HAAG: I två dagar har vi nu suttit ett 40-tal personer och dokument för dokument, närmast dag för dag, gått igenom utvecklingen fram till tragedin och folkmordet i Srebrenica i Bosnien för nu snart 20 år sedan.
Mer kommer vi med all säkerhet att höra om detta under de närmaste dagarna.
På tisdag i nästa vecka skall FN:s säkerhetsråd ha ett särskilt möte i ärendet, med ett anförande av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Zeid Ra’ad Al Hussein, som också tillhört kretsen kring bordet här under de senaste dygnen.
Om det blir någon resolution i frågan eller ej återstår att se. Frågan är fortfarande både oändlig och kontroversiell, och dessvärre ser ju just nu hur den leder till att motsättningar i regionen kommer tillbaka igen.
Kring bordet här har suttit den absoluta huvuddelen av dem som då satt i ledande positioner inom FN-styrkorna, FN-systemet i övrigt, den bosniska regeringen och andra institutioner av relevans, även om USA måhända kunde ha varit lite bättre representerat.
Och till vår hjälp har vi haft ett mycket stort antal dokument som numera frisläppts av såväl FN som av USA och av ett antal andra länder. Jag skulle vilka säga art vi haft tillgång till allt av betydelse.
Till detta kommer självfallet alla de informationer som gradvis kommit fram genom krigsförbrytartribunalen ICTY här i Haag. Och det är åtskilligt.
Facit vet vi dessvärre.
Det var 1993 som FN-systemet under former som starkt kan diskuteras förklarade ett antal områden, däribland Srebrenica, för skyddade områden och placerade mindre truppstyrkor där.
Men som så många andra gånger var säkerhetsrådet bättre på att proklamera politiken än på att se till att det fanns resurser att genomföra den. Här ligger det avgörande fel som ledde fram till tragedin i juli 1995.
Områdena var inte säkra.
I juli 1995 fanns det i Srebrenica ca 42.000 personer varav huvuddelen var flyktingar från övriga delar av Drina-dalen. Och av dessa skulle ca 7.000 komma avrättas eller på andra sätt förlora livet efter det att Srebrenica erövrades av general Mladic och hans styrkor tisdagen den 11 juli 1995.
Och det var detta som ICTY med all sin auktoritet slagit fast som ett folkmord.
En central fråga i våra diskussioner var självfallet om det fanns någon förvarning och om detta hade kunnat förhindras.
På den första frågan blir svaret så gott som entydigt nej, och numera vet vi dessutom att intill den 9 juli var målet för den serbiska attacken inte heller att erövra enklaven i dess helhet. Varför det då ändrades kan vi tills vidare bara spekulera om.
Därtill kommer att de bedömningar som ICTY gör är att beslutet att avrätta de krigsfångar som då tagits, och senare de i övrigt man fick tag på, inte fattades förrän på kvällen den 11 juli.
Åter kan vi bara spekulera om vad det var som ledde till detta.
Självfallet ägnades betydande tid åt frågan om enklaven inte hade kunnat försvaras. På plats hör bu hade vi då också de holländska officerare som hade kommandot i Srebrenica men också de som hade det politiska ansvaret i den holländska regeringen.
Och mycket kom att handla om huruvida den insats av flygunderstöd som kom den 11 juli – och som i sak inte åstadkomma särskilt mycket; CIA skrev i en eftersnacks att den var militärt betydelselös – hade kunnat påverka utvecklingen om den hade satts in ett dygn tidigare.
Och även om detta kan man bara spekulera.
Min egen bild är att mer robust försvar på marken kunde ha gjort skillnad. Och det gäller såväl den holländska styrkan som de bosniska styrkor som ju fanns in kraven. Den serbiska attacken skedde trots allt med en rätt begränsad styrka.
Under eftermiddagen i dag gick vi så över från att dokument för dokument, dag för dag, gå igenom händelseutvecklingen till att diskutera mer övergripande slutsatser för denna typ av fredsoperationer.
Det finns de som vill döma ut det som UNPROFOR gjorde i Bosnien helt och hållet, och det skall inte glömmas bort att FN:s ledning ursprungligen sade att det inte fanns förutsättningar för någon fredsbevarande operation, men sedan kördes över av säkerhetsrådet.
Den uppfattning jag redovisade – såväl med utgångspunkt från det arbete som gjordes av fem svenska bataljoner under FN-befäl mitt i kriget som mina egna mer handfasta erfarenheter under krigets yttersta slutskede – var att detta dock var en insats som med alla sina brister säkert hade räddat många tiotusentals människors liv.
Sådant kan man inte bortse från.
Och med denna utgångspunkt hade vi anledning att mer konkret diskutera erfarenheter för framtida operationer. Såväl Nederländerna som Sverige är ju nu djupt engagerade i en mycket komplicerad FN-operation i Mali.
Och i t ex Kongo och Sydsudan är ju de utmaningar FN-operationerna där står inför närmast gigantiska.
Efter två dagar av interna diskussioner skall vi så i morgon förmiddag redovisa en del av dessa slutsatser också offentligt. Det kommer säkert att tilldra sig en hel del intresse här i Nederländerna. Traumat Srebrenica lever.
Sedan är der dags för mig att ha ett kort stopp i Stockholm innan det bär vidare till Helsingfors.
Alla Dessa Dagar 
Bättre rustade FN-styrkor och soldater med bättre fighting spirit som inte rymmer när det blir jobbigt – samt beslutsfattare PÅ PLATS istället för på beachen i Italien (/motsv) behövs – då hade det inte blivit någon massaker.
Men det kräver att ledarskiktet tar ansvar och gör sitt jobb och inte bara tar betalt för det.
//BA05
Då de flesta terrorhandlingar riktade mot civila västerlänningar, inklusive mot svenskar, görs med muslimska förtecken, som jag uppfattar det, så finns det saker man kan göra för att minimera risken just dessa terrorhandlingar. För svenskt vidkommande bör följande göras:
1. få bukt med den inhemska svenska terrorismen
2. Ta bort svensk militär från muslimska länder
3. Förbättra skalskyddet runt Sverige inklusive Gotland.
DÖ-skallarna* gör dock tvärtemot på alla tre punkter.
1. I många svenska förorter finns sedan en tid tillbaka, i vakuumet efter en misslyckad integrationspolitik, en muslimskt radikaliserande miljö och ett växande avståndstagande gentemot det svenska. Svensk integrationspolitik mäktar inte med att ta emot den stora mängden invandrarna.
Istället byggs den sociala oron på, med hög arbetslöshet och bidragsberoende. Ingenstans i Europa sker det således så mycket skottlossningar, gängkriminalitet, raskravaller, skolbränder, stenkastning på polis, ambulans och brandkår samt judepogromer, som i de svenska storstadsförorterna, mig veterligt.
Massinvandringen, som är den minsta gemensamma nämnaren och en prioriterad fråga hos DÖ-skallarna, från främst Arabvärlden till Sverige under senare år, ökar därmed den sociala oron i förorterna än mer, och bäddar för en ökad rekryteringsbas för muslimska terrorister i Sverige.
2. I många muslimers ögon betraktas ickemuslimska västerlänningar, inklusive svenskar, som otrogna. När dessa dessutom har vapen i sin hand på muslimsk botten, blir många muslimer grovt kränkta, som kan väcka hämndbegär och resultera i heligt krig – Jihad. Otrogna ska dödas enligt logiken i Jihad. Detta är en vedertagen kunskap som de flesta religionshistoriker besitter, men verkar vara en insikt som varken USA eller DÖ-skallarna besitter.
Därför fortsätter DÖ-skallarna att skicka svensk militär, underställda USA/Nato, till muslimska länder. Därmed ökar risken än mer för terrorhandlingar mot svenska civila i Sverige. ( Julruschbombaren motiverade sin handling mot bakgrund av den svenska ISAF i Afghanistan.)
3. Dessutom använder DÖ-skallarna det svenska kustbevakningsfartyget Poseidon för att bistå flyktingsmugglarna i Medelhavet så att fler flyktingar kan ta sig över Medelhavet för vidare transport norrut, oftast med destination Sverige. Skalskyddet runt Sverige försämras därmed. Normalt sett hade man förväntat sig att Poseidon kunde ha patrullerat och bevakat svenskt vattnen för att minimera risken för terrorhandlingar sjövägen. Men nej!
*) DÖ-skallarna är ett samlingsnamn på de riksdagspartier i Riksdagen som beslutade om decemberöverenskommelsen 27/12-2014.
skam går på torra land: Bildt vars regeringen med energi stödde vapenembargot mot Bosniens regering (två gånger lade man ner sin röst i generalförsamlingen när man röstade om embargot) kritiserar bosniernas bristande beväpning i Srebrenica!