Nu en vecka i Asien – till Islamabad, Muscat och Singapore.

STOCKHOLM: En ny vecka håller på att randas, och efter några dagar hemma blir det nu en vecka i Asien för min del.

Först och främst handlar det om den stora årliga asiatiska säkerhetskonferensen Shangri La i Singapore.

Det är internationella institutet för strategiska studier IISS, i vars Council jag ingår, som gjort detta till det årliga toppmötet i dessa frågor.

Hit kommer regelmässigt huvuddelen av regionens försvarsministrar, men också en lång rad andra med intresse för eller verksamhet i främst Sydost- och Ostasiens säkerhetsfrågor.

Regelmässigt finns USA:s försvarsminister med en bred delegation på plats, och något år har också sett Kinas försvarsminister på plats.

Den europeiska närvaron brukar vara mindre imponerande, men försvarsministrar från Storbritannien och Frankrike brukar då och då dyka upp. Förra året var EU:s Federica Mogherini på plats.

I år liksom förra året kan man förvänta sig att det blir spänningarna kring den Sydkinesiska Sjön som kommer att dominera.

De olika uttalanden om mer begränsade avsikter med olika byggnationer på de omstridda öarna som tidigare gjorts från kinesisk sida stämmer, försiktigt uttryckt, inte riktigt överens med den verksamhet som kan observeras.

Och till detta kommer att Filippinerna vänts sig till Internationella Domstolen i Haag när det gäller frågan om den kan anses ha jurisdiktion i frågan, och dess utlåtande lär komma relativt snart.

Att Peking anser att domstolen inte har jurisdiktion är dock alldeles glasklart.

Kring detta kommer det med all säkerhet att diskuteras åtskilligt i den fuktiga värmen i Singapore.

Men innan jag landar där på förmiddagen på fredag skall jag hinna med att – så att säga på vägen – besöka först Islamabad i Pakistan och därefter Muscat i Oman.

Det är UD som bett mig lägga ett gott ord för Sverige i samband med den kommande omröstningen om vilka länder som skall få några av de s k icke-permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd under de kommande två åren.

Sverige är ju nordisk kandidat denna gång, och det har nu gått avsevärd tid sedan vare sig Sverige eller något annat land satt i säkerhetsrådet.

Och med viss kännedom om hur länderna i FN resonerar i frågor som dessa tror jag att det är just det argumentet som gör att våra möjligheter denna gång måste bedömas som påtagligt goda.

Det var ju detta som gjorde att vi, efter först Islands och sedan Finlands misslyckande, och med stöd av alla de nordiska länderna beslutades oss för att gå vidare med denna kandidatur.

Men alldeles bortsett från detta är det självklart att Pakistan och Oman dessutom är två höggradigt intressanta länder.

Den pakistanske premiärminister Nawaz Sharif, som jag träffat under ett tidigare besök i Islamabad, befinner sig just nu i London för en hjärtoperation.

Men annars är det inte minst svallvågorna efter den amerikanska attack i Baluchistan som dödade Taliban-ledaren Mansour som nu präglar den pakistanska debatten.

Officiella amerikanska uttalanden säger att attacken mot honom också var för att han hindrat fredsansträngningar, men de signaler som nu kommer om hans efterträdare tyder knappast på att förutsättningarna för sådana nu förbättrats.

Snarare tvärt om.

Men om detta kommer jag säkert att få höra mer i Islamabad.

Muscat är ett land man hör mindre talas om, men som spelar en viktig balanserande roll i regionen.

Inte minst kom ju landet, med stark västlig säkerhetsanknytning men också traditionellt goda förbindelser med Iran, att spela en viktig roll när det gällde att öppna upp de kanaler som sedan ledde till det historiska kärnavtalet.

Och nu intar man också en roll i konflikten i grannlandet Yemen som uppvisar åtskilliga nyanser i förhållande till t ex grannstaterna Saudiarabien och UAE.

Jag ser fram mot att få höra hur tongångarna går i Muscat även i den frågan.

Så det blir en vecka med olika säkerhetsfrågor i olika delar av Asien i fokus.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: