Till vackra Bled

I dag bär det så av för ett snabbt besök i Slovenien och Bled Strategic Forum.

Med lite varierande teman har dessa möten i vackra Bled under de senaste åren utvecklats till en intressant mötesplats med fokus inte bara på Balkan utan på de östligare delarna av vårt Europa i stort.

I år var det tanken att tyngdpunkten i debatten skulle ligga på klimat- och energipolitiken. Att den representerar en av de närmaste årens största utmaningar vet vi alla.

Men så kom kriget i Kaukasus och det måste självfallet ha sin plats i programmet också.

Och det kriget ledde också till morgondagens europeiska toppmöte i Bryssel.

Så det blir ett rätt kort besök i Bled – fokuserat kring diskussioner om kriget i Kaukasien och dess konsekvenser – innan det bär vidare till Bryssel och de viktiga diskussionerna där.

Lugnare lördag

Faktiskt en lite lugnare dag. Tid att sortera igenom papper, tankar och planer inför kommande dagar och veckor.

Nyheterna meddelar att Hugo Chavez förklarat att Venezuela helt och fullt stöder Rysslands politik när det gäller att erkänna Sydossetien och Abchazien.

Föga överraskande.

Varför bröderna Castro i Havanna ännu inte hörts av i frågan har jag inget bra svar på.

Men jag är lika övertygad om att de kommer som att det sedan inte blir så många fler.

Ytterligare en dag med Georgien

Det blev en dag också fortsatt dominerad av krisen om kriget mellan Ryssland och Georgien.

Jag satte stort värde på att Georgiens utrikesminister Eka Thekeshelashvili tog sig tiden att komma till Stockholm för diskussioner.

På Gustav Adolfs torg vajade EU:s, Georgiens och Sveriges flaggor tillsammans.

Och vi var eniga om att det viktigaste inför måndagens möte i Bryssel är att på olika sätt ge stöd till Georgien. Jag berättade om de olika initiativ jag diskuterar med mina olika kollegor dessa dagar.

Och det var också dessa frågor som kom att diskutera vår gemensamma välbesökta pressträff.

Hur sedan relationerna med Ryssland kommer att utvecklas under tiden avgörs i allt väsentligt av Rysslands eget agerande. Att det bara kan fortsätta som förr är av lätt insedda skäl knappast aktuellt.

Till mina besökare denna dag hörde också OSCE:s högkommissionär för minoritetsfrågor Knut Vollebaeck.

Förutom att vi är gamla vänner – Knut har en bakgrund bl a som norsk utrikesminister – fanns det all anledning att diskutera de olika frågor som aktualiserats av det pågående kriget.

I sin egenskap nu har han gjort mycket klart att skyddet för minoriteter inte får göras till en förevändning för att blanda sig i andra länders inre angelägenheter – och allra minst genom att begå militär aggression.

Betydelsen av detta kan knappast nog understrykas.

Men vi diskuterade också utmaningar i andra områden. Hans kontor har sedan lång tid varit engagerat i situationen på Krim och det finns all anledning att aktivera det arbetet ytterligare. Och vi hann dessutom med en diskussion om vissa av de alltid aktuella frågorna på Balkan.

Att telefonen gått varm under dagen säger sig självt – även om tiden varit knapp.

Jag har hunnit med att tala med min norske kollega Jonas Gahr Störe, Polens utrikesminister Radek Sikorski liksom Storbritanniens dito David Miliband. Den europeiska enigheten är av yttersta vikt i dagar som dessa.

Och mitt i allt detta hanns det också med en ganska grundlig genomgång av tankarna bakom den stora revision av Frankrikes försvars- och säkerhetspolitik som nyligen genomförts. Ett imponerande arbete av stor också europeisk betydelse.

Men nu blir det – trots allt – fredagkväll med familjen.

Om telefonen slutar ringa…

Fredag mitt i krisen

Snart bär det av till EU-nämndens sammanträde i riksdagen.

Ursprungligen skulle jag informera om kommande helgs informella utrikesministermöte i Avignon i södra Frankrike, men nu kommer det också att handla om måndagens extra toppmöte i Bryssel.

Det är viktigt också med information till riksdagen i situationer som dessa.

Det var därför vi också hade ett sammanträde med utrikesnämnden. Och på tisdag nästa vecka har jag begärt tid för en särskild information till riksdagen om krisen och dess konsekvenser.

På CNN rullar nu Barak Obamas stora anförande borta i Denver.

Amerikansk retorik om den amerikanska drömmen i bästa amerikanska stil – men också ett försök att ge viss substans till politiken. Och att dra gränslinjerna till John McCain.

Utrikespolitiken spelade en mindre framträdande roll i talet – även om Irak, Georgien, Ryssland, Afghanistan och Iran flimrade förbi.

Det är nog inte osannolikt att det blir mer av den varan från John McCain i St Paul nästa vecka.

Efter EU-nämnden blir det för min del dels möte med Francois Heisbourg som kommit från Paris för att mer i detalj presentera den stora säkerhetspolitiska översyn som nyligen presenterats och successivt kommer att börja att genomföras.

Och därefter träffar jag Georgiens utrikesminister Eka Tkeshelashvili som kommit till Strockholm på snabbesök för att diskutera situationen.

Vi har en del att diskutera. Och alldeles självklart har vi en gemensam pressträff efter vårt möte på UD i eftermiddag.

Men dessutom blir det alldeles säkert fortsatta telefonkontakter med europeiska kollegor inför måndagens toppmöte.

Tur och retur Paris

Det är krisen kring Georgien och Ryssland som fortsatt att dominera min dag.

Det blev snabbt flyg tur och retur Paris för samtal inför måndagens toppmöte och ett anförande inför de från hela världen församlade franska ambassadörerna.

Och deras frågor efteråt handlade enbart om synen på Ryssland och hur den Europeiska Unionen nu skall hantera situationen.

Vi hade konstruktiva och bra samtal med såväl utrikesminister Kouchner som presidentrådgivaren Levitte om uppläggningen inför måndagens möte i Bryssel.

Samsynen är stark.

Mötet på måndag är självklart viktigt, men det är samtidigt viktigt att se politiken i det lite längre perspektivet.

Vi måste ställa mycket bestämda krav på Ryssland att fullt ut acceptera de sex punkterna. Och vi måste vara beredda att ge ett tydligt politiskt och ekonomiskt stöd till Georgien.

Och detta kommer att dominera de närmaste månaderna.

Samtidigt håller den den ryska retoriken tydligen på att alldeles spåra ur.

I CNN säger Vladimir Putin att det var USA som hittade på hela kriget av inrikespolitiska skäl. Och Rysslands utrikesminister lär ha sagt att Frankrikes utrikesminister har en ”sjuk hjärna”.

Ur sådan retorik kan föga gott komma.

Tillbaka i Stockholm bar det omedelbart av till den stora mottagningen för UD:s personal. Många trevliga samtal inte minst med dem som lämnat den mer aktiva tjänsten men fortfarande håller nära kontakt.

Samtidigt fortsatta telefonkontakterna – bl a med Tallinn inför det möte som hålls där i kväll mellan de baltiska och den polske presidenten. Nära kontakt är viktigt.

Och i morgon fortsätter det på samma sätt.

Då kommer bl a Georgiens utrikesminister Eka Theshelashvili till Sverige på snabbesök.

Inför omvärlden

Intresset för vad Sverige har att säga om den europeiska situationen just nu förefaller att vara relativt stort.

Denna intervju med mig i torsdagens Financial Times är ett av åtskilliga uttryck för detta.

Onsdag i den europeiska krisen

Dagen har inneburit många diskussioner om bakgrunden till och konsekvenserna av Ryssland överraskande steg i går att formellt erkänna Sydossetien och Abkasien som självständiga stater.

Att man ville hota med denna möjlighet var ingen nyhet – men däremot att man var beredd att ta steget fullt ut.

Det är inte lätt att hitta någon som ser en mer genomtänkt strategi i detta beslut. De flesta ser i stället en rysk politik styrd av stundens känslor, möjligheter och instinkter.

Och på sitt sätt är det än mer illavarslande än om det handlade om en genomtänkt och tydlig strategi.

Notabelt är att det även i ryska media finns antydningar till tvivel om riktigheten i det steg som togs. Och på sina håll också ett rätt kritiskt ifrågasättande av politiken i stort.

Den politiska kommentatorn Yulia Latynina i den oberoende – och populära – radiostationen Ekho Moskvy drar sig inte för att göra jämförelser mellan vad som hänt nu och det som skedde från tysk sida gentemot dåvarande Tjeckoslovakien 1938.

”It is just as absurd to claim that this was a war to defend South Ossetia as it is to say Germany was defending the rights of oppressed ethnic Germans in Sudetenland in 1938.”

Förvisso. Och lika oacceptabelt agerande i bägge fallen.

För den ryska ledningen blir nu uppgiften att försöka att trumma upp support för dessa två kvasi-stater varhelst ett sådant stöd kan fås.

Närmast i ansträngningarna står staterna i Shanghai Cooperation Council när dessa nu träffas för toppmöte i Dushanbe i Tajikistan.

Men Kina kommer alldeles säkert inte att ställa upp. Det skall bli intressant att se reaktionen hos övriga.

I dag har jag haft informellt besök av Lettlands utrikesminister Maris Riekstins för att diskutera situationen. Men det har också blivit långa telefonsamtal med bl a Georgiens premiärminister, Ukrainas vice premiärminister och Turkiets utrikesminister.

Tidigt i morgon bitti bär det av till Paris för möten såväl på Quai d’Orsay som i Elysée-palatset inför måndagens toppmöte i Bryssel – förutom anförande inför Frankrikes ambassadörer från världens alla hörn samlade för överläggningar.

Men sedan bär det snabbt hemåt igen för sedvanlig stor sommarmottagning för utrikesförvaltningens personal på Nordiska Muséet i Stockholm.
‘

Websida med relevans

På mötet med alla ambassadörer och andra chefer för myndigheter inom UD i dag utdelades – i sedvanlig ordning – ett diplom till den utlandsmyndighet som ansågs ha den bästa web-sidan.

Det kriterium som ansågs mest avgörande var relevansen för den information som fanns på sidan.

Diplomatet gick till den svenska representationen vid OECD i Paris.

Och sant är det – där hittar man mycket av relevans.

Irritation

Jag hör på radion att Ryssland är irriterat på den svenska utrikespolitiken just nu och den linje vi tagit mot det ryska agerandet.

Som man bäddar får man ligga.

Och det är bra att man märker vad vi tycker.

Allvarliga och varaktiga svallvågor

Svallvågorna efter dagens ryska beslut att riva upp gamla gränser i Kaukasus har gått höga under dagen – och kommer att fortsätta att göra det under en betydande tid.

Jag har haft samtal med ett antal kollegor och kommer att fortsätta att ha det under morgondagen.

På torsdag träffar jag så Frankrikes utrikesminister Kouchner och Tjeckiska Republikens dito Schwarzenberg i Paris med diskussioner bl a inför måndagens europeiska toppmöte i Bryssel.

Och därtill det har det blivit intervjuer och uttalanden för såväl svenska som internationella media.

Att Ryssland kommer att stå tämligen isolerat i denna sin politik tror jag inte det behöver råda några större tvivel om. I Europa skulle det möjligen vara Belarus som väljer att följa den ryska linjen – jag har mycket svårt att se att någon annan skulle göra det.

Och inte heller på det vidare internationella planet finns det så många som kommer att följa den ryska linjen. Betydelsefulla länder som Kina, Indien, Sydafrika eller Brasilien kommer inte att göra det.

Möjligen går en eller annan allierad att leta upp. Cuba och Venezuela skulle väl vara de mest uppenbara kandidaterna.

Sedan återstår att se hur Ryssland kan pressa de olika centralasiatiska staterna. Något genuint stöd för det ryska beslutet finns där med all säkerhet inte – men möjligen en rädsla för konsekvenserna av att inte följa ett diktat från Moskva.

Det kan ju inte uteslutas att man diskret hotar vissa av dem med börja att leka också med deras territoriella integritet.

Ryssland kommer nu att upprätta avtal om vänskap, samarbete och ömsesidit bistånd med dessa två områden. I praktiken kommer de ju att bli ryska satelliter – att föreställa sig att Sydossetien i något avseende skulle kunna fungera som en självständig stat är ju närmast att utmana löjet.

Till alla de bekymmersamma aspekterna på detta beslut hör frågan om flyktingars rätt att återvända.

Av befolkningen i Sydossetien var ca en tredjedel georgier, men betydande delar av dem har nu flytt eller fördrivits. Kommer de att förvägras möjligheten att återvända?

Av de ca 500 000 människor som bodde Abchazien före krigen i början av 1990-talet var under 20 % etniska abkaser, medan georgier var den numerärt största nationella gruppen. Huvuddelen av dem tvingades på flykt och endast en mindre del har kunnat återvända till det s k Gali-distriktet i anslutning till gränsen till det övriga Georgien.

Och nu har några 10 000-tal georgier och andra tvingats fly från detta och andra områden av Abkazien. Sannolikheten för att man kommer att respektera beslut av FN och andra att ge dem rätten att återvända är nog dessvärre mycket liten.

Ryssland har valt konfrontation

I ett TV-tal från Sochi har Rysslands president Medvedev nu dramatiskt eskalerat krisen mellan Ryssland och omvärlden genom att officiellt erkänna Abchazien och Sydossetien som självständiga stater.

Beslutet innebär ett lika tydligt som medvetet brott mot internationell rätt och grundläggande principer för stabilitet i Europa.

Att den ryska statsledningen nu valt denna väg innebär att man valt en politik av konfrontation med icke bara det övriga Europa utan också det internationella samfundet i stort.

Beslutet innebär ett ryskt vägval med genomgripande konsekvenser för lång tid framöver.

Hektiskt – med Ryssland i fokus

Jo, förvisso blev det en hektisk dag.

Först en stimulerande diskussion med den samlade kretsen av chefer för alla våra utlandsmyndigheter.

Den spände – som sig bör – över breda fält, men naturligt nog var det konsekvenserna av kriget mellan Georgien och Ryssland som dominerade tankeutbytet.

Oron handlade inte minst om konsekvenserna av att tröskeln för Rysslands användning av militär makt i dess närområde nu uppenbarligen sänkts. Att det sänder politiska stötvågor genom betydande delar av Europa säger sig självt.

Det kommer nu att bli svårt att tala om ett strategiskt partnerskap med Ryssland på det sätt vi tidigare strävat efter. Steget bort från detta har nu tagits av Ryssland.

Hur utvecklingen kommer att gestalta sig framöver diskuterades – av lätt insedda skäl – med Tysklands förbundskansler Angela Merkel på eftermiddagen – innan Fredrik och hon försvann i riktning Harpsund och ekan och annat.

Om Rysslands mer officiellt skulle följa Dumans linje och erkänna Abchaziens och Sydossetiens självständighet skulle ett mycket allvarligt steg tas. Det är illa nog att man inte genomfört tillbakadragande på det sätt som var förutsatt.

På en rad områden finns tecken på att Ryssland rör sig åt ett annat håll. Premiärminister Putin har t ex i dag redovisat en betydligt mer reserverad inställning till sitt lands medlemsskap i WTO.

I den samlade bilden finns anledning att betona att vi inte har något intresse av att avbryta dialog eller kontakter. Snarast tvärt om. En annan sak är att innehållet i dessa ju förändras på grund av ryska åtgärder och rysk retorik.

Men vi har ingen anledning att överdriva betydelsen av detta för oss.

I befolkningstermer är den Europeiska Unionen tre och en halv gånger större än Ryssland. Vår ekonomi är femton gånger den ryska och våra samlade militära satsningar tio gånger de som i dag är Rysslands.

Men nu stundar middag på Solliden med alla UD:s myndighetetschefer.

Och säkert fortsatta om än mer informella diskussioner där.

Hjälpa Georgien

Bland mycket annat den kommande veckan blir det också intensiva diskussioner om vad vi kan göra för att hjälpa och stabilisera Georgien.

Och här tror jag att det är viktigt att EU tar på sig den ledande rollen.

Nato har sin roll – men den är mer begränsad. Det är EU som kan leverera engagemang med bredd och djup. Och det är det som Georgien nu behöver.

Mellan några huvudstäder har vi börjat föra diskussioner om detta. Angela Merkel har haft en del tankar. Den tjeckiske utrikesministern Karl Schwarzwenberg har uttalat sig. Att det tänks i Paris är ju ganska självklart.

Och med all säkerhet blir det ytterligare diskussioner om detta med Angela Merkel här i Stockholm.

Det handlar om att ge stabilitet till ett land som nu för betydande tid framöver berövats möjligheten att integrera alla sina delar – och som för sin ekonomiska reformpolitiks fortsättning är beroende inte minst av ett fortsatt inflöde av utländska investeringar.

Uppgiften är inte omöjlig – men den är krävande.

Så det kommer att bli mycket arbete kring detta under den kommande veckan.

Rivstart måndag

Det blir rivstart på den kommande veckan med samling av alla våra ambassadörer från världens alla hörn samtidigt som Tysklands förbundskansler Angela Merkel kommer till Stockholm och Harpsund för överläggningar.

Överläggningarna i morgon eftermiddag med Fredrik Reinfeldt kommer att handla om EU:s olika utmaningar under det kommande åren fram till och inklusive det svenska ordförandeskapet – men alldeles självklart kommer frågan hur vi skall hjälpa Georgien och hantera Ryssland att bli mycket viktig.

Då vet vi också mer om de slutsatser man dragit i Paris av den ryska mycket påtagliga senfärdigheten att respektera eld upphör-avtalets bestämmelser.

Och innan dess har jag hunnit med att ha diskussion om detta och mycket annat med våra ambassadörer.

För min del blir det denna vecka inte bara möte med alla Sveriges ambassadörer som samlats i Stockholm – och diskussion om kommande utrikespolitiska utmaningar med dem – utan också möte med alla Frankrikes ambassadörer som i samma syfte samlas i Paris denna vecka.

Dit åker jag över dagen på torsdag för att tala inför dem om de kommande europeiska utmaningarna från svensk horisont.

Och det blir alldeles självklart en viktig möjlighet att stämma av politiken också i andra frågor.

Men dit är det långt. Nu är det rivstarten måndag som är i fokus.

Det stora demokratiska dramat

Trots oroande utvecklingar i olika delar av världen – förutom konflikten i Kaukasus inte minst utvecklingen i Afghanistan och Pakistan – vänds nu världens uppmärksamhet allt tydligare till dramatiken i den amerikanska demokratin.

Denna vecka har demokraterna sitt kröningskonvent av Barak Obama i Denver och nästa vecka kommer så republikanerna med sin motsvarighet av John McCain i St Paul.

Vi kommer i bägge fallen att få se politiska uppvisningar – ty det är det som dessa konvent är – i absolut världsklass.

Om den retorik vi kommer att få höra kommer att säga så mycket om hur den amerikanska administration som den 20 januari nästa år tar över kommer att agera är osäkert.

Men på det sätt som är naturligt och nödvändigt i en stor demokrati kommer den att visa hur man uppfattar de stämningar, förhoppningar och farhågor som kan leda fram till valseger den 4 november.

Det tillhör undantagen att man ens i USA vinner val på utrikespolitiken. Bekant är den affisch som hängde på Bill Clintons kampanjhögkvarter – ”It’s the Economy, Stupid!” – för att se till att hans kampanj mot den äldre president Bush – med imponerande utrikespolitiska kvalifikationer – höll sig fokuserad på det som skulle avgöra valet.

Men alldeles uppenbart spelar nu utrikespolitiken en viktigare roll än vad många tidigare kanske trott.

Kanske var det den ryska inmarschen i Georgien som slutgiltigt avgjorde valet av Joe Biden som den demokratiska vicepresidentkandidaten.

Hur som helst visar det valet att Obama-kampanjen är medveten om de utrikespolitiska frågornas betydelse. Man kanske inte kan vinna val enbart på dem – men man kan alldeles definitivt förlora om man uppfattas som för lättviktig och oerfaren.

Ingen kommer att kunna säga detta om Joe Biden. Han har varit med längre än de flesta och är påtagligt övertygad om att han kan det mesta på området.

Helt fel är det inte. Vi har träffats ett antal gånger i olika sammanhang, och han kan förvisso sina saker. Hans mångomtalade mångordighet tillhör också den bilden.

Han framträder nu som en skarp kritiker av Bush-administrationens utrikespolitik – men har under de gågna åtta åren knappast tillhört dem som avvikit alltför mycket från dess huvudfåra.

Det har funnits påtagligt mycket mer som förenat honom med John McCain än vad som skiljt dem åt i de olika frågorna under dessa år.

Bägge stödde Irak-kriget – och bägge har varit mycket kritiska till hur det skötts sedan dess. Men medan McCain stödde den s k surge – vilket visade sig rätt – tillhörde Biden dess kritiker. Bägge har krävt en starkare koncentration på Afghanistan. Bägge har varit måna om att stå nära Georgien under den senaste krisen.

Efter Denver kommer så McCains val av vicepresidentkandidat. Men då kommer tyngdpunkten knappast att ligga på utrikespolitiken – den uppfattas allmänt som en del av hans styrka.

Då är det nog tillbaka till de ekonomiska utmaningarna – och ytterst blir det nog de som kommer att vara de viktigaste när väljarna står framför sina maskiner den 4 november.

Fortfarande icke respekt

Den information som är tillgänglig för mig denna söndag förmiddag tyder på att Ryssland fortfarande har kvar trupper i västra Georgien väl utanför vad Moskva-avtalet från 1994 ger dem rätt till.

Dessa måste omedelbart dras tillbaka.

Annars är det tydligt att man inte respekterar de villkor som president Sarkozy har formulerat efter sina samtal också med president Medvedev.

Respekterar Ryssland avtalet?

Bryter Ryssland mot sina åtaganden om trupptillbakadragande från Georgien?

Svaret på den frågan måste under den allra närmaste tiden komma från Paris.

Det är Frankrike i egenskap av ordförandeland i den Europeiska Unionen som förhandlat fram avtalet om bl a eld upphör och tillbakadragande och som också varit i kontinuerlig kontakt med Ryssland i ärendet.

Som jag noterat tidigare på denna blogg anser Frankrike att det ryska åtagandet innebär att man måste dra tillbaka samtliga de trupper som kommit in i Georgien efter den 7 augusti.

Detta innebär att endast de trupper som fanns i Sydossetien och Abchazien i enlighet med de tidigare avtalen från 1992 respektive 1994 kan vara kvar.

Om inte Ryssland uppfyller detta åtagande har president Sarkozy sagt att ett extraordinärt möte mellan unionens stats- och regeringschefer kommer att inkallas.

Från svensk sida har vi varit i kontakt med Paris under dagen i ärendet, men inväntar nu de slutsatser som man där kommer att dra.

Fri med FRA 6

Den tidvis rätt livliga diskussionen om den s k FRA-lagen har väl under den senaste tiden modererat sig något.

Kanske är det så att händelser i omvärlden lett till en något bredare insikt om behovet av en kompetent och kvalificerad nationell underrättelsetjänst.

Det är helt enkelt inte klokt att stå utan en sådan – eller beröva den möjligheter som åtskilliga andra nationer har.

I Dagens Nyheter i dag skriver f d försvarsministern Mikael Odenberg om FRA-lagen på ett tydligt och läsvärt sätt.

Det var han som var ansvarig för den ursprungliga proposition i frågan som alliansregeringen lade fram efter det att socialdemokraterna inte vågat att lägga fram det förslag man hade förberett.

Perspektiv 2014

Solen lyser över Sörmland, och i regeringskretsen här ute på Harpsund diskuterar vi den lite längre inriktningen av vår politik.

Snart har vi passerat halvtiden av denna mandatperiod, och det gör det både riktigt och viktigt att se politiken i perspektivet av utveckling fram mot 2014.

Och det är det vi nu börjar att göra.

Vi har lyckats att rejält pressa tillbaka utanförskapet – det var ju det som valrörelsen för två år sedan handlade om – och även om tillväxtprognoserna nu justeras ner tillhör vi tydligt de länder i Europa som har den tryggaste utvecklingen just nu.

Också på andra områden har en ny politik börjat att tydligt slå igenom.

Ingen har rätt att undervärdera betydelsen på sikt av den bättre skolpolitik som denna regering står för.

Nu tror jag vi kommer att få se nya framtidsatsningar på forskning och infrastruktur, samtidigt som man fortsätter med skattesänkningar för jobb och företagande.

Så lägger vi en grund för morgondagens välfärd – den förutsätter en stark och framtidsinriktad ekonomi. Att bara tala bidrag är att underminera morgondagens välfärd.

Men vi skall också fortsätta att stärka Sverige i världen.

Globaliseringskommissionen arbetar vidare och kommer att komma med nya förslag som successivt kommer att omsättas i politik. Bortom nästa års EU-ordförandeskap kommer detta att komma betydligt starkare i fokus.

Innan dess har vi också goda möjligheter att räta upp försvarets situation efter de underskott det drabbats av. Men än viktigare är dess inriktning för framtiden – säkerhetspolitik är trygghetspolitik.

Vad oppositionen vill är det inte riktigt lätt att veta.

Jo, fler och högre bidrag kommer de alldeles säkert att utlova. Och eftersom ändan alltid är bak kommer detta ofelbart att leda till högre skatter.

Vilket i sin tur kommer att underminera möjligheterna att i morgon ge stöd och hjälp till de som verkligen behöver, eftersom ekonomin på sikt kommer att bli svagare än vad den annars skulle ha varit. Företagandet skulle försvagas.

Men regeringsarbete är inte bara arbeta.

Snart vankas det kräftor – och innan dess är det bastu och bad.

Dagen som avgör

I dag är så dagen då Moskva säger att man skall vara klar med sina tillbakadraganden från Georgien.

Det återstår att se.

Oklarheterna i de olika dokumenten kommer med all sannolikhet att leda till att de etablerar sig väl utanför vad de flesta nog hade utgått skulle bli fallet.

Hos oss faller ansvaret i första hand på det franska ordförandeskapet i Europeiska Unionen – med ansvar för de texter som är grunden för fredsförsöken – att värdera i vilken utsträckning Ryssland infriare det som man har lovat.

Men alldeles självklart kommer vi att följa detta mycket noga.

Själv beger jag mig under huvuddelen av dagen till Harpsund för att med regeringen i övrigt diskutera det ekonomiska läget.

Världsekonomin är betydligt mer bekymmersam nu än tidigare – och det påverkar också oss. Men relativt sett tyder allt på att den svenska ekonomin står stark.

Nu gäller det att med långsiktigt inriktade åtgärder stärka våra framtidsmöjligheter.

Men sedan blir det åter till Stockholm och arbetet här. Nästa vecka kommer att bli intensiv som få.