STOCKHOLM: Lite splittrat denna helg mellan firandet av 50 år sedan ABBA gjorde succé med sin Waterloo på Eurovision in Brighton och hågkomsten av att det är 30 år sedan det fruktansvärda folkmordet i Rwanda.
Siffrorna är inte precisa, men allmänt är det accepterar att mellan en halv miljon och 800.000 dödades under några veckor av rent folkmord och där något effektivt internationellt ingripande inte skedde.
Historien om bakgrund och förlopp är långt ifrån okomplicerad, och rapporterna och utvärderingarna har varit många. En slutsats i FN-systemet blev övertygelsen att folkmord måste stoppas i sin linda, och att det fanns en internationell skyldighet att göra detta.
Men av detta har inte blivit mycket. Det som utannonserades som ”skyldigheten att skydda” av vissa uppfattades av andra som ett grönt ljus för att intervenera i andra staters angelägenheter. Rwanda var ett klart fall, men i många andra fall är det inte alls klart vad som kan beskrivas som ett folkmord och därmed, i princip, utlösa denna skyldighet.
Dock sattes efter Rwanda på samma sätt som efter krigen i f d Jugoslavien upp en internationell domstol, och i fallet Rwanda har närmare hundra personer åtalats och dömts för ansvar för och medverkan i folkmordet.
Men i övrigt har utvecklingen mot mer av en internationell rättsordning av denna typ varit stapplande. Till de största motståndarna hör USA, Ryssland och Kina, men ensamma är de inte.
Sedan dess har Rwanda under sin måhända överstarke ledare Kagame, som var den som besegrade folkmordsregimen, gjort betydande framsteg i de flesta hänseenden. Men kvarlevornas av folkmordstidens miliser och arméer spelar fortfarande roll i destabiliseringen och de kontinuerliga kriserna i nordöstra Kongo.
I dag finns problem i östra Kongo knappast i media – i dag ligger uppmärksamheten på pågående krig.
Det är ett halvt år sedan Hamas terroranfall på Israel.
Men det israeliska motanfallet för att få kontrollen över Gaza och besegra Hamas har fått allt mer oacceptabla former. Drönarattacken mot hjälpfordon i måndags ledde till mycket skarpa reaktioner från inte minst men inte enbart USA med mycket tydliga krav på Israel att ändra sin krigföring och att släppa in humanitär hjälp.
Om detta leder till konkreta resultat återstår att se. Israel har sagt att man nu är berett att öppna Erez-infarten till norra Gaza, men om detta leder till ökade hjälpsändningar är oklart. Man har ju hitintills velat förhindra palestinier att återvända till förödelsen i norra Gaza.
Den omtalade israeliska offensiven mot Rafah har hitintills uteblivit.
Dilemmat är betydande. En sådan offensiv kan syfta till att besegra Hamas eller till att befria resterande gisslan, men jag skulle tro att de två målen i praktiken utesluter varandra.
Och hur de miljoner uthungrade som trängts ihop i detta område skall skyddas förfaller i alla fall Washington ännu inte övertygad om.
Till den bekymmersamma bilden hör ju också att förhandlingarna om en vapenvila och utväxlingar ännu inte gett resultat. CIA-chefen Burns befinner sig dock i dag i Kairo för att se om det går att lirka upp motsättningarna och få till stånd en vapenvila,
Genom den israeliska flygattacker mot iranska ambassadbyggnader i Damaskus för att döda ett antal viktiga iranska generaler har konflikten i regionen fått ytterligare en farlig dimension.
Iran har hitintills spelat en återhållande roll i detta skede av det regionala dramat, men att det nu kommer att komma ett motdrag är nog ofrånkomligt. Jag ser att Israel stängt sin ambassad i bl a Stockholm, och det är självfallet mot bakgrund av möjliga iranska vedergällningsoperationer.
Man kan se att Bibbi Netanyahu kan ha ett intresse av att nu eskalera en konflikt med Iran. Det var attackens syfte. USA har det definitivt inte. Iran har varit relativt återhållsamma .
Men kan Iran sitta still efter den israeliska attacken? Sannolikt inte. Konflikterna riskerar att gå in i ett nytt skede.
I morgon ser jag att Rysslands utrikesminister Lavrov är på väg till Peking för viktiga samtal.
Alldeles säkert handlar de inte minst om det ryska behovet av hjälp i kriget mot Ukraina. Kina har nogsamt undvikit att leverera någonting som kan ses som krigsmateriel, men man köper rysk olja i stora mängder och levererar dessutom inte minst maskinutrustning som är av betydelse för att den ryska rustningsindustrin skall kunna fortsätta att producera.
Och med all sannolikhet vill Moskva ha betydligt mer av allt de kan få från Kina. Lavrov har förmodligen med sig en önskelista.
Samtidigt befinner sig dock USA:s finansminister Yellen i Peking, och hon kommer att vara mycket tydlig med den amerikanska inställningen. Tonläget från Washington om olika kinesiska leveranser till Moskva håller tydligt på att skärpas.
I Peking vet man dessutom att deras ansträngningar att förbättra relationerna till EU påverkas negativt av stödet till Moskva. Så det blir säkert en besvärlig balansgång för den kinesiska ledningen i de olika samtalen i Peking under dessa dagar.
Samtidigt med detta intensifieras de ryska attackerna mot Ukrainas näst största stad Kharkiv. Här är luftförsvaret tunnare än runt Kiev, och närheten till den ryska gränsen gör också uppgiften svårare. De ryska attackerna riktas tydligt och klart mot olika civila mål i syfte att terrorisera stadens invånare.
Själv sätter jag i morgon igen på planet till Washington för att tillbringa huvuddelen av veckan där. Det är styrelsesammanträde i RAND men också en del annat som kräver min uppmärksamhet.
Där kommer Asien att stå i centrum. Japans premiärminister Kishida kommer på statsbesök – stor sak – och det handlar inte minst om strävan efter en aktivare roll för Japan i den samlade västliga säkerhetspolitiken i Asien.
Till Washington kommer också Filippinernas president Duarte, och ett möte mellan de tre blir av betydelse för att bygga ut säkerhetsnätverken i regionen. Även steg för att ansluta Japan till samarbetet mellan USA, Storbritannien och Australien lär väntas.
Och detta byggande av nya nätverk för säkerhet i Ostasien måste onekligen ses som en betydande framgång för Biden-administrationen. Signalen till Peking har varit tydlig.
Men i morgon bär det för min del av till USA igen. Ser jag de olika kartorna rätt kan jag nog få möjligheten att se en nästan total solförmörkelse från flygplanet på väg dit.
Alla Dessa Dagar 