Krisernas mångfald

VID MEDELHAVET: Kriserna runt om i världen fortsätter att dominera mina dagar, samtidigt som sommaren lider mot sitt slut och det börjar bli valrörelse hemma med allt vad till en sådan hör.

Men min primära uppgift är att vara utrikesminister i en tid när anspänningarna är betydande.

Ser man på media verkar det som om Gaza och kriget där redan är bortglömt. Men faktum är att det fortsätter utan att de samtal som skulle kunna leda till en mer varaktig lösning verkar att ha kommit någon vart.

Men vi fortsätter i alla fall att med de kontakter vi har verka för en mer beständig lösning i överensstämmelse med de fyra punkter som jag ju skrev om för någon vecka sedan.

Och i andra EU-huvudstäder har man alldeles uppenbart arbetat med tankar som ligger inte så långt från dessa fyra punkter.

Till avdelningen just nu bortglömda kriser hör också situationen i Libyen som håller på att bli allt mer och mer komplicerad med allt allvarligare konsekvenser för Europa och för oss.

Att stora flyktingströmmar söker sig till det laglösa landet och därifrån tar sig de riskfyllda rutterna över Medelhavet till Europa är ett tilltagande problem.

Det handlar förvisso i de allra flesta fall om förtvivlade människor på flykt. Men i dessa tider av tilltagande såväl terrorism som andra utmaningar – med Ebola i tydligt centrum just nu – finns det ju anledning att vara uppmärksam även på andra aspekter av detta.

Dock är det situationen i Irak som tagit det mesta av min tid under de senaste dygnen.

I går var det intensiva kontakter med såväl EU:s Catherine Ashton – fortfarande i Vietnam – som med FN-chefen i Bagdad Mladenov och den kurdiske premiärministern i Erbil Barzani.

I dag förefaller läget i just Bagdad något bättre med en ny premiärminister nominerad och den för något dygn sedan överhängande risken för en väpnad kupp tydligt reducerad. Hade utvecklingen gått den vägen hade vi stått inför en ännu mycket allvarligare utmaning än vad vi redan gör.

Nu är det viktigt att arbetet med att bilda en representativ regering går snabbt framåt. I längden är det knappast amerikanska flygbombningar som kan möta hotet från ISIL utan en irakisk armé som har trovärdighet hos och stöd av alla befolkningsgrupper.

I svensk debatt ställs krav på att upprätta skyddade områden i synnerhet för de assyrier och syrianer som nu hotas av ISIL i landets norra delar.

I grunden vill vi ju att landet i dess helhet skall vara ett skyddat område för alla dem som lever och verkar där, men för dagen är ju dessvärre situationen annorlunda.

I FN-systemet är begreppet skyddade zoner närmast stigmatiserat efter erfarenheterna i Bosnien i mitten på 1990-talet.

Där utropades ju snabbt ett s k safe area kring orten Srebrenica i östra Bosnien.

Men när generalsekreteraren sedan gick till säkerhetsrådet med en begäran om de trupper som, enligt FN-sekretariatets bedömningar, skulle krävas för att faktiskt säkra områdena fick han nobben och fick nöja sig med betydligt mycket mindre.

Resten är, som man säger nu för tiden, historia.

En djupt tragisk sådan.

Samma problematik gäller ju i andra fall. Säkrade zoner måste säkras, och sådan säkring kan i situationer som dessa bara ske med militära medel. Och då uppkommer omedelbart den långt ifrån enkla frågan vilka militära resurser detta skall vara.

För ett decennium sedan eller så tillhörde jag dem som trodde att det förr eller senare skulle bli aktuellt med en FN-styrka av något slag i Iraks nordliga delar mot bakgrund av den mycket blandade befolkningen där och olika länders och gruppers konkurrerande intressen.

Men jag tror aldrig att det ens blev någon seriös diskussion om detta. Efter Irak-kriget 2003 och de svåra åren därefter var aptiten på militära engagemang i dessa område ytterligt begränsad i alla de länder som skulle kunna tänkas komma på fråga.

Tilltron sattes till den nu mer demokratiska irakiska stat som hade satts upp, och när sedan president Obama valde att helt och snabbt dra tillbaka de sista amerikanska trupperna från landet var det få som fruktade sammanbrott.

Men sedan kom Syrien-kriget, handlingsförlamningen i FN:s säkerhetsråd och framväxten av de olika allt radikalare militanta islamistiska grupperingar som resulterat också i ISIL. Och nu står vi i en ytterligt akut kris med risk också för folkmord.

På sina håll kommer nu också förslag om att vi skall skicka vapen till t ex de kurdiska styrkorna. Jag ser i media uppgifter om att det nu finns länder som gör det, men för Sverige är situationen annorlunda.

Vi har utomordentligt rigorösa regler när det gäller export av vapen, och konfliktområden är närmast per definition uteslutna. Vapen som en del av vår biståndspolitik är heller ingenting som någonsin varit aktuellt.

För andra länder kan det vara annorlunda.

Men det finns självfallet mycket annat vi kan göra, och det är också det vi arbetar med.

Inte minst men inte enbart är detta humanitärt. Och det är det vi arbetar med.

Men krisernas mångfald slutar ju inte med detta.

I östra Europa håller så Ryssland på med sin senaste manöver om s k humanitära hjälpsändningar till östra Ukraina. Man har på olika sätt försökt få Internationella Röda Korset att legitimera och medverka i dessa, men därav har blivit intet.

Det ligger onekligen ett drag av fräckhet i denna politik.

Att det är ett förfärande läge också humanitärt i konfliktzonerna i östligaste Ukraina är alldeles klart. De s k folkrepubliker som till applåder från Moskva etablerats har åstadkommit föga mer än att förstöra samhällen, ekonomi och försörjning med sin allmänna gangsterism.

Och till detta har inte bara applåder och propaganda från Moskva medverkat, utan också kontinuerliga sändningar av vapen och s k frivilliga med uppgift att karva ut en större pro-rysk s k folkrepublik i dessa områden.

Men nu är läget självfallet kritiskt. Det är inga republiker, och folket flyr.

Att komma in med olika sändningar från Ryssland är ett sätt att försöka stärka upp eländet. Och en annan kan självfallet vara att skapa förevändningen för en mer direkt väpnad inmarsch för att, som det då kommer att heta, säkra dessa sändningar.

Detta är, för att använda ett gammalt svenskt ordspråk, att sätta bocken till trädgårdsmästare.

Hur detta kommer att utvecklas under de närmaste dygnen återstår att se. Men det har knappast varit humanitära motiv som varit drivande för den ryska politiken gentemot Ukraina hitintills under denna kris.

Och det är att uttrycka saken försiktigt.