Skifte i Bryssel – och svåra utmaningar

ROM: Efter en vecka i den eviga staden, med utflykt också ner mot Neapel-buktens nejder, bär det nu hemåt igen för nya uppgifter.

Italien har under tiden fått en ny utrikesminister.

Media låter berätta att president Napolitano satte ner foten när premiärminister Renzi ville utnämna personer med mer begränsad erfarenhet, och resultatet är att erfarna Paolo Gentiloni nu drar in i utrikesministeriet Farnesina.

Efter åtta månader som Italiens utrikesminister tillträder så Federica Mogherini den betydelsefulla positionen som efterträdare till Catherine Ashton som EU:s High Representative.

Och den positionen kommer hon, enligt fördraget, att ha under de kommande fem åren.

När det gäller de förhandlingar med Iran som nu går in i ett mer hektiskt skede inför den tidsgräns som satts till den 24 november fortsätter dock Catherine Ashton.

Att byta där nu hade självfallet varit idioti.

Betydelsen av dessa kan knappast överskattas, och det är uppenbart att det i alla fall finns en ömsesidig vilja från de olika sidorna att försöka att finna konstruktiva lösningar på de icke oväsentliga problem som återstår.

Att Iran:s och USA:s utrikesministrar kommer att träffas i Oman för avgörande samtal är både viktigt och symboliskt.

Oman har under åtskilliga år spelat en viktig roll som förmedlande kraft mellan Iran och västvärlden.

Federica Mogherini tar över ansvaret i en situation med större utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar än på utomordentligt länge.

Revisionism i Öst, extremism och sönderfall i Syd och en eskapism i Väst – syftande på den brittiska debatten – gör hennes situation långt ifrån lätt.

Och till detta skall så läggas den tendens till åternationalisering av EU:s utrikespolitik som jag skrivit om tidigare här.

Inte minst gälle detta i relationerna österut.

Från Berlins och Paris sida har man helt sonika skjutit undan det s k Geneve-format för samtal – med USA, EU, Ukraina och Ryssland runt bordet – till förmån för att sköta det hela självt.

Andra EU-länder har därmed också kommit att marginaliseras på ett sätt som inte är bra.

Att det kunde slutas en gasöverenskommelse mellan Ukraina och Ryssland efter medling av EU var självfallet bra.

Det har varit min bedömning hela tiden att Ryssland vare sig finansiellt eller politiskt hade utrymme för en ny stor konflikt om gasleveranser till Ukraina och det övriga Europa.

Men oerhört mycket återstår. Och detginns betydelsefull risk för att konflikten nu går in i en ny fas.

De s k val som kommer att hållas i de Moskva-stödda utbrytarregionerna i morgon är tydligt oförenliga med det s k Minsk-protokollet, och visar att man är inriktad på att nu skapa en Transnistrien-liknande situation i denna del av Ukraina.

Handlingar säger i detta avseende betydligt mer än ord vad gäller det man vill åstadkomma.

Minsk-protokollet talar om lokalval i enlighet med ukrainsk lag, men här skall det nu väljas president och parlament enligt synnerligen egna regler.

Bara två partier är tillåtna, och bägge är strikt separatistiska. Tvånget är tydligt.

Officiella uttalanden från Moskva visar att man avser att erkänna dessa illegitima val, och därmed de facto erkänna dessa illegitima s k folkrepubliker.

Att de i snart sagt varje del är skapelser av Kreml är nog obestridligt, och nu förefaller man berett att ta ett avgörande steg när det gäller att konsolidera dem.

Det är viktigt att omvärlden reagerar med stor bestämdhet på detta.

I Kiev är det nu av yttersta betydelse att Petro Poroshenko och Arsenij Yatsenjuk kommer överens om en stark regering och ett starkt regeringsprogram.

Att den senare gjorde ett betydligt bättre val än väntat påverkar självfallet bilden.

Sedan handlar det om att snabbt gå vidare med ett nytt program med IMF, och viktigt är också att EU är berett att stödja en tydlig reformpolitik med betydande ekonomiska resurser.

En ny kommission har i dag tagit över i Bryssel, och det återstår att se hur denna kommer att hantera dessa frågor.

Stefan Fule var som kommissionär djupt engagerad i dessa frågor, men hans efterträdare är ett oskrivet blad i åtskilliga viktiga frågor.

Och Jean-Claude Juncker har aldrig haft den vidare utrikespolitiken som personlig prioritet.

Därmed blir den roll som Federica Mogherini kommer att spela, men kanske också Europeiska Rådets nye ordförande Donald Tusk, av mycket stor betydelse inte minst i dessa frågor.

Men utmaningarna när man blickar söderut är knappast mindre.

Genomförandet och resultatet av parlamentsvalet i Tunisien är väl den enda ljuspunkten i en bild av i övrigt tilltagande mörker.

I media ser jag bedömningar att kring 1.000 personer i månaden från olika delar av världen nu ansluter sig till ISIL och dess insatser i Syrien och Irak.

Och även om irakiska styrkor registrerat vissa framgångar mot dem är nog trenden fortfarande mycket bekymmersam.

Nu återvänder jag till Stockholm där också den inrikespolitiska scenen ter sig tämligen bekymmersam.

Kjell-Olof Feldts bredsida mot regeringen, med kritik inte minst av hur den satt sig i ett tydligt skadligt beroende av vänsterpartiet, kommer inte att sakna betydelse.

Jag tror inte att man skall underskatta sannolikheten för att regeringen inte kommer att få igenom sitt förslag till statsbudget för 2015.

Något sådant har aldrig förut inträffat, och då hamnar vi plötsligt i ett mycket spänt politiskt läge vars utgång det nog är för tidigt att sia om.

Men för min del blir det nu i alla fall delar av helgen hemma, innan det på måndag bär iväg till Tallinn.

4 kommentarer till Skifte i Bryssel – och svåra utmaningar

  1. Tack för Nyhetsbrev

    Alltid lika intressant och spännande att följa f.d. Utrikesminister Carl Bildt då han reser mellan länder, träffar personer i olika positioner och hur han skickligt delger oss olika skeenden och resonemang. Och allt för att främja freden i världen. Vi ska vara tacksamma för att vår Carl Bildt vill uppoffra sig så. Det är en ynnest att få ta del av hans gedigna material och hans resonemang. Inte minst roligt är det att följa själva resandet.

  2. Bengt Andersson skriver:

    Instämmer med föregående ‘talare’!

  3. Sverige behöver en ny regering

  4. metusalem skriver:

    Jag delar de tankar som Inga-Lill A. publicerat här ovan. Vi har blivit vana att få ta del av en analys om våra utrikes förhållande. Jag kommer med intresse att ta del av CB blogg oavsett att han formellt inte ansvarar för detta område. Om jag hittar något användbart från den nye ministern kan jag givetvis läsa detta, och jämföra.

%d bloggare gillar detta: