Elände också i Frankfurt.

FRANKFURT: Så sitter jag här ett antal timmar på denna flygplats efter att Lufthansa ställt till det.

Jag brukar försöka undvika Frankfurts flygplats, eftersom det är regel snarare än undantag att någonting antingen nästan går snett eller faktiskt gör det.

Men ibland går det inte. Och nu sitter jag ty följande här i stället för att vara på prisceremonin med Atlantic Councils frihetspris i Wroclaw i Polen.

Elände. 

Det var mycket bra dagar med European Council on Foreign Relations i Bryssel.

I går kväll diskuterade vi med Federica Morgherini först och främst kring arbetet med den s k globala strategi som ju inte minst Sverige varit pådrivande för.

I nästa vecka publiceras den rapport med värdering av Europas läge och utmaningar som hon skall presentera för EU-toppmötet, och på detta ges hon sedan mandat att fortsätta arbetet med en fullfjädrad strategi till beslut under nästa år.

Och det kan nog sägas att mycket av detta sker enligt linjer som vi föreslog för något år sedan. Utmärkt så.

Men självfallet återstår det stora arbetet med konkret innehåll och konkret strategi. Där kommer det säkert att bli åtskilliga meningsbrytningar i det arbete som nu inleds.

Och i det arbetet tror jag att ECFR kommer att ha en viktig roll. Runt bordet i våra diskussioner i går och i dag satt ju också de som mer konkret håller och kommer att hålla i pennan i detta arbete.

Dagen inleddes med en diskussion om utmaningarna i Nordafrika och Levanten med inte minst Emma Bonino och Javier Solana som erfarna bedömare.

Att bilden inte är ljus är uppenbart. Ingen i våra diskussioner tror att Daesh är ett snabbt övergående fenomen. 

Någon trodde att Bagdad säkert skulle stå emot, men att det nog inte kunde uteslutas att den svarta fanan en dag kommer att vaja över Umayyad-moskén i Damaskus. Den konkreta kraften för att förhindra detta är möjligen Iran. 

Olika typer av interventioner talas det flitigt om i debatten i Washington, men knappast i Bryssel. Vi har nog lärt oss av erfarenheterna.

I Irak intervenerades det fullt ut. I Libyen var det en halvhjärtad intervention med förhoppning att det senare skulle ordna sig. Och i Syrien interveneras det bara högst indirekt.

Och resultatet i samtliga fall tror jag dessvärre är ganska likartat. Detta är denna världs och dessa länders egna konflikter, och våra möjligheter att realistiskt påverka och avgöra skall nog inte överdrivas.

Men att vi påverkas är uppenbart. Flyktingsituationen är allvarlig. 

Emma Bonino talade om ”hysteri” i Italien, och när jag ser på den danska valrörelsen är det uppenbart att frågan blivit stor där. I Oslo har det utbrutit problem i frågan, och att den finns i vår politiska debatt behöver inte påverkas särskilt.

Och ändå kanske detta bara är början. 

Ett sammanbrott för den regim i Syrien vi förvisso vill byta kan snabbt skapa en än värre situation. Och genom Sahara mot Libyen kommer nu de allt stötte strömmarna från det utsatta Afrikas olika delar.

I diskussionen om den kommande europeiska globala strategin blir dessa frågor – liksom den ryska utmaningen – stora och svåra frågor. 

Förr eller senare i natt hoppas jag i alla fall att kunna komma till Wroclaw för att delta i avslutande diskussioner där i morgon.
Men osvuret är nog bäst i den delen.

2 kommentarer till Elände också i Frankfurt.

  1. flyktingar skriver:

    1900-talets lydstater faller samman som korthus till höger och vänster. Följden blir naturligt nog flyktingströmmar till ett allt mer hysteriskt Europa.

    Som man sår får man skörda, sägs det. Vi känner ju inga alternativ till detta modus operandi och historien lär att alla sociala alternativ är dömda att bekrigas med ekonomiska, diplomatiska och militära medel tills de går under.

    Den kaotiska dansen kommer därför att virvla i allt snabbare takt tills ett nytt tillstånd av lugn infinner sig. En konstruktiv utgång man kan hoppas på som alternativ till ren utmattning och sönderfall, är effektiva megastäder. Dessa skulle maximera långsiktig hållbarhet genom att minimera negativ miljöpåverkningar från jordens växande befolkning. I den bästa av världar blir dessa megastäder mänsklighetens nästa hållplats.

    Några frågor man ställer sig är: Kommer detta motarbetas tills katastrofen är ett faktum? Går vägen dit via ekonomisk bojkott av fungerande ekonomier, likt Israel, och ytterligare strida strömmar av flyktingar till Europa? Vet taktklappande europeer, som Carl Bildt, egentligen vad de vill eller har de förlorat orienteringen? De vilda blickarna i dansens virvlarnande eggande hets bådar inte gott.

  2. Per Abrahamsson skriver:

    Till nästa gång i Frankfurt
    Jag kan rekommendera en nudelbar som ligger i kröken på pir A, Terminal 1. Utsökt kräftskärt med grönsaker och odun nudlar i buljong. Lagom starkt, så att känseln i läpparna försvinner en kort stund. Kanske inte värt en resa, men värt en promenad ut på pir A.

%d bloggare gillar detta: