Eurovision och krimtaternas öde.

STOCKHOLM: Det blev en både stimulerande, imponerande och spännande final i Eurovisionsschlagerfestivalen i Globen i går kväll.

Musiken är en sak, de olika mer eller mindre spektakulära scenframförandena en annan och den lite implicita politik som smyger sig in i röstningsmönster en tredje under kvällar som dessa.

När de olika länderna redovisade sina röster stod vi några stycken med viss europeisk politisk erfarenhet, och vi lyckades att gissa rätt i nästan huvuddelen av fallen.

Egentligen är detta inte så underligt. Det finns kulturella mönster som har djupa rötter i hur olika delar av vårt Europa har utvecklats, och dessa sätter sina spår också i populärmusiken och hur man ser på den.

Under åren har det ju ibland varit tydligt hur länder på Balkan som fört krig mot varandra i ett sammanhang som detta reagerat helt annorlunda.

Och lite samma sak har vi sett i Norden – i går fick det svenska bidraget sitt starkaste stöd från Finland och Estland. Och relationerna med Norge är uppenbarligen inte helt och hållet vad de borde vara.

Men i går kväll var det Ryssland och Ukraina som kom i fokus.

Ett imponerande framfört ryskt bidrag var länge favorit. Men det ukrainska med bakgrund i krimtatarernas grymma öde 1944 kom ändå att ta hem segern.

Och det har utan tvekan det goda med sig att det riktar mer uppmärksamhet på frågan om just krimtaterna och deras situation. Det tillhör en av de svåraste och mest tragiska minoritetsfrågorna också i dagens Europa.

För den som är intresserad rekommenderas att lyssna till det anförande som krimtaternas legendariske ledare Mustafa Dzhemilev höll här i Stockholm i veckan. 
Det finns en länk via min twitter.

Själv har jag ju besökt Krim åtskilliga gånger och då självfallet också krimtaterna, såväl deras då tillåtna informella parlament Meijis i Simferopol som tatarkhanatets gamla huvudstad Bakhchysarai. 

Där undkom det gamla klanpalatset Stalin-tidens destruktiva härjningar därför att Pushkin skrivit en känd dikt om en av dess vackra fontäner. 

Och inte ens en Stalin vågade sig på att ge sig på Pushkin. 

I samband med ett av mina besök på Krim blev jag också inbjudan till och var med om den uppsluppna tatariska bröllopsfesten för en av Mustafa Dzhemilev söner. 

Nu befinner sig krimtaterna under stark press.

I samband med den ryska ockupationen av Krim i februari-mars 2014 gjorde Kreml försök att dämpa krimtaternas förväntade negativa reaktion. Mustafa Dzhemilev fick samtal från såväl Tatarstan som från Kreml, och inbjöds t om till ett samtal med Putin om situationen.

Av detta blev det dock intet, och sedan dess har deras redan besvärliga situation förvärrats ytterligare. Meijlis har nyligen förbjudits eftersom den ses som en extremistisk organisation som hotar Rysslands territoriella integritet. 

Allt mer och mer – dess ledamöter, den krimtatariska TV-stationen och mycket annat tvingas flytta från Simferopol till Kiv.

Ryssland anser Krim vara sitt, men halvön var faktiskt under krimtatarerna och det osmanska väldet långt längre än den period den legat under Moskva. 

Och innan dess är det många andra folk som under en växlingsrik historia passerat förbi på Krim. Någon “ursprungsbefolkning” med tusenåriga rötter finns där inte.

Men nu förefaller det som om Ryssland vill skärpa trycket på Krim. De som talar om Ukraina förtrycks och förföljs, och till dessa hör tveklöst den stora majoriteten av krimtatarer. 

Och till detta skall så läggas en ömsesidig misstro med rötter inte minst i det andra världskrigets erfarenheter och då inte minst den oerhört brutala massdeportationen av alla krimtatarer till Centralasien 1944.

Men på samma sätt som alla andra nationer och folk skall de ha rätten att leva i frihet i sina hembygder.

Jamalas vinnande sång i går kväll handlar just om detta. Det handlar här om krimtaterna, men det kunde ha handlat om många andra folk också.

Senare i den kommande veckan kommer jag att vara i Kiev, och det passar ju rätt väl i just denna situation.

Det är en konferens om relationerna mellan EU och Ukraina, men självfallet passar jag på möjligheten att ha också vidare samtal.
Och mitt besök kommer omedelbart efter det att en ny mission från IMF avslutat sina samtal i den ukrainska huvudstaden.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: