Återvänder lite oroad.

WASHINGTON: Det är regnigt och murrigt här denna dag, och TV-kanalerna är fyllda av politiska spekulationer om vad som kommer att hända inom och med republikanerna efter Donald Trumps triumf i primärvalen.

Av Hillary Clinton och demokraterna syns föga. Hon låter hes när hon skymtar förbi på något valmöte borta i Californien.

Det är med en viss oro i bagaget som jag nu återvänder hem.

Vi kan inte utesluta att Donald Trump väljs till USA:s president i november. Och innan dess kan vi inte utesluta att britterna i juni beslutar sig för ett lämna EU.

Och vi kan heller inte utesluta att president Obama misslyckas med att få TPP-avtalet ratificerat i kongressen och den västliga handelsagendan de facto havererar. 

Skulle allt detta inträffa skulle vi tveklöst hamna i en farligare situation såväl vad gäller långsiktig säkerhet som kortsiktig ekonomi. Utan att säga att vi skall måla potentater på väggen är det någonting vi har anledning att fundera över.

Om en vecka är det toppmöte mellan Norden och USA här i Washington. Det är Vita Huset som följer upp initiativet vid president Obamas besök i Stockholm 2013.

Det är alldeles utomordentligt. 

Vi har nog anledning att i detta läge titta lite närmare på samarbetet i vår del av Europa, och kan president Obama bidra till ett bättre samarbetsklimat också mellan de nordiska regeringarna är det mycket välkommet. 

Behovet är tydligt.

Att det finns en ilska ute bland väljarna på bägge sidor om Atlanten i dessa dagar är alldeles uppenbart, och det i förening med andra faktorer har gjort politiken betydligt mindre förutsägbar.

Här är det tydligt att Hillary Clinton riskerar att ses som representant för ett etablissemang som man inte tycker har levererat, medan Donald Trump kan komma att framstå som någon som i alla fall säger ifrån och vill ha förändring.

I detta ligger utmaningen för Hillary Clinton. Det vi sett hitintills från hennes sida kommer knappast att räcka. 

Men förhoppningsvis får hennes kampanj mer glöd och vision när hon befriats från utmaningen Sanders och kan koncentrera sig på kontrasten med Trumps osorterade ilska och populism.

Lyckas det kan hon vinna. Lyckas det inte finns risken att hon, trots alla siffror som ännu talar ett annat språk, kommer att förlora.

Under de kommande veckorna kommer president Obama att tala en hel del om hur viktig handel med omvärlden är för jobb och välstånd också i USA. 

Och det behövs sannerligen mot bakgrund av den anti-handelsretorik som växt sig allt starkare under de senaste månaderna.

Att Trump är alldeles skamlös i denna fråga förvånar knappast, men att Clinton under trycket av Sanders dragits med så långt som skett är påtagligt oroande. 

Nu motsätter hon sig att TPP ratificerades omedelbart efter valet, och vad som sägs från hennes håll om TTIP är inte heller det alldeles imponerande.

Så därför är det bra att president Obama nu av allt att döma kommer att ägna viss tid åt upplysning i dessa frågor. 

Och det skall ju noteras att förtroendesiffrorna för honom förbättrats högst påtagligt under den senaste tiden.

Mycket av mina samtal under dessa dagar här har handlat om detta, men självfallet har det varit en del om klassisk säkerhetspolitik liksom en hel del om vidden av den digitala utvecklingens olika utmaningar.

Kring detta tänks det tack och lov en del i denna stad, och det kommer att behövas. Bryssel ligger dessvärre en del efter. Och i Kina är agendan i avgörande avseenden en helt annan.

Annat har kanske inte hunnits med. 

Oron för utvecklingen i Nordkorea i samband med partikongressen nu har fladdrat förbi, och frågetecknen kring utvecklingen i Kina är påtagliga när man kommer lite längre i diskussionerna. Turkiet – förvisso en del om den utvecklingen också.

Nu vänder jag hemåt. Där verkar det som om avgångar står som spön i backen i dessa dagar. 

Men det är ju liksom en annan historia.

En kommentar till Återvänder lite oroad.

  1. Rulle skriver:

    Carl, bästa Carl, Du behöver inte oroa dig. Donald Trump gör bara vad som behövs för att bli USAs 45-the president. Motspelaren Hillary Clinton gapar på alla bilderna i media likt en fisk på torra land. Hon är redan körd i botten och väl är väl det.
    Med Trump vid rodret blir det mindre korruption, mygel och krigsheats från det s.k. Vita Huset i Washington. Det är uppenbart för alla att John Kerry med uppbackning av presidenten Barrack Obama till största delen ligger bakom inbördeskriget i Syrien. Hade inte Kerry och Obama genom Pentagon stöttat terroristerna som opponerade sig mot landets regering hade mördandet tagit slut för 4½ år sedan.
    Hur skulle slagfälten i Amerika ha sett ut om Kina och Ryssland ställt sig bakom ett krav om att Obama skulle elimineras.
    Jag bara undrar!

%d bloggare gillar detta: