Miljon före maj

Innan april månad hunnit till sitt slut registrerades det miljonte besöket på denna blogg under dessa korta och lite stormiga historia.

Alldeles fel kan den väl då inte rimligtvis vara.

Till Indien

Tidigt i morgon bitti bär det för min del av via Frankfurt till Bangalore Indien. Där landar jag framåt midnatt lokal tid på tisdagen efter en ganska lång flygning. Och det är inte förrän måndag i nästa vecka som jag åter sätter fötterna på fäderneslandets mark.

Att utveckla relationerna med det växande Asien är en viktig del av regeringens utrikespolitik. Och Indien är en utomordentligt viktig del av detta i politisk betydelse och ekonomisk tyngd snabbt växande Asien.

Tidigare har Maud Olofsson i egenskap av både vice statsminister och näringsminister varit där. Och nu kommer jag att tillbringa återstoden av denna vecka i först Bangalore och därefter New Delhi.

Bangalore är som bekant det kanske viktigaste centrat för den snabbt växande indiska IT- och högteknologinäringen. Onsdagen blir för min del en dag av besök vid företag inom både IT- och flygsektorn.

Och med mig har jag också en svensk näringslivsdelegation under ledning av Lars Rekke från Luftfartsverket med inriktning på främst flyg- och rymdindustri.

Därefter blir det dagar av politiska samtal i New Delhi på inbjudan av den indiske utrikesministern.

Men till allt detta hoppas jag kunna återkomma under resans gång.

Första maj kommer jag dock i allt väsentligt att tillbringa i de högre luftlagren mellan mellersta Sverige och södra Indien.

Valborg och arbete

Valborg med underbart väder utanför fönstret. Nu skall brasan och allt annat väntas in!

Men innan dess blir det åtskilligt med arbete. Den kommande veckan måste förberedas. Aktuella ärenden måste hanteras. Planeringen måste uppdateras. Olika initiativ måste diskuteras.

På torsdag kommer den s k Iraq Compact att lanseras vid ett viktigt möte i Sharm el-Sheik i Egypten. Och i det sammahanget blir det också en del andra möten.

Eftersom jag kommer att vara i New Delhi – mer därom senare – är det Tobias Billström som kommer att vara där för Sverige. Men viktigt är att vi är representerade på statsrådsnivå. Utvecklingen i Irak är viktig.

Det mötet är också en del av dialogen i olika frågor med Iran. Och som ett led i denna kommer Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki att besöka Sverige om en vecka.

Innan dess kommer vi att ha se fortsättningen av det turkiska presidentvalet. Och nästa helg är det den andra och avgörande omgången i det franska presidentvalet.

Diskussion om Kosovo

Jodå, det blev en del offentlig diskussion också om Kosovo nere i Bryssel under helgen.

Min gamle vän Richard Holbrooke och jag hamnade i alla fall i en viktig fråga på olika linker, vilket noga noterades. Och det speglar en spänning i frågan som i alla fall i vissa delar finns över Atlanten.

Holbrooke sade att om Ryssland i FN:s säkerhetsråd lägger in veto mot Ahtisaaris förslag om ”övervakad självstädighet” och Kosovo då ensidigt utropar självständighet vill han att USA omedelbart erkänner staten även om han medgav att bara vissa EU-länder då kommer att hänga med.

Eftersom han gjorde ett visst utspel om detta fann jag mig föranlåten att med visst eftertryck varna för en sådan politik.

Den vore – mycket bokstavligt – att leka med elden och skulle skapa mycket betydande svårigheter.

För att EU skall kunna etablera den mission i Kosovo som Ahtisaaris plan förutsätter krävs helt enkelt ett beslut i FN:s säkerhetsråd. Och för att EU enigt skall vara berett att erkänna staten krävs samma sak.

Och skulle dessa saker inte bekymra bör nog noteras att krav på erkännande utan att det finns ett beslut i säkerhetsrådet riskerar att utlösa allvarliga spänningar i länder som FYROM/Makedonien och Bosnien. Regionen i dess helhet skulle drabbas.

Därför är det nu viktigt att EU sänder tydliga signaler till Washington om hur man ser på dessa saker. Och det är jag övertygad också kommer att ske på mötet i Vita Huset i morgon.

Slut i Bryssel

Morgon i Bryssel och mötet här går mot sitt slut. Just nu diskuteras relationerna med Kina. Alla är nog överens om att det varit nyttiga diskussioner i olika ämnen.

Tydligen var det lugnt i Tallinn i går. Jag talade med president Ilves och vi var överens om att det hela nu skulle skötas i laglig ordning. Det var åtskilliga ungdomar som gjort sig skyldiga till allmän förstörelse.

När saken diskuteras kanske man dock kan påminna om att det var betydligt mer väsen och oro och bråk i Köpenhamn alldeles nyligen.

En del härifrån sätter sig nu på flygplan till Washington för morgondagens toppmöte i Vita Huset mellan USA och Europeiska Unionen.

Ekonomiskt samarbete kommer att vara en viktig fråga, liksom samarbete om nya energiteknologier. Dokumenten om dessa frågor kommer att vara påfallande innehållsrika.

Men när det gäller klimatfrågorna finns det fortfarande ett gap som återstår att överbrygga. Och alldeles säkert kommer både Mellersta Östern och Kosovo upp i diskussionerna igen.

Vi diskuterade ju förberedelserna för mötet ganska grundligt på EU:s utrikesministermöte i Luxembourg i måndags.

Men själv återvänder jag nu till Stockholm.

Tallinn

På sina håll ser man de uppenbara försöken att politisera det som hänt i Tallinn i diverse syften.

Vi har sett en del svallvågor av detta också i diskussionerna här på Brussels Forum.

Det gör det än viktigare att slå fast att det som nu händer är en fråga för det demokratiska Estland självt. Och jag är fullt övertygad om att landets regering och myndigheter är i stånd att hantera situationen på ett klokt sätt.

Spänningar i Turkiet

Jag känner en viss oro för utvecklingen i Turkiet just nu – och den oron finns också i diskussionerna i korridorerna här på Brussels Forun.

Den turkiska militärens uttalande i går kväll – mitt i den känsliga processen att välja en ny president – ter sig svårt att förena med de demokratiska värderingar och principer som bär upp den europeiska reformprocessen i landet.

Det kan självfallet finnas olika meningar om vilken person som är bäst lämpad att bli president. Det ligger i demokratins natur. Men i en europeisk konstitutionell demokrati har militären ingen roll i denna process.

Det gäller i alla Europas huvudstäder. Också i Ankara.

Brussels Forum

Nu bär det av till Bryssel för att vara med när Brussels Forum tar sin början i kväll med ett tal av Javier Solana.

I mitt tidigare liv var jag en del av de diskussioner som för ett år sedan ledde till att Brussels Forum startades med German Marshall Fund som pådrivande kraft. Och eftersom det första mötet blev en sådan framgång är det nu dags för det andra året.

Tanken var att samla opinionsbildare, politiker och andra från bägge sidor av Atlanten för att diskutera aktuella utmaningar från gemensam europeisk och amerikansk horisont.

Traditionellt finns den konferens i Munchen som i år fick betydande uppmärksamhet genom president Putins tal, men dess fokus har ofta varit de lite hårdare säkerhetsfrågorna. Vi såg ett behov av att få ett forum som diskuterade de lite bredare utmaningarna, och som snarare såg EU som den centrala aktören på denna sida Atlanten.

Det var så Brussels Forum kom till. Och för den som är intresserade kommer en hel del av dess diskussioner under de närmaste dagarna att kunna följas på nätet.

Personligt stöd

Fick just tag på Bronislaw Geremek i Europaparlamentet för att på det sättet ge honom mitt personliga stöd och få lite mer information i ärendet.

Enligt min mening skulle det sätta ett mycket farligt exempel för framtiden om det plötsligt blev möjligt för regeringar att av det ena eller andra skälet återkalla mandatet för t ex ledamöter av Europaparlamentet.

Men vi får se hur det går. Sista ordet i denna sak är alldeles säkert inte sagt.

Från Oslo till Globalisering

Tillbaka från Oslo efter en spännande middag i den transatlantiska kretsehn av utrikesministrar.

Innan Condoleezza Rice fick ta planet tillbaka för att hinna till möte med Japans premiärminister Abe på Camp David i dag hann vi med en bra diskussion om läget i Mellersta Östern. Skillnaderna i attityd till den palestinska samlingsregeringen var nog mindre än vad den offentliga debatten ibland ger intryck av.

Och därefter fortsatte vi med situationen på Balkan. Det rådde bred enighet om att det är hoppet om att komma med i den Europeiska Unionen som är den positiva kraften framför andra i regionen. Och en oro över att utvidgningströtthet i debatten i olika länder leder till att den kraften riskerar att försvagas.

Men i morgon blev det tidig start tillbaka för att hinna med ett heledagssammanträde med Globaliseringskommissionen. Eländigt nog har jag inte hunnit att vara med om något av dess tidigare sammanträden, men i dag har vi heldagsmöte med fokus inte minst på global IT- och telekommunikationsutveckling.

Bl a Carl-Henrik Svanberg skall rita och berätta om världen från Ericssons horisont.

Kommissionen under ledning av Lars Leijonborg tillsattes ju av den nya regeringen inte minst för att vidga perspektiven i den ibland lite inskränkta svenska debatten. Lite av en förebild var det arbete som bedrivits av den danska globaliseringskommissionen, men även Finland har gjort en motsvarande ansats.

Men i eftermiddag bär det vidare till Bryssel. Mer om det senare.

Geremek

Konstiga rapporter kommer från Polen om konstiga åtgärder som regeringen anses vidta mot den synnerligen välrenommerade Europarlamentarikern Bronislaw Geremek.

Frågorna är många. Och det finns nog all anledning att framföra till den polska regeringen att vi känner oro över de uppgifter i ärendet som nu når oss.

Alla till Oslo

Åter torsdag med regeringssammanträde och allmän beredning.

I dag ersätter jag både handelsminister Sten Tolgfors och förvarsminister Mikael Odenberg. Vi får se hur det kommer att gå.

Skälet till deras frånvaro är att de bägge är i Oslo i olika ärenden. Ironien i det hela är möjligen att även jag på eftermiddagen är på väg till Oslo. Tre statsråd till Oslo på en dag!

Nå, jag är inte den enda utrikesminisern i Oslo. Nato:s utrikesministrar är samtliga där för sitt vårmöte. Till det kommer Rysslands utrikesmininister Sergej Lavrov för överläggningar med Nato kl 18:00.

Och till middagen därefter inbjuds inte bara Nato-ländernas utrikesministrar utan även de som är från EU-länder som inte är medlemmar i Nato. Man tackar och tar emot.

Då är tanken att vi främst skall fortsätta de olika diskussionerna om en möjlig fredsprocess i Mellersta Östern. Condeleezza Rice kommer att höra det europeiska budskapet om vikten av att välkomna också den palestinska samlingsregeringen.

Efter det hoppas Norges Jonas Gahr Störe, Finlands Ilkka Kanerva och jag att vi kommer att ha en möjlighet att ta en öl tillsammans och diskutera hur vi gemensamt skall ta oss an en del nordeuropeiska frågor under kommande år.

Avskedet

Det var en i sanning minnesvärd dag i Moskva i dag. Ryssland tog avsked av sin förste folkvalde president – och världen var där.

Det som nog allra mest kommer att etsa sig fast i mitt minne är Boris Nikolajevitji släkt. Jag kom under timmarna i Frälsarkatedralen att hamna omedelbart vid sidan av den familj som hade samlats för att ta ett sista farväl.

Kontrasten mellan den väldiga återuppbyggda Frälsarkatedralens prakt och släktens rustika ryska enkelhet var genuint rörande.

Boris Jeltsin kom från en enkel lantlig familj vid randen av Uralbergen, och medan han med övertygelse kämpade sig upp mot den ryska maktens höjder var det tydligt att större delen av dem – också i sina kvinnliga hucklen – hade fortsatt sitt liv som det alltid hade varit.

Nu satt de här och tog avsked i sina enkla kläder medan Rysslands och världens stora och mäktiga kommit för att vara en del av den respekt som borde visas.

Under mer än två timmar stod vi alla där med ljusen i hand – Vladimir Putin såväl som Bill Clinton – och bokstavligen kände hur de mäktiga mörka manskörernas själamässan fyllde världens största ortodoxa katedral.

När jag såg mig omkring såg jag i stort sett alla som varit och är någonting i mer än två decenniers ryskt samhällsliv. Bittra fiender lika väl som trogna vänner.

Men hos dem alla fanns det någonting påtagligt genuint i avskedet. Sorgen var ofta synlig. En av dem sade med rörelse i rösten att ”vi är alla på ett eller annat sätt Jeltsins barn.”

Så är det.

När hans änka till slut tog till orda för att tacka på den stora middagen i den magnifika största salen i Kreml talade hon inte bara om ett halvt sekels äktenskap utan än mer om hennes mans strävan att ”rädda Ryssland.”

För honom hade det handlat just om att ”rädda Ryssland” efter kommunismens tragedi och Sovjetunionens elände.

Och hur han givit sitt allt för det han faktiskt trodde på. Försökt att bereda vägen för någonting nytt efter ondskans hårda decennier.

Det var vid hennes ord som jag såg att även Vladmir Putin hade svårt att hålla sitt ansikte alldeles under kontroll.

Så bröt vi upp från Kremls ibland gyllene och ibland vita – men ofta mäktiga – salar efter några timmar av minnen och tankar, men också reflektioner om framtiden och dess möjligheter.

Jag sade adjö samtidigt till Rysslands försvarsminister och till redaktören för Rysslands mest oppositionella media – radiostationen Echo Moskva. Alla var vi där.

Så lyfte vårt plan i den nedåtgående solen från Moskva i riktning mot Tallinn.

Och kanske var en av Boris Jeltsins allra störsa insatser att den flygningen – liksom hoppet mellan Tallinn och Stockholm – nu är mellan självständiga länder i det nya Europa.

Att läsa Jeltsin

Det blir ett antal timmar på flygplan fram och tillbaka till Moskva i morgon.

Papper från UD att gå igenom och arbeta med kommer förvisso inte att saknas. Men jag plockade ändå fram de av Jeltsins böcker jag hade i bokhyllan för att ta med, bläddra i och läsa.

Den första som kom – också på svenska – var ”Bekännelsen – Maktspelet bakom Kremls murar.”

Den kom 1990 och möttes av en massiv ovilja från det officiella Sovjetunionens sida. Jag kommer ihåg hur man försökte förhindra honom att lansera boken utomlands.

För Gorbatjov var Jeltsin den stora fienden – den senares brutala uppriktighet passade inte i den gradvisa reformstrategi som den förra försökte sig på.

Den andra bok jag hittar är ”The Struggle for Russia” som kom ut 1994 och beskriver dramatiken kring Sovjetunionens sammanbrott och det nya Rysslands födelse.

Mitt exemplar är fullt med understrykningar och markeringar. Det är en öppen, spännande och av allt att döma rätt ärlig skildring som inte har mycket gemensamt med de mer friserade versioner av samma skede som t ex Gorbatjov publicerat.

Och den tredje är hans ”Midnight Diaries” från 2000 som jag nog måste konstatera att jag inte läst trots att den står där prydligt i hyllan bredvid de andra.

Men än är det inte för sent. Vår egen tids historia är spännande och viktig.

Tidigt till Moskva

Hemma i Stockholm med sista SAS-planet från Berlin. Och det var en intressant dag med intressanta diskussioner.

I morgon bär det av tidigt – mycket tidigt! – till Moskva för att representera Sverige på begravningen av Boris Jeltsin. Det är viktigt att också vi är med och visar vår respekt för Rysslands förste folkvalde president.

Det blir själamässa i stora Frälsarkatedralen med patriarken Aleksij och därefter begravning på Jungfruklostrets berömda kyrkogård.

Och möjligen dessutom en mottagning för utländska gäster i Kreml innan det blir dags att – med mellanlandning i Tallinn för Estlands president Toomas Ilves – vända hem igen.

Varslet har varit kort, men jag skulle tro att det trots detta är många som lagt om program och försökt att komma till Moskva.

USA sänder de två f d presidenterna Bill Clinton och George W Bush. De hade bägge mycket med honom att göra. Som statsminister hade jag åtskilligt med såväl Clinton som Jeltsin att göra när det gällde att säkra bortdragandet av de ryska trupperna från främst Lettland och Estland.

Från Berlin kommer president Horst Köhler. Och jag vet att han – då statssekreterare i ekonomiministeriet – på sin tid sändes av Helmut Kohl till Moskva för att lära Jeltsin marknadsekonomi.

Boris Jeltsin var en historiskt betydelsefull person i en historiskt betydelsefull tid.

Kväll i Berlin

Sen kväll i Berlin efter middag med intensiva diskussioner om vart Europa i dag egentligen är på väg.

För en gångs skull blev det en restaurang i det som en gång var Västberlin – numera är det ju delar av det som en gång låg öster om muren som är stadens verkliga centrum.

Och de diskussionerna fortsätter i morgon. Jag är främst här för att delta i en informell transatlantisk diskussionsgrupp.

Analyserna av utvecklingen i Ryssland kommer alldeles säkert att bli en viktig punkt, men också den iranska utmaningen, situationen i Aghanistan och förutsättningarna för en fredsprocess i Mellersta Östern.

Men utöver detta blir det möjlighet till mer direkta diskussioner med den tyska regeringen om en del mer omedelbara utmaningar. Hur klarar vi t ex av att få ett beslut i FN:s säkerhetsråd om Kosovo?

Övernattning på Grand Westin på Friedrichstrasse. Jag minns hur jag kom till just detta hotell i det skälvande slutskedet av gamla DDR. Men muren rasade – och med den hela den östtyska garnisionsstaten.

Nu har vi ett nytt dynamiskt Berlin i ett allt mer dynamiskt Tyskland. Och det skapar bättre förutsättningar för Europa i dess hehet.

Boris Jeltsin

Mitt under lunchen med EU:s utrikesministrar kom budet om att Boris Jeltsin avlidit.

Han  var utan tvekan en av de historiskt betydelsefullaste personerna i vår tid. På näthinnorna hos de flesta finns nog fortfarande mest bilderna av hans sista år som president, men hans verkligt stora insatser låg ju ett decennium tidigare.

Det var han som äntligen erkände de tre baltiska ländernas självständighet, som avskaffade Sovjetunionen och som förbjöd det gamla sovjetiska kommunistpartiet. Vid avgörande tillfällen tog han avgörande beslut som ledde Ryssland och Europa i rätt riktning.

Jag minns honom väl från spännande och laddade möten främst på Korfu och i Kreml. Jag tvivlade aldrig på hans vilja att verkligen styra in Ryssland på en ny kurs.

Att saker och ting sedan kanske kom att utveklas lite annorlunda än vad han tänkt sig är en annan sak.

EU-dagen i Luxembourg

Det är spekulationer inför den avgörande omgången i det franska presidentvalet som dominerar allt i Luxembourg denna vackra vårmorgon. Och samma sak gäller sannolikt i större delen av Europa i övrigt.

Valet var so oder so en seger för den franska demokratin genom det höga valdeltagandet.

Snart har vi frukostmöte med de nordiska och baltiska utrikesministrarna. Och sedan börjar EU-mötet.

Dagen kommer för min del helt att domineras av detta. Och framåt kvällen tar jag ett plan till Berlin.

Kväll i Luxembourg

En rätt sen kväll efter en mycket trevlig middag med medarbetare i den charmiga gamla staden i Luxembourg.

Flög ner tillsammans med Jan Eliasson som är här för att berätta om sitt uppdrag i Sudan på ministermötet i morgon.

Och direkt efter landning åkte vi för att titta på den amerikanska krigskyrkogård där generalen Patton ligger begravd tillsammans med mer än 5 000 stupade från Ardennerslaget.

Vi behöver påminnas om den europeiska historien – och betydelsen av banden över Atlanten.

Första omgången i franska presidentvalet avgjordes snabbt. Det tog bara 25 minuter efter det att vallokalerna stängts förrän Nicolas Sarkozy stod i talarstol och presenterade sin uppläggning inför den avgörande andra omgången.

Och jag kunde inte låta bli att notera att Europa inte ens nämndes under hans inte alltför korta anförande. Världen passerade snabbt förbi i en formulering om att värna Frankrikes ställning i världen och några ord som tenderade i riktning mot protektionism.

Som signaler till ett Europa och en omvärld som nu har fokus på Frankrike kunde det möjligtvis har varit bättre.

Men nu får vi se.

Opinionsundersökningarna har redan korat sin segrare i den avgörande andra omgången – men det är faktiskt väljarna som avgör.

Och debatten under veckorna tills dess kommer att bli spännande att följa.

Luxembourg, Frankrike och Holland

Nu verkar våren trots allt vara på väg tillbaka här i Stockholm. Men för min del blir nöjet här i Stockholm kortvarigt.

I eftermiddag lyfter regeringsplanet från Bromma i riktning mot Luxembourg eftersom vi i morgon har möte där med EU:s utrikesministrar.

Men kvällen där nere kommer jag nog mer att ägna åt att följa sammanräkningen av och kommentarerna till resultatet av den första omgången i det franska presidentvalet.

Favorit att ta ledningen är ju Nicolas Sarkozy. Men vi har samtidigt lärt oss att inte minst franska presidentval kan innebära överraskningar. Det kommer att bli ett spännande uppspel till den andra och avgörande omgången den 6 maj.

Att vi då och då har utrikesministermöte i Luxembourg ingår i det allmänna systemet för fördelning av institutionerna. Och det skadar inte med lite omväxling till Bryssel – jag kommer i alla fall att tillbringa den kommande helgen där.

Listan på ärenden är som vanligt lång.

Jan Eliasson kommer dit och berättar om de politiska fredsansträngningarna i Darfur, och jag är självklart inställd på att ge honom ett så starkt stöd som möjligt.

Det finns inga militära lösningar på en situation som den i Darfur – samtidigt som splittrade rebellgrupper och en osäker regim i Khartoum gör ett förnyad försök till stabil politisk lösning mycket svårt. Fredsavtalet från i maj förra året fungerar ju bara delvis.

Samtidigt som vi har vårt utrikesministermöte i Luxembourg åker Fredrik Reinfeldt till Nederländerna och besöker sin kollega Jan Peter Balkenende för politiska samtal.

Klimat- och fördragsfrågor skulle jag tro blir viktiga i deras samtal.