Det turkiska dramat.

STOCKHOLM: Efter småkyliga och gråa dagar i Washington har det sannerligen varit härligt att möta försommaren här hemma. Våren måste jag ha missat – jag var väl utomlands någonstans.

De senaste dagarnas drama i Turkiet, där Ahmed Davutoglu kommer att lämna sin post som ledare för AK-partiet och därmed också premiärminister, i samband med en extra partikongress den 22 maj är självfallet av stor betydelse.

Jag känner Ahmed Davutoglu väl sedan åtskilliga år tillbaka, och i de olika positioner vi haft har vi också upprätthållit nära kontakt. Han är en påtagligt bildad och perspektivrik akademiker, och har så också gradvis utvecklats till en skicklig politiker.

Under många år stod han Recep Erdogan mycket nära inte minst i egenskap av utrikespolitisk rådgivare under den tid när Erdogan var premiärminister. Men under den senaste åren är det uppenbart att relationen förändrats, och det vi nu ser är konsekvensen av betydande skillnader i viktiga politiska sakfrågor mellan dem.

För mig är detta ingen nyhet. När vi sågs senast för några månader sedan gav han mig mycket privat sin mycket bekymrade bild av utvecklingen.

Det är ingen tvekan om att Recep Erdogan betytt mycket för att såväl demokratisera som modernisera Turkiet, och de steg han tidigare tog för att öppna upp för en långtgående fredsprocess med den kurdiska terrororganisationen PKK var såväl djärva som framsynta.

Men under de allra senaste åren har utvecklingen i viktiga avseenden kommit att bli en annan.

Skälen till det är många, och här är inte platsen att gå på djupet med den frågan. Tre faktorer bör dock nämnas.

Den första är det politiska inbördeskriget mellan AK-partiet och den s k Gülen-rörelsen.

De var allierade så länge det handlade om att pressa tillbaka militärens tidigare dominerande roll i Turkiets politik, men det var uppenbart att Gülen-rörelsens agenda gick längre, med bl a betydande infiltration av polis och rättsväsende, och till slut kom det en konfrontation.

Och det är i hög grad som ett led i denna som president Erdogan utvecklat påtagligt auktoritära tendenser, t ex genom att stänga ner den stora tidningen Zaman.

Den andra är sammanbrottet i den kurdiska fredsprocessen.

Här är bilden hur det gick till långt ifrån entydig, men det är tydligt att det kom till en punkt där mindre kompromissvilliga element på bägge sidor först bromsade processen och sedan tog steg som gjorde att den gick över i bred militär konfrontation.

I våra media låter det som om det mest var president Erdogan som stod för detta, och vi vet att han var mycket kritisk till en del av de politiska steg som togs.

Men de avgörande skotten i den militära konfrontationen togs av PKK, och det är uppenbart att deras gamla och mer militanta ledning i de s k Kandil-bergen i norra Irak hade förberett sig för och längtat efter denna möjlighet.

Och den tredje faktoran är den tilltagande spänning i det turkiska samhället som kan föras tillbaka till det utdragna och allt mer besvärliga kriget i Syrien. Med ca 2,5 miljoner flyktingar därifrån är den konflikten synnerligen närvarande.

Recep Erdogan är en bestämd, känslofylld och stark politiker. Han kan tala på massmöten och han kan förvisso också vinna val.

Det är inte svårt att finna personer i Turkiet som hyser starka tvivel om hans politiska kurs just nu, men rör man sig utanför sedvanliga cirklar i Istanbul, Ankara och Izmir är det ingen tvekan om att han också åtnjuter ett starkt folkligt stöd.

Gradvis har också Ahmed Davutoglu vinnit i politisk styrka och förankring, och kanske var det inte minst insikten om denna process som ledde president Erdogan till att nu vidta åtgärder som gjorde att Davutoglu inte såg sig ha någon annan möjlighet än att avgå.

Senare kanske detta hade varit mindre enkelt.

Att Ahmed Davutoglu var djupt engagerad i Turkiets EU-process är ställt utom tvivel, och han tillhörde dem som nog kände sig närmast kränkta av den avvisande inställning som EU de facto kom att inta under ett antal år.

Att denna inställning underminerade stödet för EU och en fortsatt reformprocess i Turkiet är dessvärre ett faktum.

Därför grep han också möjligheten i flyktingkrisen att förnya relationen med EU, och det som skett under det senaste halvåret har i mångt och mycket varit en process mellan honom och Berlin, om än inom ramar som ju diskuterats också med president Erdogan.

Hur det nu kommer att gå med denna process återstår att se.

Den alldeles avgörande frågan från turkisk utgångspunkt är att få viseringsfrihet vid resor till Schengen-länderna.

Och det är ett högst rimligt önskemål. Processen för att uppfylla det startades i själva verket under Sveriges EU-ordförandeskap 2009, men har sedan dess bromsats främst, fruktar jag, från EU-sidan.

Men när vi har viseringsfrihet med Peru och Förenade Arabemiraten, för att bara ta två exempel, är det ju högst rimligt att vi har det också med Turkiet. Inte minst för den ekonomiska relationen är det viktigt.

Samtidigt har EU ställt upp en rad krav för viseringsfrihet för sina grannländer, inklusive Turkiet, och frågan är nu om landet kommer att uppfylla dessa.

Det i sak viktigaste är att ha ett fungerande och säkert system för biometriska pass. Det har Turkiet, även om bara ca 5% av landets medborgare ännu har sådana pass och då kommer att omfattas av en viseringsfrihet.

Men det i sak besvärligaste är att EU, på goda grunder, är av uppfattningen att den turkiska lagstiftningen har en alltför vid definition av begreppet terrorism.

Huruvida det kommer att gå att få Turkiet att ändras sig på denna punkt mitt i en situation där såväl Istanbul som Ankara som andra städer drabbats av terrorattacker från såväl Daesh som PKK och den kurdiska utbrytargruppen TAK är en i hög grad öppen fråga.

Jag vet inte riktigt hur den franska lagstiftningen ser ut, men det är lite som om EU direkt efter terrorattacken i Paris skulle kräva att man ändrade sina terrorlagar i en helt annan riktning än vad man ville.

Men det är – kortsiktigt – där vi nu står. Sista ordet är måhända inte sagt i frågan. Dock sannolikt näst sista.

Och därmed hänger den mer eller mindre fungerande överenskommelsen mellan EU och Turkiet i flyktingfrågan påtaglig i luften.

Men självfallet finns det skäl att fundera över också den mer långsiktiga relationen.

Vi kommer att se en mer lojal person utnämnas till AK-ledare och premiärminister, och en allt starkare och mer bestämd presidentmakt med sannolikt allt tydligare auktoritära tendenser.

Det kommer knappast att underlätta relationen, i alla fall med de tendenser vi ser i dag.

Men samtidigt ligger Turkiet där Turkiet ligger, historien har inte tagit slut och på bägge sidor finns ett realpolitiskt uppenbart intresse av relationen.