Dagen efter – och inför november.

WASHINGTON: I dag var det dagen efter på denna sida Atlanten – dagen efter det blev klart att Donald Trump kommer att bli det republikanska partiets kandidat i presidentvalet i november.

Entusiasmen på de ledarsidor jag började min dag med var knappast överväldigande.

Washington Post skrev om ”the hatred, bigotry, meanness and contempt for constitutional values that former the foundation of his campaign”, och sade att uppgiften nu är att ”ensure that Mr Trump does not become a calamity visited on the United States and the world”.

Starka ord.

Wall Street Journal konstaterade att han inte var deras första kandidat ”or even the 15th”, men nu var det ett faktum att det republikanska partiet kommer att nominera ”a businessman of few fixed convictions and little policy knowledge who has the highest disapproval ratings in the history of presidential polling”.

Och det är alldeles tydligt att ledarsidan har svårt att komma till någon tydlig slutsats om hur detta elände skall hanteras.

Och från Londom kommer så Financial Times, vars ledarsida också kan hantera sin entusiasm.

Man skriver att ”Mr Trump’s personality, intellect and experience makes him radically unqualified for the US presidency”, och att ett val honom ”would be a disastrous choice for the most powerful office in the world”.

Med omdömen som dessa skulle man tro att hans möjligheter att bli vald i november skulle vara närmast obefintliga.

Och förvisso är Hillary Clinton favorit. 

Bedömare säger att om hon bara vinner sex viktiga stater som demokraterna har vunnit alltid hitintills och till dessa lägger Florida bör det inte vara något problem. Och vadhållningsfirmor noterar att det är 70% sannolikhet att hon kommer att vinna i november.

Men fullt så enkelt är det nog inte.

Donald Trump har visat att han förmår att mobilisera. Och även om han väcker närmast unikt starka negativa känslor måste det noteras att Hillary Clinton inte ligger så fasligt mycket efter honom i det avseendet.

Någon av alla de olika kommentatorer som paraderar i media erinrade om Henry Kissingers kommentar till kriget mellan Iran och Irak när han sade att det var synd att inte bägge kunde förlora. Ungefär så förefaller det som om inte obetydliga delar av valmanskåren känner just nu.

Under mina dagar här har jag träffat åtskilliga också framstående republikaner som nu brottas med frågan om hur de skall agera. 

En person jag aldrig misstänkt för böjelser åt det hållet förklarade frankt att han nu tänkte rösta på Hillary för att förhindra att en person han betraktade som direkt farlig hamnade i Ovala Rummet.

Men ute i landet kommer det nog att bli lite annorlunda. 

Den oro för utrikes- och säkerhetspolitiken som finns här finner man knappast där på samma sätt – där finns det nog i stället en viss resonans för hans budskap om America First, mur mot Mexico, stopp för muslimer och nej till frihandel.

Och därtill kommer att många talar om utseendet av nya domare i Högsta Domstolen som den avgörande frågan för framtiden, och att den kommande presidenten kan komma att nominera kanske tre sådana under de kommande åren. 

Den makten vill man inte för allt smör i Småland ge Hillary Clinton, och just den frågan kommer nog att mobilisera åtskilligt.

Det alla är eniga om är att det har alla förutsättningar att bli en osedvanligt smutsigt kampanj, och när jag träffade Hillarey Clintons utrikespolitiske stabschef tillhörde han dem som var tydligt oroade över vad detta kan komma att betyda för bilden av USA runt om i världen.

Men det viktiga är trots allt att det blir ett resultat som inte destabiliserade världen under kommande år.

Det har blivit åtskilliga dagar för mig här i Washington, och det blev så att jag fick stanna också i morgon fredag för att hinna med alla samtal av intresse. 

Men i morgon eftermiddag återvänder jag dock hem till fäderneslandet igen.

En kommentar till Dagen efter – och inför november.

  1. Men för all del, du behöver inte citera mig, det gör jag så bra själv

%d bloggare gillar detta: