ABU DHABI: Det var självfallet viktigt att stats- och försvarsministrarna ställde sig bakom ÖB:s rapport om den främmande undervattensoperationen i Stockholms skärgård i oktober.
Allvaret i denna situation kan inte nog understrykas.
I motsats till den diskussion vi haft om olika mer eller mindre slumpvisa kränkningar i luften handlar det här om avancerade operationer långt in i svenskt inre vatten.
Och misstag är självfallet alldeles uteslutna.
Det kräver betydande skicklighet att manövrera även en specialubåt i dessa mycket komplicerade vatten.
Det handlar om väl förberedda inträngningar på djupet av vårt territorium.
All den kunskap vi har – och jag säger detta utan tillgång till någonting utöver vad som redovisats offentligt om den senaste utvecklingen – säger att det är en stat som ligger bakom.
Och att misstankarna i detta sammanhang riktas mot Ryssland är kanske inte så förvånande. Ingen misstänker nog Finland eller Danmark, för att nu bara nämna två andra länder i regionen.
Att operationer som denna företogs av Sovjetunionen under främst 1980-talet, men med en avtagande fortsättning ett par år in på 1990-talet, tror jag nog att så gott som alla i dag accepterar.
Jag säger så gott som alla – det finns självfallet den sedvanliga förnekarplutonen, och jag antar att de kommer att försöka att paradera i media nu igen och antyda att allt detta är ett påhitt.
Själv tillhörde jag dem som var övertygade om att dessa operationer klingade av och upphörde efter dessa år. Historien om hur och varför kan det finns anledning att återkomma till.
Det är inte lätt att tro att det som nu konstaterats av försvarsmakten skulle vara någonting fundamentalt annorlunda av fundamentalt annorlunda ursprung.
De operationer som nu konstaterats sker i komplicerade områden där operationer som dessa konstaterades för mer än två decennier sedan.
Misstanken att det finns betydande element av kontinuitet är svår att avvisa.
Då skrev och talade jag åtskilligt om den sannolika bakgrunden till de operationer som skedde.
Tidigare i oktober hade jag här länkar till några av de mer utförliga saker jag skrev under denna period, och de rekommenderas forfarande för den som har ett seriöst intresse av dessa frågor.
Nu ter det sig svårare att ta fram hypoteser för bakgrunden till det som sker.
Icke desto mindre måste det vara en central uppgift för den seriösa hanteringen av vår säkerhetspolitik att göra det.
Vi kan inte ha en politik som famlar i blindo.
Då är det viktigt att det också kommer fram ett gediget underlag om de tecken och trender när det gäller denna utveckling som vi sett under de senaste åren. Det är då det börjar bli möjligt att dra slutsatser.
Den minnesgode erinrar sig kanske vad som rapporterades i samband med en marin övning i skärgården utför Göteborg 2011.
Inom kort kommer försvarsmakten att redovisa sitt underlag inför det kommande försvarsbeslutet. Om man där till fullo har tagit in konsekvenserna av denna utveckling återstår att se.
Alldeles uppenbart finns det kapaciteter som måste återskapas.
Att vi på de starkt försenade nya helikoptrarna bara kommer att ha tre (3) hydrofoner för ubåtsjakt ter sig t ex lite patetiskt.
Detta får för dagen räcka som kommentar från min sida. Alldeles uppenbart kommer det att finnas anledning att återkomma i frågan.
Det handlar ju om en förstklassig utmaning för vår utrikes- och försvarspolitik, och jag utgår från att också regeringen tydligt ser det på samma sätt.
Men just nu sitter jag i öknen i Abu Dhabi och diskuterar förutsättningarna för en fredsprocess mellan Israel och Palestina – liksom regionens alla övriga utmaningar.
Alla Dessa Dagar 
Hmmm – det mest patetiska var den försvarspolitik som nymoderaterna bedrev under sin senaste regeringstid. Det hade nog varit bättre om du hade använt det här språkbruket då?
Hej Carl.
Jag trodde Palestinafrågan nu var löst när vår regering erkänt landet. :-)
Claes
Inga tvivel om en operation javisst men det är oprofessionellt att spekulera i att det måste vara Ryssland. Man kunde lika väl kunna tänka sig en medveten USA-operation för att öka spänningarna mellan Ryssland och EU. Det är åtminstone inte en midnre trolig scenario.
Tack för Nyhetsbrev
Så viktigt med Carl Bildts ansträngningar för att uppnå förutsättningar för en fredsprocess mellan Israel och Palestina!
Att dessa samtal sker i öknen i Abu Dhabi ger säkert en speciell krydda åt diskussionerna.
Jag minns med förtjusning min man Svens och min ökenvandring i Saharas öken. Vi kom så småningom fram till en oas där vi blev förplägnade en helt osannolikt underbar måltid som intogs på golvet i tältet. Jag minns det som i går.
Sverige fortsätter bekriga Israel med diplomati som vapen. Senast förklarade Sveriges regering krig mellan Israel och en påhittad palestinsk stat. Kanske var detta erkännande den tändande gnistan i den senaste tidens oroligheter i Jerusalem. Tidigare har svenska utbildningsministern deltagit i stenkastning mot israelisk polis och bostadsminister personligen försökt ”befria” Gaza från ”israelisk ockupation”. Dessa svenska ministrar är förbjudna att resa in i Israel. Nu gör Sveriges moderata fd utrikesminister sig åter viktig genom att prata Israel-arabisk fredsprocess som om han hade kontakt med båda parterna. Sanningen är att svenska politiker är ”persona non grata” i Israel och att Sverige inte har någon israelisk ambassadör.
För 150 år sedan skrev Karl Marx det kommunistiska manifestet. Det börjar: ”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot detta spöke: påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser.” Då var spöket Kommunismen. Idag stavas spöket åter Nationalism. Sverige undgick kommunistisk revolution och natioansocialistiskt maktövertagande genom att liera sig med nazityskland. Kommer Sverige åter kunna stå emot dessa krafter på hemmaplan och bestå som ett pluralisktiskt samhälle samtidigt som man verkat för en ännu en judefri arabstat i mellanöstern? Idag vill 13% av Sveriges befolkning genomdriva svensk mellanösternpolitik på hemmaplan.
Jag hoppas att man funderar över vem som har något att vinna på att kränka svenskt vatten. Att det skedde från Sovjetunionens sida under kalla kriget, då vi fortfarande hade ett avancerat kustartilleri att studera hade inte varit så märkvärdigt. Men varför skulle Ryssland vilja göra det nu?
Är man lite konspiratoriskt lagd så är det trots allt NATO som har mest att vinna på att en kränkande u-båt konstateras i svenskt vatten. Detta då det i propagandakriget driver ”neutrala Sverige” mer mot NATO i en tid av oro. De har även minst att förlora på att bli upptäckta.
Samtidigt tvivlar jag inte på att Ryssland är på plats i Ukraina. På samma sätt som att USA definitivt finns på plats med väpnade styrkor i de delar av mellanöstern där de har sina intressen. Men Sverige är inte Ukraina. Vi har inga pro-ryska minoritetsgrupper som är så segregerade i samhället att de skulle utgöra en trovärdig separatistgrupp. Känn bara på ordet, ”Samiska separatister”, nej det känns inte särskilt trovärdigt det heller.
Ja självklart bör vi stärka vårt försvar, men nej det är inte skäl att ingå allianser som kan tvinga ut oss i konflikter vi inte fullt ut förstår.