På Korfu för 20 år sedan

STOCKHOLM: Denna dag för 20 år sedan undertecknade jag det viktigaste internationella avtal som Sverige sannolikt någonsin ingått.

Nere på den grekiska ön Korfu undertecknade jag avtalet om Sveriges anslutning till den Europeiska Union.

Det var högtidligt i den gamla kyrkan.

Det var inte bara statsministrar från Finland, Norge, Sverige och Österrike som undertecknade sina länders anslutningsfördrag. Där fanns också Rysslands president Boris Yeltsin och undertecknade det nya partnerskapsavtalet med EU.

Och självfallet var stats- och premiärministrarna från EU:s då tolv medlemsstater alla på plats.

Tysklands Helmut Kohl och Frankrikes Francois Mitterand var, som så ofta på den tiden, i centrum. Inte minst den förra hade varit avgörande för vår snabba medlemskapssförhandling.

Snabbt hade det gått. När jag tillträdde som statsminister i oktober 1991 hade jag satt upp inledande och avslutande av dessa förhandlingar som den första av de fyra avgörande uppgifterna för regeringen.

Då trodde knappt ingen på tidtabellen om medlemskap 1995.

Och det skulle komma att bli mer besvärligt än väntat.

Maastricht-fördraget, som undertecknades i december 1991, skapade både nya förutsättningar och nya kontroverser. Det var nu en långt mer ambitiös union vi sökte anslutning till, men samtidigt ledde dessa högre ambitioner till tumult i olika folkomröstningar.

Sverige, och övriga ansökarländer, stod inte högst upp på dagordningen.

Det var därför först i februari 1993 som de egentliga förhandlingarna kunde inledas nere i Bryssel.

De kom sedan att föras i snabbt tempo, med Ulf Dinkelspiel och hans team vid förhandlingsbordet, och jag ofta i skytteltrafik till olika huvudstäder för att bereda vägen för nödvändiga kompromisser.

Också här hemma var det ett mycket omfattande arbete.

Regeringskretsen i dess helhet var engagerad på sina respektive områden. Anne Wibble höll i pengarna, och Karl-Erik Olsson höll i jordbruket.

Samrådet med socialdemokraterna, där ju Ingvar Carlsson efter många om och men gett upp gammalt motstånd och lämnat in ansökan om medlemskap, var viktigt och konstruktivt.

Och varje måndag reste jag ut i landet och höll öppna diskussionsmöten om Sverige och Europa.

Efter en femtio timmar lång avgörande maratonförhandling kunde så förhandlingarna föras i hamn efter ett rekordsnabbt och mycket lyckat arbete i februari 1994, och i den grekiska solen den 24 juni raspade så pennorna mot det högtidliga dokumentet.

Framför oss låg då fortfarande folkomröstningen, och den kom ju den 13 november att leda till ett ja till avtalet med 52,3% av rösterna. Finland hade då redan röstat ja – men Norge hade ännu inte kommit med sitt andra och för oss alla djupt beklagliga nej.

Då var meningarna i Sverige djupt delade. När vi kom fram till folkomröstningen var det ingen hejd på de eländen som skulle drabba Sverige vid en anslutning, och jag tror att majoriteten av socialdemokraterna då fortfarande röstade nej.

Gamla fördomar satt djupt.

Min ambition då var att Sverige skulle tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet.

Vi är ett litet men öppet och framtidsinriktat samhälle, och det var för mig självklart att ett engagerat och nära deltagande i integrationen skulle vara bra för vår utveckling.

Till detta kom alldeles självklart de vidare frågorna om fred och stabilitet i Europa. Det sovjetiska väldet hade just störtat samman, men nere på Balkan hade nya krig brutit ut.

Ett tag kom det kring 3.000 flyktingar varje vecka till Sverige.

Om vi nu blickar tillbaka är det mycket som gått betydligt mycket bättre än vad nog de allra flesta hade trott.

Att vi fick i huvudsak bra decennier av ekonomisk utveckling har flera förklaringar, men medlemskapet i EU med dess inre marknad och dess stabilare ramverk för den ekonomiska politiken betydde åtskilligt inte minst under det inledande skedet.

Vi hade ju några rätt eländiga decennier bakom oss.

Och vi kom att tillhöra dem som drev på när det gällde den fortsatta utvidgningen. Att alla våra grannländer runt Östersjön, med undantag av Ryssland, kunde bli medlemmar var av enorm betydelse också för Sverige.

Misslyckandet var självfallet folkomröstningen om euron 2003. Jag hade ursprungligen hoppats att Sverige skulle hantera frågan på samma sätt som Finland och söka en tidig anslutning, men det visade sig dessvärre inte möjligt.

Ekonomer strider om huruvida det varit bra eller dåligt att vi stått utanför under just dessa år.

Att euron har gjort att Europa kunnat undvika den typ av förödande valutatumult som ju också Sverige drabbades hårt av tidigare har dock varit en kritisk fördel också för oss. Och på sikt är jag övertygad om att allt fler kommer att se fördelarna med också en svensk anslutning.

Men dessvärre är det nog ett faktum att vi genom beslutet 2003 riskerar att tappa i inflytande i EU i framtiden, och att det tornar upp sig utmaningar i dessa avseenden när det gäller den gemensamma marknad vi ju är så beroende av.

Det gångna decenniet har varit mindre problematiskt i dessa avseenden än vad det kommande riskerar att bli.

På andra områden är det ju lätt att se att också en vidare utveckling av samarbetet ligger i vårt intresse.

Rysslands agerande mot Ukraina har påmint oss om att ett splittrat Europa riskerar att bli ett farligare Europa, och de steg som tagits när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste följas av fler.

Det handlar om Europas röst, men också om våra globala möjligheter. När vi t ex går mot det kanske avgörande klimatmötet i Paris nästa år måste Europa gemensamt kunna visa vägen vidare. Med solonummer kommer vi ingenstans alls.

I debatten är det populärt att klaga på att beslut fattas i Bryssel.

Men skall vi t ex få den digitala gemensamma marknad som kan förhindra att Europa blir omkört av USA och andra på vägen in i nästa teknologigeneration på dessa områden är ett gemensamt regelverk beslutat i Bryssel långt bättre än 28 olika regelverk beslutade av var och en för sig.

Och denna den gemensamma marknadens demokratiska logik tror jag vi kommer att se på allt fler områden.

Att säga att vår Europa-debatt är stark och livaktig är nog något av en överdrift.

Det var inte utan vissa svårigheter som jag försökte förklara för olika vänner i andra länder att slutskedet av vårt EU-val alls inte handlade om Ukraina, konkurrenskraft eller globala utmaningar, utan om grisar i Danmark.

De tolkade det som att vi var för grisarna och mot Danmark. Jag gav upp mina försök.

När jag i dag läser det korta anförande jag höll den dagen för 20 år sedan på Korfu känns mycket fortfarande bekant. Jag slutade med att citera Dag Hammarskjöld som redan 1951 hade skrivit om vikten för Sverige av att ”välja Europa”.

Det gäller fortfarande. Och det gäller i dag i allt fler och allt viktigare avseenden.

4 kommentarer till På Korfu för 20 år sedan

  1. Alla skrivna och signerade avtal ar skrivna for att kunna brytas. Det ligger ju i sakens natur, som alla manniskor ljuger.
    En handskakning ar lika illa.
    Journalism ar val heller ingen ”religion”, snarare mycket varre an alla andra krigsmaskiner.
    http://www.newstime2014.com/newstime2014.html

  2. Idag har EU sin ”stora” ljugardag med nagot som kallas ”val”.
    Om man ater val i Japan kan man val lika mycket ata val i Norge.
    http://www.newstime2014.com/AUSTRALIA.html

  3. Tack för Nyhetsbrev

    Så intressant att få ta del av Utrikesminister Carl Bildt:s beskrivning av hur det så viktiga EU-partnerskapsavtalet kom till och vilka som var med då för 20 år sedan.

    Ett EU som är så viktigt för främjande av fred och säkerhet men också viktigt för miljön, fria rörligheten, frihandeln mellan EU och USA, den digitala marknaden med mera.

%d bloggare gillar detta: