Fred i Wiens vackra palats?

WIEN: Det var Österikes utrikesminister Sebastian Kurz och hans ukrainske kollega Pavlo Klimkin som inledde eftermiddagens diskussioner här på mötet med vad som kallas Munich Security Conference Core Group.

Men efter deras respektive anföranden, som var öppna för media, gick vi över till mer inofficiella diskussioner med rätt självklart fokus på den europeiska säkerhetens nya utmaningar.

Och med det kommer vi att fortsätta i kväll och under en betydande del av morgondagen.

Vi sitter i ett stadspalats tillhörande familjen Liechtenstein, och den storslagna miljön finns det förvisso ingen anledning att klaga på. 

Tankarna och samtalen under de gyllene kronorna går lätt till Wien-kongressen 1815 efter Napoleon-krigens avgörande europeiska omvandling.  

Här i Wien finns ju i denna mer moderna tid också OSCE, och en del av diskussionen blir säkert om det finns någonting som kan göras för att den vägen stärka den europeiska säkerheten. 

En oberoende rapport som försöker dra några slutsatser av OSCE:s insatser i Ukraina kommer att publiceras i morgon, men jag tillhör kanske inte dem som är mest övertygade om att så värst mycket står att vinna den vägen.  

Krisen grund ligger ju i en förändrad rysk politik, och avgörande för framtiden tror jag är att se till att denna politik inte lyckas. Så enkelt, och så krävande är det.

Att lyckas med det handlar om att hjälpa Ukraina att lyckas. Men misslyckas det, finns det en icke försumbar risk för att den ryska politiken rullar vidare, och då kan vi snabbt handla i hot mot freden i Europa som blir långt allvarligare.

I våra diskussioner fanns förvisso detta perspektiv, men också de som satte större tilltro till kanske mer begränsade diplomatiska initiativ av olika slag.

Sådana kan och och bör förvisso prövas, men hitintills har de oftast visat sig vara återvändsgränder. Dessvärre.

Vägar framåt är inte i alla avseenden lätta att se. 

En möjlighet som torde sakna varje realism för ögonblicket, men som för den skull inte bör avskrivas, är att få en internationell fredsbevarande styrka i östligaste Ukraina. 

I dagsläget saknar Moskva varje intresse för den möjligheten. OSCE rätt tandlösa mission av observatörer nekas ju t o m tillträde till känsligare områden. Och det passar nog Kreml rätt bra. 

Men det kan inte uteslutas att det kommer att vara annorlunda i morgon, och jag tror att vi då skall ha denna möjlighet öppen. 

En sådan styrka, helst självfallet med ett tydlig mandat från FN:s säkerhetsråd, kunde svara för lag och ordning i det i dag separatistiska området – sådan saknas i hög grad i dag – och svara såväl för fria och rättvisa val som för nödvändig humanitär hjälp och återuppbyggnad. 

Alternativet är måhända att området utvecklas till en cancer vars skadliga verkningar nog främst kommer att drabba Ryssland självt. Det är ju Kreml som har skapat det, som har det yttersta ansvaret för det och som främst kommer att drabbas av dess konsekvenser. 

Kring dessa frågor fortsätter nu våra diskussioner. 

Och i kväll bjuder utrikesminister Sebastian Kurz på middag i ännu ett av dessa gamla palats i kvarteren runt Hofburg här i hjärtat av Europa.

2 kommentarer till Fred i Wiens vackra palats?

  1. Rulle skriver:

    Varför talar ingen diplomat klarspråk angående Rysslands aggressioner? Måste Putin bara gissa på sitt eget sätt? Är det inte uppenbart att annektering av Krim är ett landröveri? Om ryska soldaters angrepp på Ukraina från nordost är en uppenbar och avskyvärd krigshandling, så säg det! Hymlandet löser inga knutar.

  2. Boris Pankin revisited …
    Det saknas vision i dagens geopolitiska debatt. Teritorierna har sina respektive fördelar marknaderna likaså, imorgon finns Ryssland imorgon finns även Sverige oavsett Oligarkernas, politikernas aktuella namn… Sverige Har så mycket att bidra med till Världens välfärd: innovationer, ekologiska lösningar, ett freds memento, en samhälls model, men framför allt en stark önskan om gemensam internationell utveckling som sätter kraft bakom sina ord. Något som Boris Pankin visste att ta vara på när han inledde oligarkernas era med joint ventures och marknadsekonomi. Den rådande protektionismen är en följd av bristen på långvarig erfarenhet av ekonomiskt samarbete på gemensamma marknader som tidigare varit politiska sfärers hemma-marknader till största del e.g. Kina.

    Ett nytt paradigm måste därför lanseras på Win – Win basis med långsiktig uppbyggnad av gemensamma intressen för då blir nämligen kakan större…

    Pankin var är du och Pagrotsky vad gör du ? Föreläs för de nya ledarskapen…

%d bloggare gillar detta: