Uppgörelse eller sammanbrott?

ROM: Värmen går det sannerligen inte att klaga på här i den eviga staden denna dag, och det har förvisso varit en del tämligen heta diskussioner på ECFR-mötet här i dag också.

Och mycket står på dagordningen.

Under de senaste dagarna har det varit åtskilliga bilaterala samtal med Iran i den nukleära frågan.

Huvuddelen av dessa har varit i Geneve, men av någon anledning var samtalen med Ryssland här i Rom, vilket ledde till att den iranska förhandlingsdelegationen var här.

Förhandlingarna är nu inne i ett påtagligt kritiskt skede.

Om man inte är klara till i slutet av juli finns en möjlighet att förlänga samtalen ett månader, men det intryck den iranska delegationen förmedlade var att detta knappast skulle vara meningsfullt, eftersom gapet då inte skulle vara möjligt att överbrygga.

En förhandling är en förhandling, och går alltid genom olika skeden innan det blir antingen överenskommelse eller misslyckande.

Enligt min mening finns fortfarande förutsättningar för en uppgörelse, men det förutsätter självfallet god vilja från bägge sidor.

På sina håll finns uppenbarligen en fixering vid att förhindra att Iran skulle ha en s k break out capability, d v s förmågan att inom ett antal månader om alla överenskommelser kastades åt sidan och alla inspektörer kastades ut skaffa sig en rudimentär bomb eller två.

Och inriktningen av förhandlingarna är då att med olika restriktioner göra den tiden så lång som möjligt. Detta ses som alldeles avgörande.

Jag kan förstå logiken, men finner den i alla fall felaktig.

Skulle den iranska ledningen av någon anledning vid någon tidpunkt besluta att faktiskt skaffa sig kärnvapen kommer de säkert att göra det oavsett om det tar sex veckor, sex månader eller sex år.

Inriktningen av politiken måste ju vara att skapa en situation där sannolikheten för att de någonsin kommer att fatta det beslutet reduceras så långt detta är möjligt.

Och en överenskommelse som bereder vägen också för överenskommelser i andra avseenden, och en öppning av det iranska samhället, borde rimligen vara den bästa vägen att uppnå detta.

Men nu handlar detta dessvärre inte bara om rationalitet. Det finns åtskilligt av inrikespolitiska föreställningar och restriktioner i allt detta – och kanske är det där som de avgörande svårigheterna egentligen ligger.

I Iran finns alldeles tydligt de som det konfrontationen med Väst som sin livsluft. Och i Väst finns inte så få som målat djävulsbilder i denna fråga i så starka färger att kompromisser blir alltför smärtsamma.

Allt detta är – oavsett vad vi tycker – politiska realiteter som påverkar också detta skede.

Trots allt tror tag dock fortfarande att det ät sannolikare att det blir en uppgörelse än att det inte blir det. En uppgörelse är förvisso svår – men ett misslyckande är på många sätt ännu svårare. Och det kan komma att bli avgörande.

Men självfallet är det också mycket annat som diskuterats här.

Ryssland och Ukraina alldeles självklart. Situationen efter EU-valet likaså. Den amerikanska utrikespolitikens inriktning alltid. Kina och Indien ofrånkomligen. Sammanbrottet i Irak, förtrycket i Egypten och upplösningen i Libyen likaså.

Och i morgon fortsätter vi under förmiddagen innan det för min del är dags att återvända hem till Stockholm.