Till Washington – och nordisk säkerhetspolitik.

STOCKHOLM: En underbar vårsöndag i Stockholm efter firandet av Valborg i Uppsala i går. Vitsipporna bryder backarna, och till och med gullvivor kunde noteras under promenaden.

I morgon bär det för min del iväg till Washington igen för några dagar av olika diskussioner där. Det var ju inte så rasande länge sedan jag var där, men saker och ting står ju knappast still.

Då spekulerades det friskt om att det republikanska partikonventet i Cleveland kunde bli en dramatisk affär.

Men nu ser det snarare ut som om Donald Trump efter primärvalet i Indiana på tisdag kommer att ha tillräckligt med röster för att ta hem nomineringen som presidentkandidat.

Så det blir nu med all sannolikhet en kamp mellan Hillary Clinton och Donald Trump i höst.

I morgon måndag är det middag i Washington med ledande utrikespolitiska och andra personer från såväl det demokratiska som det republikanska lägret, om dock i det senare fallet i huvudsak personer som inte skulle ta i Donald Trump med tång.

Men det blir intressant i alla fall. 

Donald Trumps utrikespolitiska linjetal förra veckan har väl knappast ökat hans trovärdighet i dessa kretsar.

Men till allt detta kommer jag att ha anledning att återkomma under mina dagar i Washington. Först på fredag planeras jag var hemma här igen.

I fredags publicerades i Helsingfors den oberoende utvärdering av effekterna av ett finskt medlemsskap i Nato som det arbetstid med under de senaste månaderna.

Rapporten konstaterade att ett Nato-medlemsskap ”skulle stärka Finlands omedelbara säkerhet”, men hade inget mandat att komma med någon direkt rekommendation.

Av särskilt intresse är att rapporten ägnar betydande uppmärksamhet åt relationen mellan Sverige och Finland, och rätt självklart landar i slutsatsen att det bästa vore om vi kunde träffa vårt val mer eller mindre gemensamt.

Att man på detta sätt vidgar perspektivet från det rent nationella är påtagligt positivt, men jag tror att det varit ännu bättre om man vidgade resonemanget till att omfatta den samlade strategiska region som Östersjö-området och betydande delar av Skandinavien utgör.

Det är interaktionen mellan olika möjliga utmaningar och olika möjliga säkerhetspolitiska i denna vidare strategiska region som är det viktiga.

Förr handlade från svensk säkerhetspolitisk utgångspunkt mycket om Finland. Det var Systerbäck, Karelska näset och så småningom Salla som mycket handlade om.

Men nu är perspektivet delvis förändrar. De möjliga utmaningarna ses nog snarare i samband med de tre baltiska länderna, och för all del fortsatt i någon utsträckning utvecklingen längre norrut i det vi brukar kalla Nordkalotten.

Och i och med detta förändras den svensk-finska traditionella säkerhetspolitiska koreografin på ett sätt som jag nog inte tycker att rapporten till fullo tagit in.

Om det sedan skulle leda till några andra avgörande konklusioner är kanske mindre klart, men det vidgade perspektivet tror jag icke desto mindre är viktigt att ha klart för sig inför de ställningstaganden som kommer.

Men nu ligger den finska rapporten på bordet, och det blir självfallet intressant och viktigt att följa den fortsatta debatten kring den i Finland, och kanske faktiskt också i Sverige.

Vänder vi blickarna söderut har just publicerades en rapport om inriktningen av Danmarls utrikespolitik som regeringen Lökke beställt, och som också kommer att ingå i underläge för det försvarsbeslut som Danmark kommer att fatta 2017.

Men än har jag inte läst rapporten i dess helhet, och har därmed inga djupare kommentarer.

Inom kort väntas också besked om vilken flygplanstyp som kommer att ersätta de ca 30 operativa F16 som det danska flygvapnet har kvar. Mitt tips är att man landar på F35, men att antalet i bästa fall blir hälften av det man inriktar sig på i Norge.

Även i Norge är försvarspolitiken uppe till prövning. Inom kort kommer ett nytt förslag till flerårsplan från regeringen, och det kommer av allt att döma att trots ökade anslag innebära en del beska besked.

Att Norge valde F35 som sitt framtida stridsflygplan framför Gripen NG finns det ingen anledning att ha synpunkter på, men när man hävdade att det var ett billigare val gav man sig ut i en matematik som man har att äta upp.

Förhoppningen är dock att man på ett eller annat sätt får ihop det. Styrkan i Norges flygvapen är viktig också för Sverige.

Däremot finns det anledning att sätta ett antal rejäla frågetecken för hur man hanterar den upphandling av nya ubåtar som kommer att ske.

Här uteslöts plötsligt, utan föregående varning och utan begripliga skäl Sverige från en upphandling som begränsades till bara Tyskland och Frankrike.

Som lök på laxen sade man sedan att man dessutom var intresserad av samarbete i ärendet med en del andra länder, dock inte med Sverige. 

Det gav ofrånkomligen intrycket av ett principiellt avståndstagande från möjligheten av samarbete med just Sverige.

Det säger sig självt att detta har lett till en diskussion i Sverige om möjligheten av samarbete med Norge också i vidare avseende. 

Jag fruktar att de negativa effekterna kan bli tämligen djupgående – och detta var sannerligen inte vad vi hade eftersträvat.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: