Tjeckoslovakien 21 augusti 1968

21 augusti 2008

Just tillbaka bakom skrivbordet i Arvfurstens Palats i Stockholm efter middag med kräftor och diskussion med bl a utrikesminister Alexander Stubb en bit utanför Helsingfors i går kväll.

Det fanns mycket att diskutera – och det finns mycket att göra när det gäller att nu intensifiera det också det säkerhetspolitiska samarbetet i vår del av Europa.

Det mörknander mullret österifrån påverkar förvisso också den debatten.

I dag är det så 40 år sedan Europa och världen vaknade upp till nyheten om att de sovjetiska divisionerna rullade in i Tjeckoslovakien.

I en artikel i Göteborgs-Posten skriver jag bl a om mina egna dagar i Prag just denna augusti 1968. Att de bidrag till att forma min bild av de politiska utmaningarna i Europa är ganska så självklart.

Och senare i dag skall jag vara med och inviga en utställning med fotografier från de dramatiska dagarna i Prag och Bratislava som nu öppnar på Armémuseum i Stockholm i samarbete med den tjeckiska och den slovakiska ambassaden.

Invasionen betydde slutet på drömmen om en s k socialism med mänskligt ansikte. Det sovjetiska systemen klarade inte en gradvis liberalisering – i det hade Leonid Bresjnev i grunden rätt medan senare Michail Gorbatjov faktiskt trodde att det skulle vara möjligt.

Invasionen frös situationen i östra Europa i ytterligare två decennier – men sedan satte det oundvikliga sönderfallet inte bara i satellitstaterna utan i Sovjetunionen självt in.

Och arbetet började med att bygga ett friare och fredligare och bättre Europa.

Att det arbetet inte är avslutat har de senaste veckorna med viss brutalitet påmint oss om.


Lugnet före tragedin

20 augusti 2008

Tisdagen den 20 augusti för 40 år sedan – det berömda året 1968 – var väl för de allra flesta runt om i Europa en dag som de allra flesta.

Få var de som anade vad som skulle komma att hända.

Visserligen hade sovjetiska och andra divisioner mullrat längs Tjeckoslovakiens gränser hela sommaren. En del sovjetiska förband hade också varit inne i landet på övning, men efter mycken fördröjning i allt väsentligt lämnat.

Och vissa tyckte att sommarens akuta kris hade lagt sig.

Den 29 juli hade den tjeckoslovakiska kommunistledningen kallats till räfts och rättarting i den sovjetiska politbyråns speciella tåg parkerat på stationen i Cierna nad Tisou bara meter från den sovjetiska gränsen.

Dåvarande generalsekreteraren i det sovjetiska kommunistpartiet Leonid Bresjnev hade – med större delen av politbyrån vid sin sida – läst den sovjetiska socialismens hårda lag för de vacklande tjeckoslovakiska reformkommunisterna.

Och omedelbart därefter – den 3 augusti – hade alla satellitstaternas ledare samlats i Bratislava för att hålla varandra i hand och låtsas som att allt nog skulle bli vid det bästa. Man hade gett de tjeckoslovakiska ”kamraterna” en chans att ställt allt till rätta efter vårens och sommarens utsvävningar.

Men denna tisdag den 20 augusti anlände ett specialtelegram direkt från politbyrån till de sovjetiska ambassadörerna runt om i världen.

De skulle vara medvetna om att ”inom en dag eller två” kunde det bli ”en gemensam insats av fem socialistiska länder för att hjälpa det tjeckoslovakiska folket att ge ett hårt slag mot kontrarevolutionen och försvara socialismens framsteg.”

Det slutgiltiga och ännu ytterst hemliga beslutet hade fattats av politbyrån i Moskva lördagen innan.

På eftermiddagen återvände chefen för den tjeckoslovakiska nyhetsbyrån plötsligt från Moskva och beordrade att inga nyheter om vad som hände i landet fick distribueras utan hans medgivande.

Ungefär samtidigt hölls ett särskilt möte med utvalda sovjetlojala medlemmar av statssäkerhetstjänsten som tilldelades särskilda uppgifter för den kommande natten.

På kvällen började så olika icke föranmälda specialflygningar från sovjetiska Aeroflot att anlända till Prags flygplats. Ett kom från Moskva. Ett annat kom från Lvov. Ett parkerade utan att göra någonting annat i utkanten på fältet.

Och strax efter midnatt började allt. Sovjetiska specialtrupper tog över flygplatsen. In vällde luftlandsättningstruppernas dånande Antonov-plan vägledda av planet som parkerat i utkanten på fältet.

Den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien – Operation Donau för de sovjetiska staberna – hade börjat.

Men för 40 år sedan var det fortfarande bara den 20 augusti.

Och större delen av Europa firade sommar, sov eller hade det avspänt i största allmänhet.

Lugnet före tragedin.


Europeisk trovärdighet

19 augusti 2008

I dag verkar det som om Ryssland gjort vissa gester för att antyda tillbakadragande från Georgien – men knappast så mycket mer.

Och det är inte svårt att se att det kommer att bli fortsatta dispyter och kontroverser om detta.

Den som noga läser formuleringarna i de olika dokument och uttalande som gäller i frågan tvingas dessvärre konstatera att de innehåller hål så stora att det sannolikt skulle gå att köra en pansarbataljon genom dem.

Men den Europeiska Unionen har detta till trots lagt fast sin linje.

För Frankrike blir det en minst sagt grannlaga uppgift att under de närmaste dagarna avgöra om det man kommer att kunna konstatera från rysk sida uppfyller de villkor som president Sarkozy nu formulerat.

Alldeles självklart kommer vi att bevaka dessa frågor med den yttersta noggrannhet.

Det handlar om europeisk trovärdighet.


Nato och OSCE i fokus

19 augusti 2008

I dag riktas fokus i krisen främst mot det extraordinära mötet med Nato:s utrikesministrar i Bryssel.

Där kommer diskussionen att främst handla om vad man kan göra nu – men på sina håll också om huruvida det man gjort hitintills har varit rätt eller fel.

Jag utgår dock från att man kommer att stå fast vid vad man hade att säga om Georgiens och Ukrainas ambitioner att bli medlemmar i Nato vid toppmötet i Bukarest i våras. Varje förskjutning av den positionen kunde leda till problem just nu.

Och jag utgår också från att man på ett eller annat sätt kommer att söka att stärka samarbetet med Georgien – dock utan att vilja bryta dialogen med Ryssland.

Men fokus i dag ligger också på OSCE i Wien.

Ryssland har sagt att man i princip är villig att vara med om ett beslut om att skicka ytterligare ca 100 observatörer från OSCE till Georgien, men hitintills är det mycket tydligt att man släpat fötterna efter sig och bromsat ett beslut.

Sverige är som bekant inte medlem i Nato och vi finns därmed inte med i diskussionerna i Bryssel.

Jag tar tillfället i akt och försöker få några timmar för att med en del av mina medarbetare lägga upp lite av de strategiska prioriteringarna för de kommande månaderna.


Tydligt och klart

18 augusti 2008

I en debattartikel i Le Figaro och Washington Post har nu president Sarkozy med större klarhet än tidigare preciserat vad som förväntas av Ryssland som en följd av de gjorda överenskommelserna.

Det var bra att det gjordes.

Han skriver, att vad som nu måste ske är ”the withdrawal of Russian forces to the positions they had held before hostilities broke out, in line with the assurances I was given by President Medvedev.”

Och tillfogar, att ”this withdrawal has to be carried out without delay. For me, this point is not negotiable. It must extend to all Russian forces that have entered into Georgia since Aug. 7.”

”If this clause of the cease-fire agreement is not abided by rapidly and completely, I will be prompted to convene an extraordinary meeting of the European Council to decide about the consequences that should follow.

Tydligt och klart.


Pandoras ask?

18 augusti 2008

I radions P1 hade jag i dag en inte alldeles ointressant diskussion om folkrätten, Kosovo och krisen i Georgien.

Det var kunnige Rysslands-kännaren Malcolm Dixelius som förde ett resonemang om paralleller mellan Kosovo och konfliktzonerna i Kaukasus.

Och jag som förklarade min syn på de alls icke enkla avvägningar som vi har stått inför sedan såväl Sovjetunionens som Jugoslaviens upplösning i början av 1990-talet.

Det är viktigt att ha viss ordning på principerna i dessa frågor – och det var kring frågan om vi verkligen haft det som diskussionen kretsade.


Bra möten i fortsatt kris

18 augusti 2008

Det blev en dag med bra överläggningar med Frank-Walter Steinmeier följt av ett tungt och samlat möte med utrikesnämnden.

Till Frank-Walter och mig handlade presskonferensens frågor först och främst om synen på utvecklingen mellan Georgien och Ryssland. Naturligt så.

Vi ville bägge hålla samtalskanalerna med Ryssland öppna – men betonade att de skall användas för att sända tydliga och klara budskap om de överträdelser vi anser att Ryssland gjort sig skyldig till.

Även i övrigt markerade våra samtal en mycket stor samsyn mellan Stockholm och Berlin i de olika frågor som står på den gemensamma europeiska dagsordningen.

Att utrikesnämnden nu sammanträde var bara det en signal om allvaret i den situation som inträffat efter kriget mellan Georgien och Ryssland.

Som utrikesminister var det med stor tillfredsställelse jag kunde konstatera bredast möjliga samstämmighet om synen på situationen.

Statsminister meddelade att vi tills vidare inställt ett antal planerade militära kontakter med Ryssland, och fick stöd för detta inte minst av Mona Sahlin.

Viktigt var också enigheten om att kräva att Ryssland utan dröjsmål drar tillbaka sina stridskrafter till de positioner de hade före 7 augusti, om vikten av Georgiens territoriella integritet, om betydelsen av humanitär och ekonomisk hjälp och – inte minst – om behovet av en mer aktiv EU-politik för att stödja demokratisering, konfliktlösning och integration i de östra delarna av vårt Europa.

Men dagen har också varit en dag av andra samtal.

Från Moskva kom beskedet att de inte har något intresse av att träffa mig i min egenskap av ordförande i ministerkommittén i Europarådet. Det beslutet är deras – jag har att rapportera det i samband med att jag lägger fram min rapport.

Och i övrigt hade jag långa samtal med mina kollegor i Oslo och Helsingfors om arbetet inom OSCE liksom diskussionerna inför morgondagens möte mellan Nato:s utrikesministrar i Bryssel.

Krisen fortsätter.


Mörkt väder över Europa

17 augusti 2008

Dimman rullade in från Östersjön, så när helikoptern kom ut ur Norrtäljeviken gick det dessvärre inte längre. Vi kom aldrig fram till Söderarm.

Men det blev en nyttig och trevlig kväll med Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier i alla fall. Det finns mycket att diskutera om just nu.

Nyheterna från Tbilisi är mycket oroande. Det ryska tillbakadragandet dröjer och dröjer – nu sägs att det skall inledas vid lunchtid i morgon.

Men tydligt är att man i realiteten har kluvit landet genom att kontrollera hela området kring Armenien. En alldeles avgörande järnvägsbro har sprängts.

Det drabbar inte bara Tbilisi – dess försörjning kan mycket snabbt bli mycket problematisk. Vi kan komma att behöva en luftbro.

Denna järnväg är också Armeniens väg till hav och hamn. Och nu har Azerbaijan tvingats inställa den oljeexport som normalt går på denna järnväg till hamnen i Poti.

Det är mörkt väder som sänkt sig över Europa.


Kyla, regn och blåst

17 augusti 2008

En söndag i Georgien-krigets mycket tydliga skugga.

I dag är Tysklands förbundskansler Angela Merkel i Tbilisi samtidigt som den tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier fram mot kvällen kommer hit för politiska överläggningar.

Vad som händer på marken i Georgien är synnerligen oklart – och dessvärre tror jag att oklarheter i den s k fredsplanen bidrager ytterligare till dessa.

Klart är i alla fall att Ryssland på olika sätt förhalar det tillbakadragande man är skyldig att göra.

Det blir fortsatta telefonsamtal under dagen med olika kollegor.

Vissa förbereder sitt deltagande i mötet mellan alla Nato:s utrikesministrar i Bryssel på tisdag. Men viktiga blir också möten med OSCE i Wien och de fortsatta konsultationerna i FN:s säkerhetsråd i New York.

Jag hade hoppats att ta Frank-Walter Steinmeier på en vacker sensommarmiddag i Stockholms skärgård.

Nu talar väderprognosen om 14 grader och regn och blåst. Kanske är det så att det meteorologiska vädret har tagit inspiration av det politiska vädret i Europa just nu.

Men vi kommer att försöka ta oss ut till Söderarm för en matbit i alla fall. Skam den som ger sig.

I morgon blir det så mer formella överläggningar, och för mig omedelbart därefter sammanträde på Slottet med utrikesnämnden.


Ryssland förhalar

16 augusti 2008

Trots att Georgiens president Saakhasvili i går mer formellt också undertecknade de sex punkterna som skulle avsluta kriget har de ryska trupperna ännu inte dragit sig tillbaka från områden utanför de två konfliktzonerna.

Det är alldeles uppenbart att man förhalar och fördröjer så mycket man kan.

Lite hjälp har man dessvärre av de oklarheter som fanns i det ursprungliga pappret. Och självfallet utnyttjar man dessa oklarheter massivt.

Uppgiften om att en bro för den järnväg som förenar Georgiens östliga och västliga delar nu sprängts är djupt oroande.


Fortsatta flagranta ryska övergrepp

15 augusti 2008

Dag efter dag passerar nu utan att det finns några tecken på det ryska tillbakadragande från områden utanför konfliktzonerna i Georgien som överenskommits.

Fortfarande tycks ryska trupper kontrollera områden kring staden Gori söder om konfliktzonen i Sydossetien och söder om huvudvägen mellan landets östra och västra delar.

Och i de västra delarna av landet opererar ryska trupper ner mot bl a den viktiga hamnstaden Poti. I hamnen har de bl a sänkt georgiska patrull- och kustbevakningsfartyg.

Det handlar om ett flagrant övergrepp på en självständig stat. Det går inte

Och det gäller inte bara i detta viktiga avseende. Det fria humanitära tillträde som utlovats till t ex Sydossetien eller Kodori-dalen har hitintills inte varit möjligt.


Sochi mellan Sukumi och Sevastopol

15 augusti 2008

Något sent accelererar nu den internationella diplomatin kring Georgien.

I går var Turkiets såväl statsminister som utrikesminister i såväl Moskva som Tblisi – och jag hoppas kunna tala med den senare under dagen.

I dag kommer USA:s utrikesminister Condoleezza Rice till Tbilisi samtidigt som Tysklands förbundskansler Angela Merkel åker till Sochi för att träffa Rysslands president Medvedev.

När Angela Merkel landar på flygplatsen i Sochi är honom inom synhåll från den gräns till Georgien som det nu är tveksamt om Ryssland längre erkänner – att man inte respekterar den är alldeles uppenbart.

Sannolikt har ryssarna varit kloka nog att för tiden när hon landar och startar ta bort de militära transporter in och ut ur Georgien som annars passar förbi flygplatsen.

På många sätt fruktar jag att Sochi är en central ort i de nya konflikter Europa nu har drabbats av.

Här vistas Vladimir Putin ofta – och här skall hans paradprojekt i form av vinter-OS 2014 gå av stapeln. Här ligger många av den gamla sovjetiska elitens sommarpalats.

Men Sochi ligger oss mellan Sukumi i Abkasien och Sevastopol på Krim.

Det var över ett middagsbord i Sochi som Vladimir Putin – då fortfarande president – i våras varnade president Bush för att ett Georgien som gick mot medlemskap i Nato skulle berövas såväl Abkasien som Sydossetien.

Då hade han nyss hållit ett tal där han ominöst antydde att Ukraina inte var ett riktigt land utan mycket väl skulle kunna komma att falla sönder. Krim ses av honom som någonting som Chrustjev orättfärdigt gav bort till Ukraina – och i ett sådant konstaterande ligger självfallet en antydan om en möjlig framtida utveckling.

På Krim ligger Sevastopol med sin mäktiga flottbas. Den är nu åter i rubrikerna efter det att Ukraina inför vissa begränsningar på den ryska flottan efter dess medverkan i operationerna mot Georgien. Och Ukraina kräver att den förr eller senare överlämnas till dem.

Jag fruktar att vi kommer att ha anledning att ägna oss mycket åt utvecklar i området Sukumi, Sochi och Sevastopol nere vid Svarta Havet under kommande år.

Europa har fått en ny spännings- och konfliktzon.


Den viktiga territoriella integriteten

14 augusti 2008

Min första ”vanliga dag” tillbaka i Stockholm har hitintills varit en väntad blandning av ”vanligt” och mindre vanligt.

Regeringssammanträde och allmän beredning.

Beslut om Stefan Gullgren som ny ambassadör i Ukraina. Den posten har blivit ännu viktigare efter den senaste veckans dramatiska utveckling.

Och alldeles självklart diskuterade regeringen utvecklingen i Georgien och dess konsekvenser. Gunilla Carlsson arbetar med den humanitära hjälp som blir allt viktigare. Det finns en risk för upp mot 100 000 människor som tvingats på flykt.

Utvecklingen i Georgien fortsätter att vara problematisk.

I Moskva fälls uttalanden – nu också av utrikesminister Lavrov – som tydligt ifrågasätter Georgiens territoriella integritet.

Att detta är oförenligt med internationell rätt vet Sergej Lavrov alldeles självklart. Som få andra utrikesministrar är han en person som kan sin dossier. Hans uttalande är därför långt mer än bara en tillfällighet.

Men man tycker att Ryssland borde tänka lite längre än kortsiktig ilska och försök att hävda sin stärkta makt i Kaukasus.

Hela området är en multietnisk mosaik på ett sätt som får Balkan före det att krigen där började 1991 och 1992 att framstå som relativt enkelt.

Konflikter i såväl Tjetjenien som Nagorna-Karabagh har visat det med all önskvärd tydlighet – förutom Abkasien och södra Ossetien.

Börjar den territoriella integritet för en av staterna i detta område att ifrågasättas fruktar jag att historiens lärdom är att det kommer att leda till att även andra staters territoriella integritet kommer att ifrågasättas.

Börjar det att splittras upp i etniska rensade enklaver på Kaukasus södra sluttningar finns det förr eller senare en risk för att denna farsot kommer att sprida sig också till Kaukasus norra sluttningar. Och är det något som definitivt inte ligger i Rysslands långsiktiga intresse så är det faktiskt detta.

Klok politik bör föras med långa perspektiv – inte med korta känslor.

Det är inte bara för Georgien som landets teritoriella integritet – även om den för ögonblicket är betydligt mer teoretisk än vad den är reell – är så viktig. Det är för stabiliteten i regionen i dess helhet.

Därför var det så viktigt att vi på EU:s utrikesministermöte i går med sådan tydlighet talade om detta. Att det inte fanns med i det dokument som president Sarkozy tog med sig från Moskva var anmärkningsvärt – men nu ligger EU:s position fast.

Och mer kloka ryssar borde nog inse hur viktig den i ett längre perspektiv är för deras egen säkerhet.


Från Tbilisi till Bryssel och Stockholm

13 augusti 2008

Äntligen hemma i Stockholm igen. Det var ett bra tag sedan – och det har hunnit hända en del.

Mycket sömn blev det inte förra natten – någon timma på sin höjd. Det blev långa diskussioner om de punkter som hade blivit resultatet framför allt av samtalen i Moskva mellan presidenterna Sarkozy och Medvedev.

Och de diskussionerna fortsatta sedan ett antal timmar senare när EU:s utrikesministrar träffades i Bryssel.

Det är viktigt att man så snabbt som möjligt når en överenskommelse om den ”internationella mekanism” som förutses i de sex punkterna. En sådan – som ju borde omfatta nya fredsbevarande trupper – bör självfallet förankras i FN:s säkerhetsråd.

Intill det sker finns det risk att de oklarheter som finns i dessa punkter – och jag tänker främst på den odefinierade rätt att vidta odefinierade säkerhetsåtgärder utanför de två konfliktzonerna som de ryska trupperna ges – kommer att skapa nya problem.

Det var en avmätt diskussion i Bryssel.

Tillfredsställelse över att de öppna striderna var över. Bekymmer över detta krigs långsiktiga konsekvenser såväl för regionen som för Europa i dess helhet. Medvetenhet om att många problem ligger framför oss i denna fråga.

Och efter en kort pressträff med kommentarer till diskussionerna var det dags att styra kursen hem till Stockholm.

I morgon är det regeringssammanträde.


Sent sent sent

12 augusti 2008

Sent sent sent i Tbilisi. Klockan är halv två. Vi sitter och försöker att summera upp all information och alla intryck och alla skeenden.

Inte så långt bort i staden pågår uppenbarligen fortfarande samtalen mellan president Sarkozy och president Saakashvili. Och de har pågått i ett antal timmar vid det här laget.

Brittiske utrikesministern ringer från London och frågar om förhandlingsläget. En del punkter i de papper som diskuteras är inte alldeles klara vad gäller innebörd. Jag vet inte hur saken ligger till just nu.

Polske utrikesministern ringer från någonstans i närheten. Nu handlar det om hur man skall komma till Bryssel i morgon bitti.

Ukrainas biträdande premiärminister ringer och vill egentligen diskutera vad allt detta betyder för hans lands säkerhet och framtid. Vi kommer överens om att den diskussionen är mycket viktig – men kanske inte mitt i natten just nu.

Och vid bordet sitter USA:s utsända i regionen, FN:s dito och vi från Sverige och Europarådet.

Till slut enas vi om att det – trots Georgien, Kaukasien, Ryssland och världen – nog trots allt är klokast att gå att lägga sig.

Det blir en dag i morgon också.

Och i morgon är en annan dag. Förhoppningsvis efter kriget.


Är kriget över?

12 augusti 2008

När natten nu närmar sig i Tbilisi förefaller det som om detta öppna krig i Kaukasien går mot sitt slut.

I allt väsentligt tror jag att Ryssland nu uppnått de militära mål man satte upp för sin operation.

Under dagen förefaller man ha säkrar kontrollen över den omstridda Kodori-dalen. Dess befolkning har enligt uppgift nu evakierats till det övriga Georgien.

Frankrikes president Sarkozy befinner sig just nu någonstans i luften mellan Moskva och Tbilisi, medan ett antal presidenter tydligen håller på att kämpa sig fram landvägen från Baku.

I Moskva har presidenterna Sarkozy och Medvedev kommit överens om ett antal punkter. Utomordentligt.

Eftersom jag inte sett dem i detalj vill jag inte bedöma dem i detalj, men de förefaller inte i alla delar vara identiska med de punkter som utrikesminister Kouchner fick stöd för här under gårdagen. Förhoppningsvis är skillnaderna lätta att överbrygga.

Om kriget nu är över innebär dock detta knappast att freden infunnit sig.

I många avseenden har situationen när det gäller möjligheterna att uppnå en fungerande fred påtagligt försämras. De s k frusna konflikter som nu med sådan kraft blossade upp kommer att vara med oss under mycket lång tid framöver.

Säkert kommer det att föras en betydande diskussion om hur detta krig startade.

Svaret på den frågan beror i hög grad på vid vilken tidpunkt man börjar berättelsen och hur brett det perspektiv är som man vill anlägga på konflikterna här. Det handlar om en situation som alls inte var frusen – utan som kom att hettas upp i ett allt hetsigare tempo intill dess att detonationen kom.

Många oskyldiga människor har fått sätta livet till. Det gäller med all sannolikhet offer för den omfattande georgiska artilleribeskjutning mot Thsinvali i Sydossetien liksom för dem som drabbats av effekterna av de ryska bombningarna runt om i Georgien.

Från rysk sida hävdas att dessa bombningar riktats mot militära mål.

Så var det säkert. Men såväl Kosovo-kriget 1999 som Libanon-kriget 2007 visade ju med all önskvärd tydlighet att också sådana insatser leder till betydande civila förluster. Det finns ingen anledning att tro att det ryska flygvapnet är bättre på precisionsinsatser än vad dess amerikanska och israeliska motsvarigheter tidigare visar sig vara.

Hotellet i Tbilisi där jag bor brukar normalt vara fullt av besökande affärsdelegationer av olika slag. Den georgiska ekonomin har genom reformpolitiken utvecklats utomordentligt väl.

Men nu finns här så gott som bara krigskorrespondenter och en och annan kringirrande minister eller motsvarande. Och när dessa försvinner riskerar det att bli rätt tomt.

Landet kommer att behöva humanitär och ekonomisk hjälp för att komma på fötter igen efter detta krig. Och jag är övertygad om att ett tydligt europeiskt samarbetsperspektiv kommer att vara av mycket stor betydelse för att ge denh georgiska politiken en ny inriktning i en i grunden förändrad situation.

Vid fyra-tiden i morgon bitti hoppas jag kunna lyfta härifrån för att komma fram till mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel vid tio-tiden. Och någon gång senare under dagen hoppas jag kunna komma tillbaka till Stockholm.

Det känns som om det var mycket längesedan jag var där.


Tisdag morgon i Tbilisi

12 augusti 2008

Tidig morgon efter en sen kväll i Tbilisi. Det kommer säkert att bli ytterligare en dramatisk dag här.

Vi landade på seneftermiddagen i går samtidigt som flygplanet med Frankrikes utrikesminister Kouchner startade.

Men bortsett från våra två flygplan var det tyst och öde på flygplatsen.

Frankrikes och Finlands utrikesministrar hade här diskuterat den fredsplan i fyra punkter som EU:s och OSCE:s ordförandeskap tillsammans står för, och fått den georgiska ledningens anslutning till denna.

Från rysk sida verkar det inte finnas någon genuin vilja till ett upphörande med fientligheterna ännu.

Jag skulle tro att det beror på att det finns såväl militära som politiska mål som man ännu inte ansett att man uppnått med sina operationer.

Att den georgiska ledningen är i ett ytterligt besvärligt läge var alldeles tydligt när jag under kvällen och natten i går träffade bl a presidenten, premiärministern och utrikesministern.

Stora delar av det georgiska försvaret har slagits i spillror av de ryska attackerna i luften och på marken. I går fanns det en fruktan att ryska stridsvagnar kunde vara på väg från Gori mot Tbilisi självt. Presidenten jämförde i ett TV-tal situationen med den 1921 när sovjetiska styrkor krossade den då kortlivade självständigheten.

Situationen i Gori – avgörande strategisk knutpunkt – förblir oklar. Men i Moskva förnekar man – för vad det nu är värt – att man blockerar vägar och kommunikationer där.

Alldeles klart är dock att ryska styrkor opererat relativt fritt i betydande delar av västra Georgien. Man har gått rakt genom FN-zonen i Abkasien in i staden Zugdidi, ett tag varit inne i hamnstaden Poti och tydligen också slagit till mot staden Senaki med dess georgiska arméförläggningar.

Jag ser att man officiellt själva säger att man nu har 9 000 man trupp i Abkasien – och alldeles uppenbart i delar av Georgien väl bort från den konfliktzonen.

Att detta är en militär aggression är alldeles uppenbart.

Målet förefaller nu att vara att militärt och ekonomiskt skada Georgien så kraftigt att dess politiska motståndskraft reduceras högst väsentligt.

Därefter kommer sannolikt de politiska villkoren att dikteras.

Men nu bygger den internationella reaktionen upp. President Bush hade starka ord att säga från Washington i går, och i dag flyger Frankrikes president Sarkozy till Moskva och sedan – enligt plan – hit.

Ett antal andra presidenter – bl a från Polen och Ukraina – väntas också till Tbilisi för att visa sitt stöd.

Och i eftermiddag planeras en större nationell manifestation mitt i Tbilisi.

Mitt eget program under dagen är i skrivande stund lika oklart som det mesta annat här just nu. Stundens händelser kommer säkert att styra stundens program.

Men det handlar ju om att värdera händelseutvecklingen för att sedan kunna rapportera till Europarådets 47 medlemsstater. Alldeles uppenbart är ju att detta kommer att kräva en reaktion också från Europarådets sida.

Vid någon tidpunkt tror jag att det kommer att kräva samtal även med Moskva.

Men nu är det allra viktigaste att få ett snabbt eld upphör – och att Ryssland omedelbart drar bort alla de trupper som man sedan i fredags fört in i detta lilla land.

Därefter blir det tid att värdera de vidare konsekvenserna av denna dramatiska utveckling – och de kommer att vara omfattande.


Till Tbilisi

11 augusti 2008

Strax lyfter vi från flygplatsen i Parma i norra Italien. En underbart vacker morgon. Vår planerade destination är flygplatsen strax utanför Tbilisi i Georgien.

I planet finns också Europarådets generalsekreterare Terry Davis. Han och jag – vi är ju nu ordförande i Europarådets ministerkommitté – skall försöka komma till Georgien för att i olika avseenden värdera situationen där.

Rapporteringen talar om intensifierade ryska flygattacker under natten och om ytterligare ryska militära förstärkningar inne i Georgien.

Bygger man upp för en fullskalig invasion? Jag har svårt att tro att man har den avsikten, men alldels uppenbart avser man att straffa det lilla landet och straffa det hårt. Det talas om 40 000 flyktingar från striderna inne i Georgien under de senaste dagarna.

Med möjligt undantag av Cypern 1974 har Europarådet aldrig haft att hantera en situation där det råder krig mellan två av dess medlemsstater.

Om vi kommer till Tbilisi eller ej vet vi inte, men vi har gjort bedömningen att det är värt och viktigt att försöka. Är det för mycket ryskt stridsflyg i luften – eller attackeras flygplatsen igen – hamnar vi någon annanstans.

Kanske i Jerevan i Armenien och bil därifrån. Vi får se.

Men det är viktigt att visa stöd till ett litet europeiskt land som utsätts för övergrepp och attack. Europa kan inte vara tyst inför det som nu sker.


Fortsatta ryska angrepp – och fredsförsök

10 augusti 2008

Under dagen har Ryssland fortsatt att tillföra nya förband till de olika krigsskådeplatserna i Georgien.

Nu har man också gått till offensiv mot den s k Kodori-dalen i övre Abkazien. Och den ryska Svart Havs-flottan har satts in såväl för att blockera georgiska hamnar som – enligt uppgift – för att landsätta ytterligare trupp i Abkazien.

Att detta innebär fortsatt och upptrappade övergrepp mot internationell rättr behöver knappast påpekas.

Samtidigt fortsätter fredsansträngningarna. När dett skrevs befinner sig Frankrikes och Finlands utrikesministrar – EU:s respektive OSCE:s ordförandeskap – i luften i riktning Tbilisi. Därefter fortsätter de i morgon i riktning Moskva.

Georgien har nu officiellt tillkännagivet ett totalt tillbakadragande från södra Ossetien. Att det lilla landet inte kunde stå emot den ryska militära makten när den sattes in med stor styrka var inte förvånande.

Förhoppningsvis kan detta leda vidare till en omedelbar vapenvila. Och den bör leda till också ryska tillbakadraganden – även om Moskvas agerande leder till tvivel på om man kommer att vara beredd till det nu.

Nu är det maktens språk som talar – inte rättens.

Min telefon är nu inne på sitt tredje batteri för dagen. Olika information och sonderingar har nu förmedlats. Senast i frågan om tillbakadragandet från Sydossetien och möjlighet till vapenvila också via Turkiet och dess utrikesminister.


Fortsatt krig – och diplomati

09 augusti 2008

Ytterligare en intensiv dag av telefondiplomati samtidigt som det ryska ingripandet i Georgien fortsätter.

Nu kommer ockaså rapporterar om att s k abkasiska stridskrafter attackerat den s k Kodori-dalen. Det skulle inte förvåna mig om vi får information om att den ryska luftlandsättningsbataljon som fördes in i Abkazien för någon månad sedan är kärnan i den operationen.

Och tecken tyder på att Ryssland fortsätter att förstärka sina styrkor i området.

Samtidigt avvisar man georgiska förslag om ett omedelbart slut på striderna och en omedelbar politisk process. Man vill uppenbarligen mera.

Samtalen fortsätter inom EU och andra organisationer om vår reaktion. Vår reaktion måste vara tydlig och klar. Jag bedömer det som viktigt med ett formellt möte med EU:s utrikesministrar under de kommande dagarna, men det är ännu osäkert hur det blir med den saken.

Det handlar inte bara om södra Ossetien och Georgien – det handlar också om grundläggande principer.

Därför har jag här lagt ut en något utvecklad version på engelska av det resonemang jag hade på denna blogg tidigare i dag.