte minst under det inledande skedet.

Vi hade ju några rätt eländiga decennier bakom oss.

Och vi kom att tillhöra dem som drev på när det gällde den fortsatta utvidgningen. Att alla våra grannländer runt Östersjön, med undantag av Ryssland, kunde bli medlemmar var av enorm betydelse också för Sverige.

Misslyckandet var självfallet folkomröstningen om euron 2003. Jag hade ursprungligen hoppats att Sverige skulle hantera frågan på samma sätt som Finland och söka en tidig anslutning, men det visade sig dessvärre inte möjligt.

Ekonomer strider om huruvida det varit bra eller dåligt att vi stått utanför under just dessa år.

Att euron har gjort att Europa kunnat undvika den typ av förödande valutatumult som ju också Sverige drabbades hårt av tidigare har dock varit en kritisk fördel också för oss. Och på sikt är jag övertygad om att allt fler kommer att se fördelarna med också en svensk anslutning.

Men dessvärre är det nog ett faktum att vi genom beslutet 2003 riskerar att tappa i inflytande i EU i framtiden, och att det tornar upp sig utmaningar i dessa avseenden när det gäller den gemensamma marknad vi ju är så beroende av.

Det gångna decenniet har varit mindre problematiskt i dessa avseenden än vad det kommande riskerar att bli.

På andra områden är det ju lätt att se att också en vidare utveckling av samarbetet ligger i vårt intresse.

Rysslands agerande mot Ukraina har påmint oss om att ett splittrat Europa riskerar att bli ett farligare Europa, och de steg som tagits när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste följas av fler.

Det handlar om Europas röst, men också om våra globala möjligheter. När vi t ex går mot det kanske avgörande klimatmötet i Paris nästa år måste Europa gemensamt kunna visa vägen vidare. Med solonummer kommer vi ingenstans alls.

I debatten är det populärt att klaga på att beslut fattas i Bryssel.

Men skall vi t ex få den digitala gemensamma marknad som kan förhindra att Europa blir omkört av USA och andra på vägen in i nästa teknologigeneration på dessa områden är ett gemensamt regelverk beslutat i Bryssel långt bättre än 28 olika regelverk beslutade av var och en för sig.

Och denna den gemensamma marknadens demokratiska logik tror jag vi kommer att se på allt fler områden.

Att säga att vår Europa-debatt är stark och livaktig är nog något av en överdrift.

Det var inte utan vissa svårigheter som jag försökte förklara för olika vänner i andra länder att slutskedet av vårt EU-val alls inte handlade om Ukraina, konkurrenskraft eller globala utmaningar, utan om grisar i Danmark.

De tolkade det som att vi var för grisarna och mot Danmark. Jag gav upp mina försök.

När jag i dag läser det korta anförande jag höll den dagen för 20 år sedan på Korfu känns mycket fortfarande bekant. Jag slutade med att citera Dag Hammarskjöld som redan 1951 hade skrivit om vikten för Sverige av att ”välja Europa”.

Det gäller fortfarande. Och det gäller i dag i allt fler och allt viktigare avseenden.


Bra slutsatser i Luxembourg

23 juni 2014

LUXEMBOURG-STOCKHOLM: I allt väsentligt blev det ett mycket bra möte med mycket bra slutsatser i Luxembourg i dag. Och nu flyger vi hem efter dagens värv för att förbereda för morgondagen.

Ukraina och Irak var dagens två stora frågor.

I den första frågan var det viktigaste att vi gav ett klart stöd till president Poroshenkos fredsplan och att vi gav slutgiltigt grönt ljus till undertecknande av avtalet med Ukraina på fredag.

Man kan undra vad som hade hänt – och inte hänt – om dåvarande presidenten Yanukovich stått fast vid sin tidigare politik och undertecknat detta avtal redan i Vilnius i slutet av förra året.

Men Moskva tvingade honom att ändra kurs, och det kom att utlösa alla de olika händelser vi sett sedan dess.

Avtal blir det nu i alla fall, och därtill fortsatta överläggningar med Ryssland för att klargöra att de olika påståenden man för fram mot detta saknar grund.

Nästa steg blir att Ukrainas parlament skall ratificera avtalet, och därefter kommer det provisoriskt att börja att tillämpas.

Mötet i dag sände också tydliga signaler till Moskva om att inte tillåta stridsvagnar och annat att passera gränsen – ett milt uttryckt rimligt krav i dagens värld – och att inte vidta handelsåtgärder mot Ukraina.

Viktigt var också att det gavs grönt ljus till den s k CSDP-mission för att hjälpa Ukraina med att reformera sin rätts- och säkerhetssektor som Sverige tillhörde en av initiativtagarna till. Det slutliga beslutet kommer vi att fatta vid vårt möte i juli.

På den försenade lunchen lyssnade vi så på Nikolay Mladenovs redogörelse för den mycket allvarliga situationen i Irak, och gav vårt stöd till FN:s ansträngningar att stödja bildandet av en bred och trovärdig ny regering efter valen i Irak.

En sådan torde vara en förutsättning för att isolera ISIL och på allvar ta itu mer den alarmerande säkerhetssituationen i landets norra och västra delar.

Viktig är också dialogen mellan regionens alla länder. Ingen av dem har något intresse av att ISIL växer sig starkt, med det hot mot regionen och dess regimer i sin helhet som ju detta skulle utgöra.

Och vi står ju dessutom inför en mycket omfattande humanitär utmaning. FN kommer snart att vädja om ökade ekonomiska medel för att kunna klara i alla fall den mer akuta situationen.

Under mötet nåddes vi av informationen att internationella journalister dömts till långvariga fängelsestraff i Egypten, och bl a jag reagerade mycket tydligt på det.

Vi, liksom flera andra regeringar, kallar nu upp den egyptiske ambassadören till UD för att framföra vår mycket tydliga uppfattning i denna fråga.

Nu förskjuts fokus till mötet med stats- och regeringscheferna mot slutet av veckan, med personfrågor i närmast ofrånkomligt fokus, men innan dess skall det ju också hinnas med viktiga möten på Nato-högkvarteret i Bryssel.

Men min morgondag blir en dag i Stockholm.

Riksdagsgruppens sommarfest kan man ju inte missa, sedan återstår det att se om man behöver mössa och vantar…


Och nu mot Luxembourg

22 juni 2014

STOCKHOLM: En vacker dag här hemma, om än med en och annan regnskur, men nu bär det av igen, och då med Luxembourg som destination.

Det tillhör ju ett av arven från det europeiska samarbetets allra tidigaste år att det anses nödvändigt att hålla vissa av våra ministermöten i Luxembourg – på samma sätt som det historiska arvet tvingar Europaparlamentet till sitt pendlande till Strasbourg.

När man väl kommer dit har Luxembourg förvisso sin charm, på samma sätt som Strasbourg, men kommunikationerna lämnar åtskilligt övrigt att önska, och i största allmänhet är ju detta ett slöseri med resurser som borde ha upphört för länge sedan.

I kväll blir det dock först lite mer informell middag i en krets som fokuserar på utvecklingen i den vidare arabvärlden.

Och det innebär att det inte kommer att saknas samtalsämnen. Utvecklingen i Irak är dramatisk, och det finns knappast någon enkel och snabb lösning.

Det hot som ISIL representerar skall inte underskattas.

Med rötter i al Qaeda och med också terrorn som vapen finns det ju en tydlig risk för att man kommer att etablera ett basområde för en terrorism som ser långt vidare områden som mål.

Men fokus nu måste ligga på den politiska dialog i Bagdad som kan ge basen för en mer samlad insats för att marginalisera och möta det hot som ISIL innebär.

Och det förhåller sig ju faktiskt så att samtliga stater i området på ett eller annat sätt har ett intresse av att detta sker.

Kring detta kommer vi med all säkerhet att diskuteras åtskilligt under kvällen, och till vårt möte med EU:s utrikesministrar i morgon kommer ju också FN-chefen i Irak Nikolay Mladenov som ju dessutom är både vän och gammal kollega som bulgarisk utrikesminister.

Om vi i kväll sannolikt kommer att vara eniga kring denna utmaning kan det nog komma att bli mer av meningsbrytningar kring utvecklingen i Egypten.

Regionens regimer har ett intresse av den mer omedelbara stabiliteten i landet, medan vi ju också fokuserar på de utvecklingar där som riskerar att leda till långsiktig och mer fundamental instabilitet.

Inte minst utvecklingen vad gäller respekten gör mänskliga rättigheter är ju mycket bekymmersam. Och samma sak gäller den ekonomiska utvecklingen.

Vad som händer i Egypten är alltid viktig för utvecklingen i regionen i dess helhet.

På morgondagens möte blir det dessa frågor samt alldeles självklart utvecklingen i Ukraina och den ryska politiken som kommer att dominera.

Dit kommer också Ukrainas nytillträdde utrikesminister Pavlo Klimkin inte minst för att mer i detalj gå igenom den fredsplan för utvecklingen i landets östligaste delar som president Poroshenko offentliggjort under helgen.

Den innebär en utsträckt hand, men frågan är om separatisterna kommer att acceptera den, eller om det stöd de på ett eller annat sätt får från Ryssland hör att de kommer att fortsätta eller ytterligare trappa upp sina väpnade insatser.

Signalerna från Moskva vad gäller fredsplanen har knappast varit entydiga, även om man nu stött den vapenvila för de egna insatserna som president Poroshenko fattat beslut om.

Avgörande är emellertid om Ryssland är berett att genom att kontrollera gränsen stoppa stödet med också tunga vapen till separatisterna.

Att spärra gränser tror jag nog knappast att man kan hävda att man inte har kompetens till i Ryssland – frågan är om den politiska viljan finns.

Grönt ljus finns nu för undertecknande på fredag av det fulla associeringsavtalen mellan EU och Ukraina, liksom motsvarande avtal med Moldavien och Georgien.

Det är ett mycket viktigt steg i den samlade grannskapspolitiken och för det Östliga Partnerskapet.

Frågan hur Ryssland kommer att reagera och hur vi skall reagera på det kommer vi självklart också att diskutera i morgon.

Fortsatt är indikationerna på att man få kommer att avskaffa frihandeln mellan Ryssland och Ukraina och införa kraftiga tullar, även om man väntar med detta intill dess att avtalet ratificerats av Ukrainas parlament.

Sannolikt vill man använda det hotet för att på detta sätt försöka att förhindra en ratificering där. Man har knappast gett upp sina grundläggande strävanden.

Veckan i övrigt kommer nog också att domineras av uppspelet inför mötet med EU:s stats- och regeringschefer i Ypres på torsdag kväll och med fortsättning i Bryssel under fredagen.

Mycket i media kommer att handla om personfrågor, och totaliteten av dem på olika poster är förvisso viktig, men det är viktigt att fokus inte förskjuts för mycket från de viktiga politiska prioriteringarna.

Men innan det mötet är det också andra möten av vikt.

Nato:s utrikesministrar träffas i Bryssel på tisdag för att finslipa förberedelserna för toppmötet i Cardiff i början av september, och här finns också de för oss viktiga partnerskapsfrågorna på dagordningen.

Inte minst för oss och Finland är det ju viktigt att de frågorna rör sig framåt.

Själv ansluter jag kort på Nato-högkvarteret på onsdagen i samband med diskussionen i ISAF-kretsen om utvecklingen i Afghanistan.

Den nyligen uppblommade kontroversen om röstsammanräkningen efter presidentvalets andra omgång inger betydande oro, och här finns risker för en ny instabilitet.

Det är viktigt att vi kan diskutera hur den situationen kan hanteras på bästa möjliga sätt.

Men nu – allra närmast – lyfter jag strax mot Luxembourg.


Midsommar mitt i Europa

21 juni 2014

BERLIN: Förvisso lite annorlunda med en midsommarhelg i Berlin, men då blev det detta år.

Och anledningen var att Bosch-stiftelsen bett mig komma ner och hålla ett anförande i samband med att de invigde sin nya Bosch Academy i den tyska huvudstaden. Och därtill inbjuds en rad andra personer för att delta i ren diskussion som följde.

Det blev en både intressant och stimulerande afton med diskussioner över ett brett fält.

Mitt anförande fokuserade på grundläggande principer för Europas säkerhet och konsekvenser av Rysslands invasion och annektering av delar av Ukraina.

Och det var också dessa frågor som kom att dominera den breda diskussion dom följde med också företrädare för andra delar av världen.

När anförandet kommit upp på UD:s hemsida skall jag se till att det via Twitter kommer en länk till det för de som är intresserade.

Men innan dess tillbringade jag i går några timmar i Bundeskanzlersamt med olika vänner där för olika diskussioner.

Utanför vajade den estniska fanan eftersom Estlands nya premiärminister var på officiellt besök.

Vad gäller Rysslands politik gentemot Ukraina och dess konsekvenser är de bedömningar vi gör så gott som identiska. Och det är viktigt inte minst efter de olika EU-möten som vi kommer att ha under den kommande veckan.

Förbundskansler Angela Merkel spelar en ledande och viktig roll i ansträngningarna att få ett stopp för den ryska destabiliseringen av Ukraina.

Hennes direkta samtal med president Putin är i dag den enstaka viktigaste kanal vi har i denna fråga.

Bilden av den ryska politiken förblir splittrad.

Och den fredsplan som Ukrainas president Poroshenko publicerade i går har ju hitintills fått ett påtagligt okonstruktivt bemötande i Moskva.

På måndag kommer vi i kretsen av EU:s utrikesministrar att värdera situationen mer i detalj, och det kommer att bilda underlag för de beslut om ytterligare åtgärder som stats- och regeringscheferna kan komma att fatta senare under veckan.

En fråga som också återkommit är självfallet de olika spekulationerna och åsikterna inte minst om vem som skall bli ny ordförande för EU-kommissionen.

Att Europaparlamentet har en starkare och viktigare roll i denna fråga än tidigare är självklart, men samtidigt finns det skäl att understryka att EU inte är en parlamentarisk demokrati, utan en union med ett mer komplicerat system där den roll som de olika institutionerna har måste respekteras fullt ut.

Och det är därför bl a Sverige insisterat på just detta och velat ge Herman van Rumpuy den tid som krävs för att konsultera såväl Europaparlamentets olika grupperingar som de olika regeringarna.

I detta ligger – i motsats till hur det i land framställs i olika media – inget ställningstagande i någon personfrågor, utan enbart en strävan efter att fyllt ut respektera såväl andan som bokstaven i EU:s fördrag.

Förmiddagen i dag här har så ägnats olika längre intervjuer med tyska media, där det handlat om EU:s framtid i allmänhet och frågor relaterade till Ryssland i synnerhet.

Det finns ett påtagligt starkt intresse för våra synpunkter i dessa frågor här i Tyskland. Och det finns också en kvalificerad journalistik som tar frågor dom dessa på betydande allvar.

Tyskland är landet mitt i Europa, och det märks också i avseenden som dessa.

Men nu bär det hemåt – och redan i morgon bär det vidare till Luxembourg.


Spänst i alliansen

18 juni 2014

STOCKHOLM: Sammanträdes- och arbetsdag i försommar-Stockholm denna dag.

Partiledardebatten i riksdagen var spänstig och bra. Jag är förvisso en inte alldeles objektiv betraktare, men jag trot knappt någon kan påstå annat än att alliansens partiledare var offensiva, effektiva och samkörda.

Fredrik Reinfeldt pekade på att politiken gett en kvarts miljon nya jobb sedan 2006, och att vår ekonomi står starkare än vad den gjort på fyrtio eller så.

Men det gäller att den får möjlighet att fortsätta. Med en ökande befolkning och en ökande arbetskraft är det än viktigare att arbetslinjens politik får fullföljas.

Det är också det som ger förutsättningar för framtida välfärd. Det är riktiga jobb som ger riktiga inkomster som kan leda till riktiga satsningar.

Bidragslinjen är, som bekant, en helt annan sak.

Svagheten i oppositionen är att den förblir splittrad och utan vilja eller förmåga att ge besked.

Vi kan kritisera socialdemokraterna för deras bidragslinje, men hur det går om denna skall läggas ihop med miljöpartiets anti-tillväxtlinje vågar man knappt ens diskutera.

Ändå är det ju detta som är det reella alternativet till alliansens jobblinje.

Efter inte mindre än åtta år med i stort sett samma regering är det inte konstigt att det finns lite av en tendens att säga att man ju kan pröva alternativet.

Vi ser ju detta reflekterat i opinionsundersökningarna just nu.

Men när valet närmar sig kommer man med all sannolikhet att mer och mer börja att fråga sig vad detta alternativ egentligen är.

Och dagens debatt i riksdagen tyder knappast på att oppositionspartierna kommer att klara av att ge något trovärdigt svar på den frågan.

Tvärt om. Göran Hägglund skämtade med att socialdemokraterna är för att man skall innehållsdeklarera mat – men inte vill innehållsdeklarera sitt regeringsalternativ.

Hästlasagnepolitik, kallade han det.

Fyndigt. Och faktiskt rätt träffande.

Men dagen har också gett utrymme för utrikespolitik. Som sig bör.

Det blev ett både trevligt och konstruktivt möte med Jimmy Carter strax före lunch. Han förblir lika imponerande som när vi träffades senast för några år sedan.

Och vid sidan av mer aktuella frågor blev det också samtal om när vi tidigare haft anledning att arbeta samman om såväl Bosnien som Palestina.

Den senare frågan förblir aktuell. Palestinska val är aktuella mot slutet av året, och det är viktigt att de faktiskt kan äga rum. Jimmy Carter och hans medarbetare har konstruktiva och viktiga kontakter med alla berörda.

Vid sidan av valobservation arbetar Carter Center också mycket med medling i olika frågor, och jag informerade honom om att European Institute of Peace nu hade satts upp och gradvis kommer att börja sitt arbete.

Här finns goda förutsättningar för ett konstruktivt samarbete.

Men också andra frågar har passerat revy under dagen. Situationen i Vitryssland inför de presidentval som skall äga rum under nästa år har tillhört dessa.

Morgondagen blir mer familjeangelägenheter under förmiddagen, men efter lunch skall Karin Enström och jag ha ett av våra nu tämligen ofta förekommande möten för att gå igenom olika aspekter på utvecklingen i närområdet.

Och självfallet fortsätter jag att följa utvecklingen i Ukraina nära.

President Poroshenko arbetar för ett initiativ till vapenvila i de östligaste delarna, vilket alldeles självklart har vårt stöd, men på den andra sidan finns det dessvärre både signaler och utvecklingar som just nu pekar i annan riktning.

Midsommarhelgen kan komma att bli intressant.


Jimmy Carter på besök

17 juni 2014

STOCKHOLM: Dagen och kvällen har i allt väsentligt ägnats olika diskussioner om de olika utmaningar EU kan komma att ställas inför i de östliga delarna av Europa.

Mycket har alldeles självklart handlat om utvecklingen i Ukraina, men betydligt mer har handlat om utveckligen i Ryssland.

Och olika röster från olika observatörer och aktörer från olika länder har brutit sig med varandra kring de viktiga frågorna.

För ett år sedan anade vi föga om de olika utmaningar vi skulle komma att ställas inför under det år som skulle komma.

Det var först mot slutet av sommaren som vi började att se en ny rysk politik – och knappt kunde vi då ana dess olika konsekvenser.

Och mot den bakgrunden är det självklart viktigt att diskutera olika lärdomar – och vilka slutsatser som det möjligen leder till när vi försöker att blicka framåt.

I morgon börjar dagen tidigt med gemensamt möte med riksdagens EU-nämnd och dess utrikesutskott inför mötet med EU:s utrikesministrar på måndag.

Den annalkande midsommarhelgen har lett till ett lite ovanligt sammanlagt arrangemang.

Och det är dessutom tidigt på morgonen eftersom riksdagens viktiga partiledardebatt börjar klockan nio och då kan inga utskott eller motsvarande ha sammanträde.

Någon ordning måste det vara.

Men i morgon tar jag också mot USA:s f d president Jimmy Carter som befinner sig på besök i Stockholm.

Och det blir ett trevligt återseende.

Vi tillbringade en hel del tid tillsammans i Jerusalem och på Västbanken med valobservation först för det palestinska presidentvalet 2005 och därefter för det därpå följande parlamentsvalet 2006.

Det blev åtskilligt kuskande runt i områdets berg och dalar, och många möten med människor som lämnade starka och bestående intryck.

Och jag minns också fascinerande gemensamma besök i bl a Nasaret, där Jimmy Carter av andra skäl hade ett starkt engagemang.

Om detta skulle mycket kunna sägas, och jag misstänker att jag skrev en hel del om det på min blogg på den tiden det begav sig.

Jag beundrade Jimmy Carter för det arbete han – ibland i direkt kontakt med dåvarande israeliske premiärministern Ariel Sharon lade ner på att också palestinier i östra Jerusalem skulle ha en praktisk möjlighet att rösta.

Enkelt var det inte, och utan Jimmy Carters högst personliga engagemang tror jag knappast att det hade varit möjligt.

Hans insatser även där – liksom på många andra områden – var mycket betydelsefulla. Han tillhör de påtagligt värdiga mottagarna av Nobels fredspris.

Alldeles säkert kommer vi i morgon att diskutera utvecklingen i dessa områden under det nästan ett decennium som har gått sedan dess viktiga val. Vi hade ingen fred då, och vi har fortfarande ingen fred i dag.

Men under tiden har regionen i övrigt förändrats dramatiskt.

Vi sitter i djupa överläggningar med Iran samtidigt som historiska Levanten och Mesopotamien håller på att slitas sönder av nyväckta gamla motsättningar.

Och våra möjligheter att med vår politik påverka dessa skeenden är sannolikt långt mindre än vad vi skulle vilja tro.


Dagligt med Bryssel

16 juni 2014

STOCKHOLM: En lite lugnare dag i Stockholm blivande både bakåt och framåt.

Började med numera sedvanlig telefonkonferens mellan Stockholm och Bryssel med främst vår s k permanenta representant Anders Ahnlid i andra ändan.

Det var under det svenska EU-ordförandeskapet 2009 som vi började med dessa telefonkonferenser mellan Stockholm och Bryssel varje morgon, och eftersom erfarenheterna var så goda har vi fortsatt sedan dess.

Mycket av vårt utrikespolitiska agerande är ju ett agerande med eller i Bryssel, och därför har detta blivit allt viktigare.

I dag på morgonen handlade det om förberedelser för finansministrarnas möte på fredag, utrikesministrarnas på måndag, EU-ministrarnas på tisdag och stats- och regeringschefernas på torsdag och fredag nästa vecka.

Och självfallet om de olika sakfrågor det kommer att handla om.

Från vår synvinkel främst Ukraina och läget i Irak och den vidare regionen. Men också frågan om kandidatlandsstatus för Albanien.

Resten av dagen har dominerats av olika diskussioner syftande till att försöka dra olika slutsatser av hur vi hanterat det senaste årets olika utmaningar framförallt i Europas östligare delar.

Varje kris bör ju ses som ett sätt att dra lärdomar för nästa kris.

Var vi befinner oss vad det gäller Ryssland och Ukraina är långt ifrån klart.

Positivt är att Kreml accepterat Petro Potoshenko som Ukrainas president.

Men tecken på fortsatt destabilisering i östligaste Ukraina går inte att bortse från.

De stridsvagnar som nu plötsligt finns hos separatister i östligaste Ukraina förefaller ha sitt ursprung i uppställningar på den ryska sidan av gränsen.

Och nu kommer dessutom rapporter om att Ryssland plötsligt börjar att tillföra nya förband till områden alldeles invid den ukrainska gränsen i de mest utsatta områdena.

Det finns anledning att följa utvecklingen med yttersta uppmärksamhet. Och det kommer vi också att försöka att göra.

I morgon randas en ny dag.

Och jag börjar med genomgångar inför utrikesministermötet i Luxembourg nästa måndag.

Men sedan fortsätter lite bredare diskussioner kring de aktuella östliga frågeställningarna.