Dystra perspektiv

WASHINGTON: Efter en intensiv dag av diskussioner lämnar jag nu den amerikanska huvudstaden.

Sent på kvällen lokal tid här sätter jag på ett plan som i morgon kväll lokal tid förväntas att landa i Dubai i en helt annan del av världen.

Och där är det stort möte med World Economic Forum och dess olika Global Action Councils. Jag leder det av dessa som har Europa – vare sig ner eller mindre – på sin agenda.

Men här har ämnena virvlat förbi under dagens diskussioner.

Förmiddagens diskussion om Ryssland och Ukraina slutade i tämligen mörka perspektiv.

Det håller på att sjunka in att vi har att göra med ett Ryssland påtagligt annorlunda än vad vi kanske trodde och framför allt hoppades på.

Och frågan som blev hängande i luften är om vi egentligen är förberedda för den utveckling som vi kan komma att ställas inför.

Jag tillhörde dem som noggrant hade läst president Putins anförande vid den s k Valdai-klubben för några veckor sedan.

Där framträder det revisionistiska Kreml med full kraft, och med en världsbild som inte kan annat än oroa.

Temat för det var en värld med nya regler eller en med inga regler alls för staters uppträdande.

Och i denna formulering ligger självklart att man avvisar de regler som vi hitintills tagit närmast för självklara för umgänget mellan stater också i det Europa som vuxit fram efter Berlin-murens fall.

Att Kreml demonstrerat detta i fallet Ukraina är alldeles uppenbart. Men här upphöjs det till programmatisk politik för dagens Kreml.

Och det är djupt oroande.

Vi diskuterade olika scenarior för den ryska politiken gentemot Ukraina, och det var nog så att de som vi alla såg som önskvärda av de flesta sågs som de mindre sannolika.

Diskussionen om utvecklingen i Mellersta Östern med fokus på ISIL blev knappast mer upplyftande.

Att bevara och stärka ett fungerande Irak är avgörande, men framgång i de ansträngningarna är på intet sätt garanterade.

Och vad gäller Syrien är det ju uppenbart att åtskilliga av de antaganden som vår politik under de senaste åren vilat på visat sig felaktiga.

Det förde naturligt över till diskussionen om Iran, de just nu akuta nukleära förhandlingarna och den mer långsiktiga politiken.

Vad vi sade i dessa avseenden mer i detalj skall jag nog hoppa över här, men betydelsen av hur detta utvecklas är alldeles uppenbar.

Och min grundläggande inställning i dessa frågor är ju inte okänd för dem som följt vad jag skrivit här i detta ämne.

Men vid sidan av dessa diskussioner blev det självfallet åtskilliga samtal också om konsekvenserna för amerikansk politik av utfallet av kongressvalen i tisdags.

Att det gick avsevärt bättre för republikanerna än väntat, och vad det kommer att innebära, dominerar nu helt den inrikespolitiska diskussionen här.

På den positiva sidan från europeisk utgångspunkt kan måhända noteras att sannolikheten för att presidenten får ett vidsträckt mandat för handelsförhandlingar från kongressen ökat.

Den republikanska ledningen i kongressen har tydligt indikerat att de nu kommer att vara beredd till detta.

Vi får hoppas att Vita Huset verkligen också tar upp den bollen.

Sedan handlar det självfallet också om att EU kan driva vår TTIP-förhandling fram till det avgörande som jag är övertygad om måste komma under 2015.

Sannolikheten för att förhandlingarna med Japan, som kommer att bereda vägen för det s k TPP-avtalet med 12 nationer kring Stilla Havet, kommit att föras in hamn före våra TTIP-förhandlingar är dock betydande.

När jag söndag morgon i Dubai inleder våra diskussioner där kommer detta alldeles självklart att tillhöra en av de viktigare frågorna.