Turkiets väg och val.

STOCKHOLM: Om G7-mötet i Schloss Elmau inte producerade några omedelbara sensationer – den tydliga linjen mot Ryssland cementerades och förankrades – är det däremot uppenbart att valresultatet i Turkiet innebar en betydande förändring.

Efter att under elva år, och med väsentligen betydande framgång, ha kunnat reagera ensamma fick AKP-partiet nu sitt första tydliga bakslag, backade till “bara” 41% av väljarna, får lägga planerna på en ytterligare förstärkt presidentmakt på hyllan och har nu att fundera djupt på hur landet skall styras.

Tydlig vinnare nummer ett är det i huvudsak kurdiska partiet HDP, som passerade den orimliga 10%-spärren, och i någon utsträckning dessutom nationalistiska MHP som också tydligt ökade sitt väljarstöd.

Detta medan det klassiskt kemalistiska, formellt socialdemokratiska ledande oppositionspartiet CHP faktiskt backade marginellt med sina ca 25% av valmanskåren.

Regeringsfrågan blir nu komplicerad, och sorterar man inte ut den inom 45 dagar går det omedelbart till nyval.

Är en stabil koalitionsregering av något slag möjlig? Omedelbart är det inte lätt att se hur en sådan skulle se ut.

De mindre partierna är knappast trakterade av en koalition med det långt större AKP, och även om en koalition mellan de tre oppositionspartierna CHP, MHP och HDP matematiskt är möjligt är den politiskt ytterligt osannolik.

Möjligen skulle AKP kunna bilda en minoritetsregering intill dess att ett nyval snarare förr än senare blir en nödvändighet.

Mycket av detta ligger nog i händerna på president Erdogan. Även om planerna på en ytterligare förstärkt presidentmakt nu får läggas på hyllan har presidenten också enligt den gällande författningen en stark position.

Och vi skall inte bortse från att Erdogan valdes med 52% för ett år sedan och kommer att inneha den positionen i ytterligare fyra år. 

Hans prestige har onekligen rubbats av detta resultat, i synnerhet som han i strid med sitt ämbetes principer de facto ägnat sig åt aktiv kampanj för AKP, men han förblir trots detta en stark maktfaktor.

Det är självfallet hälsosamt och bra för den turkiska demokratin att till stor del kurdiska HDP nu kommit in i parlamentet. Annat hade varit orimligt, och hade sannolikt lett till spänningar.

Jag skriver “i allt väsentlig kurdiska” HDP, därför att partiet under ny ledning breddat sig, fått en lite mer konventionell vänsterprofil och utan tvekan kom att attrahera åtskilliga röster utanför den kurdiska gruppen.

Hur det inrikespolitiska spelet nu kommer att utvecklas vet sannolikt ingen. Som det nu ser ut tror jag ett nyval under det kommande året är mer sannolikt än det är osannolikt. Men det finns olika vägar dit.

Politiskt har vi anledning att fokusera på ett antal viktiga fredsprocesser.

Den första är självfallet den kurdiska fredsprocessen.

Den initierades av AKP och Erdogan, har gjort mycket betydande framsteg, och kan ytligt sett gynnas av att HDP nu sitter tydligt i parlamentet.

Men oroande är att MHP gått fram icke minst på motstånd eller skepsis mot denna, och att processen mot bakgrund av en del påtagligt stora och plågsamma beslut som förestår – t ex PKK-ledaren Öcalan kan ges amnesti – kräver en stark politisk ledning.

Den andra fredsprocessen gäller Cypern.

Den är först och främst självklart av betydelse för Cypern, men en lösning där skulle mycket påtagligt underlätta också Turkiets EU-förhandlingar. 

Frågan har kanske inte samma laddning i Ankara som för ett decennium sedan, men det är nog fortfarande så att det krävs att de mer nationalistiska krafterna i frågan hålls tillbaka. 

Och i ett mer osäkert läge finns det alltid en risk för att någon i mer kortsiktigt syfte börjar att spela på nationalistiska strängar när denna fråga efter sommaren går in i ett mer avgörande skede.

Den tredje fredsprocessen är den armeniska, men här ser jag knappast någon förändring. De facto torde framsteg i den till stor del vara beroende av framsteg när det gäller konflikten mellan Armenien och Azerbaijan.

Och den fjärde skulle handla om Syrien.

Här har Turkiet under AKP varit påfallande militant gentemot Assad-regimen och på olika sätt försökt att uppmuntra USA till olika former av militär intervention. På senare tid förefaller dessutom Saudiarabien, Qatar och Turkiet politiskt och praktiskt ha kommit varandra närmare när det gäller Syrien-politiken.

Om och hur detta kommer att påverkas återstår att se, men det är värt att notera att främst CHP och MHP förespråkat en påtagligt lägre profil, stundtals gränsande till accept av Assad.

Till dessa olika fredsfrågor kommer självfallet de alltid viktiga frågorna om den ekonomiska politiken.

Turkiet har under mer än ett decennium varit en dynamisk tillväxtekonomi, även om problemen börjat torna upp sig under den senaste tiden. Landet har moderniserats på ett iögonfallande och viktigt sätt.

Men osäkerhet om den ekonomiska politiken riskerar att påverka det inflöde av utländska investeringar som är viktigt både för fortsatt modernisering och för finansiering av underskottet i betalningsbalansen.

Så också från dessa utgångspunkt måste vi hoppas att man finner en stabil lösning på regeringsfrågan i landet.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: