Nya EU växer fram

TABIANO: Tillsammans med några kollegor och vänner blev jag kvar här även över söndagen för olika diskussioner.

Men nu styr jag hemåt till valrörelsen samtidigt som åtskilliga av mina kollegor fortsätter till Chisinau i Moldavien för ett möte där för att ge stöd till landets europeiska orientering.

I går föll så ytterligare pusselbitar på plats när det gäller de personer som skall leda EU-arbetet under kommande år.

Om denna process kan man ha en del synpunkter – och det har jag ju haft när det gällde dess inledning med ordförande i kommissionen – men fakta är nu som de är i detta avseende.

Kvoter av olika slag styr det mesta av detta.

Tidigt beslutade EPP att man vid sidan av ordförande i kommissionen siktade på att besätta positionen som ordförande i Europeiska Rådet, och detta går självfallet tillbaka på den allt centralare ställning som detta fått i det samlade europeiska samarbetet.

Från min synpunkt som utrikesminister innebar detta att posten som Hög Representant gled över till den socialistiska sidan att nominera.

Och inom den gruppen kom ju Italien att få en mycket stark ställning efter resultatet av valet till Europaparlamentet i juni.

Därmed blir det nu Federica Mogherini som senare i höst kommer att efterträda Catherine Ashton, och övertar en minst sagt krävande situation i snart sagt varje avseende.

Federica känner jag väl även om hon har en relativt kort tid som utrikesminister bakom sig, och alldeles självklart kommer hon att ha vårt och mitt fulla stöd när hon övertar den viktiga positionen.

Och positionen är viktig.

Jag blev uppriktigt arg när en statschef i ett tidigare skede sade att denna position inte var så viktig eftersom det ju mest var någon typ av språkrör för den politik som andra beslutade.

Att det på sina håll finns en tendens till åternationalisering av den europeiska utrikespolitiken diskuterade vi ju i Milano under de senaste dagarna, och en av Federicas viktigaste uppgifter måste bli att rida spärr mot detta.

Det kräver att hon, på det sätt som Catherine Ashton faktiskt försökt, inte accepterar försök från de förment stora att styra och diktera.

Nomineringen av Federica – likt övriga föreslagna kommissionärer skall hon ju passera Europaparlamentets granskning – öppnar nu för Jean-Claude Juncker att komponera resten av sin kommission.

Och där finns ju åtskilliga positioner som är av stor betydelse också för de samlade utrikesrelationerna.

En förhoppning är ju samspelet mellan alla de olika instrument som kommissionen har skall fungera bättre under de kommande åren.

Viktiga frågor om närområdet liksom hela utvidgningen och dessutom handels-, bistånds- och energipolitik kommer ju att ligga på andra kommissionärer.

Jag skulle personligen gärna se Cecilia Malmström på någon av dessa viktiga positioner.

Och ytterligare positioner av betydelse kommer alldeles säkert att tillkomma.

Att Polens premiärminister Donald Tusk tar över som ordförande i Europeiska Rådet har självfallet också sin symboliska betydelse.

Det går nu knappast längre att tala om ”gamla” och ”nya” medlemsstater.

Och Polen har ju i många avseende varit ett av Europas mest framgångsrika länder under det senaste decennier.

Gårdagens möte i Bryssel kom av lätt insedda skäl att ägna betydande tid också åt utvecklingen i Ryssland och Ukraina – på samma sätt spm vi utrikesministrar gjorde i Milano – och man var tydlig med att det vi nu ser från rysk sida är ”aggression”.

Klarspråk är viktigt i en situation som denna.

Och det kommer nu att leda till nya beslut om nya sanktioner under den kommande veckan.

Tyvärr är det nog så att är vi som haft de dystraste prognoserna om hur Rysslands politik skulle komma att utvecklas som hitintills fått mest rätt under denna utdragna konflikt.

Och därmed finns det nog dessvärre en avsevärd risk för att det kommer att fortsätta att vara så under de kommande månaderna – ja, under de kommande åren.

Jag hoppas kunna återkomma till min syn på detta på denna plats under den närmaste tiden.

Men nu bär det tillbaka till Stockholm och vår egen valrörelse.

Att bygga vidare

MILANO: Diskussionerna här denna den andra dagen kom – även om Gaza och den s k fredsprocessen i Mellersta Östern diskuterades – fortsatt att präglas av det som händer i östra Europa.

Och när vi avslutade med några lite bredare reflektioner – detta var Catherine Ashtons sista möte av detta slag – blev det också kring de risker för en åternationalisering av utrikespolitiken som det ju kommit att ses en del tecken på.

Jag tillhörde dem som instämde i dessa farhågor och varnade för de konsekvenser detta på sikt kan få.

Åtskilligt var uppnåtts under dessa den år när det gäller att bygga en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och när vi nu ser väsentligt större utmaningar än tidigare är det ju viktigt att hålla fast vid och bygga vidare på detta.

Catherine Ashton drog sedan snabbt iväg till Bryssel för att vara med på mötet med stats- och regeringscheferna där, och vad de kommer att komma fram till där och vad det leder till återstår att se.

Några andra av oss stannade så kvar här för lite uppföljande diskussioner i olika frågor.

Behov av ett starkt Europa

MILANO: Det blev en eftermiddag med alla de allt värre kriserna i Europas grannskap när EU:s utrikesministrar träffades här för sedvanligt informellt möte.

Vi har ju ett sådant under varje roterande ordförandeskap, och eftersom det är i Italien som är i ordförandestolen detta halvår träffas vi nu på det gamla mässområdet i Milano.

För min del är det väl det hitintills femtonde mötet av denna typ under min tid som utrikesminister, och det har ju förvisso hänt en hel del under denna period.

Dessvärre tvingas jag konstatera att den utrikespolitiska situation vi i dag står inför är väsentligt mer utmanande och krävande än någonsin tidigare under denna period.

I morgon kommer EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel att utse den person som mot slutet av detta år skall ta över efter Catherine Ashton efter hennes fem år som EU:s förste Höge Representant.

Och jag hoppas att det blir en person som kan leva upp till de höga förväntningar som situationen nu kommer att ställas. Och att beslutet inte styrs alltför mycket av andra hänsynstaganden av det ena eller det andra slaget.

Under dessa fem år har viktiga steg tagits med att bygga upp den gemensamma utrikestjänsten EAS och utveckla mekanismer för att formulera och föra ut en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Allt har inte varit enkelt, och allt är inte perfekt, och förvisso finns det mycket som återstår att göra.

Men mycket viktiga steg har trots detta tagits.

En tendens just nu som oroar är en tendens från de tre huvudstäder som ser sig som lite större än oss övriga att börja ta över för mycket, och därmed underminera det vi försökt att bygga upp under de senaste fem åren.

Lite av detta har vi sett när det gäller Ryssland och Ukraina, där vissa av dem haft en tendens att ställa Bryssel åt sidan, och det har också funnits andra tendenser i denna riktning under den senare tiden.

Detta är inte bra, och skulle riskera att försvaga Europa om det fortsatte. Och Catherine Ashtons efterträdare är viktig också i detta perspektiv.

Det bör vara en person med vilja och förmåga att stå upp för de processer som förenar de 28 länderna, och inte faller för att styras av enbart en liten grupp av länder.

Men om detta kommer det att diskuteras mer i Bryssel i morgon, och då är det Fredrik Reinfeldt som ju representerar Sverige.

Hemma i Sverige i dag har Karin Enström gått ut med de beslut vi nu fattat om det nya Gripen-systemet, och detta har föranlett ytterligare en rödgrön röra med vänstern och miljöpartiet starkt mot ett beslut som socialdemokraterna faktiskt stöder.

Och det är andra gången på bara några dagar vi ser detta i centrala säkerhetspolitiska frågor. Nyss var de ju hjärtligt osams om det värdlandsavtal som
Finland och vi avser att ingå med Nato.

Bra är detta inte – inte för Sverige, och definitivt inte för dem.

Låt oss bara hoppas att vi inte får en regering som i centrala säkerhetspolitiska frågor förlamas av motsättningar och slitningar som dessa.

I kväll blir det mer informell middag tillsammans med våra respektive på ett av stadens museer och i morgon fortsätter samtalen under en betydande del av dagen här.

Dold invasion i Ukraina

STOCKHOLM: I dag blev det så alldeles uppenbart att Ryssland gått in i ett nytt offensivt skede i sina operationer mot Ukraina.

Tecknena och informationerna är nu så många och så entydiga att ingen kan undgå slutsatsen att Ryssland nu engagerat sig med reguljära militära förband i östligaste Ukraina.

Det handlar om en dold invasion.

Uppenbarligen har man inte ansett att det räckt med ”frivilliga”, leveranser av tunga vapen och mindre specialenheter för att konsolidera och klara den enklav man alldeles uppenbart har haft för avsikt att etablera i Ukraina.

Och därför tyder allt på att det är reguljära bataljonsstridsgrupper – med stor sannolikhet ur luftlandsättningstrupperna – som nu fått till uppgift att gå till offensiv mot det ukrainska försvaret.

Amerikanska offentliga uppgifter talar ju dessutom om att det finns reguljära ryska artilleriförband inne i Ukraina. Under eftermiddagen har man också publicerat satellitbilder på vad man anser vara dessa förband.

Det är nog sannolikt att detta skapat en mycket besvärlig situation för de ukrainska stridskrafter som ju haft att lösa svåra uppgifter sedan en tid tillbaka. Plötsligt konfronteras de med utvilade, kvalificerade och väl utrustade reguljära ryska förband.

I mönstret ingår självfallet att allt förnekas på officiellt håll i Moskva. Men det är ett mönster vi nu börjar att bli bekanta med.

Nyligen dekorerades officiellt den 76:e luftlandsättningsdivisionen för dess insatser i invasionen och ockupationen av Krim. Att man när det inträffade förnekade all kännedom minns vi väl.

Och det bör ju noteras att det är enheter ur samma division som inte minst från ukrainskt håll pekats ut när det gäller det som nu händer.

I morgon är jag på informellt möte med EU:s utrikesministrar i Milano, och på lördag träffas i Bryssel stats- och regeringscheferna.

Det säger sig självt att den nu ytterligare skräpta situationen kommer att stå högt upp på dagordningen på bägge dessa möten.

Och alldeles självklart kommer detta också att gälla Nato:s toppmöte i Cardiff mot slutet av den kommande veckan.

Det handlar ju om ett lika flagrant som allvarligt mot fred, säkerhet och internationell rätt.

Ingen röra i säkerhetspolitiken!

HALMSTAD: En av dagens nyheter blev plötsligt att såväl Sverige som Finland under den allra närmaste tiden skall underteckna ett s k värdlandsavtal med Nato.

Och eftersom det är valrörelse föranledde detta protest från Miljöpartiet och ännu mer och högljudd protest från Vänsterpartiet.

Det blev t o m radiodebatt i ärendet mellan mig och Jonas Sjöstedt.

I sak är ärendet föga sensationellt och behandlades f ö av den senaste försvarsberedningen som med stor majoritet sade att det var viktigt att ett sådant avtal ingicks snabbt.

Och för oss har det också varit viktigt att gå fram parallellt med Finland.

I går kom det ut ett mer officiellt uttalande i Helsingfors i ärendet, och i detta nämndes också att arbetet sker i samarbete mer Sverige.

I sak underlättar ett avtal som detta när vi är värdar för främmande länders stridskrafter i Sverige, och det sker allt oftare i samband inte minst med olika övningar.

Den stora BaltOps-övningen i början på sommaren, med ett stort antal örlogsfartyg från olika Nato-länder i Karlskrona, är ett konkret exempel på en situation som skulle underlättas.

Men självfallet är det också ett uttryck för tesen i vår säkerhetspolitiska doktrin att vi skall både kunna ge och ta emot både civil och militär hjälp.

I bägge fallen kräver det vissa förberedelser.

Att allt detta i varje enskilt fall kräver vårt beslut och vårt godkännande är en självklarhet.

Men centralt och viktigt är ju att vi bygger säkerhet i samverkan. Med Finland, Norden och Nato. Det blir allt viktigare.

Att nu vänsterpartiet och miljöpartiet går i taket och protester illustrerar tydligt de starka motsättningar också i centrala säkerhetspolitiska frågor som finns på den rödgröna sidan.

Alliansregeringen gör här vad också socialdemokraterna tycker är rätt och riktigt, och skrivit under på i försvarsberedningen, men vad en rödgrön regering alldeles uppenbart inte hade kunnat göra.

Ironiskt, men dessvärre också sant.

Men det visar ju att det finns också rent säkerhetspolitiska risker med alla de motsättningar som finns på den rödgröna sidan.

I radiodebatten sade Jonas Sjöstedt att han ville att en rödgrön regering skulle riva upp detta avtal. Jag tror knappast han skulle lyckas med det kravet, men det vore självfallet illa nog med uppslitande strider i en regering i frågor som dessa.

Och kanske är det bra att detta på detta sätt kommer fram i valrörelsen. Frågorna är viktiga för framtiden.

Nu lämnar jag soliga och vackra Halmstad efter att i dag på förmiddagen ha talat på SNS-konferensen i Tylösand om perspektiv på USA:s roll i den globala politiken, ägnat mig åt lokala media och kampanjat med Hallands-moderaterna på Stora Torg.

Och en radiodebatt med Jonas Sjöstedt från Radio Hallands studio hanns ju också med.

Den och dess diskussion om säkerhetspolitiken illustrerade väl hur viktigt det är att allianspartierna får fortsatt ansvar för regeringen i Sverige.

I morgon blir det så en dag i Stockholm.

Solnedgång över Tylön

HALMSTAD: Efter en dag i Stockholm – dominerad av diskussionerna på mötet med alla våra ambassadörer – har jag nu kommit hit till ett Halland som visar sig från en väsentligt soligare sida än vad jag såg uppe i Svealand.

Just nu njuter jag av en vacker solnedgång över Tylön.

Diskussionerna med ambassadörerna tidigare i dag dominerades av lätt insedda skäl av de mer oroande strategiska horisonter som jag ju skrivit åtskilligt om på denna plats sedan ett bra tag tillbaka.

Och det gäller såväl i det östliga som i det sydliga perspektivet.

Det fanns mycket att diskutera. Och det blev också en bra och tydlig föredragning av ÖB Sverker Göransson om aktuella utmaningar och situationen framöver.

Samtidigt fortsätter valrörelsen.

Allianspartiernas ledare har under dagen befunnit sig bl a i Helsingborg och presenterat olika delar av vår politik.

En betydande draghjälp fick de genom en detaljerad jämförelse mellan olika europeiska länders utveckling under åren sedan krisen 2008, och där Sverige framstod som överlägset bäst i samtliga de kategorier som man hade valt att studera.

Medan vår ekonomi vuxit med ca 7% sedan krisen började 2008 har ekonomin i EU i dess helhet fortfarande lätt negativa tal.

Och vi har haft en tydligt starkare utveckling än också våra nordiska grannländer – såväl Danmark som Finland har fortfarande negativa tal.

Detta kan inte vara alldeles utan samband med den ekonomiska politik som alliansregeringen fört under dessa år.

Hit har jag kommit för att tala på SNS årliga konferens i Tylösand i morgon förmiddag. Det är mera globala frågor som står i fokus.

Men självfallet blir det valrörelse också här i Halland innan jag senare i morgon återvänder till Stockholm.

När jag skriver detta har nyheten just kommit om en vapenvila om Gaza, och det är självfallet någonting som jag varmt välkomnar.

Men även om jag just nu inte har alla detaljer är det uppenbart att denna överenskommelse behöver föras vidare för att nå till en situation där det inte hela tiden finns en risk för att konflikten skall utbryta igen.

Det handlar om de fyra grundläggande principer som jag ju skisserade här och i en artikel i DN i inledningsskedet av detta skede av konflikten kring Gaza.

Tillbaks till Stockholm

GÖTEBORG: Nu går tåget tillbaka till Stockholm efter en både stimulerande och produktiv dag med alla Sveriges ambassadörer här.

Det var landshövdingen Lars Bäckström i Västra Götaland som var vår värd under överläggningarna på länsstyrelsen här, och sedan paraderade några av regionens spännande globala företag och institutioner revy under dagen.

Landshövdingen föreläste själv om statsförvaltningens uppgifter i en lagbunden demokrati, och tog dikten om landshövdingen ur Fänrik Ståls Sägner till stöd för sina teser.

Men sedan blev det forskning på Chalmers, den allt viktigare livsmedelsindustrin, bägge Volvo, AstraZeneca, SKF och Göteborgs Hamn i en imponerande kavalkad av världsomspännande engagemang och verksamhet.

Och det var nog ett mycket bra sätt att inleda ett sändebudsmöte som detta. Det är ju den svenska verkligheten som skall vara utgångspunkten för de insatser som vi gör.

I morgon i Stockholm skall vi så diskutera de mer handgripliga utrikespolitiska utmaningarna, och då är det jag som inleder den diskussionen.

I år blir det en tydligare tyngdpunkt också på de rent säkerhetspolitiska frågeställningarna i närområdet än vad som brukar vara fallet vid möten som detta.

Tiderna har ju – som bekant – blivit sådana.

Börjar veckan i Göteborg

GÖTEBORG: Från överläggningarna på Harpsund har jag nu anlänt hit som förberedelse för att alla Sveriges ambassadörer från världens alla hörn kommer hit i morgon och får sig till livs samhällsliv och företagsamhet i denna del av Sverige under ett dygn.

Under eftermiddagen passade jag på att besöka några av allianspartiernas valstugor här i centrum och prata med valarbetare och människor som passerade förbi.

Stämningen var såväl god som optimistisk.

Att socialdemokraterna inte hade satt upp sin stuga än var lite märkligt – jag brukar faktiskt titta in också där när jag är här.

Gårdagens diskussioner på Harpsund var självfallet inte bara centrerade kring ekonomi och budget, utan handlade också om valrörelsen och hur den utvecklades.

Och det fanns en påfallande tillförsikt i de olika intryck och observationer som rapporterades.

Att vi står inför betydande utmaningar är uppenbart, men förvirringen inom oppositionen inte minst under den gågna veckans olika debatter har ju samtidigt varit tämligen så uppenbar.

Min kommande vecka blir självfallet en viss blandning av valrörelse och olika aspekter på den europeiska och internationella utvecklingen. I ljuset av hur osäker den senare är finns det också en betydande flexibilitet i min planering.

Här är jag i alla fall under morgondagen, och ser mycket fram mot det.

Viktigt för Göteborg blir i dessa dagar lanseringen för globala media av den nya modell XC90 som beskrivs som den första från ”nya Volvo” och som skall börja tillverkas på Torslanda här i januari.

Men det som är viktigt för Göteborg är självfallet också mycket viktigt för Sverige. Den äldre modellen XC90 var ju under några år Sveriges viktigaste exportprodukt, med ett exportvärde på omkring 40 miljarder kr årligen under de mest framgångsrika åren.

Sent i morgon kväll kommer jag dock att vara tillbaka i Stockholm för olika aktiviteter där under huvuddelen av tisdagen innan jag ger mig iväg till Halmstad för att under en del av onsdagen vara med om SNS:s storsa årliga konferens där.

Mot slutet av veckan blir det dock Europa igen.

I Milano samlas mitt på dagen på fredag EU:s utrikesministrar för det informella möte som ordnas under varje ordförandeskap, och på lördag eftermiddag samlas i Bryssel EU:s statsa- och regeringschefer för att inte minst fullfölja sin del av utnämning av ledande personer som inom EU under de kommande fem åren – nu främst ordförande i Europeiska Rådet och Hög Representant för utrikes- och säkerhetspolitiken.

I tiden som dessa är det självklart att detta är positioner som måste besättas av personer med tyngd, trovärdighet och förankring. Annars är självfallet risken betydande att EU:s tyngd när det gäller att möta de olika utmaningar vi i dag står inför kommer att minska.

Och dessa ser gradvis allt värre ut.

I Ukraina har i dag firats landets självständighetsdag, men det förefaller som om det samtidigt varit kraftiga strider i landets östligaste delar. Uppgifter från Nato säger ju att reguljärt ryskt artilleri inne i Ukraina nu deltar i dessa.

I sitt tal i Kiev i dag sade president Poroshenko att det som tidigare kallats en ”anti-terroristoperation” nu i stället är Ukrainas nya självständighetskrig. Det är tunga ord.

På tisdag träffar han i Mins Rysslands president Putin, och då kommer också bl a EU:s Catherine Ashton att vara på plats, liksom EU:s kommissionärer för handels- och energifrågor.

Det blir ett viktigt möte, och en viktig bakgrund för våra diskussioner i Milano.

Också perspektiven söderut är mycket bekymmersamma.

Den viktiga regeringsbildningen i Bagdad har råkat ut för nya svårigheter, och i Libyen har dagens kraftiga strider vid Tripolis internationella flygplats fört landet än längre mot kaos och sammanbrott.

Och här handlar det om utvecklingar med grava konsekvenser också för oss i Europa.

Så det blir en vecka med viktig valrörelse och med tunga också utrikespolitiska utmaningar.

Ärlighet varar längst

HARPSUND: Så är det då dags för den traditionella sensommarsamlingen med regeringen för att diskutera främst de ekonomiska utgångspunkterna för det budgetförslag för 2015 som skall presenteras gör riksdagen i höst.

Att Sveriges ekonomi i ett europeiskt perspektiv står stark tror jag knappast någon kan förneka.

När har träffade den ansedda ekonomen Fred Bergsten i går – årets svensk-amerikan med rötter i trakten kring Kumla – var han mycket tydlig i sitt lovprisande av det som han tycker att Sverige hade åstadkommit under de senaste åren.

Och en del förde han också tillbaka till de ekonomiska reformer av olika slag som vi ju genomförde i början av 1990-talet. Om detta har han skrivit i bl a Washington Post.

Men varje situation har ju samtidigt sina utmaningar, och det är självfallet kring dessa som en regering måste koncentrera sina i insatser.

Många av dessa har ju sin bakgrund i den bekymmersamma situationen i vår omvärld.

Ekonomierna i vår omvärld går inte fullt så bra som vi hade hoppats. Försvaret kräver alldeles uppenbart ökade resurser under en lång följd av år. Starkt ökat flyktingmottagande kräver kortsiktigt mer pengar. Vårt humanitära ansvar i världen kan vi inte springa bort från.

Från socialdemokratiskt håll ser jag att man anser att Anders Borg och jag ägnar oss åt ”teaterkonster” när vi talar om dessa saker.

Men om de tror att de kan fly verkligheten riskerar de ett mycket brutalt uppvaknande.

Och – brukar jag hävda – ärlighet varar alltid längst.

Alltför cyniska politiska kommentatorer talar om att detta möjligen är valtaktik. De vet inte vad de talar om.

Jag skulle vilja se den s k taktiker som rekommenderar att man skall sätta flyktingpolitiken i centrum för valrörelsen.

De s k taktikerna i olika partierna har nog i stället haft den alldeles motsatta rekommendationen. Och på sina håll verkar det ju som om man också lyssnat på dem.

Och sanningen är ju – som knappast någon kan ha missat – att det faktiskt hänt och händer allvarliga saker i vår omvärld.

I TV4:s Nyhetsmorgon i dag på morgonen intervjuades jag lite mer utförligt om detta, och på min svenska Twitter finns en länk för dem som vill titta på den intervjun.

Sedan vi haft våra diskussioner om detta och annat i regeringskretsen, och Anders Borg gjort sin sedvanliga redovisning för den samlade pressen, fortsätter vi i sedvanlig ordning lite mer informellt.

Och det är i alla fall min förhoppning att Fredrik Reinfeldt bjuder på någon sensommarspecialitet senare i kväll.

I morgon bör det så för min del vidare mot Göteborg och mötet med alla Sveriges ambassadörer där under måndagen.

Ansvar i en orolig tid

STOCKHOLM: Så har jag då landat från världen mitt i den begynnande svenska valrörelsen.

Och den har ju sina speciella inslag.

I onsdags kallade finansminister Anders Borg och jag till pressträff för att informera om att en betydligt mycket mer bekymmersam bild i omvärlden i olika avseenden kommer att ställa nya krav också på Sverige.

Och det kan ju anses rimligt att detta också redovisas i en valrörelse som ju skall handla om framtiden.

I fokus var de starkt ökade kostnaderna för ett starkt ökande antal flyktingar som söker sig till Sverige. Vi är nu uppe i siffror som påminner om de vi hade under Bosnien-krigets värsta år i början av 1999-talet.

Och alldeles självklart kostar detta pengar.

Att Sverige också ekonomiskt gynnas av invandringen i det lite längre perspektivet hindrar ju inte att olika aspekter av mottagandet i det korta perspektivet kostar pengar.

I debatten har attityderna till detta varit förvirrade.

Sverigedemokraterna talar självfallet om invandringens kortsiktiga kostnader, men vägrar att erkänna dess långsiktiga vinster. Det förvånar knappast.

Mer förvånande är då den socialdemokratiska inställningen där man vägrar att tala om de kortsiktiga kostnaderna, samtidigt som man självfallet är tydlig och bra om de långsiktiga vinsterna.

En realistisk och ärlig politik måste se båda dessa delar av politiken, även om det alldeles självklart är de långsiktiga vinsterna som skall vara styrande för den politik som vi skall föra.

Men det handlar, när vi talar om ansvar i en orolig tid, inte bara om detta.

Jag pekade på att vi har anledning att räkna med ökade kostnader för olika humanitära insatser, liksom att vi ju planerar för ökade kostnader för försvaret under kommande år.

Ett försämrat läge i omvärlden riskerar ju dessutom att också påverka möjligheterna för vår export, vilket även det påverkar statens budget.

Allt detta tyckte vi att det var viktigt att ärlig och tydligt redovisa. Det är en verklighet som ingen regering kommer att kunna springa bort från.

Reaktionen från oppositionen var att detta var taktik och att det hur som helst inte var någonting som man skulle prata om. De föreföll att föredra strutsens attityd till de nya krav som en mer bekymmersam omvärld ställer också på Sverige.

Aftonbladets ledarsida i går var kostlig när man dels sade att allt det vi sade var taktik och dels att det ju faktiskt är sant.

Men det är ett ovedersägligt faktum att vi nu är på väg in i mer krävande och svåra tider, och att de ställer skräpta krav också på vår politik.

Det före en tilltagande internationell debatt om hur vi skall kunna möta det hot som just nu ISIL representerar. Men utmaningen är större än så. Vi har ett bälte av sönderfall och strider söder om Europa som skapar nya utmaningar också när det gäller vår säkerhet.

Och just när jag skrivet detta kommer det in rapporter om upptrappad rysk intervention i östra Ukraina.

Redan har konstaterats enheter ur den ryska 76:e luftlandsättningsdivisionen – ett av Rysslands klassiska intervrntionsförband, stationerat i Pskov alldeles vid Estlands gräns – inne i östra Ukraina, och nu har man uppenbarligen utan tillstånd sänt in delar av den s k humanitära konvojen i samma områden.

Det handlar alldeles uppenbart om ett försök att med kombinerade militära, politiska och civila insatser säkra en enklav i östra Ukraina som bas för de fortsatta ansträngningarna. Och det handlar tveklöst om vad som måste beskrivas som aggression.

Utan att måla kända potentater på väggen i onödan är det uppenbart att detta leder till att vi måste tänka på vårt försvar i det lite längre perspektivet. Liksom på våra olika former av säkerhetssamarbeten.

Perspektiv och utmaningar som dessa måste finnas i en valrörelse.

Det kan inte bara handla om en löftespolitisk karusell – nya körkortslån ena dagen, gratis bredband andra dagen o s v – samtidigt som man sticker huvudet i sanden när det gäller de utmaningarna i omvärlden som påtagligt kommer att påverka också oss.

För då riskerar uppvaknandet efter valdagen att bli tämligen så brutalt. Och väljarna med viss rätt känna sig lurade.

I morgon är det så dags för regeringen att sedvanligt samlas på Harpsund för att gå igenom de ekonomiska förutsättningar som ligger till grund för det budgetförslag som skall läggas till riksdagen efter valet.

Och på söndag fortsätter jag från Harpsund till Göteborg.

Varje år samlar vi ju Sveriges ambassadörer runt om i världen till det s k sändebudsmötet, och en innovation jag introducerade förra året var att förlägga delar av detta utanför Stockholm.

Ambassadörerna skall ju representera Sverige i dess helhet, och då är det bra att de får en bredare bild än bara Stockholm.

Förra året var vi i Linköping, och nu blir det som sagt Göteborg.

Överväldigande i Kurdistan

BURGAS: Nu är det mellanlandning här i Bulgarien på väg hem från en minst sagt välfylld dag i Kurdistan i norra Irak tillsammans med EU:s kommissionär för humanitär hjälp Kristalina Georgieva.

Hon och hennes medarbetare lämnar oss här. De gör imponerande insatser när det gäller att i EU:s namn hjälpa runt om i världen.

Jag tror att jag sanningsenligt kan säga att det var ett mycket uppskattat besök, och det blev speciellt bra genom att vi reste tillsammans.

Det visade konkret och samlat europeiskt engagemang.

Det är en överväldigande humanitär kris vi står mitt uppe i framför allt i de nordliga delarna av Irak.

Sedan början av sommaren har ytterligare närmar en miljon människor fördrivits eller flytt framför allt genom ISIL:s attacker först mot Mosul i mitten av juni och därefter mot Nineve-slätten och kurdiska områden i början av augusti.

Och detta kommer ovanpå kanske lika många människor som tvingades på flykt i vintras i Anbar-provinsen i de västligare delarna av landet.

Men om situationen där i dag vet vi tyvärr ganska lite – situationen är alldeles för osäker.

I grunden handlar det om en kris som utlösts av en kombination av kriget i Syrien och av den sekteristiska politik som Maliki-regeringen i Bagdad drivit under de senaste tre åren eller så.

Nu är den omedelbara uppgiften att hjälpa människorna, och vi har under dagen träffat såväl hela FN-familjen av hjälporganisationer som de erfarna och imponerande frivilligorganisationer som i dag finns på plats.

Oerhört mycket har gjorts – men oerhört mycket mer måste göras.

Och självfallet är Sverige mycket viktigt. Många tackade för våra insatser.

Någonstans i luftrummet mötte vi sannolikt de två svenska Hercules-flygplan som tidigare i dag lyfte hemifrån med olika former av hjälp.

Men sedan kommer det att handla också om pengar.

Det som dock måste till är en övergripande politisk strategi. Den handlar om Bagdad och Erbil, men den handlar också om Ankara, Teheran och Rijadh.

Vi hjälper nu de som fördrivits eller flytt, men för många av dem är självfallet frågan hur deras framtid kommer att se ut. Och än finns det inte några riktigt trovärdiga svar på den frågan.

När vi satt med ärkebiskopen från Mosul, liksom hans företrädare på posten, var han mycket tydlig med att de som han representerade vill kunna flytta tillbaka.

Men när vi talade med de ledande företrädarna för yeziderna – den folkgrupp som ju direkt hotades av folkmord, men där internationella insatser gjorde att de flesta kunde räddas – var bilden betydligt mycket mer komplicerad.

Guvernören i Mosul – nu i Erbil – tillhörde de något mer förhoppningsfulla.

Han trodde att de insatser som ju förstärks skulle kunna fördriva ISIL från Mosul, och att det skulle vara möjligt för de flesta att komma tillbaka.

Och vi diskuterade olika säkerhetsarrangemang i olika delar av det vida området som skulle kunna skydda de utsatta och fördrivna.

Det var svårt att inte imponeras av den generositet och öppenhet som kännetecknade de kurdiska myndigheternas olika insatser i denna också för dem mycket svåra situation.

Men de har ett besvärligt finansiellt läge efter det att Bagdad i januari slutade med budgetbetalningar. Och även om man sedan i maj börjat direkt export av olja är produktionen för liten för att generera de resurser man verkligen behöver.

Och det gäller i all synnerhet i det läge som i uppkommit. Omhändertagandet kräver, även med den omfattande internationella hjälpen, stora insatser.

Till den i allt väsentligt humanitära dagens mer politiska inslag hörde en timslång överläggningar med den kurdiska presidenten Barzani i hans eget palats en bit upp i bergen.

Vi känner numera varandra väl, och det blev ett framtidsinriktat och intressant samtal, där vi ju också noterade de nära och goda banden mellan våra samhällen.

En bit efter midnatt hoppas jag kunna landa i Stockholm, och i morgon får jag försöka att anpassa mig till de kanske trots allt inte fullt lika avgörande frågor som dominerar vår pågående valdebatt.

Men att det är så har vi ju i grunden anledning att känna en djup tacksamhet för.

I tragedins Irak

ERBIL: Tidigt i går morse hämtade mig ett av våra statsplan mig i Åbo och vi styrde kursen mot krisernas, lidandets och utmaningarnas Irak.

Men först mellanlandade vi i Bourgas i Bulgarien och hämtade upp EU:s kommissionär för humanitär hjälp Kristalina Georgeva och hennes medarbetare.

Det var på det extra mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel i fredags som vi denna gemensamma resa, med välsignelse också av Catherine Ashton diskuterades.

Såväl EU-kommissionen som Sverige tillhör ju de stora humanitära givarna i världen. Under de senaste åren har vi ju påtagligt byggt ut denna del av vår politik. Inte minst var det Gunilla Carlsson som drev på denna utveckling.

Regelmässigt är Sverige den fjärde största humanitära givaren i världen, med EU-kommissionen som nummer två och EU sammantaget som särklassigt ledande i världen.

Och då var det naturligt att vi två reste gemensamt för att understryka vår humanitära samlade humanitära hjälp till alla de som nu drabbats av ISIL:s terror och fördrivning.

Andra länder fokuserar på konkret säkerhetsstöd och har erfarenhet och resurser till det. Vi koncentrerar oss på det vi är bäst på och där vi åtnjuter stort anseende och förtroende.

Men självfallet handlar det också om politiskt stöd och att diskutera den långsiktiga också politiska strategi som krävs för att möta det hot mot Irak, mot regionen och också mot oss som ISIL innebar.

Vi landade i ett Bagdad där temperaturen denna dag närmade sig 50 grader, och avverkade på några timmar samtal med presidenten, parlamentets talman och tjänstgörande utrikesministern.

Här var det den politiska och säkerhetsmässiga situationen som var i fokus, men det var också viktigt att understryka att vi vill hjälpa alla i Irak som drabbats av det hemska som skett.

Liksom, självfallet, att detta skall ses som en del i en samlad strategi vars syfte ju är att de som nu tvingats på flykt skall kunna återvända i säkerhet till sin hembygder.

Att det är lättare sagt än gjort är uppenbart, men det är viktigt att detta är det mål som Iraks myndigheter vill att vi skall ha och som vi också skälva uppfattar som riktigt.

När mörkret lade sig över Bagdad flög vi så upp till det Erbil som vi tidigare under dagen hade haft möjlighet att titta ner på.

Och här bar det direkt till middag med premiärminister Barzani och en rad ledande företrädare här.

Och det blev en inträngande diskussion inte bara om de nu akuta utmaningarna på det humanitära området utan de vidare perspektiven för Irak och regionen i ljuset av det som hänt.

Att irakiska och kurdiska styrkor, med flygindustris från USA, någon timma tidigare återtagit kontrollen över den strategiskt viktiga vattenkraftsdammen i Tigris norr om Mosul bidrog alldeles självklar till att höja stämningen.

I dag blir det så en full dag fokuserad främst på de humanitära utmaningarna, men vi skall också passa på och träffa presidenten Barzani i hans residens lite mer uppe i bergen en bit öster om själva Erbil.

Och när mörkret sänker sig över slättlandet och bergen i det historiska landet här nere blir det dags att återvända till Bulgarien och Sverige.

Banden med Finland

GULLRANDA: Arla denna morgon lämnar jag så Nådendal i allra västligaste Finland efter gårdagens eftermiddag och kväll på Finlands presidents sommarresidens Gullranda och de diskussioner vi haft där.

Ingen bilateral relation är viktigare för Sverige än den med Finland.

Och jag tror faktiskt att jag vågar säga att det gäller i andra riktningen också.

Denna relation har många dimensioner, och en av dem under de decennier jag haft förmånen att vara med har varit den typ av informella diskussioner och sammankomster som vi nu haft här på Gullranda.

Personer har varit betydelsefulla.

Under lång tid spelade näringslivsmannen Aatos Erkko här i Finland en mycket central roll i dessa kontakter, men också diplomaten och den imponerande statsmannen Max Jacobson.

I Sverige fanns under alla dessa decennier akademikern och diplomaten Krister Wahlbäck

I dag finns ingen av dem dessvärre längre, men behovet av kontakter i ett Europa och en värld som snabbt förändras är minst lika stort.

Och det tror jag att alla på ömse sidor som var med om diskussionerna här nu på Gullranda helt och fullt kan instämma i.

Sedan tillhör det ju saken att det finns saker bortom ekonomi och säkerhetspolitik och historia och geografi och allt detta som har sin betydelse.

Bastu. Skärgård. Kräftor. Sånger.

Det kallas förvisso inte alls allians eller så i mer formell utrikespolitisk betraktelse.

Sanningen är nog att det går betydligt djupare än så…

Och så blir det valrörelse!

STOCKHOLM: Tillbaka i huvudstaden, och dags för valrörelsen att mer officiellt ta sin början.

På klassiska Norrnalmstorg i Stockholm talade Fredrik Reinfeldt om politik och perspektiv för kommande år.

Ett viktigt budskap var de krav som en oroligare värld kommer att ställa på oss under de närmaste åren. Perspektiven är långt ifrån idylliska.

Utrikes- och säkerhetspolitiken kommer att kräva styrka och stringens. Den förstärkning av vårt försvar som inletts och getts inriktningen för är viktig.

Men vi skall inte blunda för att en oroligare värld också tenderar att dämpa inte minst de europeiska ekonomierna, och att detta ju påverkar också vår mycket exportberoende ekonomi.

Vår generösa flyktingpolitik kommer också att möta nya utmaningar. Vi ser nu inströmningar som för tankarna till situationen under kriget i Bosnien i början av 1999-talet.

I dag vet vi att den inströmningen kom att bli ett mycket värdefullt tillskott till vårt samhälle och vår ekonomi. Men de omedelbara utmaningarna skall för den skull inte underskattas, och det gäller också rent budgetmässigt.

Också perspektiv som dessa måste finnas i en valrörelse. Världen och dess utveckling är inte långt borta – den påverkar oss direkt och omedelbart.

En valrörelse frestar alltid till löften i mångfald. Visst måste visionerna och ambitionerna vara där. Annars vore det märkligt. Men om det mest handlar om att åstadkomma allt med ökade offentliga utgifterna riskerar baksmällan att bli bitter.

När Fredrik Reinfeldt talade om att öka bostadsbyggandet till 150.000 nya bortöder handlade det därför inte om lån eller om bidrag. Det handlade om minskade regler och minskad byråkrati.

Sådant kostar inte pengar. Sådant sparar faktiskt pengar. Men utmanar sannolikt en och annan regleringsfantast.

Dock är det den typen av politik som, enligt min mening, Sverige kommer att behöva mer av under kommande år.

Här fanns en inte ointressant kontrast mot Stefan Lövéns motsvarande sommartal för en vecka sedan.

Där var det stora löftet att staten via CSN skulle stå för ökade möjligheter till lån för att få körkort.

Problemet är självfallet att det uppenbarligen blivit för dyrt att få körkort.

Men möjligen skulle detta problem kunna angripas genom att på olika sätt angripa de faktorer som gjort att dessa kostnader skenat i höjden på detta sätt.

Men i stället talas då om ökade offentliga lån och ökade kostnader.

Man kan erinra sig att det en gång fanns en tid då den filosofin styrde också svensk bostadspolitik. Det ledd till en offentlig kostnadsexplosion som vi dock lyckades att avveckla under 1990-talet.

Och nu tror jag att det ansats med minskade regleringar som Fredrik talade om i dag är alldeles rätt väg att gå när det gäller att få fram fler bostäder.

Det gäller i all synnerhet när en orolig omvärld via olika faktorer kommer att innebära förändrade förutsättningar också för de offentliga budgetarna under kommande år.

Men även om det var valrörelsestart i dag är det självfallet de internationella uppgifterna som dominerar för mig.

Hjälpåtgärder för Irak arbetar vi intensivt med just nu. Behovet är skriande. Samverkan med FN och EU är av central betydelse.

Efter en del andra möten här i Stockholm i morgon – och jag hoppas också kunna hinna med ett besök på världens längsta bokbord längs Drottninggatan – reser jag och några andra företrädare för svenskt samhällsliv till Finland.

Där har Finlands president Sauli Niinistö inbjudit till diskussioner i morgon eftermiddag om gemensamma utmaningar för våra bägge länder under de kommande åren.

Och därefter blir det middag. Kräftor kan nog inte uteslutas. Våra länder förenas ju också av vissa traditioner.

Irak, Gaza, Libyen och Ukraina i Bryssel

BRYSSEL: Det blev ett bra och konkret extra möte med EU:s utrikesministrar under några timmar här i dag.

Enigheten var, av naturliga skäl, stor om det hot som ISIL och dess framfart i såväl Irak som Syrien utgör mot dessa länder, mot regionen i dess helhet och faktiskt också mot oss själva.

FN-chefen i Irak Nikolay Mladenov informerade oss om läget och sina bedömningar av utmaningarna framför, och EU:s kommissionär för humanitära frågor Kristalina Georgieva kompletterade med den katastrofala humanitära situationen och vad vi kan göra.

Vi var eniga om att nu sätta upp en humanitär luftbro till norra Irak.

Men samtidigt som behoven är skriande finns det problem med organisation och förmåga att verkligen ta emot i området. Vi arbetar intensivt på att lösa detta.

Alla underströk den avgörande betydelsen av regeringsbildningen i Bagdad just nu, och vi diskuterade hur vi på olika sätt kan stödja den processen.

Att vissa stater nu också kan lämna militärt stöd, i nära samarbete med regeringen i Bagdad, till det kurdiska området för dess försvar välkomnade vi självklart.

Enligt den information vi fick är det behov som är mest trängande ammunition av den äldre sovjetiska standard som fortfarande helt dominerar denna region.

Diskussionen om Gaza blev kortare, och rör dig tydligt i den riktning som jag också angav i mina fyra principer för en lösning, även om dessa i vissa avseenden gick längre än vad som nu är möjligt att sätta på den omedelbara dagordningen.

Men att blockaden av Gaza måste brytas, samtidigt som hotet mot Israel av raketer och tunnlar måste bort, råder det tydlig och viktig enighet om i vår krets.

Vi hann också med att utbyte bedömningar om den inte mindre besvärliga situationen i Libyen.

Strider mellan grupper från Miserata och Zintan inte minst i området kring Tripolis flygplats visar en del av de utmaningar vi står inför här.

Och även vad gäller Ukraina blev det en bra diskussion med bra slutsatser som vi kunde enas kring.

Nya mer konkreta information om ryska pansarfordon som rör sig in i Ukraina är självfallet starkt oroande, även om det ju just är detta som vi hävdat sedan ett tag tillbaka.

Uppgifter tyder också på att man nu levererat nya luftvärnsrobotsystem till de pro-ryska styrkorna där.

Den humanitära situationen i de s k folkrepublikerna – från vilka f ö folk verkar fly åt alla håll – är självfallet alarmerande.

Gangsterväldet har förstört ekonomi och försörjning, och osäkerheten inför framtiden massiv.

Den snabbaste lösningen på detta problem vore självfallet att Ryssland upphörde med sitt försök att militärt och på andra sätt hålla dessa skapelser under armarna.

I de områden som befriats från dem är situationen efter det som hänt självfallet inte enkel, men det är ju inte där man talar om en humanitär katastrof.

Och i detta enkla faktum ligger ju mycket av problemet.

Hur det kommer att gå med den omtalade ryska humanitära konvojen återstår att se.

Den skall nog ses som ett av inslagen i ett ryskt försök att förhindra de s k folkrepublikernas totala kollaps.

Andra inslag i de försöken är ju rent militära. Och självfallet finns också diplomatiska inslag i denna strävan.

Den nederländske utrikesministern Frans Timmermans uppdaterade oss om arbetet efter katastrofen med nedskjutningen av MH17.

Det var 298 människor som förlorade livet, och 196 av dessa var från Nederländerna. Och nu arbetar man noggrant och mödosamt med att identifiera vad som går att identifiera. Hittills har man kunnat identifiera kvarlevorna efter 69 omkomna.

Frans Timmermans var mycket uppskattande av de ukrainska myndigheternas arbete, liksom av den attityd man mött hos den lokala befolkningen i området.

Hos dem finns inte, sade han, någon önskan att lämna Ukraina, bara en önskan att separatisterna skall lämna och fred skall etableras.

Till slut berörde vi kort också den akuta situationen vad gäller Ebola, och beslutade om formella slutsatser också i denna fråga.

Andra är än mer engagerade i denna allvarliga utmaningar än vi utrikesministrar. Men självfallet finns också utrikespolitiska implikationer, framför allt i västra Afrika.

Det var en nyttig och bra dag här. Men nu återvänder jag till Stockholm. Det var ett tag sedan jag var där.

Det händer ju saker också i Sverige, om än av fredlig och demokratisk natur på ett sätt som vi skall vara stolta över i utsatta och besvärliga tider som dessa.

Att hjälpa människorna i Irak

VID MEDELHAVET: Att situationen för de fördrivna och förföljda yaziderna på Sinjar-bergen i nordvästra Irak nu förefaller något mindre alarmerande är självfallet glädjande, men innebär ju på intet sätt att den krisen i området passerat sin kulmen.

Och det är ju mot den bakgrunden som Catherine Ashton samlar EU:s utrikesministrar till extra möte i Bryssel vid lunchtid i morgon.

Då står också situationerna i Gaza och Libyen, och alldeles självklart utvecklingen mellan Ryssland och Ukraina på dagordningen.

Vad gäller EU som sådant, och också Sverige, ligger fokus på de olika politiska och humanitära insatser vi kan göra. Och här förbereds nu betydande ytterligare insatser.

Enskilda länder kan dessutom ge olika former av mer militärt stöd på det sätt främst USA men även Frankrike, i självklart samråd med regeringen i Bagdad, gjort och kommer att fortsätta att göra.

Att detta också behövs för att möta hotet är uppenbart.

Men det som behövs för att möta det hot som den Islamska Staten innebär är självklart en strategi som är samordnad politisk och militär. Och den måste ta sin utgångspunkt i att i Bagdad med en ny regering överbrygga de motsättningar som lett till en försvagning av Iraks armé och möjliggjort de framgångar som IS haft.

Att säkerheten för den kurdiska regionen KRG också är av avgörande betydelse behöver knappast påpekas, och det är därför viktigt att den på olika sätt stärks. Men den avgörande fronten i kampen mot IS kommer knappast att bli denna.

Regeringsbildningen i Bagdad pågår nu, och det är värt att notera att den föreslagna regeringsbildaren Haider Al-Abadi fått uttryckligt stöd från högsta håll i såväl Iran som i Saudiarabien.

Betydelsen av detta kan i denna situation knappast överskattas. Det är kring denna rivalitet som den sekteristiska söndringen i regionen ofta kan föras tillbaka. Och det är den som riskerar att riva sönder vad vi i dag har av irakisk stat och irakiskt samhälle.

Men självfallet är vägen till en verkningsfull strategi för att bekämpa IS vare sig kort eller enkel. Att låtsas som om motsatsen var fallet är att lura människor. Det handlar om en kamp i och om regionen som kommer att pågå i år.

Och också mot den bakgrunden är de humanitära ansträngningarna för att hjälpa alla de människor, oavsett ursprung, som nu drabbats så viktiga. Och att så småningom också göra det möjligt för dem att i rimlig säkerhet återvända till sina hembygder.

Och till detta kommer jag, bortsett från morgondagens möte i Bryssel, att ha anledning att återkomma.

Krisernas mångfald

VID MEDELHAVET: Kriserna runt om i världen fortsätter att dominera mina dagar, samtidigt som sommaren lider mot sitt slut och det börjar bli valrörelse hemma med allt vad till en sådan hör.

Men min primära uppgift är att vara utrikesminister i en tid när anspänningarna är betydande.

Ser man på media verkar det som om Gaza och kriget där redan är bortglömt. Men faktum är att det fortsätter utan att de samtal som skulle kunna leda till en mer varaktig lösning verkar att ha kommit någon vart.

Men vi fortsätter i alla fall att med de kontakter vi har verka för en mer beständig lösning i överensstämmelse med de fyra punkter som jag ju skrev om för någon vecka sedan.

Och i andra EU-huvudstäder har man alldeles uppenbart arbetat med tankar som ligger inte så långt från dessa fyra punkter.

Till avdelningen just nu bortglömda kriser hör också situationen i Libyen som håller på att bli allt mer och mer komplicerad med allt allvarligare konsekvenser för Europa och för oss.

Att stora flyktingströmmar söker sig till det laglösa landet och därifrån tar sig de riskfyllda rutterna över Medelhavet till Europa är ett tilltagande problem.

Det handlar förvisso i de allra flesta fall om förtvivlade människor på flykt. Men i dessa tider av tilltagande såväl terrorism som andra utmaningar – med Ebola i tydligt centrum just nu – finns det ju anledning att vara uppmärksam även på andra aspekter av detta.

Dock är det situationen i Irak som tagit det mesta av min tid under de senaste dygnen.

I går var det intensiva kontakter med såväl EU:s Catherine Ashton – fortfarande i Vietnam – som med FN-chefen i Bagdad Mladenov och den kurdiske premiärministern i Erbil Barzani.

I dag förefaller läget i just Bagdad något bättre med en ny premiärminister nominerad och den för något dygn sedan överhängande risken för en väpnad kupp tydligt reducerad. Hade utvecklingen gått den vägen hade vi stått inför en ännu mycket allvarligare utmaning än vad vi redan gör.

Nu är det viktigt att arbetet med att bilda en representativ regering går snabbt framåt. I längden är det knappast amerikanska flygbombningar som kan möta hotet från ISIL utan en irakisk armé som har trovärdighet hos och stöd av alla befolkningsgrupper.

I svensk debatt ställs krav på att upprätta skyddade områden i synnerhet för de assyrier och syrianer som nu hotas av ISIL i landets norra delar.

I grunden vill vi ju att landet i dess helhet skall vara ett skyddat område för alla dem som lever och verkar där, men för dagen är ju dessvärre situationen annorlunda.

I FN-systemet är begreppet skyddade zoner närmast stigmatiserat efter erfarenheterna i Bosnien i mitten på 1990-talet.

Där utropades ju snabbt ett s k safe area kring orten Srebrenica i östra Bosnien.

Men när generalsekreteraren sedan gick till säkerhetsrådet med en begäran om de trupper som, enligt FN-sekretariatets bedömningar, skulle krävas för att faktiskt säkra områdena fick han nobben och fick nöja sig med betydligt mycket mindre.

Resten är, som man säger nu för tiden, historia.

En djupt tragisk sådan.

Samma problematik gäller ju i andra fall. Säkrade zoner måste säkras, och sådan säkring kan i situationer som dessa bara ske med militära medel. Och då uppkommer omedelbart den långt ifrån enkla frågan vilka militära resurser detta skall vara.

För ett decennium sedan eller så tillhörde jag dem som trodde att det förr eller senare skulle bli aktuellt med en FN-styrka av något slag i Iraks nordliga delar mot bakgrund av den mycket blandade befolkningen där och olika länders och gruppers konkurrerande intressen.

Men jag tror aldrig att det ens blev någon seriös diskussion om detta. Efter Irak-kriget 2003 och de svåra åren därefter var aptiten på militära engagemang i dessa område ytterligt begränsad i alla de länder som skulle kunna tänkas komma på fråga.

Tilltron sattes till den nu mer demokratiska irakiska stat som hade satts upp, och när sedan president Obama valde att helt och snabbt dra tillbaka de sista amerikanska trupperna från landet var det få som fruktade sammanbrott.

Men sedan kom Syrien-kriget, handlingsförlamningen i FN:s säkerhetsråd och framväxten av de olika allt radikalare militanta islamistiska grupperingar som resulterat också i ISIL. Och nu står vi i en ytterligt akut kris med risk också för folkmord.

På sina håll kommer nu också förslag om att vi skall skicka vapen till t ex de kurdiska styrkorna. Jag ser i media uppgifter om att det nu finns länder som gör det, men för Sverige är situationen annorlunda.

Vi har utomordentligt rigorösa regler när det gäller export av vapen, och konfliktområden är närmast per definition uteslutna. Vapen som en del av vår biståndspolitik är heller ingenting som någonsin varit aktuellt.

För andra länder kan det vara annorlunda.

Men det finns självfallet mycket annat vi kan göra, och det är också det vi arbetar med.

Inte minst men inte enbart är detta humanitärt. Och det är det vi arbetar med.

Men krisernas mångfald slutar ju inte med detta.

I östra Europa håller så Ryssland på med sin senaste manöver om s k humanitära hjälpsändningar till östra Ukraina. Man har på olika sätt försökt få Internationella Röda Korset att legitimera och medverka i dessa, men därav har blivit intet.

Det ligger onekligen ett drag av fräckhet i denna politik.

Att det är ett förfärande läge också humanitärt i konfliktzonerna i östligaste Ukraina är alldeles klart. De s k folkrepubliker som till applåder från Moskva etablerats har åstadkommit föga mer än att förstöra samhällen, ekonomi och försörjning med sin allmänna gangsterism.

Och till detta har inte bara applåder och propaganda från Moskva medverkat, utan också kontinuerliga sändningar av vapen och s k frivilliga med uppgift att karva ut en större pro-rysk s k folkrepublik i dessa områden.

Men nu är läget självfallet kritiskt. Det är inga republiker, och folket flyr.

Att komma in med olika sändningar från Ryssland är ett sätt att försöka stärka upp eländet. Och en annan kan självfallet vara att skapa förevändningen för en mer direkt väpnad inmarsch för att, som det då kommer att heta, säkra dessa sändningar.

Detta är, för att använda ett gammalt svenskt ordspråk, att sätta bocken till trädgårdsmästare.

Hur detta kommer att utvecklas under de närmaste dygnen återstår att se. Men det har knappast varit humanitära motiv som varit drivande för den ryska politiken gentemot Ukraina hitintills under denna kris.

Och det är att uttrycka saken försiktigt.

Nu har augusti verkligen inletts…

VID MEDELHAVET: Ja, så har då denna månad augusti som jag ju hade mina sedvanliga föraningar inför inletts. Krisernas mångfald är inte att ta fel på.

Situationen i norra Irak har nu blivit direkt alarmerande efter det att ISIL kring förra helgen vände sig mot de kurdiska styrkorna i de känsliga områdena öster om Mosul och dessa sig sig tvingade att under trycket dra sig tillbaka.

Följden har blivit en än värre såväl humanitär som politisk katastrof i området, och det säger sig självt att den situationen har tagit åtskillig av min tid under de senaste dygnen.

Det har varit en mångfald både kontakter och kommentarer till olika media med anledning av detta.

I den svenska debatten finns nu också förslagen om en s k skyddad zon på Nineve-slätten, och det är inte svårt att känna sympati för drivkrafterna bakom dessa.

I Bosnien lärde vi oss doch mycket bittert att s k skyddade zoner som inte är genuint skyddade kan leda till någonting ännu värre. Det är inte bara i FN man minns Srebrenica och de lärdomar som måste dras av detta.

Samtidigt är det alldeles uppenbart att vi har en situation som för vissa grupper kan utvecklas till ett renodlat folkmord. Och då finns det en tydlig skyldighet att agera.

Ansvaret här ligger tydligt i första hand på FN:s säkerhetsråd. Ett extra möte ägde rum sent i går kväll, och nya möten planeras just nu för att försöka komma fram.

Den bittra sanningen är ju dock att det är säkerhetsrådets splittring när det gäller Syrien som banat vägen för mycket av den utveckling som vi nu ser.

På begäran av regeringen i Bagdad har nu USA inlett vissa flyganfall mot ISIL-positioner för att i första hand stoppa en möjlig framryckning gentemot Erbil med alla de konsekvenser en sådan skulle riskera att få.

I det läge som uppkom var det en nödvändig insats.

Men det måste till mer. Humanitära flygsändningar sker nu, och man försöker etablera humanitära korridorer.

Och sedan behövs alldeles självklart en genuint representativ regering i Bagdad som kan ge landets armé den styrka som krävs för att slå tillbaka ISIL.

Mitt i allt detta blir nu tecknen på att Ryssland vill utnyttja den förvisso mycket besvärliga humanitära situationen i östra Ukraina till en ensidig intervention som med all sannolikhet skulle ha långt vidare syften än så.

Det säger sig självt att varje ingripande där, oavsett dess deklarerade motiv, måste ske med godkännande av regeringen i Kiev.

Det bästa vore självfallet en ömsesidig och övervakad vapenvila, och en omfattande internationell hjälp- och återuppbyggnadsoperation som självfallet skulle kunna förankras i FN:s säkerhetsråd.

Även detta arbetar vi för och har kontakter kring, men risken är nu att Ryssland ensidigt föregriper det hela och med humanitär förevändning intervenerar mer direkt i östra Ukraina.

Och därmed skulle konflikten där bli än allvarligare.

Också denna situation föranleder intensiva kontakter denna kväll.

Att vapenvilan brutit samman i Gaza tillhör också bilden dessa dagar i inledningen till denna augusti.

Svårsläckta brändernas sommar

VID MEDELHAVET: Denna krisernas sommar har vi ju också att hantera den omfattande skogsbranden i norra Västmanland.

Bränder av denna storleksordningen tillhör inte vanligheterna i vårt land, men här nere i Medelhavsområdet tillhör de dessvärre inte ovanligheterna med Grekland, Italien, Frankrike och Spanien som ofta drabbade länder när somrarna är som hetast.

Det är med tillfresställelse jag noterar att EU:s mekanismer för stöd i krissituationer nu fungerar, och speciella flygplan för brandbekämpning kommer nu från såväl Italien som Frankrike för att hjälpa till. Också Grekland ger stöd genom tolkning av satellitbilder.

Och för detta är vi självfallet mycket tacksamma.

I Sverige har det aldrig varit aktuellt att införskaffa dessa speciella flygplan eftersom bränder av denna storlek ju tillhört de absoluta undantagen. Även om den begynnande valrörelsen nu får miljöpartiet att tala om detta bör det nog noteras att denna insikt inte fanns hos dem tidigare.

Med all sannolikhet är det bättre att bygga ut samarbetet mellan länderna när det gäller utnyttjande av exklusiva resurser som dessa. Och det är ju det som också sker inom EU.

Till det som diskuteras i media nu hör också olika informationer om kränkningar av svenskt luftrum under de senaste månaderna.

Något egentligt nytt finns knappast i detta. Så länge jag kan minnas har vi då och då haft olika typer av kränkningar, och så länge jag minns har vi alltid påtalat dem diplomatiskt.

Någon dramatisk ökning eller förändring handlar det heller knappast om.

Självfallet har vi anledning att vara uppmärksamma på om det finns något speciellt mönster i detta, men något sådant har jag svårt att se. Oftast rör det sig om misstag och ibland handlar det också om rena missförstånd när det gäller vad som kräver tillstånd och inte.

Det skall självfallet noteras att vi har en icke oväsentlig trafik med utländska militära flygplan genom vårt luftrum, men att detta då handlar om trafik eller verksamhet som har tillstånd.

De norska och finska flygvapnena övar ju till exempel regelbundet med det svenska flygvapnet i också svenskt luftrum i norra Sverige. Och vi gav ju nyligen tillstånd till Nato:s AWACS-flygplan att flyga genom Sverige när man från mellersta Norge är på väg till uppdrag över t ex Baltikum eller Polen.

Skulle det finnas verksamhet på ett eller annat sätt direkt riktad mot Sverige i någon kränkning – i luften, på eller under vattenytan – måste detta självfallet tas på betydande allvar.

I de kränkningar av vårt luftrum som vi noterat under den senaste tiden ser jag emellertid ingen sådan tendens.

Vi har dock numera en betydligt öppnare informationspolitik om detta än tidigare. Främst är det försvarsmakten som informerar om såväl vad de konstaterar som om sin egen verksamhet.

Och det gör man enligt min mening på ett bra sätt.

När en kränkning konstaterats går ärendet till oss i utrikesdepartementet och vi tar kontakt med representanter för landet ifråga. Oftast handlar det då om att klara upp vad som är ett misstag eller en missuppfattning, och därmed har vi i normalfallet heller knappast någon anledning att dramatisera saken.

När jag säger att det är svårt att se någon påtagligt förändrad trend finns det dock anledning att notera en ökad flygverksamhet över Östersjö-området.

Från rysk sida handlar det ju inte minst om transporter till eller från Kaliningrad. Den förbindelsen går ju ut från Finska Viken och ner längs Östersjön. Här har förekommit kränkningar främst av finskt luftrum i det smala utrymme som finns mellan finskt och estniskt luftrum.

Sedan invasionen, ockupationen och annektionen av Krim har ju Nato förstärkt sin närvaro främst vid flygbaser i Litauen och Estland som ett led i den luftpatrullering av de baltiska staternas luftrum som Nato genom roterande ansvar mellan nationerna utför.

Och icke sällan går dessa luftpatruller upp och observerar de olika ryska flygningarna till eller från Kaliningrad.

Spaningsflygningar förekommer också. Jag har nämnt Nato:s radarspaningsflygplan AWACS. Också signalspaningsflygplan från olika länder förekommer ju i området och är då och då föremål för uppmärksamhet från incidentberedskap från olika håll.

I ärlighetens namn bör tilläggas att också vi bedriver signalspaning också med flygplan i området.

Allt detta handlar dock – med de få undantag jag berört – om verksamhet i internationellt luftrum.

Nu är mina dagar dock inte främst bränder och kränkningar – utan främst de andra kriser som domimerar denna sommar.

Vi har kommit in i månaden augusti. Och för den har jag ofta blandade känslor.

Just nu handlar mycket om att det var den 4 augusti 1914 som det krig mot Serbien som Österrike-Ungern hade förklarat den 28 juli blev det europeiska storkrig som snabbt blev det första världskriget.

Men jag minns väl augusti 2008 när kriget plötsligt bröt ut mellan Georgien och Ryssland med flygattacker och ryska styrkor som trängde in i olika delar av landet. Krig hade legat i luften ända sedan våren, men det kom ändå överraskande.

Nu har vi ett pågående krig i de östligaste delarna av Ukraina, och hur detta kommer att utvecklas under de kommande dagarna och veckorna vet vi inte.

Uppgifter i interbnationell press talar om att Ryssland nu dragit samman 17 bataljonsstridsgrupper nära gränsen till Ukraina, och nya stora flygövningar har ju nu aviserats.

Samtidigt är de ryskstödda separatisterna inne i Ukraina alldeles uppenbart mycket trängda. Och i olika ryska kommentarer antyds en vilja att ”humanitärt” på olika sätt komma till deras hjälp.

Det är inte svårt att se att ur detta kan komma en utveckling som leder till en än värre konflikt med än värre både kort- och långsiktiga konsekvenser.

Våra signaler – från EU och från USA – för att förhindra detta är utomordentligt viktiga.

Och till detta kommer alldeles självklart situationerna i Libyen, Syrien, Gaza, Irak, Afghanistan och…

Vår freds- och säkerhetspolitik får inte ta semester.

Detta är alldeles uppenbart de svårsläckta brändernas sommar.

Och vi har just kommit in i den månad som historiskt brukar vara den mest krävande.

I söder och i öster…

VID MEDELHAVET: Vi skriver sommaren 2014, men jag tillhör dem som vid sidan av dagens allt värre kriser följer med vad som hände för exakt hundra år sedan den ödesdigra sommaren 1914.

Vid det här laget hade Wien förklarat krig mot Serbien och inlett sitt bombardeman av Belgrad. Det skulle gå mindre bra för dess armé än vad man hade väntat sig.

Den ryska armén mobiliserade i solidaritet med Serbien och rörde sig mot gränsen, och tydigt var att den tyska armén rullade upp mot den belgiska gränsen i sin förberedelse för det snabba anfallet mot Frankrike innan man skulle möte det ryska hotet i öster.

Snart skulle hela världen vara i krig.

I dag är det dessutom 70 år sedan Warsawa-upproret när den polska s k hemmarmén gjorde sitt uppror mot den nazityska makten i ett försök att ta makten över sin huvudstad.

Men i stället för den väntade hjälpen från annalkande sovjetarmén gjorde denna halt på andra sidan Vistula-floden och lät de tyska divisionerna med mördande brutalitet mala ner motståndet och förstöra Warzawa.

Dagens händelser är inte fullt så dramatiska, men icke desto mindre starkt oroande när det gäller såväl det akuta skeendet som de långsiktiga tendensera. Och det säger sig självt att de kräver betydande uppmärksamhet.

I gårdagens DN pubicerade jag en artikel med fyra grundläggande principer för en uthållig fred i och kring Gaza, och det är mitt intryck att den ansats jag skisserade där åtnjuter ett betydande stöd.

Samtidigt har ju dock den 72 timmars humanitära vapenvila som utannonserades sent i går kväll redan kollapsat, och därmed också det urymme för politiska förhandlingar som denna ju också var avsedd att skapa.

Det är dock min övertygelse att bägge sidor snart måste inse att den militära vägen nu bara leder till ökade problem, och att den politiska dialogen börjar arbeta för en lösning som förhoppningsvis börjar att ta steg längs den väg med de fyra principerna som jag försökte att skissera.

Och jag använder medvetet uttrycket ”skissera”.

Det finns åtskilligt som behöver diskuteras och arbetas fram för att en utveckling längs dessa riktlinjer skall bli acceptabel och möjlig. En förutsättning är ju att den accepteras av alla parter.

Till detta hör tveklöst den s k internationella mekanism som jag tror måste till via övergångarna till och från Gaza.

Den s k EUBAM Rafah-missionen finns fortfarande på pappret, men jag tror att det denna gång krävs ett väsentligt mer omfattande arrangemang. Självfallet är det starkt önskvärt att detta också kan förankras i en resolution från FN:s säkerhetsråd.

Och jag skulle tro att det inte dröjer så länge innan diskussioner börjar där om arrangemang med denna inriktning. Här finns utrymme för initiativ inte minst från EU:s sida.

Konflikten kring Gaza skymmer något de övriga utmaningar som vi nu möter i denna vidare region.

I Libyen blir situationen allt mer besvärlig, och vi liksom många andra länder har nu rekommenderat alla medborgare att så snabbt som möjligt lämna landet.

Om utvecklingen här kan mycket sägas. Historiker kommer måhända att vara lika kritiska mot ”eftervården” av den framtvingade regimförändringen där 2011 som de med rätta är efter motsvarande utveckling i Irak efter invasionen 2003.

The Mission was Not Accomplished, om man uttrycker saken på det sättet.

Och i norra Irak och Syrien fortsätter de allt mer mångfasetterade striderna med nya fördrivningare och nya vågor av förtvivlade fördrivna flyktingar. Inte minst situationen för de kristna assyrierna i norra Irak är i fokus för uppmärksamheten och ansträngningarna.

Om det kommer att lyckas att bildas en brett representativ regering i Bagdad eller ej blir av allra största betydelse för den fortsatta utvecklingen.

Från Moskva meddelas nu att man trappar upp de ekonomiska åtgärderna riktade mot Moldavien, Georgien och Ukraina. Den existerande frihandeln med dessa länder avskaffas och ersätts med tullar som med internationella mått mätt är höga.

Avsikten är självfallet att försöka att straffa dessa länder för deras frihandelsavtal med EU. Det handlar om brutal maktpolitik – vare sig mer eller mindre.

Det understryker åter vikten av att vi är beredda att ge dessa länder ett omfattande stöd.

Inte minst den ukrainska ekonomin är i en besvärlig situation med de direkta och indirekta kostnaderna för operationerna mot den ryska väpnade destabiliseringen av landets östligaste delar.

I Stockholm föreslog regeringen i går Cecilia Malmström till vår kommissionär för ytterligare en femårsperiod, och det beslutet har med rätta fått ett brett stöd.

Hon har gjort och gör ett mycket gott arbete med de viktiga och tunga arbetsuppgifter hon har i dag, och jag utgår från att kommissionspresidenten Jean-Claude Juncker kommer att utnyttja hennes kompetens, erfarenhet och förankring väl när han nu steg för steg försöker att sätta ihop sitt nya team.

Men även till den frågan kommer det att finnas anledning att återkomma.